3262: Galleristen som rationaliserade

Aktörerna i konstvärlden har sina uppgifter. Konstnären skall göra sitt, kritikern drar sina litanior, curatorn ser till att alla är nöjda, galleristen länkar samman konsten med kunderna. Det är svårt för en konstnär att klara sig utan gallerist – och naturligtvis är det besvärligt för en gallerist som inte har några konstnärer. I ett uppmärksammat fall i Norge har kunnat se att det inte är omöjligt att förenkla relationen mellan gallerist och konstnär. Galleristen kan själv måla verken och genom uttrycka sig i olika stilar är det möjligt att skapa ett helt konstnärsstall. Påhittat vilket också gäller konstnärernas vistelseorter och cv. Påhittighet är visserligen det som håller konsten vid liv men det här exemplet tycks inte ha några konstnärliga metaambitioner utan är en simpel arbetsordning som utan tvekan genomförts på ett övertygande sätt. Affärsmässigt kan galleristen hävda att hittills har alla varit nöjda. Fast så är det med förfalskningar tills de blir avslöjade. SVT

Det händer ibland att någon fiktiv konstnär dyker upp. Duchamp signerade sin pissoar ”R. Mutt”. Eller Wilhelm von Kröckert som Ernst Billgren en tid signerade sina målningar. Men då är det inte fråga om något annat bedrägeri konstens allestädes närvarande illusion.

Någon undrar kanske om galleristens produkter är konst. Jo, inget tvivel om det men problemet blir vilken kvalitet de uppnår. Vi kan räkna med ett drastiskt fall i nuläget.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

3261: Offer och yttrandefrihet

Den förändring som vi kan iaktta i yttrandefrihetsproblematiken handlar bland annat om vem som är offer. Numera, och det har växt till sig med överraskande styrka, är det den som drabbas av ett yttrande som hamnar i centrum av förståelsen. I bakgrunden dyker det alltid upp huvudintresset som handlar om rasism och de som utsätts för hat och hets. De som utsätts för de mera handgripliga handlingarna blir visserligen beklagade men ganska omgående finns ett ”men” på plats. Eller som Flemming Rose skriver i ”The Tyranny of Silence” (2014):

“Those aggrieved by free speech are defended, while those whose speech is perceived as offensive to such a degree that they are exposed to death threats, physical assault, and sometimes even murder are deemed to have been asking for it: ‘What did they expect, offending people like that?’”

De villkor som erbjuds för den utsatte har jag i mitt fall fortlöpande kommenterat. Att leva ett någorlunda normalt liv kan jag inte erbjudas. Och livvaktsenheten gör inga ansträngningar för att förbättra min situation. Allt stöd jag kan få är värdefullt för att påtala den absurda situation som har uppstått. Se den senaste artikeln i ämnet: Expressen.

Vill man veta mer om Flemming Rose och yttrandefriheten kan man lyssna på ett samtal med författaren om hans ovannämnda bok. Cato

Publicerat i livvakter, yttrandefrihet | 7 kommentarer

3260: En konstkritiker famlar

Konstkritik ja. En något ovanlig sådan framförs av Valerie Kyeyune Backström (Expressen). Hon skriver om Zorn på Nationalmuseum eller snarare om vad hon hade velat se där om Zorn hade kunnat prestera det hon önskar vilket, inte oväntat, vore ett nedslag i dagens samhälles angelägna frågor. För att göra det lätt för sig och snabbt presentera sin egen tankevärld får vi lära oss: ”Kanske kan man sakna personen Zorn. Vem var han, och vad gjorde han, förutom att vara monumentalt framgångsrik och älskad av alla, världen över? Det gäckar mig, eftersom det för mig symboliserar bristen i hans skapande.

Samtidigt är det i linje med hans konstnärskap, där det är big business som gäller, skicklighet och flit, allt annat tycks lämnat därhän. Politik och sociala orättvisor skymtar bara som hastigast”

Med lite möda kan man snart få fram att Zorn är långt mer komplex än så. Hans porträtt är visserligen av blandad kvalitet men det finns många höjdpunkter. Med lite möda finns det såväl filosofi som sociala bilder. Se t ex ”Vågskvalp” som förutom att fånga det genuint måleriska skvalpet också skildrar det utfestade societetsparet och den nyss uppstigna pigan i morgonsolen.

Publicerat i Konstkritik | 4 kommentarer

3259: Alltför het på gröten

Han hoppade av, Fredrick Federley, från sitt första försök att komma tillbaka i politiken. Via kyrkovalet. Motståndet i medierna blev dock för stort och Federley skyller på ”drevet”. Säger man drevet är det alltid ett försök att påtala någon orättvisa men den här gången var det alltför upenbart. Ett bra exempel på hur det politiska spelet går till. Det är mycket vanligt att politiker kommer tillbaka efter en skandal. Betraktarna glömmer fort och får nya skandaler att engagera sig i. Federleys felbedömning, att på en gång vara tillbaka i spåret efter flera misslyckade försök till förklaringar, är oväntad. Han borde ju veta hur det fungerar. (Expressen)

Publicerat i politik | 8 kommentarer

3258: Och nyhetsvinnaren är…

Vad man kan göra är att roa sig med att leta efter dagens bästa nyhetsartikel på nätet. Inte bara ”kan” utan att man faktiskt och oundvikligen gör det. De bästa nyheterna är de som engagerar och en stor del av nyhetsartiklarna består av indignerade debattörer. Frågan om äkthet blir i bästa postmoderna avseende värd att beakta. Indignation och hätskhet är medel att skapa expressiva artiklar i aktuella ämnen. Jag inbillar mig att det mesta är autentiskt eftersom de uttrycker en lika bestämd som återkommande politisk hållning. Men nöjet för läsaren kvarstår.

Ja, det bjuds t ex på Nyamko Sabunis kritik av ärkebiskop Antje Jackeléns nej till språkkrav. (MO)

Liberalerna har tidigare prioriterat hög moral framför att vinna röster. Det har inte gått så bra och därför prövar man nu att vända på steken. Ärkebiskopen går helt in för en ideologisk moralitet som visserligen kostar anhängare men tanken torde vara att hur som helst är det inte alltför många som kommer in i himmelriket. Om himmelriket ens längre är aktuellt. Det tycks vara så att pastor Jansson tog hem spelet.

En mycket stark kandidat i flödet är givetvis Soran Ismails förlorade tårar i tv:s dokumentär. Efter en framträdande och övertygande rollgestaltning i långköraren ”Järnrörens natt” har han åter hamnat i centrum och blivit en kontroversiell måltavla för skribenter med hög moral. Deras dompåfallande obevekligt och drabbar både objektet och själva dokumentären. TV vinner många poäng här för bättre kan det knappast bli men det får ansvariga inte uttala. Det är inte oväsentligt att se allvarligt på saken. Inläggen är otaliga t ex GP.

En sådan här dag piggar det alltid upp med lite vithetsperspektiv. Universitet kan naturligtvis erbjuda en kurs för den fåkunnige och särskilt inrikta sig på nordisk vithet. Ur ett konstnärligt perspektiv framstår det alltjämt som fullt möjligt att vara verksam som vitmålare. Ledande namn i den avdelningen är Piero Manzoni och Robert Ryman. De kan ändå ställas ut. Tills vidare. (SU)

Lite blasfemi skadar aldrig. Det förekommer att kristendomen drabbas, ytterst sällan i Sverige men desto säkrare i Polen. Metallmusikern Darski har vid upprepade tillfällen gett sig på Polens blasfemilagar. En tacksam måltavla och nog så välgörande. I Polen råder gentemot i Sverige omvända förhållande när det handlar om att kränka stora religioner. (Guardian)

Ett intressant verk av Sylvie Fleury.från 2009. Alltid tänkvärt, märk det intrikata djupet.
Publicerat i politik, yttrandefrihet | 2 kommentarer

3257: Studentafton om konstens gränser

Nu är det utlagt! Min medverkan på studentafton i Lund den 13 mars. Om konstens gränser, samtalsledare Dan Jönsson.

Podd

Publicerat i konstteori, livvakter, Nimis | 5 kommentarer

3256: Vi vandrar vart vi vandrar

Leden tunnar ut. Av fullkomligt naturliga skäl glesnar rollbesättningen i min generation. Nu var det konstkritikern Ingela Lind som lämnade det jordiska. Hon var en klassiker som följde konsten under många år inte minst från sin ledande position i DN. Hennes artiklar och framträdande i teve har jag ofta kommenterat här på bloggen.

SVT:s nekrolog har tyvärr inte granskats källkritiskt. Lind intresserade sig också för Beuys och om denna skriver SVT: ”stridspilot under andra världskriget som blev nedskjuten och överlevde skadorna från kraschen tack vare att tatariska nomader packade in honom i djurfett och filtar.”

Historien är påhittad bortsett från att Beuys plan kraschade och han fick allvarliga skador. Resten är konstnärlig mytologi men så effektivt lanserad att det ständigt upprepas som en given sanning.  

Publicerat i Konstkritik | 2 kommentarer

3255: I påskatider

Till avdelningen blasfemi kan vi nu räkna in Jesus på korset som sprattelgubbe. Verket har ställts ut i en utställning på Orust och upprört några Orustbor. Bland dessa har också förekommit en i sådana sammanhang vanlig kommentar: ”Vad hade hänt om någon gjort samma sak med Mohammed”. Jo, sådan är skillnaden mellan en moderniserad och en inte moderniserad religion. Visserligen kunde denna sprattelgubbe ha väckt starka åsikter i t ex USA, Polen eller Italien, men några våldshandlingar mot personer brukar inte förekomma. GP

Inget storverk men i alla fall lite uppmärksamhet. Prästerskapet på Orust är modernt och ställer sig positiva till skulpturen som tydligen är tänkt att vända sig till barnen för att öka de små parvlarnas intresse för Kristendomen.

Publicerat i om utställningar m m | 6 kommentarer

3254: Stillsamt

Trots allt ett tomrum. Trump dominerade medierna under fyra år och det är klart att han lämnar ett tomrum efter sig. Kritiken mot honom i ord och bild har mestadels varit negativ – och sådant visar att vi har en verklig nyhet i gång. Inte för att någon direkt vill erkänna det men ändå: sörjd och saknad… Nu finns det en vänlig souvenir, en liten skulptur av en kinesisk konstnär. (SVT) Det officiella porträttet kommer senare.

Stillsam konst som samtidigt är den nuvarande trenden: Black artists. Amy Sherald är en helt acceptabel målare med stillsamma bilder av svartas vardagsliv. Den attityden är ändå befriande jämfört med alla politiskt aktivistiska uppföljare. De ledande gallerierna ser att det finns ett stort köpintresse, i det här fallet Hauser & Wirth. (artnet)

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar

3253: Gå över en gräns…som det heter

Uppmärksamhet är förutsättningen för att få i gång saker. Särskilt i kombination med skandalen/provokationen. I konsten är det välkänt som drivkraft men vi har sett hur det har spridit sig till politiken. Dessutom har det blivit en nödvändig del av dagens utbud som framför allt tillfredsställer det emotionella behovet. Skillnaden mellan konsten och politiken ska inte avskrivas. Den konstnärliga provokationen siktar på bestående kvalitet medan den politiska söker sin förhoppning i opinionssiffrorna. En provokation är per definition kontroversiell – den ger därför upphov till mer eller mindre intensiv debatt vilket är själva förutsättningen för att det skall fungera.

Men det väcker också frågan om alla uppseendeväckande, provocerande utspel är vinnande. Där får man svara nej även om man inte kan avgöra det omedelbart. SD:s politik har burits fram av provocerande händelser, antingen genom partiet eller genom andras förhållningssätt. Under en stor del av pandemitiden har SD försvunnit från rubrikerna för att under de senaste veckorna har återkommit genom kontroversiella uttalanden och inte minst de konservativa/liberala partierna uttalande om att öppna för överläggningar. Detta har lett till ett jordskred av diskussioner och skriverier. Frågan är vem som gynnas mest av detta. I tidigare diskussioner har det varit fördelaktigt för SD men inget är givet på förhand.

I varje fall kan man lugnt säga att en vällyckad provokation skapar känslomässigt baserade reaktioner och diskussionens nivå blir därefter. Men vi har ju fått spännande läsning om värdegrunder, vem som är tillräckligt demokratisk, 30-talets mörka horisonter samt de annalkande stormakterna Ungern och Polen. Och invecklade konspirationsteorier.

Publicerat i konstteori, politik | 2 kommentarer