3328: I denna översvallande politik

Eftersom den helt dominerande tesen i vår tid är att allt är politik kan man omedelbart slå fast att ingenting är politik. Sådant hjälper dock inte utan vi tvingas delta i den politiska olympiaden som visserligen ständigt pågår men som för tillfället är materialiserad, åtminstone i digital form.

Hur kan man då handskas med detta överväldigande politiska material? Estetiskt är väl den bästa lösningen och konsten skulle ha stora möjligheter om konstvärlden inte hakat upp sig på bristande distans och hamnat i det rättfärdigas aktivism.

Hakelius bidrag i Expressen drar på rätt håll.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

3327: Bristvara adjektiv

Det där med vårdens möjliga rasism fick Löfven att uttala sig:

“Jag blir så förbannad, det är vidrigt, när jag läste om det kändes det i magen. Vi får aldrig sluta bekämpa rasism och främlingsfientlighet, säger Stefan Löfven i en intervju med Örnsköldsviks Allehanda.” msn

Tungtrampat språk som man alltför lätt känner igen som “Löfvenska”. Kanske det behövs lite synonymer för att kunna fånga in någon förlupen röst genom ett vinnande uttalande?

“Förbannad”, skulle det inte ge lite mer nyans med “ursinnig” eller det lite mer avvägda “förtörnad” eller kanske “uppretad”. En ytterligare möjlighet vore att dra till med samtliga dessa får att få maximal eldgivning.

Vad ankommer “vidrig” låter det inte riktigt övertygande. Sparsmakat skulle jag förorda “beklämmande” men vill man ge utlopp åt en mera expressionistisk estetik är “vedervärdigt” av litterärt värde liksom dess släkting “vederstygglig”. Även “motbjudande” är tänkbart medan en intressant variation på “vidrigt” kan vara “vämjeligt”.

Själva rasismen är det mindre problemet eftersom kapitalet är förbrukat sedan länge och enbart faller under okvädingsorden. Som bekant är det inte spå viktigt vad man säger utan hur.

Publicerat i politik | 8 kommentarer

3326: Forskningskonstens framtid

Curatorn och redaktören Jonatan Habib Engqvist vill slå ett slag för den omdiskuterade forskningskonsten:

”Otaliga texter och seminarier har riktat in sig på vad konstforskning är. Frågan är ofta retorisk och handlar om fältets relevans. Det samma gäller kritiken. Även om den är förståelig är frågan rätt enformig. Och så är det något polisiärt över det hela. Rentav prussiluskigt. Är inte osäkerhetsprincipen, öppenheten och spretigheten själva poängen?” (Expressen)

Nu är det så att denna öppenhet har sina begränsningar. Konsten som fiktion, sken, ironi och distans är inte möjligt. Konstforskningen skall tas på allvar och förses med metod, teori och litteraturreferenser. Betraktarens roll som medskapare är starkt reducerad. När konstforskningens gränser prövades med Bogdan Szybers avhandling ledde det till ett underkännande.

Engqvist argumenterar vidare utifrån en text från 1893 ”Konstens undergång”. Under modernismens tidiga skede fanns det en akademisk och institutionell ordning som försökte bevara den enda sanna och rätta konsten. Det gick inte så bra med det, modernismens etablerade sig och blev så småningom en norm som ständigt utmanade sig själv. Skribenten vill dra parallellen att konstforskningen på liknande sätt är utmaningen mot dagens konst och att vi kanske längre fram förstår dess storhet.

Ideologiskt är det inte så stor skillnad mellan den konst som idag visas på biennaler och i större utställningar och konstforskningen. Men den senare har ett kontrollerande regelverk som sätter gränser för vad som får göras. Gör någon fel – och då ger sig in på moraliska och politiska gränser – kommer det röda kortet fram.

Vad man kan förvänta sig blir intressant framöver är ifrågasättandet av dagens konsensus. Konsten har hamnat i ett dilemma med sin kamp för rättvisa och politisk korrekthet med en stark dragning mot politisk aktivism. I längden blir det tröttsamt att se dessa försök som genomgående är något som stannar inom konstvärlden.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 7 kommentarer

3325: Rätten att välja eller välja rätt

En utmärkt nyhet: Skall patienten ha rätt att välja läkare? Å ena sidan får man laborera med “rättvisan” å den andra med att konsumenten har alltid rätt. I SVT-klippet säger ansvarig att man skall neka. Endast kompetens gäller. Men kompetens är bara en faktor med tanke på alla val som skall göras i otaliga sammanhang. För att få full rättvisa måste kompetensen stå tillbaka – ibland. Eller hur var det nu?

Publicerat i politik | 3 kommentarer

3324: Följa flocken

Den rabiata ensidigheten och övertygelsens fanatism har sedan en tid uppmärksammats på Konsthögskolan i Oslo. Det är dock en vida utbredd företeelse. Det handlar i grund om konstens norm och standard vilken i våra dagar har tagit formen av politisk övertygelse. Kritiker av detta överdrivna nit blir naturligtvis omedelbart rasister Hur länge skall man orka att låta det här pågå?

Nettavisen

Publicerat i konstteori, politik | 2 kommentarer

3323: När det blir rasistiskt

Det här med hur ord skall definieras. Är ”kulturmarxist” rasistiskt? Möjligen kan man värja sig med att hänvisa till att ”rasistiskt” alltmer får betydelsen av något negativt, vara vad det vara månde. Irena Pozar går i varje fall hårt fram och ingiver en treenighet: ”Ordet är rasistiskt, antisemitiskt och konspirationsteoretiskt laddat.” (Expressen)

Det är riktigt att det är konspiratoriskt, att det hänvisar till vissa kretsar där man menar att det finna en plan i kulturvänstern som medvetet arbetar för att förstöra en nation genom politisk korrekthet och mångkultur. Någon sådan plan finns naturligtvis inte. Däremot är väl just politisk korrekthet och entusiasm för mångkultur typiska drag för en mera formell definition av kulturmarxism.

För övrigt förefaller Pozars inlägg och resonemang vara ett gott exempel på hur kulturmarxismens åsikter och argumentation.

Publicerat i politik | 6 kommentarer

3322: Forensic Architecture

”Forensic Architecture sammanställer bevis för brott mot mänskliga rättigheter. Men är det konst? Ja, svarar Sonia Hedstrand, som sett deras senaste utställning” (Aftonbladet)

Gruppen Foprensic Architecture har ställt ut på åtskilliga platser i konstvärlden och är naturligtvis med på artfacts. Därför är det självklart att det rör sig om konst. Och inte bara det utan även med avsevärd kvalitet vilket man kan konstatera genom de utställningsplatser och den uppmärksamhet de har rönt. Gruppen presenteras på följande sätt i Wiki:
”Forensic Architecture is a multidisciplinary research group based at Goldsmiths, University of London that uses architectural techniques and technologies to investigate cases of state violence and violations of human rights around the world. The group is led by architect Eyal Weizman.”

Om man skall se något problem med deras konst är det hur den skall bedömas. De säger att de arbetar med fakta (och gör även gällande att de skulle vara banbrytande i den meningen). Men fakta ställs samman och skapar påståenden som inte är några absoluta fakta. För en konstkritiker kan det inte vara enkelt att ta ställning till deras rekonstruktioner av olika former av politiskt våld. Det är dessutom en klar politisk vinkling av vilket politiskt våld som intresserar dem.

I slutändan blir det ändå fråga om att deras inspel i konstvärlden är nytt och spännande och följer den politiska vinden. Det får också erkännas att deras rekonstruktioner är spännande berättelser som har sitt egenvärde. Men berättelserna är i slutpunkten i konsten utan enbart en estetisk faktor: Tycker vi om det här?

Följ en rekonstruktion (som nämndes i Aftonbladets artikel) på YouTube:

https://www.youtube.com/watch?v=1HBj9ckltJs

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar

3321: Kurt Westergaard tager avsked

Den danske Muhammedtecknaren Kurt Westergaard har vid 86 års ålder lämnat det jordiska. Hans mycket berömda teckning ”Bomben i turbanen” blev ett bidrag till världskulturens mångfald. Idag, i samband med hans bortgång, har jag inte sett något seriöst medium publicera denna bild. Tvärstoppet råder sedan många år och ingen dager synes än. En längre intervju kan man läsa i Den Korte Avis.

När jag träffade Kurt i Köpenhamn 2007 sade han till mig att den dag då han låg på sitt yttersta skulle det finnas en livvakt bredvid hans säng. De skulle alltså följa honom hela hans återstående liv. Så blev det och det är klart att jag funderar om jag har samma utsikter. Som det ser ut nu ser det så ut.

Närmast en symbol för yttrandefriheten. Kurt Westergaard i Köpenhamn 2007.
Publicerat i yttrandefrihet | 15 kommentarer

3320: Vernissage

Så blev det till slut möjligt att ställa ut några målningar. Gösta Werner museet i Simrishamn. En samlingsutställning med konstnärer från Lukasgillet. Med massiv bevakning. Visserligen var mitt deltagande annonserat med försiktighet men det rörde sig ändå om en plats som var definierad i tid och plats vilket annars är mycket ovanligt.

Två porträtt från serien “Mitt möte med personer från konstvärlden”. En livvaktsmålning, Mona LIsa med en rondellhund samt en Nimismålning. Målningen längst till vänster av Thomas Holm.
Från vernissagen
Publicerat i om utställningar m m, Projekt | 4 kommentarer

3319: Hundertwasser

På Nordiska Akvarellmuseet visas verk av Friedensreich Hundertwasser (1928 – 2000). Han var ett verkligt stort namn på 1960-talet. Och i viss mån är han det fortfarande inte minst genom hans egenartade arkitektbyggen som är ett måste när man t ex besöker Wien.

Jag har själv haft en indirekt kontakt med konstnären. Vid den tiden då myndigheterna ville få undan Arx föreslog en bekant att jag skulle fråga Hundertwasser. Denne bekant kände konstnären ochhade visat honom en bild av Nimis. Hundertwasser kunde inte tro att det existerade något sådant. I alla fall odlade jag kontakten genom hans gallerist. En långvarig faxförhandling som till slut inte ledde till någonting. Men i alla fall fick Hundertwasser en liten roll i processverket.

På Akvarellmuseet menar man om Hundertwasser: ”Hans verk har aldrig varit mer aktuella än idag. Han brann för natur och miljö, vilket hans konstnärskap också kretsade kring. Hans verk sprakar av färg och kreativitet och har en livskraft och energi som är tilldragande.”

I texten ser man två intressanta saker. Aktuell konstnär. Med lite eftertanke är det ytterst svårt att finna någon i konsthistorien placerad konstnär som inte är aktuell för just vår tid. Det behövs bara en gnutta kreativitet. Hans ekologiska inriktning har åldrats, han representerar en tidigare version av grönt tänkande som har föga för sig idag.

Recensionerna av utställningen kan gå två vägar. Enär den som finns i DN som talar om färg- och formfest. Det finns en liten tendens till att konstvärlden drar något på det hållet men hur det skall formuleras är ännu osäkert. Skall man välja normen för samtidskritik bör man skriva som Fredrik Svensk (Aftonbladet). Han ger Hundertwasser ett erkännande (han var ju naivt experimentell och miljökämpe) men reservationer måste ju fram:

”Avgörande för stämningen och kontextualiseringen av utställningen är en mytologiserande dokumentär om ett vitt manligt konstnärsideal som går sin egen väg. En image som utan problem kom undan med att skapa 10 000 exklusiva originalverk genom att ändra färgtonerna i trycket från en och samma grafiska matris.”

Vitt manligt och bedrägeri, så var det sagt. Svensk lyckas sedan leda in recensionen på samtidens hälsoproblem utifrån Hunderwasser holistiska perspektiv:

”Å ena sidan kan tanken om en hälsosam konst underordnas en gemensam välfärd där konsten också ingår som en central del. Å andra sidan kan det innebära att makten över vad som betraktas som god hälsa och vilka som betraktas som folket, centreras till en suverän maktposition som länge utgjorts av en politisk mitt på väg högerut.”

Där kom högerutmarkeringen och sedan konkluderar han med vaccinet (väldigt aktuellt):

”Jag säger inte att Hundertwasser är antivaxxare, men visst är det något motsägelsefullt i hans till synes folkligt färgglada civilisationskritik av den rationalitet som möjliggjort vaccinet mot covid-19.”

Hm, misstänkt antivaxxare trots allt. Ja, det var en riktig konstrecension.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 2 kommentarer