Vilks.net

Ja, hur var det nu? Ger den svenska invandringspolitiken vinst eller förlust? Från att ha varit en obskyr fråga har allt fler uttalat sig. Numera lutar det åt att det inte är särskilt lönsamt. På den gamla goda tiden rapporterades om fantastiska vinster i mottagande kommuner. Allra mest berömd torde Sandvikenrapporten vara. Men det verkar inte ha gått riktigt som man hoppades på (Expressen).

Allt hopp behöver dock inte vara ute, det finns fortfarande forskare som visar att det är tal om lönsamhet och tillväxt (ETC). Vad jag förstår menar författaren att invandringen i sig skapar arbete och ekonomisk tillväxt. Är detta korrekt kan man bortse från en rad klagande kommuner. De kan ha glömt att kontrollera ständigt inhåvade vinster. Att läsa rätt artikel är medicinen.

Den ständigt sjunkande brottsligheten i Sverige kommenteras fortlöpande av upprörda skribenter. Någon enstaka gång kan man dessutom lösa artiklar med litterärt värde. Björn Ranelid borgar för det (Expressen).

Vi har länge uppmanats att vara normkritiska i enlighet med det raka uppropet ”Bryt en norm!” Men det borde kombineras med en varningstext: ”Normkritik kan leda till mobbning och i värsta fall till fängelse. Enär normbrytandet sedan länge är en norm verkar det rimligt att bryta med den normen. Det skulle emellertid vara ett svårt etikettsbrott.

”I ett territorium bebott av konkurrerande stammar drar sig de olika sidorna bestämt från att övertyga, omvända eller konvertera varandra; underlägsenheten hos en medlem, vilken medlem som helst, från en främmande stam är och måste förbli en förutbestämd belastning – evig och obotlig – eller åtminstone betraktas som en sådan och behandlas därefter. Den andra stammens underlägsenhet måste vara ett outplånligt och obotligt tillstånd, ett evigt stigma bortom all räddning…” (Zygmunt Bauman

Vem vann idag? Moderaterna har svårigheter med profileringen men förslaget om söndagsöppet på Systembolaget blev en liten vinnare, livligt kommenterad i pressen. Partiet har  blivit igenkännbart. Bomben i Lund förstås, utan direkt partitillhörighet. Men man kommer inte ifrån att det börjar bli lite tjatigt. Men det tillför den spännande dragkampen mellan otryggare Sverige/tryggare Sverige en pinne upp eller ner, hur man nu ser på saken.

Klimatet har, trots Greta-effekten, fallit bland de samhällsfrågor som medborgarna anser mest ömmande (SVT). Ofrånkomligt att det är en abstrakt fråga vars styrka ligger i apokalyps och undergång. Det kan vara spännande men det släpper efter hand när det inte går att se några konkreta och omedelbara bevis. Förra sommarens värmerekord var tillräckligt för att hålla igång intresset men i år blev sommaren rätt skral och medborgarna fick annat att fundera på. Dessutom är åtgärderna inte upphetsande, skatter och ökade levnadskostnader ger ingen sexig nyhet. Och angående Greta kan man inte komma ifrån att det intressantaste är fenomenet Greta. Därför lär skribenten i GP inte vinna många anhängare när han vill ge sig på klimatkrisen med marxismen i en utopisk kamp mot kapitalismen.

Sölvesborg har lyckats hålla sig kvar på kartan. Genialt att kommunen vägrar hissa den heliga prideflaggan. Jag kan medge att prideflaggan med fördel skulle vaja i t ex Iran eller på en del platser i Östeuropa men i Sverige är det numera en symbol för den bekväma konventionaliteten: Se vi är goda och står för allas lika värde. Trampa på den och mediekommentarerna kommer i laviner. SVT

Så länge man orkar och det gör vi länge. Det har blivit populärt och är så välment och kärt: Den lätt överraskande nyheten som sätter twitter och FB i brand. Och innan kvällen det kommer flera.

Samstyret i Sölvesborg har alltså kommit fram till att man skall prioritera inköp av klassisk, tidlös konst och inte utmanande samtidskonst (SVT). Intresset för detta beslut har varit stort och indignerat (Expressen, Aftonbladet).

Egentligen är det inte så märkvärdigt, en blandning av populistisk och gammaldags högerpolitik. Det går att vinna en och annan röst på detta marginella beslut eftersom kommunens inköp är mycket små (SVT).

Man kan tillägga att en inte oäven konsekvens är att kulturpolitiken alltid styrs av den rådande värdegrunden. Den liberala konsensus som präglar synen på konstyttringar är förrädisk. Den har naturligtvis sina givna gränser och det handlar inte om någon arena där det händer något särskilt intressant sett ur samtidskonstens perspektiv. Nu blir det i alla fall lite liv i luckan. Man kan utgå ifrån att beslutet inte är någon allmän signal till förändring. Konsten har ingen ekonomisk potential utan handlar som det brukar om symboliska värden. Och just i det avseendet är konsten stark med många inflytelserika röster.  

Gängskjutningarna har blivit en påträngande politisk fråga och i ett sådant läge måste politikerna företa sig något. Störst ansvar ligger naturligtvis hos regeringspartiet. Men regeringen är beroende av en del andra partier och därmed finns det många åsikter. Med den utgångspunkten faller det sig naturligt att inbjuda de andra partierna till samtal om vad som bör göras. Något omedelbart resultat blir det inte eftersom man först måste diskutera vilka som skall få vara med. Alldeles som det brukar kommer det att handla om SD. Inrikesministern menar att de har fel värdegrund och därför bör uteslutas. Det tycker inte moderaterna.

Att man kallar till samverkan är taktiskt sett riktigt. Även om Expressens ledare lätt genomskådar strategin. Man kan lugnt räkna med att det inte blir något egentligt resultat av en sådan sammankomst. Men man vinner tid och under tiden dyker det upp något annat som drar till sig intresset och gängskjutningarna kanske återgår till en mera normal nivå.

Att man ständigt hänger upp sig på SD torde vara ett ideologiskt restparti. Det finns inte mycket kvar av partiernas ideologier men åtminstone kan man haka fast sig vid värdegrunden. Det är knappast någon strategisk vinst, inte heller torde den ge fler röster men något må man stå upp för. Trots att Lena Mellin ser det absurda (Aftonbladet).