Det mesta av Venedigbiennalen kan nu läggas till handlingarna. Den öppnar officiellt idag men kritikerhorden är redan på väg norrut och skall nå fram till Basel och de tre mässorna som går av stapeln där. Först ut är VOLTAshow (öppnar i morgon den 11 juni) vilken skall visa unga kommande konstnärer, i år med speciell nordisk betoning (mest dansk). Man får nog sortera länge och väl, titta själv på konstnärslistan och verkexempel. Mest ”acryl på duk”.
Kvar av biennalen är hur den skall skrivas in i historien. Vi får vänta ett tag tills rapporter och recensioner har samlat sig för att det skall vara möjligt att göra en första sammanfattning. Nils Forsberg har skrivit för Expressen men hans text handlar inte om konsten utan om runt om konsten. Men vi kan kanske tänka oss att konsten alltmer hamnat där.
Nej, inte blir det mycket som kommer att uppmärksammas av hela den gigantiska Venedigföreställningen. Inger Hansson skrev i en kommentar till gårdagens text om någon händelsevis tittat till den turkiska paviljongen. Hennes intresse tycktes, får man nog säga, inte i första hand vara betingat av en intensiv och turkorienterad konstkärlek utan mera handla om hennes ättelägg, sonen Joakim som varit med och byggt utställningen – den finns i Arsenalen.
Här på bloggen gör jag vad som är möjligt. Den turkiska utställningen är ett exempel på hur man inte skall göra på en biennal. Den mördar effektivt de besökare som skall ta sig genom kilometervis med konstkorridorer. Hüseyin Alptekin (3345) har utfört en komplex installation utifrån ”ett återbesök av ett själstilstånd i Tiblisi i Georgien”, titel ”Don’t Complain”. Detta har lett till ett antal bås där det visas filmer, många filmer. Naturligtvis blir detta omöjligt som utställningskoncept på en biennal, oavsett möjliga kvaliteter. Konsten drar alltså inte men ändå har Turkiet lite tur med sig fast på ett annat sätt än vad det var tänkt. Randy Kennedy som skriver för New York Times har faktiskt besökt den och rekommenderar platsen för alla som har skoskav, baksmälla och som lider av det tunga rundtrampandet. Här, skriver Kennedy, kan man återvinna krafterna och glädjas åt anblicken av Markuskatedralen i bakgrunden.
Jag tror inte, kära Inger att det blir mycket mer rapportering därifrån. Men för att visa bästa möjliga intresse för Ingers sonönskan kan jag i varje visa några bilder från uppbyggnaden av Alptekins utställning. Måhända är lilla barnet synligt på någon bild? Ja, sannerligen kan man söka många saker i en biennal…
Du skriver att kritikerhorden redan är på väg norrut, men hur var kritikernas intesse för Afrikas store fotograf Malick Sidibé, han som ställde ut på Hasselblads Center, för några år sedan ?
Kritikerhorden är på väg norrut men många av dem har ännu inte publicerat sina Venedigrecensioner. Men det som skrivits av internationella kritiker från USA, England och Tyskland har bara i förbigående nämnt att Sidibé har fått medalj. Medaljer har blivit viktiga. Sidibé är inte aktuell, han passar bättre in i konsten för sådär en 4-5 år sedan.