Vilks.net

Vad som görs i konsten är tämligen ointressant. Vem som gör det är hela saken. Minnesmärken är alldeles särskilt utsatta. I Mexiko; ursprungsbefolkningsmonumentet, kvinnlig representant, kan självfallet inte göras av en man, långt mindre om denne man inte har renrasigt ursprung. Hela denna historia som har pågått i alla fall under ett decennium tycks befinna sig i ständig acceleration. Att det överhuvudtaget är möjligt beror på att konsten blir det som den allmänna meningen i den trendsättande delen av konstvärlden bestämmer sig för. Men det finns inte mycket mer att hämta där. Dags att förbereda nästa moment i konsthistorien. (artnet)

Odd Nerdrum kom inte med på den jurybedömda norska höstutställningen. Denna utställning har alltid blivit tagen på blodigaste allvar i motsats till Liljevalchs där man sällan ser några framträdande konstnärsnamn. Nerdrum har alltid varit en nagel i ögat på det norska konstlivet. Ojämn, självbespeglande och med en outsäglig längtan efter Rembrandt kan man inte förneka att han har en given plats i den norska konsten. Refuseringen var förmodligen den återkommande avogheten. Det spelar inte så stor roll. Nerdrum vet hur man skruvar till sitt ständiga martyrium och får till ett avsevärt medieutrymme med en privat visning av ”Tre män i en båt”. Referensen till Jerome K. Jerome är självklar men inte utan poänger. Det passar knappast in i det som samtidskonstens representanter tänker sig som lämpligt. (Dagsavisen)

Lite konstutställning. Max Book på Galerie Leger i Malmö.

Utställningen i Warszawa recenseras i ETC. En modern recension med bilder och korta bildtexter. I inledningen ställs en fråga som vid närmare eftertanke är intressantare än vad recensionens ideologiska renhetsiver kommer fram till: ”Det är svårt att förstå varför en konservativ kulturminister vill ha en black face-dansk som strippar och heilar på ett museum, säger Jakub Woroncow, expert på polsk högerextremism.” Svaret är inte så svårt. Det kan ju vara att om man vill visa politisk konst utan rekommenderad pekpinne är registret omfattande.

Den här är också en liten höjdare: ”Dagens ETC reser till Warszawa och utställningshallar fyllda av n-bollar, nazihälsningar och nakna män med black face.” Sanningen att säga var det högst obetydligt av den varan. Nogsamt undvek ETC att t ex nämna det omfattande inslag av konst som behandlade kvinnoförtrycket i mellanöstern. Inget intresse visade heller för den fängslade regimkritikern Alesh Pushkin. Men det är lätt att förstå: ETC ville ha vår tids mest sexiga inslag. Kittlande.