Nu är det biennal i Venedig och snart strömmar rapporterna ut i medierna. Kanske var det bättre förr med Venedigbiennalen då man kunde hemrapportera att man upptäckt nyheter och tendenser. Det har blivit tvärtom, nyheterna och tendenserna har man redan och konstnärernas uppgift är att bekräfta dessa. Vi kan vara övertygade om att så kommer att ske. Jaja, jag tjatar igen: Lite mindre socialkritik, ett större utrymme för fantasin och estetiken samt ett närmande till det vardagliga utan alltför påträngande sociala budskap. Så är det och så kommer det att bli.
Men konstvärlden måste vid varje biennal finna några sensationer. Även sådana tycks ha varit bättre förr: 2001 sprang kritikerna benen av sig för att komma fram i de väldiga köerna till Gregor Schneider egendomliga hus i den tyska paviljongen och Cardiff/Millers biografsalong i den kanadensiska.
Senast, 2005, vann Joana Vasconcelos tamponglampkrona betydande uppmärksamhet, så också Tina Sehgal performancegrupp som överraskade besökaren. Dessutom skrevs om Francesco Vezzoli, Guerilla Girls och Annette Messager. Inget av det är längre särdeles aktuellt.
Den sistnämnda, Messager, kapade hem guldlejonet för bästa nationella paviljong och sådant rapporteras alltid. För övrigt tog Thomas Schütte hem det internationella priset, performancekonstnären Regina José Galindo priset i kategorin ung konstnär. Där har vi något substantiellt och som kommer att bli ännu mera påtagligt i årets upplaga: Medaljstriden.
Enär det inte finns så mycket nyheter blir den prestigefyllda tävlingen desto intressantare. Det har laddats upp ordentligt i de nationella paviljongerna och läsaren kan med fördel göra sin egen bedömning och fundering. Här är de hetaste kandidaterna:
Tyskland: Isa Genzken (261) deltar med ”Oil” är en stort upplagd totalinstallation.
Frankrike: Sophie Calle (144) om en upplöst relation, 107 kvinnor tolkar ett e-mail, hennes mors sista år (Calle fick sin inbjudan till biennalen samtidigt som hon fick veta att hennes mor hade en dödlig sjukdom).
England: Tracey Emin (236) teckningar och installationer.
USA: Felix Gonzalez-Torres (83), highlights
Italien: Francesco Vezzoli (496), ny film, och Guiseppe Penone (239)
Men det finns outsiders:
Ukraina har seglat upp som en tänkbar kandidat genom den viktiga förstärkningen man gjort av laget med Sam Taylor-Wood (227) och Mark Titchner (1.111).
Holland: Aernout Mik (182), video om säkerhetsövningar.
Polen: Monika Sosnowska (740), stor, egendomlig installation av järn.
Troligast är att striden kommer att stå mellan de tre damerna. En reporter som försökt intervjua dem berättar att Emin vill ha betalt, Genzken ställer inte upp på grund av depression och Calle ger alltid samma intervju. Genzken får sägas vara favorit, hon och Tyskland har gett allt för att kamma hem förstapriset. En mångskiftande installation med det anpassat hyperaktuella temat ”olja”.
Isa Genzken Oil exteriör
Isa Genzken Oil interiör
Tracey Emin
Installation av Tracey Emin i den brittiska paviljongen. (Jag får tillägga att spika ihop lite bräder, det skulle jag också kunna göra.)
Sophie Calle med en av de 107 tolkande kvinnorna
Sam Taylor-Wood That White Rush
Monika Sosnowska Model Installation
