2738: Att stå upp för idealisterna

En upplyftande och klurig rubrik bjuder Aftonbladet på, signerad av Jonna Sima: ”Sverige måste skärpa stödet till IS-krigare ’IS-kalifatet föll i helgen’”. Nå Sima skall inte ge upp hoppet. Med svensk skärpning kan säkert krigarna rycka ut till nya halshuggningar och kalifatisk nystart. Skulle inte ett kalifatprojekt i t ex Angered vara bra för både mångkultur och integration?

Eljest lär oss Oisin Cantwell i samband med domen mot Elin Erson:

”Historien lär oss att civil olydnad stundom varit förutsättning för utveckling. Frihetsrörelser, kvinnokamp, miljöaktivism har bidragit till viktiga samhällsförändringar.

Rosa Parks bröt mot lagen då hon som svart vägrade att ge sin plats på bussen till en vit man. Ett drygt år senare kom den amerikanska högsta domstolen fram till att staten Alabamas bussegregation var olaglig.

Nej, Elin Ersson är ingen ny Rosa Parks. Men hon stod upp för en fråga som hon anser vara viktig.

Fler borde stå upp för det de tror på.” (Aftonbladet)

Lite väl förbehållslöst eftersom man nog får anta att Cantwell utgår ifrån vad han anser man bör stå upp för. Eller är det lika salvelsefullt med troende på den extrema högersidan? Cantwell är gärna inne på det juridiska och om det här fallet skriver han:

”Ersson hindrade planet för att hon ansåg det vara fel att utvisa en person till ett land som befinner sig i krig. Det går att finna stöd i den internationella juridiken för den hållningen.”

Är det en ren vilseledning? Jag har svårt att tro att den internationella juridiken skulle acceptera att någon hindrar ett flygplan från att starta.

Erssons insats blev inte så lyckad. Bortsett från att hon kämpade för en skurk är handlingen skäligen banal eftersom avvisningsaktioner sker i parti och minut. En välavvägd aktion kan bli en framgång där straffet spelar en obetydlig roll. Jag tänker t ex på Ladislaus Horatius (1954-2019) som 1993 drog i nödbromsen på X2000 för att framhäva sin uppfattning om att världen inte bör hasta fram mot okända mål. Den händelsen blev hans genombrott och eviga igenkänningsmärke.

Även jag har bidragit till genren med byggandet av Nimis och Arx på naturreservat. Den första renderade mig 25 dagsböter, den andra 100 (Ersson värderades till 60). I förlängningen får man nog säga att resultatet blev lyckat. Protesterna var vilda i början. Hatiska motståndare finns det fortfarande men det positiva genomslaget har blivit överväldigande. Så när som på länsstyrelsen, den drivkraft som håller verket levande som konstverk.

Publicerat i Nimis, politik | 3 kommentarer

2737: När normbrytningen blir norm

I konsten bryter man ofta normerna. Eller egentligen brukade man. Idag åser vi visserligen en form för normbrott som jag vid flera tillfällen har berört: Representationen och den ideologiska hållningen har fått status som konstkvalitet. Ett bra exempel är Frans Josef Peterssons recension av Gilbert & George på Moderna (Aftonbladet). G & G har fel ideologisk inställning och Petersson är djupt indignerad över att det inte förekommer några kvinnor i deras bilder. Inte rätt nog således. G & G följer inte tidens rekommenderade ”normbrytning” som naturligtvis inte längre är någon egentlig normbrytning utan ett inpass som Se-vad-jag-gör-rätt. Några goda exempel på hur kulturarbetarna anstränger sig till det yttersta finner man i en artikel i Världen idag. Det gäller att vränga till det så att ingen skugga skall falla på fel ställe.

Hanif Bali intar alltmer scenen som politikens provokatör. Hans uttalande om kvinnorna i IS skapade en våg av indignation. Inte för saken i sig, ty saken i sig är de upprörda inte särskilt intresserade av, utan ”tonen”. I varje fall har raden av obehagskännare ett utmärkt estetiskt värde, konsten ligger långt efter. (Nyheter idag). Bali har tagit tillfället i akt att flytta sin position från det minimala twitterutrymmet till en bredare debattartikel (Aftonbladet). På ett eller annat sätt kan alla vara nöjda.

Publicerat i Konstkritik, politik | 5 kommentarer

2736: När förebilderna bleknar

Det verkar vara på tiden att göra upp med Foucaulthegemonin. Teorier är vanligtvis fruktbara under en viss tid. När de dominerar diskursen och utgör fundamentet i ett väl inövat paradigm pressar man snart ut de sista dropparna av möjligheter. De sociala konstruktionerna är naturligtvis något som kommer att fortsatt ha betydelse men misstaget att göra allt till sociala konstruktioner var bara spännande under en kort och revolutionär postmodernism. På lärosätena är Foucault en dogm genom vilken praktiskt taget allt skall passera i relativismens namn.  Johan Lundberg skriver om saken på Timbro. Foucaultanhängarna kan utan större svårigheter dra sin forskning till aktivism. Ett exempel är Mattias Gardell vars forskningarna alltid slår fast en tilltagande rasism och islamofobi (SvT).

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2735:Projektet rullar på.

Som sagt var, den danska boken har fått stor uppmärksamhet. Idag publicerades en intervju som Berlingske har gjort. Och på DR2 är det ett samtal på Deadline. Skillnaden mellan Danmark och Sverige i känsliga debattämnen är fortfarande mycket stor även om svensksidan har blivit något friare än tidigare.

Navid Modiri har fått utstå åtskillig kritik efter att han i sina intervjuer inkluderat Ingrid Carlqvist. Se t ex Expressen. Carlqvist har sedan en tid tillbaka visat intresse för judiska konspirationsteorier och ett omistligt tecken på detta är när man börjar diskutera antalet offer för Förintelsen. Men att dessa uppfattningar finns och hur de skall bemötas är saker som har ett betydande intresse. För en vecka sedan var jag gäst i Navids studio och vi talade (förutom det hela gamla vanliga) en del om den kritik han har fått utstå. Ett initiativ som han har tagit är att bjuda in kritikerna till samtal. För övrigt framhåll jag fördelarna med kritiken. Först nu har Navids samtal blivit ordentligt uppmärksammade vilket inte är oviktigt i det eviga mediebruset. Navid vill gärna ligga lite lågt tills vidare medan mitt råd var “kör på, det är snart över och då faller intresset”.

Publicerat i Böcker, debatt, politik, Projekt | 3 kommentarer

2734: På andra sidan sundet

Det rör sig en del i Danmark. Jag har varit i Köpenhamn ett antal gånger och det är alltså med anledning av boken ”30 berättelser” som den skulle kunna heta på svenska. Utgivningen sammanfaller också med Rushdies fatwas 30-årsdag. Inte minst har saken skapat en viss intensitet genom att en rondellhund dyker upp bland mina teckningar. En blindteckning, den också liksom alla de andra. Den har sitt kontextuella sammanhang, rondellhunden som blir ett problem även på medieredaktionerna: Vad skall vi så göra med den här?

Här är den beramade teckningen, tillsammans med en annan ”Putins kyss”.

Läs mer: POV

Publicerat i Böcker, politik, Projekt, Teckningar | Lämna en kommentar

2733: Efter fyra år

Terrorattentatet på Krudttoenden i Köpenhamn ägde rum 2015. Det har nu kommit nya uppgifter om terroristen förberedelse. Det visar sig vara en väl planerad aktion. Inte heller radikaliseringen var någon snabb affär (Jyllands-posten)

En intressant dokumentär kan man se på DRdk. Den handlar om några av dem som var med. Unika filmbilder och hur den irrationella skräcken drabbar.

Publicerat i Föreläsningar, politik, yttrandefrihet | 50 kommentarer

2732: Fatwakonferensen

Konferensen till erinran om Salmon Rushdies fatwa ägde rum på Christiansborg igår. En kort sammanfattning har gjorts av Helle Merete Brix på FB.

Rushdie är naturligtvis den främste av jämlikar när man betraktar samlingen av fatwabärare. En fatwa torde aldrig hävas därför är det inte mycket annat att göra än att se om den har några produktiva möjligheter. Jag har konstprojektet och om det får man säga att en fatwa ofrånkomligen är en energiinjektion. Karin Olsson visade ett exempel på produktiv distans när Rushdie framträder i den amerikanska serien Curb Your Enthusiasm och visar hur man skall hantera sin fatwa.

https://www.youtube.com/watch?v=FJLZRyLuCmc

Panelen

Publiken
Publicerat i debatt, politik, Samtidskonst | Lämna en kommentar

2731: Gilbert and George

Gilbert and George som alltså nu visas på Moderna i Stockholm har en säker plats i konsthistorien. Deras bidrag till det konceptuella genombrottet kring 1970 är ”living sculptures”, dvs de två herrarnas aktiviteter är en ständigt pågående skulptur. Som det nu är med processverk skulle markeringen bli för utslätad om den inte koncentreras. Därför måste händelser formas till bilder, objekt, filmer och framträdanden. G o G: genombrott blev ”Singing Sculpture”, en performance där de målade i ansiktet med guldfärg och stående på ett podium sjunger ”Underneath the Arches”. Den följdes av t ex ”Drinking Sculpture” (konstnärerna blev naturligtvis berusade) men också av teckningar, objekt, texter i olika former. Efter hand kom G o G att utveckla en signaturform, bearbetade fotografier med texter uppbyggda av ett antal inramade delar. Konstnärerna har också utvecklat ett stort intresse för politiska och sociala frågor och komplex.

Även om de stora panelerna är det man numera förknippar med G o G hänger objekten givetvis samman med dem själva, deras åsikter och infall. Att konstnärerna gör sina liv till konst är inte längre något kontroversiellt men konstnärerna är ändå provocerande genom sina åsikter. På presskonferensen hyllades den västerländska kulturen ”som ger oss liv och frihet”. Sådant hör man inte ofta från konstnärshåll, inte heller att de hyser sympatier för såväl Brexit som Trump. Och i några välkända citat får man detta: ”We admire Margaret Thatcher greatly. She did a lot for art. Socialism wants everyone to be equal. We want to be different.” “We’re also fond of the Prince of Wales. He’s a gentleman.” Herrarna är också strängt religionskritiska vilket också innefattar Islam (t ex i serien Nine Dark Pictures från 2001 som innefattar radikaliseringen av Islam i London). Trots dessa uppfattningar är intresset för dem orubbat (de är rankade som nummer 75 på artfacts, som jämförelse finner man t ex Jeff Koons på plats 89). Ja, inte helt hållet (som det skall vara för att vara intressant), den del av konstvärlden som är politiskt renlärig hyser sina dubier. I deras verk är det dock inte fråga om några aktivistiska eller raka budskap. De följer den konstnärliga traditionen att alltid förse sina arbeten med absurditeter och obegripligheter och, som det skall vara i konsten, att det man alltid står igen med är frågor.

Gubbarna (födda 1942 och 1943) har sin charm men alla låter sig inte charmeras som man kan konstatera i Hanna Johanssons recension (Expressen): ”Det finns ingen som förväntar sig att de ska göra något annat än exakt det de gör. I sin avskärmning från vardagslivets distraktioner tycks konstnärsparet ha blivit inskränkta snarare än frigjorda. Det går stick i stäv med museets upprepade påminnelser om att duon ’utmanar konstens och samhällets konventioner’ och ’ifrågasätter sociala tabun och moralism’”. Det sistnämnda är uppenbarligen felaktigt men skribenten avser förmodligen att deras ifrågasättande går i felaktig politisk riktning. Georg Cederskog i DN är dock positiv.

Jag kan inte låta bli att något begrunda likheter och skillnader mellan G o G:s Living Sculptures och mina processverk. Medan utgångspunkten för G o G är deras privata liv som leder till beslut och val av konsthandlingar är min utgångspunkt mina distinkta projekt Nimis och RH. De lever sina egna liv som också drar in i min privata tillvaro. Men jag får också göra mina val för att markera sådant som jag tycker är av särskilt intresse. G o G kom att ingå i mitt processverk men naturligtvis inte tvärtom.

Scapegoating 2013, del av triptyk
Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar

2730: Upcoming

Under några dagar har jag inte skrivit på bloggen. Jag har varit i Stockholm och bland annat sett en rad utställningar. Idag var det pressvisning på den stora utställningen av Gilbert & George på Moderna. Mer om den kommer.

Gilbert & George framsjunger “underneath the arches” – Singing Sculpture

På lördag är det konferens på Christiansborg. Genom åren har det varit en lång rad arrangemang där, fram till 2017 har många av dem skett genom Vilks-kommittén. Men denna kommitté har spelat ut sin roll och är ett avslutat kapitel. Den hämtade sig aldrig efter Krudttønden 2015. 00

Publicerat i Föreläsningar, om utställningar m m | 1 kommentar

2729: Performancekonsten

Det närmaste man kommer en konstprovokation står Jennifer Rubell för. Hon har gjort en interaktiv installation i Washington (artnews). En mycket naturtrogen Ivanka Trump står med en dammsugare. Interaktiviteten består i att åskådarna kan kasta skräp på henne. Konstnären tillhandahåller en hög med lämpligt skräp. Inte alltför upphetsande och projektet torde ingå i den stora konstavdelningen som kan kallas för Trumpkonsten. I och för sig är det en lycklig tid för konsten att ha Trump på banan efter magra år med Obama. Vi lever i en tid då konstens överskridande är blygsamt och lite för rättfärdigt. Inte för att det är särskilt svårt att få till ett överskridande men priset är högt eftersom det skulle kosta. Så har det alltid varit med överskridanden och så må det förbli.

På pressvisningen på Moderna för några dagar sedan visas en skulptur av Nina Canell, ”Glances” (2014). En ganska underfundig sak som låter elektrisk ström passera genom ett kopparrör och bli till ljus. Vi fick veta att Canell utvidgar skulpturbegreppet. Det gör hon förstås inte. Det räcker inte med att ljuset som flödar ut i rummet blir en del av skulpturen. Sådant har gjorts många gånger och skulpturbegreppet har nått sitt slutliga utmattningsstadium: Allt kan bli skulptur om en konstnär så önskar. Eller någon form av performance. Det var klart redan på 1960-talet men blev inte stadfäst i konstvärlden förrän under 1980-talet.

En långt bättre performance är naturligtvis historien om den gravida kvinnan i tunnelbanan. Händelseförloppet har fortsatt att intensivt utvecklas. I Veckans Brott nalkades man saken med försiktighet vilket må sägas vara en rekommendation eftersom det inte är lätt att utan källkritik och närmare granskning avgöra vad som skedde. Den bästa lösningen hade givetvis varit att om kvinnan skulle ha visat sig vara performancekonstnär (…som i sin konstnärliga praktik undersöker angelägna frågor om makt, hierarkier, etnicitet och kön). Så roligt lär det tyvärr inte bli. Slutet pekar på en formidabel västgötaklimax. “

Nina Canell “Glances”
Publicerat i om utställningar m m, politik | 4 kommentarer