Att vad som helst kan bli konst är känt sedan länge. Men det kan fortfarande komma några överraskande exempel. Och då marknaden är med på tilltaget går det inte att bortse ifrån. Internetkonstnären Guo O Dong har producerat en virusinfekterad dator och priset på denna är 1,2 miljoner dollar. Världens farligaste laptop men utan risk eftersom allt är inburat i maskinen som inte får aktiveras. (artnet)
Projektet är kanske ett uttryck för den passivitet som
Jonatan Habib Engqvist och Lars-Erik Hjertström Lappalainen eftersträvar i sin
bok ”Big Dig Om samtidskonst och passivitet” (2018). Eller inte, det är inte så
enkelt att avgöra vad de båda skribenterna avser med god och passiv
samtidskonst. I varje fall sammanfattar de samtidskonstens problem med att ignorera
begäret: ”Pratandet [allmänt om konstutställningar] blev det enda godtagbara
begäret, resten var allvar, samhälle, politik och ekonomi. Lydigt styrdes
konsttänkandet bort från där den verkliga politiska striden stod, nämligen i
relationen till begären. Samtidskonsten har väsentligen sökt sig bort från
subjektet och framförallt agenten, till förmån för kroppen och patienten, medan
diskursen har varit en enda stor ’call to order’ som frenetiskt har försökt
föra tillbaka konsten till ett ansvarstagande handlingssubjekt, till ’agency’,
till konsumtionsetiskt handlande och till en reflektion över samtiden, snarare
än till en temposänkning, inbromsning, en paus, en störning i
aktions-reaktionsschemat, och oförutsägbara plötsligheter som föds ur den
dvalan.”
Det finns någonting här. Tempot på produktion av ängsligt
illustrera dagens aktuella elände sker med inflatorisk hastighet, överallt och
hela tiden. Konsten idag blir av den anledningen också positivt bedömd medan i
regel kritiken riktas mot curatorerna som inte gör tillräckligt mycket för att
rädda världen.
Man landar snart i två frågor. Den ena är om det räcker med
att vara konstnär och göra ingenting. Nå, det går inte för att uppnå konstnärskapet
måste man godtas av konstvärlden och något måste man då ha presterat. Men sedan
kan man pensionera sig. Det lilla problemet är att konstnären förmodligen
skulle försvinna om denne inte bedriver någon form av aktivitet. Duchamp var den
förste att pröva det här och han såg till att han ständigt var närvarande i
konstvärlden men då vilande på sin redan uppnådda berömmelse.
Det andra problemet är vad konsten skall göra när den har
kommit dit den nu är: Allt närmare verkligheten. Att uppnå verkligheten är dock
ingen lösning eftersom konsten då skulle försvinna. Det är ofrånkomligt att det
inte går att komma ifrån några självklara drag som t ex distansen och
upphöjdheten (hur man än vill raljera med dessa begrepp).
Görs det mycket konst som kan packas in på de internationella utställningar kan man fundera på vad som inte kan eller får vara med, antingen det rubriceras som olämpligt eller ointressant.
