Vilks.net

Det mesta av Venedigbiennalen kan nu läggas till handlingarna. Den öppnar officiellt idag men kritikerhorden är redan på väg norrut och skall nå fram till Basel och de tre mässorna som går av stapeln där. Först ut är VOLTAshow (öppnar i morgon den 11 juni) vilken skall visa unga kommande konstnärer, i år med speciell nordisk betoning (mest dansk). Man får nog sortera länge och väl, titta själv på konstnärslistan och verkexempel. Mest ”acryl på duk”.

Kvar av biennalen är hur den skall skrivas in i historien. Vi får vänta ett tag tills rapporter och recensioner har samlat sig för att det skall vara möjligt att göra en första sammanfattning. Nils Forsberg har skrivit för Expressen men hans text handlar inte om konsten utan om runt om konsten. Men vi kan kanske tänka oss att konsten alltmer hamnat där.

Nej, inte blir det mycket som kommer att uppmärksammas av hela den gigantiska Venedigföreställningen. Inger Hansson skrev i en kommentar till gårdagens text om någon händelsevis tittat till den turkiska paviljongen. Hennes intresse tycktes, får man nog säga, inte i första hand vara betingat av en intensiv och turkorienterad konstkärlek utan mera handla om hennes ättelägg, sonen Joakim som varit med och byggt utställningen – den finns i Arsenalen.

Här på bloggen gör jag vad som är möjligt. Den turkiska utställningen är ett exempel på hur man inte skall göra på en biennal. Den mördar effektivt de besökare som skall ta sig genom kilometervis med konstkorridorer. Hüseyin Alptekin (3345) har utfört en komplex installation utifrån ”ett återbesök av ett själstilstånd i Tiblisi i Georgien”, titel ”Don’t Complain”. Detta har lett till ett antal bås där det visas filmer, många filmer. Naturligtvis blir detta omöjligt som utställningskoncept på en biennal, oavsett möjliga kvaliteter. Konsten drar alltså inte men ändå har Turkiet lite tur med sig fast på ett annat sätt än vad det var tänkt. Randy Kennedy som skriver för New York Times har faktiskt besökt den och rekommenderar platsen för alla som har skoskav, baksmälla och som lider av det tunga rundtrampandet. Här, skriver Kennedy, kan man återvinna krafterna och glädjas åt anblicken av Markuskatedralen i bakgrunden.

Jag tror inte, kära Inger att det blir mycket mer rapportering därifrån. Men för att visa bästa möjliga intresse för Ingers sonönskan kan jag i varje visa några bilder från uppbyggnaden av Alptekins utställning. Måhända är lilla barnet synligt på någon bild? Ja, sannerligen kan man söka många saker i en biennal…

I Venedig är det sådär 26 grader och risk för regnskurar. Ännu varmare är det i Sverige och åtminstone i den del där jag befinner mig finns det inte en tillstymmelse till regn. Stilla ligger havet och vi smäktar i värmen. Ej kan jag undanhålla en liten bild av det nordiska sommarljuset.

Wotans torn inklusive solnedgång den 9 juni.

Expressen har skickat en stor styrka till Venedig. Mårten Arndtzén ger en recension där han talar om politikens återkomst som sorgesång. Det är vackrast när det dör skulle man kanske kunna tillägga. Tillsammans med Magdalena Dziurlikowska, Nils Forsberg, Peter Cornell bloggas det (blogglänkarna finns på samma sida som recensionen). Arndtzén pekar också ut sin favorit, Thomas Demands (96) rekonstruktion av den nigerianska ambassaden i Rom. Ett mystiskt inbrott där spåren ledde till USA ägde rum 2001.

Thomas Demand Embassy foto 2007

Ïngen tvekan om att Venedigbiennalen lyckats fånga vår tid. Visserligen i den intellektuella medelklassens föreställningsvärld, men ändå. Och medelklassen delar på flera sätt de andra världarnas tidsanda. Sålunda lever vi strängt i ett nu där framtiden avskrivits (det ser inte bra ut) och historien blivit ett besvärande faktum (historien är full av inkorrektheter vad gäller kön, klass, ras och makt). Konstvärlden måste föregå med gott exempel och vara korrekt på samma sätt som den övriga officiella sfären.

Konsten har varit för tung, socialkritiken är inte längre fullt korrekt eftersom den genom sina omständliga diskurser stöter bort publiken som vill ha något mera lättillgängligt. Och konstvärldspubliken vill också det. Som jag redan har nämnt är den rådande trenden fastslagen långt innan biennalen gått av stapeln; i detta avseende kan inte biennalen erbjuda någon förändring. Sådant som generationsmotsättningar eller åtminstone de ungas alternativ är avskaffat. När trendvågen löper fram ändrar sig alla, unga som gamla konstnärer. Så måste det vara när tillvaron blivit inskränkt till nuet. Snabb konsumtion av utställningen som tveklöst kan visa upp ett kvalitetstyngt utbud: Det som är kvalitet just nu är just nu kvalitet.

Det står väl klart att Robert Storrs utställning inte kommer att göra mycket väsen av sig. Den är säker eftersom allt finns med, gammalt och nytt av alla sorter. Men utan udd.

Ur den synpunkten är det förståeligt att de texter som nu börjat cirkulera om biennalen kan bekräfta det vi redan visste: Att de nationella paviljongerna är de intressantaste. Inte för att konsten där skulle visa några fängslande och alternativa vägar utan på grund av tävlingsmomentet. Tävlingen hör också till nuet, en vunnen medalj är alltid en nu-prestation och tävlingsformen är en självklar del av dagens tillvaro. Säg tävling och tusen ögonbryn skall höjas.

Det är absolut inte bra att vara nationalistisk i konstvärlden, allt som handlar om antydningar till rasism och särbehandling är strängt förbjudet. Men det finns ett undantag: Man får lov att heja på sin egen nation eftersom alla nationer äger den kulturella mångfalden. Det är som bekant mycket utbrett i sporten. Därför blir det en biennal som nationsturnering där en guldmedalj hägrar för segraren. Det är den medaljen som räknas.

Sverige har naturligtvis ingen möjlighet att blanda sig in i denna nationskamp. I den nordiska paviljongen springer länderna som vanligt ner varandra. En eloge skall dock ges till Jacob Dahlgren som åstadkommit äkta biennalkonst med sina måltavlor där besökarna får kasta färgade pilar och därmed skapa ett expressionistiskt konstverk. Inga krångligheter, vill man kan man trycka till med lite institutionskritik, men det behövs egentligen inte. De konstnärer som befinner sig utanför huvudstyrkorna har inte många sekunder på sig att dra till sig uppmärksamheten. Dahlgren har gjort vad man kan begära.

Ingenting är mera självklart för vår tids biennal än att uppmärksamma Afrika. Afrika måste vara med. Därför blev det också en Afrikautställning. Visserligen inte som man kanske tror, att det skulle röra sig om ett urval som biennalen bestämt. Istället kommer 30 konstnärer från Sindika Dokolas samling i Angola. Alla kan kanske inte betraktas som afrikaner. Personligen menar jag att Andy Warhol och Basquiat inte kan räknas dit men det är möjligen en ojämlik tanke.

Dessvärre visar det sig att Dokolas affärsmetoder inte tycks ha varit helt korrekta. Men när oegentligheterna började komma i dagern var det för sent att ändra på saken. Därför får man stolt annonsera att biennalen är mer än öppen för Afrika. I nuet sker all korrekt förbrödring. I vart fall kan det vara intressant att se på ett par artiklar, här och här.

Jacob Dahlgrens måltavlor och pilar i den nordiska paviljongen

Från Afrika: Mounir Fatmi (Marocko), Ney Yorks skyline före den 11 september, uppbyggd av högtalare