3233: Lördagsaktivitet utomhus

Under lördagen var det demonstration i Stockholm. Huvudsakligen handlade den om misstron mot pandemin. En del observatörer har oroats över meningsyttringen och sett den som ett hot mot demokratin. Men man kan lika gärna säga tvärtom. I demokratin finns det även utrymme för befängda åsikter och glödande övertygelse. Sådana egenskaper dyker upp lite här och var och blir dessutom, ofta nog, respekterade. (aftonbladet)

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

3232: Nöjesguiden

I vanlig ordning, konstvärlden bjuder på den vanliga menyn. Slaveriet, den här gången om fotografier på svarta i utsatta situationer tillhör deras efterlevande eller institutionen som äger dem. Så här långt verkar det som om institutionen har rätt till bilderna. Annat vore rätt märkligt. Men en tidsenlig nyhet. (artnet)

Och sedan, i vanlig ordning, konsten som världsförbättrare. Här har vi den optimistiske Olafur Eliasson som vill få igång den inre empatin eller något i den stilen. (artnet)

Detta i väntan på konstens bulldozer. Det kan ta ett tag innan den visar sig.

I politiken är det mera spännande. Liberalerna, i desperat situation, kan tänka sig att ingå i det konservativa blocket och att upprätta den tidigare helt otänkbara förbindelsen med SD. Antagligen den bästa chansen eftersom partiet är förlorare i JÖK. Om det nu inte blir en kompromissvändning.  Alla liberaler är inte förtjusta (Aftonbladet). I varje fall händer det så gott som dagligen något i svensk politik. Några egentliga förändringar är det inte fråga om utan ett underlag för det ständigt pågående debattspelet. Det gynnar underhållningssektorn.

Pandemin kan ge en del kreativa impulser. Jacke Sjödin spelar Bellmancorona på YouTube.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

3231: Mannen från höglandet och havets färg

Dådet i Vetlanda mynnade ut i politiska oklarheter. Inget samband med integrationspolitiken även om en det inte råder full enighet om den saken. Allt som sker kan bli politiskt bränsle och det är naturligtvis oundvikligt. Det här tillfället kan det måhända ha varit något som kommer från de ständigt omtalade mörka krafterna som håller på att ta över världen.

Konstfacksprofessorn Sara Kristoffersson ger slutreplik i dramat kring Den Bruna Ön och Det Vita Havet (DN). Det mest fascinerande är ett förslag från en lärare angående namnbyte på Vita Havet. Denne föreslog ”Bruna Havet”. De kan vara ett naivt inkluderande förslag eller mycket sofistikerat eftersom ”brun” är en färg med starka konnotationer. En komplettering kunde vara förslaget ”Blåbruna Havet” eller ”Brunsmetade Havet”.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 8 kommentarer

3230: Närär en nyhet bäst? Varje gång!

Spännande nyheter idag! Dessutom möjligheter till val, allt efter tycke och smak. Ebba Buschs husaffärer eller misstänkt terrordåd i Vetlanda.

Och ett pågående tema: Karin Olsson om att ha rätt bakgrund (Expressen). Vi vet dock att ungersk inte räknas. Ej heller tjeckisk.

Publicerat i politik | 8 kommentarer

3229: En helt vanlig dag

Jodå, det kommer att pågå länge än. En stor nyhet idag. Översättaren fick hoppa av efter sedvanlig kritik. En vit översätter inte en svart. Omvänt går det bra. Faran med den här cirkusen är att man inte uppnår den normalitet man eftersträvar utan i stället åstadkommer lite snarstucken exotisk stämning. (SVT)

Regissören och konstnären Steve McQueen är välkänd i konstvärlden men har också gjort en storartad karriär i filmvärlden. En ovanlig företeelse att uppnå en balans mellan två konstvärldar. Vilket är han mest? Troligen filmare eftersom senare delen av hans karriär har gått den vägen. Jag minns väl hans tidiga kortfilmer med konsttypiska minimalistiska drag. T ex Western Deep från 2002 som skildrar ett besök i en afrikansk gruva. Nedfärden med hiss i gruvan i totalt mörker, men med ljud, visades i realtid. Publiken i videorummet fick vänta länge innan det hände något mer. Sådana filmer passar i konsten men inte som bredare publikmagneter. Redan nu kan man se hans omtalade långa serie Small Axe på SVT. Välgjort, korrekt, underhållande, nyanserat.

Vem skall måla Trump? Den mediala saknaden efter Trump är stor men han är inte helt borta. Vi har ju den här ”Trump kommer tillbaka”. Men alltså också detta med porträttet. Ironin och föraktet är lite för smörigt. Konstnärer skall hålla distansen. Och se vilken nedlåtande beskrivning av Odd Nerdrum som levereras bland de tillfrågade (Artnet).

Publicerat i Böcker, film, konstteori, om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

3228: Mera kraft i den politiska retoriken

Det bådar gott för en väl kryddad valkampanj. Föredömligt och befriande uttrycker sig Kajsa Ekis Ekman med något, förutom ordvalet, kunde liknas vi Aischylos åska: ”Utan rasismen hade ni fortfarande varit arga på direktörernas fallskärmar – nu slickar ni deras rövar.” (ETC) Uttalandet syftar på högern som hon menar skor sig på rasismen. Hon tillägger också att rasismen har blivit högerns överideologi. Hon har säkert rätt i det men troligtvis gäller det för alla politiska spelare. Rasismen är en vinnande produkt som fyller ut alla tomrum som kan uppstå i politiken. Och dessutom i konsten.

Nu är frågan om man på ett så här tidigt stadium redan har nått invektivens klimax. Kanske det är möjligt att vi får se ännu några politiska poeter tävla med den högre litteraturen. Jag drar mig till minnes den kritikerrosade ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” av Nikanor Teratologen. Ett brottstycke kan citeras som inspiration för vidare politisk debatt. Jag har valt ett tämligen stillsamt avsnitt utan rasism:

”en utmärkelse instiftad av en utbrytarfraktion från Pensionärernas Riksorganisation, PRO-

kuksugarna. Pekka Langers föredömliga brist på tänder har lett till att hans namn knutits

till medaljen i fråga, som tillfaller den kuksugande åldring som kan visa upp den fetaste

och mognaste rövbölden för en jury av ambulerande torrskinn.”

Här dyker också Pekka Langer upp och jag antar att det inte är många av läsarna som minns honom. I mina ungdomsår kände alla till denne personlighet inom radio och TV.

Publicerat i Böcker, politik | 6 kommentarer

3227: Den politiska estetiseringen

Vita havets storm på Konstfack är vad konsten bjuda på. Även om jag förstår att allvaret i den här saken är absolut och utan förskoning är det inte långt till en estetisering av inspelet. Agri Ismaïl skriver I Expressen och utgår ifrån den i konstsammanhang välkända diskussionen om Vita Kuben. Brian O’Doherty. Uttrycket Vita Kuben har naturligtvis fått en ny laddning sedan 1970-talet. Då rörde det sig om hur konsten presenterades – i ett bestämt rum med vita väggar. Men sedan kom multimedier, installationer, relationell konst, video, olika typer av lokaler osv. Men det återstår ändå att konstatera att den vita kuben är den bästa utgångspunkten för en objektorienterad konstutställning. Man kan visserligen variera väggfärgerna men de blir då speciella inslag som markerar en tillfällig avvikelse.

Emellertid tycks konstfacksdiskussionen handla om bristande representation och att denna brist beror på rasism. Det förefaller inte troligt. Bristen på representation har alltid funnits och handlat om klass. Föga förvånande är det den liberala medelklassen som dominerar kulturen och konsten. Arbetarbarnet är mycket underrepresenterade. Trots alla uppmaningar om åtgärder. Ser man procentuellt på hur det skulle se ut med en statistisk rättvis fördelning är det inte troligt att svara och bruna öar skulle få särskilt stor plats. Därför får man ta till rasismen som ligger väl i tiden. Och är utmärkt maktinstrument. Men vi är djupt inne i ett konventionellt beteende och det är därför hög tid att estetisera företeelsen.

En annan företeelse som automatiskt har blivit estetiserad är politiken. Vi är på väg mot tävlingen om vem som vinner valet. Vad kommer att handla om? Skola vård och omsorg är knappast tillräckligt eftersom alla partier kommer att bjuda över varandra. Klimatfrågan kommer likaledes att besvaras på ett övertygande sätt i de löften som fyller valkampanjernas konfettiutbud. Invandrarfrågan är kärvare men den går att undvika genom politiskt blomsterspråk. Men det verkar som om man tills vidare kommer att satsa på att ”rädda demokratin”. Ett klart estetiskt program som kan fylla ut med lite av varje.

Problemet är förstås att den nuvarande regeringsbildningen är hotad av kombinationen M + KD + SD. Det är redan välkänt att regeringssidan har satt i gång en demoniseringskampanj mot SD och indirekt mot de andra partierna. En smutsig valkampanj kan alltså förväntas. Detta brukar man se som negativt men det är klart att en sådan väcker uppmärksamhet och engagemang. Trots allt blir valet alltmer en dramatiserad tävling där den värsta huggsexan avgör. Det kan bli en thriller. Men för att det skall bli riktigt spännande måste ett par partier falla ur riksdagen. Som man kan se på den här aktuella mandatfördelningen.

Publicerat i konstteori, politik | 3 kommentarer

3226: Vad rätt och riktigt är

I flera decennier har den mystiska frågan om invandrare och brottslighet lett till ståndiga strider. Nu tycks ett svar ha kommit. Inte särskilt överraskande men saken har mest handlat om att det på inga villkor får vara på det sättet. De utredningar som nu läggs på bordet kommer att ge vind i seglen åt en del politiska ståndpunkter. (Expressen)

Jag minns tiden efter 2007 när jag på allvar kom i kontakt med kränkningens politiska betydelse och då framför allt lättkränkthetens. Ändå svårt att föreställa sig den explosiva utveckling som vi nu har hamnat i. Särskilt imponerad är jag av det djupa allvar som det föranleder och den skräck som sprider sig när någon riskerar att bli ertappad med att säga eller göra fel saker. Det ger i alla fall profil åt vår tid som blir lätt igenkännbar när man blickar tillbaka.

Hur ser då den korrekta konsten ut? Dagens kvalitetssäkrade produkt? Som exempel kan man ta John Akomfrah. Född 1957, sedan början av 2000-talet har han etablerat sig. Documenta 2002, Venedigbiennalen 2015 och 2019.  Uppväxt i England men född i Ghana. Han arbetar med videoinstallationer. Artfacts (som ger honom plats 370 i världen) beskriver hans inriktning: ”His work examines colonialism, the Black diaspora, and environmental degradation.” Så skall det vara. Det innebär inte att han är någon tråkig konstnär. Hans filmer som spelas upp simultant på flera dukar är fascinerande och består till stor del av material som han hämtar från andra filmer, särskilt naturfilmer.  Det lilla problemet är att det är så rätt och omedelbart väldigt bra. Som sagt är Akomfrahs installationer sevärda. Nedan finns ett avsnitt ur ”Vertigo Sea” som jag såg på Venedigbiennalen 2015.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

3225: Misslyckandets estetik

Att misslyckas på ett övertygande sätt är inte lätt. I konsten är det en huvudtes. Dess främsta namn är Samuel Beckett som också hänvisade till konstnären Bram van Velde. Denne “the first to admit that to be an artist is to fail, as no other dare fail, that failure is his world and the shrink from it desertion, art and craft, good housekeeping.” Och sedan kunde Beckett fylla på med sina numera kända ord: “Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Det väsentliga här är att det inte handlar om att förbättra utan om misslyckandet som en estetik i sig. Det gäller bara att misslyckas på rätt sätt. Seriösa konstnärer, som t ex jag, kämpar ännu med konceptet. Beckett har emot sig att hans försök till misslyckanden gav honom nobelpriset och en formidabel position, inte bara som författare och dramatiker utan även som en del av bildkonsten (Becket förekommer ofta på konstbiennalerna). I detta sammanhang kan det påpekas att den bevingade frasen ”Vi såg det inte komma” är en genuin kvalitet i konsten där den oväntade överraskningen och då gärna kopplad till ett storslaget misslyckande. En orsak till detta är att ett överväldigande konstverk inte kan definieras, långt mindre åstadkommas men ändå framstår som möjligt eftersom det ingår i konstens filosofiska förutsättningar.

I politiken är det inte samma möjligheter även om man måste beundra statsministern för att han (troligen utan djupare intention) följer Becketts väg. Och utan att låta sig rubbas.

Bram van Velde: “Oändligt hungrig”, 1976
Publicerat i konstteori | 4 kommentarer

3224: Terror i Köpenhamn

Från och med idag kan man se den danska dokumentären ”Terror i Köpenhamn” på SVT Play. Den 14 februari 2015 i kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn. Vad som hände den dagen fick konsekvenser för mitt fortsatta liv. Jag befann mig sedan en månad i skyddat boende. Nu blev det permanent. Och restriktionerna har med tiden inte blivit mindre, i stället har de stramats åt.

Dokumentärfilmen är mycket välgjord och visar att myndigheterna på ett tidigt stadium hade upptäckt Omar El-Husseins radikalisering vilket dock inte ledde till några åtgärder. En intressant detalj är att hans välutbildade mor har den bestämda uppfattningen att det inte ingår i yttrandefriheten att ifrågasätta profetens absoluta auktoritet.

Strax före angreppet. Seminariedeltagare, livvakter, poliskontroll.
Efter attacken fördes jag till en polisstation i Köpenhamn. I det rum jag placerade såg jag en anslagstavla med uppsatta reproduktioner av Rembrandtmålningar.
Publicerat i film, Muhammedsaken, yttrandefrihet | 11 kommentarer