Vilks.net

Lunds konsthall och Skissernas museum visar tillsammans en utställning av arkitekten och konstnären Carlos Garaicoas. Den är sevärd. Han kommer från Havanna på Kuba. Kuba skulle förverkliga den socialistiska utopin inte minst genom byggande. Men sådant kostar och efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjets upplösning 1991 fanns det inte längre någon finansiär. Oavslutade byggnader och förfall kom att prägla en stor del av Kubas ariktekturbestånd.  Garaicoas har bland annat dokumenterat ett antal byggnader och fullföljt dem med en speciell metod, trådar och nålar. En fascinerande metodik som i sig är ett uttryck. Han bygger också egna modeller med detta. Men även andra arbetssätt visas liksom hans intresse för musik. I en stor installation spelar ett antal musiker på olika instrument i olika omgivningar i en förening av musik och arkitektur.

I Pretoria visas en målning av en morddömd konstnär (artnet). Med tanke på att de etiska problemen i konstvärlden har stegrats till att bli mer eller mindre huvudsaken i konsten kan man förstå att de inte kan passera utan protester och avhopp. Det handlar om att kritiskt granska en konstsamling och i den ingår ett verk av Zwelethu Mthethwa, ”The Weddinbg Party” från 1996. En intressant målning men hur skall den hanteras? Intressant nog kommer curatorn Gabi Ngcobo (välkänd hårdför postkolonialist) med ett rätt märkligt argument för att visa målningen:

“Our intention with showing Mthethwa’s work is with the sole purpose of presenting it as ‘evidence’ that highlights how misogyny has played out in his work over time. We can see through his work, the perpetuation of violence against women. We therefore elected to utilize his work to present a psycho-social analysis that exposes his violent actions as not emerging out of the blue. This work stands as another piece of evidence that exposes his misogyny and toxicity.”

Konst som bevismaterial är något som brukar avvisas i konstvärlden och som brukar höra hemma i populistiska reaktioner inför kontroversiella verk. Eller i diktaturer där man ständigt har kunnat upptäcka urartad konst. Konst är i första hand en fiktiv framställning med estetisk distans. Man bör vara ytterst återhållsam med att dra några växlar på något annat. Om man så vill kan man tillägga att konst är Fake News (men i positiv bemärkelse) och att den här behandlingen är ett skapande av Fake News men betänkliga sådana.

Jag har varit i Stockholm i akt och mening att leverera en porträttmålning och förbereda några nya sådana objekt. Det blev naturligtvis en konstrond. Man får nog säga att det som styr dagens konst är historia och bekräftelse.

På Nationalmuseum blickar man tillbaka på 1989. Intressant, det var då den postmoderna vågen drog fram i Europa och drabbade även Sverige (och Norge, för den delen, jag var då verksam där). Det året tillkom också en genuin klassiker: ”Piss Christ” av Andres Serrano.

Bonniers konsthall: ”Kosmologiska pilar”

Science Fiction är temat men jag kan inte se att man lyckats särskilt väl med att låta de utställande konstnärerna fantisera fram något särskilt spännande.. Lee Bul har en stor installation men det är mest ögonfröjd vilket man dock inte skall akta sig för.

Waldemarsudde: Edward Burne-Jones, prerafaeliterna och Norden.

Så mycket av övriga prerafaeliter finns inte här men en del verk av Edward Burne-Jones. Inte de bästa men för allt i världen, vi är inte bortskämda med sådan konsthistoria. Jag tar alltså tacksamt emot det här. Jag förstår också att arrangörerna till varje pris måste anstränga sig för att länka in utställningen i vår tids intressen:

”Burne-Jones och andra prerafaelitiska konstnärer bidrog till att lägga grunden för ett mytologiskt universum som vi återfinner i vår tids filmatiseringar av fantasy-klassiker som Lord of the Rings och Game of Thrones. I många av Burne-Jones verk finner vi könsambivalenta eller androgyna gestalter. Det är en tematik som är lika aktuell idag och sammanfaller med vår tids queer-ideal och diskussioner om ett tredje kön. Nu anser vi att tiden är mogen för att lyfta fram Burne-Jones och prerafaeliterna också i Skandinavien!”

Moderna visar Atsuko Tanaka som var en del av Gutaigruppen, legendarisk experimentell japansk konströrelse. Tanakas överlägset mest kända verk är hennes dräkt av ljusrör i olika färger. Gutaigruppen har fått en del uppmärksamhet under det senaste decenniet men den förtjänar mer för en självklar plats i konsthistorien. Dessutom kan man framhäva ännu en kvinnlig konstnär.

Konstnärshuset: Petra Hultman.

Hultmans installationer med virkade dukar är i sig ett fyndigt hantverk liksom utgångspunkten med en given gest mot ett omtyckt och numera utbrett tema, kvinnans mödor med textilen.

Cecilia Hillström Gallery: Clay Ketter

Ketter har gjort en sevärd utställning. Efter många år i branschen finner nya variationsmöjligheter och alltid med väl genomarbetade verk. Cirklar spelar en stor roll i den här utställningen och trots att man är många om budet har Ketter funnit ett hörn. Skärmen med en färgskiftande cirkel är en av höjdpunkterna.