2681: Ej att förglömma: Konsten på Kummelholmen

Postat den 2018 17 november av Lars Vilks

Ett par av konstens genreexpansioner har fått välkända benämningar. Mest känd är ”Skulptur i det utvidgade fältet” och ”måleri i det utvidgade fältet”. Vad det här rör sig om är det konceptuella förhållandet till konsten prat med genombrottet för att allting kan vara konst. Alltså är det inte längre möjligt att på gammalt vis dela in konsten i skulptur och måleri med lite assistans av grafik.

Eftersom konsten ständigt har behov av expansioner är det en evig fråga om vad som kommer härnäst. Kanske det kan röra sig om ”samtidskonst i det utvidgade fältet”. Innehållet har länge dominerat samtidskonsten. Det fungerade en tid men jag är långt ifrån ensam om att finna det tröttsamt då innehållet ständigt återgår till samma politiska frågor och konstnärerna deklarerar att de intresserar sig för maktstrukturer, postkolonialism, etnicitet, queer osv. Oftast med stöd av något bedagat Foucaultcitat.

Det finns en del som kan placeras under samtidskonst och därmed berättiga ”samtidskonst i det utvidgade fältet”. Modernismens historia och dess fortsättning har länge varit åsidosatt men det finns all anledning att se lite närmare på vad som har försiggått och försiggår där.
Jag kom att tänka på detta i samband med Lars Kleens utställning på Kummelholmen i Stockholm. Kummelholmen är en unik konsthall som uppstått ur ett nedlagt pannverk och som drivs av Torbjörn Johansson och Jan Watteus. Den har blivit det kanske intressantaste konstrummet i Stockholm. Hösten har vikts åt Lars Kleen som med två storskaliga installationer väckt stort intresse. Kleen (f. 1941) är en välkänd svensk konstnär men de flesta har nog uppfattningen att han redan har gett sitt bidrag till svensk konsthistoria. Men nu är det en storstilad comeback som har engagerat inte minst konstkritikerna. Skall det ses som en del av samtidskonsten (och med den menar jag som alltid Internationell konst i samtiden med socio-politisk inriktning)? Rentav, innehållet leds inte av den numera tungsinta diskursbildningen men möjligheten till tolkningar i olika riktningar uteslutet på intet sätt vad som förväntas i samtiden. Kleen har alltid mycket korta titlar. De båda installationerna i Kummelholmen bär namnen ”Båt” och ”Ö”. Med de titlarna kan man associera till det dagsaktuella om man önskar men det är inte nödvändigt. Men först och främst är det något i sig själv sevärt, en seger för en säregen estetik.

Jag har haft tillfälle att se ”Båt” och det var en mäktig pjäs kompletterad av andra installationer och modeller av Kleen. Nu pågår alltså ”Ö”.


Jag och Lars Kleen


”Båt”


Modeller till projekt

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2680: Det postmoderna eländet

Postat den 2018 15 november av Lars Vilks

Varför blev allting så eländigt? Några uppslag kan man få i Sinziana Ravinis recension av Mikkel Bolt Rasmussens bok Hegel After Occupy. Rasmussen menar att boven i dramat är postmodernismen. Han har säkert rätt i det men frågan är om det verkligen rör sig om en bov. Postmodernismen gjorde upp med ”de stora berättelserna”, dvs. de föreställningsvärldar som bygger upp den västerländska tankevärlden: Sådant som Naturen, Människan, Historien. Och det som blev mindre populärt: Marxismen.

Den extrema postmodernismen deklarerade att allting var språk och sociala konstruktioner något vi alltjämt lider svårt av fast inte i någon filosofisk utgåva. En något mera återhållsam postmodernitet kan hävda att de stora berättelserna alltid uppstår men att det finns en kärna av realitet kring vilken berättelsen utvecklas. Och berättelsen blir ideologisk och gärna även fanatisk liksom dess motberättelser som förnekar den – och även motberättelsen har en kärna av realitet.

Idag lever vi med de stora berättelserna om t ex mångkultur, rasism, nationalism. Eftersom ”de stora berättelserna” alltid har sin upprinnelse i västvärlden blir kollisionen med andra kulturer särskilt påfallande. Det som återstår är ett ideologiskt slagfält med stark polarisering. Den generella skillnaden mellan högersidan och vänstersidan är att den ena vill bemästra kapitalismen med begränsningar och den andra vill göra upp med den. I praktiken innebär det ändlösa kompromisser samtidigt som man ideologiskt knyter sig till uppfattningar som kungörs i de stora berättelserna.

Konsten är naturligtvis med i detta spel. Ravini skriver:” Vad gäller konsten så har den blivit ett laboratorium för samtidens upphävning av transcendensen och avant-gardet. Och med avant-gardets försvinnande följer den radikala politikens försvinnande.”

Liksom i politiken finns det inte längre någon radikal konst som överskrider genom provokation. I varje fall inte någon legitimerad sådan. Det vi ser är utbroderingar av de stora berättelserna inordnade i ett ideologiskt mönster. En given orsak till att det inte finns någon frontlinje är att konsten har blivit global och att mötet med andra kulturer och regimer för med sig att ”överskridande” fungerar helt olika på olika platser. I väst är man mest bekymrad om att utveckla en korrekt självbild genom relativisering.

Publicerat i Böcker, konstteori, politik | 3 kommentarer

2679: Konst och annat

Postat den 2018 13 november av Lars Vilks

Det där med rapporten om den sjunkande arbetslösheten bland de nykomna. Det var inte riktigt så vilket jag har skrivit om tidigare. Man kan förvånas över att det görs sådana försök att dupera opinionen med direkt falska nyheter (även om det här också faller under ”att luras utan att ljuga”). Nå, generaldirektören för Arbetsförmedlingen får svara på frågor (SVT) och han lyckas dra till med att
”Vårt uppdrag på Arbetsförmedlingen är just att se till att människor antingen väldigt snabbt kommer i jobb, men för vissa andra måste vi jobba med olika insatser, och då är subventionerade anställningar kanske vår effektivaste åtgärd.”
Häri har han alldeles rätt, subventionerade anställningar torde vara det enklaste sättet att ofelbart få ner arbetslösheten. Resten av problematiken blir ”utmaningar”.

I konstvärlden har ArtReview publicerat sin årliga lista över de 100 mäktigaste konstaktörerna. En synnerligen välkänd gallerist, David Zwirner toppar. På andra plats finner man målaren Kerry James Marshall, han har haft en stigande kurva under åtskilliga år. Mera överraskande är att metoo som maktinstitution kommer på tredje plats. Onekligen har metoo starkt påverkat konstvärlden även om skandalerna har varit mer begränsade. (artnet)
Inspiration från metoo leder till lite av varje bland annat krav på historierevision. Picasso och Gauguin lever inte upp till dagens krav vilket en konstnär anser bör uppmärksammas av museerna. (The Art Newspaper)

Publicerat i om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2678: Drömmen om demokratins undergång

Postat den 2018 12 november av Lars Vilks

Medan vi väntar på att Löfven skall inta sin monumentala plats som statsminister är opinionsbildarna igång. Per Wirtén oroar sig för att Kristersson skall ta hem spelet (Expressen). Han måste ha aktivt stöd från SD och då går den svenska demokratin under. Det är väl så att opinionsbildarna måste skriva något och gärna utifrån sitt känsloläge. Wirtén är, som så många andra, besatt av SD. Och därifrån ser han den extrema högerkraften rasa genom Europa. Själv håller han sig till den enkla sammanställningen:
”För att demokratin ska vara hållbar behöver alla medborgare vilja lyssna till olika uppfattningar och väga samman dem; de måste respektera att människor har olika livsåskådningar och vill leva på olika vis; och att man ömsesidigt erkänner varandra.”

Invändningsvis kan man försiktigt antyda att alla olikheter inte är värda att respektera och att allting har sitt pris. När det gäller Sverige kan man lugnt säga att här kommer inte att hända särskilt mycket. Det värsta scenariot för den traditionella politiken är om SD kompromissar sig till att bli ett mera reguljärt konservativt parti vilket torde vara dess målsättning. Då har man förlorat många röster främst beroende på grundläggande strategiska misstag. Några förnyelser i strategin är inte i sikte, känslorna styr. Men som sagt, svenskarna vill inte riktigt på något håll, bara lagom.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2677: Återigen: Park får dom

Postat den 2018 10 november av Lars Vilks

Att Dan Park fälldes var ingen större överraskning. Det är inte lätt att skapa ordning i hans aktiviteter som svävar mellan att vara konst, politiska kommentarer och en generell prövning av yttrandefriheten. Försvaret blir lika förvirrat och någon konsträttegång tycks man inte vara intresserad av. Det är inte heller lätt eftersom Park agerar utanför konsten. Han är ingen processkonstnär med ett vidare perspektiv av vad som skall ingå i konsten. När han skriver på twitter är det inte fråga om konst. Han skrev t ex “Att manliga blattar älskar våldtäkt är väl inget nytt” (Lokaltidningen). Jag har inte läst domen så jag vet inte exakt vad han har blivit fälld för men det är klart att det uttalandet är en generalisering. Måhända kan man inte säga att ”blattar” är en folkgrupp men å andra sidan är ”folkgrupp” så urvattnad att det närmast refererar till kategorier där det går att placera rasismen om så önskar. Man kan tänka sig att Park inte menar att uttalandet gäller för alla blattar men det framgår naturligtvis inte. Lyssna också på Mårten Arndtzén i Kulturnytt.

Det krävs en knivskarp avvägning för att driva ett konstprojekt som rör vid den svenska yttrandefrihetens känsliga gränser (i Danmark är det lättare, Park slapp åtal där). Kontexten kommer aldrig fram ordentligt om den överhuvudtaget är ordentlig. För frågan är vilka intressen Park har för det sensitiva politiska innehållet som föreligger både i verken och hans uttalanden.

En sak är säker. I de här kvarteren finns konstens gränser.

Publicerat i konstteori, politik | 76 kommentarer

2676: O Värdegrund!

Postat den 2018 8 november av Lars Vilks

Nils Karlsson skriver i Dagens Samhälle om det alltid pågående värdegrundsarbetet. Sådant, som Karlsson nämner, alltid tycks sluta med konsultarvoden och karameller.

Frågan är varför värdegrunden har kopplat ett diktatoriskt grepp om stora delar av världen. Går man närmare in på det finner man just ingenting, blott ett retoriskt paternosterverk.

Som alla läsare vet är värdegrunden i konsten kort och koncis: Våld, grymhet och orättvisa.

Publicerat i politik | 11 kommentarer

2675: Knep och knåp i politiken

Postat den 2018 7 november av Lars Vilks

Nog för att vi bereds underhållning i den politiska statistikens korridorer. Robsam är igång igen nu med intressanta uppgifter om huru många utlänningar som sitter i svenska fängelser. Inte särskilt många meddelar Robsam. För att få sina siffror mer hanterliga räknas alla med svenskt medborgarskap för svenskar, något som Tino uppmärksammar på FB.

Man kommer inte ifrån att Robsams kreativitet är användbar. Om man så skulle önska, och det är många som så önskar, är det möjligt att reducera antalet utlänningar i fängelser genom att tilldela dem svenskt medborgarskap. På så sätt kan man enkelt nå en nollösning och visa på goda framsteg i integrationsfrågan.

Visserligen är den filosofiska formuleringen på denna metod ”att luras utan att ljuga”, men dock.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2674: Konst som skall hävas som konst

Postat den 2018 6 november av Lars Vilks

Inte ens konsten har dt lätt i identitetspolitikens irrgångar. En utställning av (det blir alltid svårt att skriva rätt här) ”inföddas” objekt har mött protester från inföddas organisation AAIA. Organisationen hävdar bestämt att objekten inte är konst (The Art Newspaper). Det här har ett visst konstteoretiskt intresse. Konstvärlden betraktar dessa objekt som konst. På senare tid med ännu större emfas än tidigare eftersom man på intet sätt vill mena att konst är en vit, västerländsk och patriarkalisk affär.

Nu kan man plötsligt närma sig det dystra konstaterandet att konst faktiskt kommer från ett så olämpligt håll.

Det är inte vanligt att väl etablerade konstföremål förlorar sin konststatus och det lär väl inte heller bli så i det här fallet eftersom det är svårt att förhindra en betraktare att se något som konst. Helt omöjligt är det inte om betraktarens blick förses med en sträng politisk lins. För museidirektörer, curatorer, kritiker etc. lär det bli att finna en hållbar balansgång.

Publicerat i konstteori, politik | 10 kommentarer

2673: Dagens groll

Postat den 2018 4 november av Lars Vilks

Man bör akta sig för klan. Då menar jag inte lokala klanvälden i Sverige utan att överhuvudtaget kritisera sådana. Klan är ett typiskt identitetsbegrepp. Kritik av klan = högerextremist. Att säga att det inte är något problem = vänsterextremist.

Sinziana Ravini har recenserat Johan Lundbergs och Per Brinkemos antologi ”Klanen”. Ravini drabbas av den alltmer utbredda folksjukdomen ”obehag” och kan endast lätta sitt ankare genom att påtala att hon funnit ännu en rasistisk bok (Aftonbladet). Ravini är väldigt ojämn som skribent, ibland tycks enbart färdas på ideologispåret.
DN har under de senast åren alltmer blivit en källa för flagranta Fake News. Åsa Linderborg är inte särskilt mild i sin kritik (Aftonbladet). Men det är väl så att de flesta ändå tror på DN så tidningen behöver inte bekymra sig. Kritik kan man ruska av sig.

Ännu en smärre fejd har utbrutit i riket. Ej helt oväntat är Tino Sanandaji inblandad. Han skrev för flera månader sedan om ökningen av anmälningar av våldtäkter och sexuellt ofredande, ökningen var sedan 1975 700 %. Hans inlägg diskuterades för någon dag sedan på FB. Då ryckte hans fanatiska ärkefiende Marie Robsam ut med alla sina pekpinnar och påståendet att Tino inte kan räkna. Hennes beräkningar gav ett helt annat resultat. Det var bara det att Robsam tydligen inte lade märke till att Tino hade 1975 som startår. Dock var denna nyhet så lockande att Aktuellt Fokus inte kunde hålla sig utan drog till med den skadeglada rubriken om Tinos bristande räkneförmåga.

Vill man studera den överväldigande befängdheten hos många debattörer (eller snarare sådan som skriver inlägg) kan man se på Aktuellt Fokus FB-sida. Förnuft hjälper inte, många skrivare är endast intresserade av att placera en åsikt i ett kommentarsfält.

Publicerat i politik | 17 kommentarer

2672: Våra geniala företrädare

Postat den 2018 3 november av Lars Vilks

Bäst är om politiker gör så lite som möjligt. Det finns ändå mycket att göra som att säga att man skall göra något som inte blir gjort. Eller att försöka sätta samman en regering, en fråga där det inte finns någon anledning att förhasta sig.

Eller att glädja det röstande folket med goda nyheter om projekt som man trots allt har satt igång. Således talade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson: ”Nyanlända kommer i arbete allt snabbare. Självklart behöver mer göras, men glädjande att våra viktiga reformer gör skillnad: alla kommuner tar nu emot flyktingar, vårdnadsbidrag avskaffat och föräldraförsäkring reformerad, tydliga krav på individen har införts t ex utbildningsplikt, snabbspår för dem med yrkeskompetens, utbildning och lokala jobbspår för att utbilda till bristyrken, extratjänster i välfärden.”

Det låter bra och det är det väsentliga. Eftersom de flesta bara läser första meningen och inte ser någon anledning att betvivla densamma kan man bara säga föredömligt. Petiga läsare kan konstatera att ministern redovisar en lika enkel som effektiv lösning av problemet arbetslöshet för utrikes födda: Ju fler arbeten som staten tillsätter och betalar ju mindre arbetslöshet. Vanligtvis är det illa sedda personer som brukar stå för sådana upptäckter. Tino Sanandaji naturligtvis, men även SR och Expressen. Inte ens subventionerade arbeten har fått ner arbetslösheten för nyanlända kvinnor. Ett av svaren från arbetsförmedlingen är sublimt: ”Det här är fortfarande ett av de utmaningsområden som vi jobbar med. Och vi kanske inte har fördjupat oss mer exakt vad skillnaden består i, men vi ser att vi behöver jobba mer med målgruppen kvinnor.”

Efter all denna djupsinnighet känns det nödvändigt med ett kulturkonservativt konstverk, ett riktigt gammalt från 1968. På något sätt verkar det passa väl in i vår tid både som verk i sig och som kommentar till tidens politiska strider. Bruce Nauman.

Publicerat i politik | 2 kommentarer