2716: En komposition

”Demokrati är lustigt”, sade Joseph Beuys på sin tid. Det torde vara riktigt men efter det att demokratin har varit lustig och rösträkningen har skett, så vad? Ja, då blir det nästa steget (i vår postmoderna tid) en komposition. Det vi har fått nu har nått nya och oanade höjder. Ideologierna har blivit symboliska hägringar som fortfarande kan antydas i talen om politikernas symboliska strävan för rättvisa och frihet i samhället. Sakfrågor som kräver snabba beslut inskränker sig till sådant som fri entré på museerna eller ej. I den frågan kan man spåra ett ideologiskt drag som nu har vandrat från det blå hörnet till det röda. Ett annat spörsmål har varit att undvika s k extrempartier. Vänsterpartiet är ett extremparti från mitten och högerut men har på en enda dag blivit rehabiliterat såsom en nödvändig del av det stora Mittens Rike. SD utgör ett intensivt intresse från alla parter. Det har avancerat så långt att alla partier kan fogas till en grundläggande ideologi, ”Icke-SD”. Vad detta innebär är svårt att säga men funderar man närmare på saken kommer man snart fram till att vi närmar oss det religiösa och att det rör sig om teologi.

Ingen överdrift att den svenska politiken företer enbetydande likhet med en Kandinskymålning. Kandinsky hyste åsikten att hans målningar uttryckte höga andliga tillstånd men det finns inga klara skäl atttro honom. Den svenska politikens komposition kan möjligen förklaras med kvantteori fångad i mitt favoritcitat från Shakespeare ”’tis here, ’tis here,´tis gone”.

Publicerat i politik | 1 kommentar

2715: Nära nu

Vi är nära nu. För ett ögonblick slog det mig att Löfven kanske har förstått politikens väsen. Alltså att det handlar om att representera och framför allt att göra symboliska uttalanden i viktiga frågor. Och att oenigheter inte något stort problem eftersom det ändå blir så lite gjort emedan alla aktioner måste kompromissas. Det kan vara så men i Löfvens fall är det nog en pragmatisk inställning och inte någon estetisk. I varje fall visade han sin skicklighet med att locka in Centern och Liberalerna som stöd åt regeringen. Därmed hade han lyckats med att bryta upp alliansen. För att få den på plats fick han naturligtvis lova att inte ge något utrymme för Vänsterpartiet. När det kom protester därifrån var det dags att ta itu med dessa. Enär de båda mittenpartierna redan hade sålt sina själar blir det antagligen lätt att ge upprättelse och möjligt inflytande till Vänsterpartiet. Sedan är allt på plats. Eventuella grundstötningar ligger långt fram då överenskommelserna är begravda i utredningar som stillsamt kan malas ner i regeringsbyråkratin. Så kan politiken fungera när den är som bäst enligt det givna mottot: Så lite som möjligt.

I konstvärlden är den estetiska spänningen så mycket mindre.Konstens överskridande potential för numera röra sig på andrahandsmarknaden,dvs. att överskrida kulturer som inte har nått upp till västvärldens standardeller rikta sig till mindre vetande grupper i den egna världsordningen. Ävennär intentionerna är intill tröttsamhet glasklara hjälper detta inte mycket närdet dyker upp en kränkt mobb. Senast i Haifa där en korsfäst ”McJesus” skapatvåldsamma protester. Alltid något (Artnet)

Publicerat i om utställningar m m, politik | 10 kommentarer

2714: Häpnadsväckande

Johanna Frändén recenserar Michel Houellebecq mycket uppmärksammade roman ”Sérotonine” (Aftonbladet). Ja, Houellebecq är svår att komma åt även om han för många rättänkare är något suspekt. Recensenten måste få till någon form av sammanfattning och den glider i välkända spår: ”Men Sérotonineär en studie över manlig impotens i en vidare mening, för att inte säga den västerländska maskulinitetens, det vill säga hela västvärldens, stundande kollektiva självmord.” Jaja, den västerländske mannen som representerar den västerländska kulturen tycks inte ha det lätt. Eller är det så att det har blivit en upprepad fras som endast drabbar den som inte ser lite längre än till den omedelbara jargongen?

Det som intresserar mig mer är en andra sammanfattning:

”’Sérotonine’ är en roman av en briljant stilist och en understundom mycket rolig berättare. Michel Houellebecq har en nästan hypnotisk intuition inför samhällets små och stora skiftningar, men är uppenbarto intresserad av att själv driva någon som helst politisk agenda. 

Det fanns en tid då den hållningen accepterades hos författare.”

Författaren, eller i vid mening konstnären, skall, enligt recensenten, inte kunna vara skildraren eller den som betraktar och formar världen med estetisk distans. Det torde dock inte finnas någon anledning att ändra på konstnärernas strävan. Som Borges skriver om de fiktiva metafysikerna i Tlön, de söker inte sanningen, inte ens det sannolika: de söker det häpnadsväckande. Houellebecq har väl foten i den fåran.euse


Publicerat i Böcker, konstteori | 8 kommentarer

2713: Packat och klart

På den tiden det begav sig erinrar man sig filmen ”Hacke Hackspett kommer tillbaka”. Den film som rullas nu skall naturligtvis vara ”Löfven kommer tillbaka”. Det är inte riktigt sant eftersom han egentligen aldrig var borta. Det nya regeringsförslaget bär på en komplicerad estetik där samtliga partier (utom SD) får bära på ett oundvikligt missnöje. Socialdemokraterna fick ge upp sina käpphästar, Centern och Liberalerna fick svika alliansen.Vänsterpartiet tvingas välja mellan pest och kolera. Moderaterna och KD är djupt besvikna. Småputtrigt.

Den goda nyheten är att det förblir gratis entré till de statliga museerna.

Men det finns också andra goda nyheter. Äntligen har man funnit lösningen på allt tal om islamistisk terrorism. Någon sådan finns inte utifrån en vetenskaplig grund. Det är Johan Lundberg som kan förmedla detta glada budskap där han konsulterat Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR):

”I samma presentation påpekas det vidare att ’feministiskaanalyser’ har visat att ’talet om terrorism’ från islamistiskt håll saknar ’rationelloch vetenskaplig grund’. I stället framgår det av ’forskningen’ att uppmärksammandet av islamistiska terrordåd ’är impregnerat av maskulin revanschlystnad, kollektiv moralpanik och okritiska antaganden’. Att det rapporteras om jihadism beror tydligen på ren dumhet i kombination med obefogad rädsla.”

Doku.nu

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2712: Den politiska balansen

Att det i den politiska skalan rör sig på höger- och borgarsidanär knappast förvånande. Sedan moderaterna marscherade mot mitten och för en tid lämnade högerpolitikens traditionella utrymme tomt, skulle straffa sig. Allt enligt regeln att man som politiker skall förändra så lite som möjligt.

Sedan SD lagt beslag på stora delar av högerns övergivna område stod det snart klart att det var dags för utvandrarna att återvända. Man gjorde det i en våg av mera traditionell högeranda. Inte heller socialdemokraterna kunde stå emot när invandringspolitikens brister blev allmängods. På vänstersidan är det dock stillsamt. För värdekonservativa vänsterradikaler finns alltid vänsterpartiet och ett tynande miljöparti men inget mer. Förhoppningarna vänsterut har föga kraft och de radikala upprorsmakarna rör sig på högerflygeln. Liksom en gång vänsterflygeln kunde uppröra den rådande samhällsordningen, frodas nu samma bekymmer angående högervågen.

För den som är orolig kan man lugnt säga att det är enbart modet som något växlar. Understundom rör det sig av nödvändighet för att komma i paritet med verklighetens krav. Men inte mer.

Mathias Wåg pejlar högersidan (Aftonbladet)

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2711: Osedlighetens teologi

Moralisterna brukar ha problem med humor och distans. De blir därför lätt tråkiga. Å andra sidan är just denna position, att vara gravallvarligt upprörd en förutsättning för den som bryter mot sedlighetens normer. Lars Lindström är ett bra exempel. Hans humor blir en sådan som alltid stakar sig genom den självpåtagna moralen. Han är ändå rolig men det kräver en viss estetisk distans av betraktaren och är inte något som Lindström tänker sig. Den senaste Lindströmmaren är att han har blivit djupt indignerad av Hanif Bali som återigen lyckats hamna i centrum med det föga sedesamma uttalandet ”Hur många oskulder knullar dinpappa för tillfället?” (Expressen)

Språket kan inte sägas vara alldeles passande men det ligger mer i det än det okvädingsord som Lindström tar det för. Man kan snarare se det som en del av den teologiska debatten inom Islam. Religionen är, välkänt nog, på många punkter problematisk när den möter en västerländsk värdeskala. Även om man i vissa delar av den politiska skalan gärna relativiserar den vite mannens gängse värderingar kommer man inte ifrån att det behövs åtskillig renovering för att den islamska teologin skall framstå som rimlig. En ofta diskuterad punkt är vad den rättrogne mannen har för sig i paradiset. Det verkar inte riktigt tillfredsställande att en huvudsysselsättning skulle vara sex med toppbrudar, ett nöje enbart för män. Så frågan är inträngande, kan man säga, vad har man för sig inne i banken efter tre? Angående de högbarmade jungfrurna finns det teologiska källmaterialet tillgängligt här.

Publicerat i politik | 26 kommentarer

2710: Bäst före samt uppfostran genom konsten

Ideologiskt betingade verk brukar inte ha alltför lång hållbarhet. Numera brukar det också gå snabbare än tidigare. Vi har gamle Edward Said och hans vittberömda ”orientalism”. Hans inflytande blev betydande och inte oviktigt. Det handlade om autenticitet och representation som på den tiden var tämligen okänt. Dessutom fanns föreställningen om den romantiska orienten med haremsdamer och annat säreget folk. Emellertid har vi passerat det mesta av detta. Den romantiska orientalen är idag en souvenir som är eftertraktad, inte minst av orientalerna själva som trissat upp priserna på t ex målningar från 1800-talets orientinspirerade salonger.

Said är, inte helt oväntat, en helig man i ideologiskt rättänkande kretsar och om någon anför kritiska synpunkter (som länge har varit välkända) kan proselyterna störta till affektladdad undsättning. Johan Lundberg skriver (Timbro) om en sådan episod där aktivisten/forskaren Stefan Jonsson visar sin ideologiska harm. Ingen kan, i detta avseende, vara mer korrekt än Jonsson. Man kan t ex läsa hans färska utläggning om konsten och demokratin. Den texten visar hans syn på konsten som politisk korrekt uppfostrare och är något man bör betrakta med den största skepsis. Lägg märke till att han tillhör ”en-skrivarna”… (DN)

Ingalunda är Jonsson ensam om konsten som uppfostrare av folket. Tilläggas må att hela tanken är föga bärkraftig eftersom konsten har sin publik i den bildade medelklassen som knappast behöver någon vägledning i sin redan företagna opinionsbildning. Men se blott vad en museidirektör säger om konstens roll i dess kamp mot den mest fruktansvärda av mänsklighetens alla lurande faror: nationalismen. Dystert nog upprepar han det som alltid repeteras: Kulturer är aldrig unika utan är influerade av varandra. Som säkert är välkänt har denna regel en del undantag för riktigt genuina och av västvärlden förtryckta nationer.(The Art Newspaper)

Publicerat i konstteori, politik | 9 kommentarer

2709: Klimatberättelsen

Klimatfrågan engagerar vilket man omedelbart kan konstatera när man ser på bloggen kommentatorfält. Dess styrka är det sublima inslaget av mänsklighetens undergång. Undergångsstämningar har förekommit vid många tillfällen. Jag tänker t ex på den teologiska undergången som bland annat sattes till den 1 januari år 1000. Undergången var dock inte alls fullständig eftersom människan under den teologiska eran var odödlig. Undergång betydde en övergång till det verkliga livet där man kunde hoppas att få en plats på den rätta sidan. Så småningom slog människorna, som Nietzsche skriver, ihjäl Gud och förlorade samtidigt sin odödlighet. Vad värre var blev hon sin egen fiende vilket utmynnade i hotet om utplåning genom ett atomkrig som särskilt präglade 1960-talet.  Men nu har vi klimatkrisen som bygger på en vetenskaplig teori vilken har ett överväldigande stöd iforskarsamhället och även bland politiker.

De postmoderna har alltså rätt i att varje framställning blir en berättelse. Blir den omfattande blir det en ”stor berättelse”. En stor berättelse bär alltid på en rad litterära utvikningar såsom ideologiska filtreringar, aktivistiska uppmaningar, retoriska övertalningsförsök, identitetspolitik liksom en lång rad förnekelseinslag.

Teorins konsekventa imperativ är att något måste göras fast det är svårt att enas kring en bestämd plan. Eftersom det inte finns tillräckligt övertygande konkreta tecken på teorins riktighet får dessanhängare använda sig av taktik. Som i alla andra spel måste man driva kampanjer för att vinna opinion. Liksom politiker och de forna teologerna kanman utmåla fasanfulla konsekvenser och använda sig av mera tillfälliga inslag i klimatet som osvikliga tecken på den kommande undergången. Den vetenskapligasidan blir snabbt sekundär eftersom olika intressen tar över konceptet. Det gårt ex utmärkt att göra goda affärer på klimatcertifierade produkter liksom detär ett gott varumärke att höra till den ansvarskännande sidan.

Eftersom teorin inte kan visa tillräckligt övertygande apokalyptiska ryttare är det svårt att vinna en bred opinion. Och för att vinnaen opinion befinner man sig i samma läge som alla andra politiker: Tala obekymrat för din sak med hot och lockelser eller vad som helst. Eftersom folket och många politiker inte kan förstå sitt eget bästa kan man föreslå att sätta demokratin ur spel. Eller pröva med domstolarna (SvD). Den stora berättelsen har många sidor.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2708: Den postkoloniala berättelsen

Den postmoderna läran var en gång ett vinnande koncept. De stora berättelserna, dvs. de tidigare givna framställningarna av naturen, människan, historien, marxismen framstod som språkliga konstruktioner utan egentlig bärighet. Och för övrigt, i dess vildaste form, var allting reducerat till språk. Sedan krutröken lagt sig i denna karneval stod dock en gestalt kvar som den store vägledaren, Foucault. Enligt honom handlar allting om maktstrukturer. Några fundamentala och allmängiltiga värden existerade inte för honom, relativismen var ett faktum. Här fanns jordmånen till det som nu har kommit väl in i den institutionella fasen, en plåga som belamrar de flesta lärosäten och inte minst politiska filosofer och kommentatorer. Och inte minst finns det fullt genomslag i konstvärlden.

Lite närmare betraktat kan man lätt se att den dekonstruktionsmetod man har använt är en ny stor berättelse och att den har kompletterats med andra stora berättelser som utgår från Foucaults fascination av minoriteter och marginaler. En av de verkligt populära är postkolonialismen som sedan länge är förvandlad till en “stor berättelse”.

Det är ju så att de stora berättelserna inte kan förklaras med den vilda postmodernismens övertro på språket. Bakom språket finns något som det inte kan rå på. Men utvecklingen brukar vara densamma. En företeelse blir observerad och skall förklaras. Om den har politiska implikationer kommer den att granskas med särskilt intresse. Snart nog granskas den med ideologiska förtecken och blir föremål för aktivism, verksamheter som gärna utövas samtidigt. Dessutom förenklas berättelsen till en allt mer given sanning som upprepas och tar sig in i utbildningssystemet och bildar norm. Så har det gått med postkolonialismen vars förenklade berättelse ger vid handen att allt är västerlandets skuld och att det ingalunda är slut då rasismen frodas, nationalismen växer liksom framstormande högerextrema rörelser ackompanjerat av marknadsliberala utsugare.

Att försöka ge en mera översiktlig och balanserad bild av kolonialismens, nationalismen, rasismen och slaveriet är inte populärt. Det kan vara värt att läsa Fredrik Segerfeldts ”Den svarte mannens börda, nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”. Vad man än tycker ser man att det är komplicerat och mångfacetterat, långt mycket mer än den eurocentriska postkolonialism som serveras dagligen med skuldbörda och aktivism. Men innan man tar rygg på Foucault och påtager sina skygglappar kan det vara välgörande med lite fördjupad kunskap i ämnet.

Segerfeldt blir förstås mottagen med misstänksamhet. Som att han säkert har en agenda och inte minst att det är onödigt att skriva sådana böcker som bara ger de högerextrema vind i seglen. Recensionerna är av lättförståeligaskäl inte översvallande.

DN

GP

Publicerat i Böcker, politik | 3 kommentarer

2707: Gören bättring

Så här på årets första dag kan man behöva en ordentlig domedagspredikan. Som när i en gången tid pastorn domderade från predikstolenpå temat ”Gören bättring ty den yttersta dagen är nära”. Aftonbladet serverar påpassligt tvenne sådana urkunder. Den allestädes närvarande Göran Greider slår sig lös med frammanandet av allehanda olyckor. Dock ser han visionärt ett framtidens hopp i ”Klimat-Greta”. Strindbergs sista förhoppning var korset men detta är numera utbytt mot mera populära symboler..

Athena Farrokhzad är inte sämre. I en utpräglat dyster dikt ser hon ruiner överallt och eländigt arvegods. Så kan hon inte motstå att lägga till den alltför slitna historiska och bakåtåkande ängeln som blivit berömd genom Walter Benjamin och som identifieras med en teckning av Paul Klee.

Man kan trots allt livnära sig medelst dylika krönikor.

Med detta önskar jag mina läsare ett fortsatt gott nytt år 2019!

Publicerat i politik | 66 kommentarer