Del 320: Venedig, nuet i släptåg

Ïngen tvekan om att Venedigbiennalen lyckats fånga vår tid. Visserligen i den intellektuella medelklassens föreställningsvärld, men ändå. Och medelklassen delar på flera sätt de andra världarnas tidsanda. Sålunda lever vi strängt i ett nu där framtiden avskrivits (det ser inte bra ut) och historien blivit ett besvärande faktum (historien är full av inkorrektheter vad gäller kön, klass, ras och makt). Konstvärlden måste föregå med gott exempel och vara korrekt på samma sätt som den övriga officiella sfären.

Konsten har varit för tung, socialkritiken är inte längre fullt korrekt eftersom den genom sina omständliga diskurser stöter bort publiken som vill ha något mera lättillgängligt. Och konstvärldspubliken vill också det. Som jag redan har nämnt är den rådande trenden fastslagen långt innan biennalen gått av stapeln; i detta avseende kan inte biennalen erbjuda någon förändring. Sådant som generationsmotsättningar eller åtminstone de ungas alternativ är avskaffat. När trendvågen löper fram ändrar sig alla, unga som gamla konstnärer. Så måste det vara när tillvaron blivit inskränkt till nuet. Snabb konsumtion av utställningen som tveklöst kan visa upp ett kvalitetstyngt utbud: Det som är kvalitet just nu är just nu kvalitet.

Det står väl klart att Robert Storrs utställning inte kommer att göra mycket väsen av sig. Den är säker eftersom allt finns med, gammalt och nytt av alla sorter. Men utan udd.

Ur den synpunkten är det förståeligt att de texter som nu börjat cirkulera om biennalen kan bekräfta det vi redan visste: Att de nationella paviljongerna är de intressantaste. Inte för att konsten där skulle visa några fängslande och alternativa vägar utan på grund av tävlingsmomentet. Tävlingen hör också till nuet, en vunnen medalj är alltid en nu-prestation och tävlingsformen är en självklar del av dagens tillvaro. Säg tävling och tusen ögonbryn skall höjas.

Det är absolut inte bra att vara nationalistisk i konstvärlden, allt som handlar om antydningar till rasism och särbehandling är strängt förbjudet. Men det finns ett undantag: Man får lov att heja på sin egen nation eftersom alla nationer äger den kulturella mångfalden. Det är som bekant mycket utbrett i sporten. Därför blir det en biennal som nationsturnering där en guldmedalj hägrar för segraren. Det är den medaljen som räknas.

Sverige har naturligtvis ingen möjlighet att blanda sig in i denna nationskamp. I den nordiska paviljongen springer länderna som vanligt ner varandra. En eloge skall dock ges till Jacob Dahlgren som åstadkommit äkta biennalkonst med sina måltavlor där besökarna får kasta färgade pilar och därmed skapa ett expressionistiskt konstverk. Inga krångligheter, vill man kan man trycka till med lite institutionskritik, men det behövs egentligen inte. De konstnärer som befinner sig utanför huvudstyrkorna har inte många sekunder på sig att dra till sig uppmärksamheten. Dahlgren har gjort vad man kan begära.

Ingenting är mera självklart för vår tids biennal än att uppmärksamma Afrika. Afrika måste vara med. Därför blev det också en Afrikautställning. Visserligen inte som man kanske tror, att det skulle röra sig om ett urval som biennalen bestämt. Istället kommer 30 konstnärer från Sindika Dokolas samling i Angola. Alla kan kanske inte betraktas som afrikaner. Personligen menar jag att Andy Warhol och Basquiat inte kan räknas dit men det är möjligen en ojämlik tanke.

Dessvärre visar det sig att Dokolas affärsmetoder inte tycks ha varit helt korrekta. Men när oegentligheterna började komma i dagern var det för sent att ändra på saken. Därför får man stolt annonsera att biennalen är mer än öppen för Afrika. I nuet sker all korrekt förbrödring. I vart fall kan det vara intressant att se på ett par artiklar, här och här.

dahlgren-j-action-painting-venbi07.jpg
Jacob Dahlgrens måltavlor och pilar i den nordiska paviljongen

fatmi-mounir-marock-manhattan-loudsp-ven07.jpg
Från Afrika: Mounir Fatmi (Marocko), Ney Yorks skyline före den 11 september, uppbyggd av högtalare

Det här inlägget postades i Grand Tour 2007, Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 320: Venedig, nuet i släptåg

  1. JOEL SVENSSON skriver:

    Jacob Dahlgren (f. 1970) en säker konstnär som upphöjer vardagsobjekt till konst. Besök den nordiska paviljongen !

  2. Jakob skriver:

    Afrikansk konst…hihihi. En oxymoron, rent av? hahahaha!

    Nä, sicket bullsh** – det är därför av högsta vikt att dina raljeringar om medverkandet av Afrikansk konst på den internationella scenen fortsätter att implicera att den endast är med för att Europa för tillfället har ett trendbetingat behov av att vara “politiskt korrekta” (eller vad man nu vill kalla detta förljugna liberala mumbo jumbo-spektakel). Och inte för att den förtjänar det, är intressant i sig, erbjuder ett förkjutet perspektiv, speglar den moderna västerländska konsthistoriens extremt stora influens från afrikansk konst etc. Nej, nej, nej. Det är hycklande och förljugen politisk korrekthet, bara och det är så jäkla skönt att någon modig och klok människa som du kan call the bluff.

    Keep it up, ‘ol chap! White mans burden, white mans burden….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.