Politiken är på väg till sommarlovet. Men i sista stund kan det ändå dyka upp en nyhet. Återigen är det dramat regeringskris som är på tapeten. Vänsterpartiet kan profilera sig och hamnar i ettnågot märkligt sällskap inför misstroendet mot regeringen. Svårt att tänka sig att det blir på annat än den vanliga berättelsen. Löfven avgår eller blir misstrodd. Sedan återvänder Löfven. Om det överhuvudtaget går så långt. Det blir nog inte mer än en liten positionering.
Konsten har långt kvar till liknande evenemang: Förtroendeomröstning kring den internationella samtidskonsten.
Om man skall bedöma situationen för den anpassade konsten menar jag att dess bästa tid är över. Kritiken kryper fram men en etablerad norm är uthållig eftersom den är rätt i tid och representerar något helt ofarligt som kan marknadsföras som radikalt.
Åsa Linderborg (Aftonbladet) skriver om problemen med att få med alla godhetspoänger i konstskapandet och Ivar Arpi drar åt samma håll.
Det är dock värt att komma ihåg att en markant norm är förutsättning för att överskrida den. Överskridandet skall inte heller vara för lätt. Men just nu finns det läge för oppositionen.
Inflationsrubriker är inte ovanliga och idag dök det upp en sådan i SvD. Den journalistiska artikeln om Mamma Andersson levererade påståendet: ”Hon är en av världens största nu levande konstnärer”. Pinsamt, inte minst för Mamma Andersson. Som det framgick av senaste svensktoppen håller hon plats 2533 i världen och kommer på plats 13 bland svenskarna. Som målare befinner hon sig omkring 500 platser under Andreas Eriksson. Men det skall sägas att Mamma Andersson har varit med länge, har hållit sig kvar i ett högt läge och har goda förutsättningar att behålla platsen som en av Sveriges största nu levande konstnärer.
Om man begränsar jämförelsen till enbart kvinnliga konstnärer inser man att det är ytterst svårt att vinna tilltro till SvD:s rubrik.
Det som kan erbjudas idag är mitt deltagande i Patrik Stigssons podd “magiskt tänkande”. Vi talar om Beuys och konstens andlighet samt om zen som jag var starkt intresserad av under 1970-talet.
I den tjuvstartade göteborgsbiennalen får vi igen en omgång av svensk kolonialism. Även om det börjar bli sent på denna scen fungerar det fortfarande. Den som vill göra en karriär och särskilt om konstnärerna kan påvisa en för ändamålet lämplig etnicitet är det inte fel. Värdegrunden är given och förmodligen är de medverkande konstnärerna autentiska, dvs. de tror verkligen på att det de gör är av största vikt. Den estetiska distansen lyser med sin frånvaro men det kan inte vara långt kvar till att parodin gör sitt inträde på scenen. Aftonbladet
Den politiska styrningen som har undersökts av Myndigheten för kulturanalys. Som sagt, det behöver inte styras särskilt mycket eftersom konstnärerna i allmänhet hjälper till med styrningen.
I det tidigare presenterade Skiscopenumret (finns tillgängligt här) diskuteras konstnärlig kvalitet och kanon. Kristoffer Arvidsson citerar filosofen Anita Silvers som hävdar att ett konstverks inkludering i kanon inte beror på egenskaper i konstverket, utan om de kan göras till delar i en berättelse. Egenskaper i konstverket är svårt att komma åt eftersom de bygger på relationer till andra verk. Egenskaper kan t ex vara originalitet och relevans och de måste kombineras på rätt sätt för att komma ifråga. Men det är inte avgjort utan vidare. Det kan ta sin tid. Och kvalitet bygger konstant på att berättelser uppstår och utvecklas. I Skiascopes texter finns en relativisering om berättelserna – att det lika gärna kunde ha varit andra berättelser än de som har kommit att dominera. Varje berättelse har någon realitet i sig och en del är mer eller mindre ofrånkomliga. Berättelsen om hur svenska konstnärer åker till Paris och för med sig en ny konst hem är svår att ersätta.
En del berättelser utgår från händelser som gör vissa konstverk intressanta och höjer kvaliteten. Man brukar nämna Mona Lisa som blev riktigt berömd efter hatt ha blivit stulen i början av 1900-talet. Samma ära har vederfarits två av Munchs Skrietmålningar. Men det är klart att det finns skäl att tjuvarna har valt just dessa objekt. Finns det inga markanta historier eller påfallande sammanhang får man konstruera något som gör verket intressant. Och det pågår hela tiden och det finns anledning att vara kritisk.
Det är inte bara i konsten som det gäller att få ihop lämpliga historier. Vår statsminister gav ett gott exempel i sitt senaste tal som kommenterats (Fokus) av Johan Hakelius: Svetsaren som blev statsminister: ”Det finns en del som fortfarande ifrågasätter om en svetsare kan vara tillräckligt begåvad för att leda ett land. Det säger mer om dem än om svetsare.”
Jo, det är inte påhittat, statsministern har svetsat men det är klart att tanken är att förstärka bilden av ett arbetarparti som inte består av smarta yrkespolitiker som aldrig trampat på ett verkstadsgolv.
Berättelsen (som också kan benämnas ”narrativet”) har kommit att spela en allt större social och politisk roll. I religionen och estetiken har den varit helt nödvändig. Och vid varje tidpunkt går vissa berättelser bättre än andra.
Återigen har det varit Svenska Flaggans Dag. Jag håller fast vid det trots alla påbud om sent inkommen nationaldag. Dagen till ära har statsministern talat till nationen. Ett föredömligt politisk tal. Ett sådant skall förefalla ha ett bestämt och kraftfullt innehåll men som vid närmare påseende är undvikande och suspenderande.
”Vi backar inte för gängen”, sade statsministern. Inte mycket att välja på. Det går liksom inte att säga att ”vi backar lite för gängen”. Sedan påpekar han att det har gjorts mycket och att det kommer mer. Ja, någon större verkan har medborgaren inte kunnat märka och vad som kommer är tydligen att satsa på skolan. Med det vinner man mycket tid, indirekt kan man avläsa att det inte är aktuellt att tala om några förändringar inom överskådlig tid.
Statsministern säger med emfas att inte en krona skall gå till de kriminella nätverken. Om det rör sig om statliga pengar kan man undra varför det tydligen gått pengar dit tidigare. Inför kriminalitet och orättvisor väljer hans talskrivare att låta honom uttrycka sig med adjektiven förbannad”, ”förtvivlad” och ”bestört”.
Talets avslutning anger att hans politik är framtiden ”hopp om att vi har underbara dagar framför oss”.
Nyheterna från konstvärlden brukar numera handla om auktionspriser med tillräckligt många siffror, ibland om mindre representativa medlemmar i museistyrelser, senaste kränkning och en liten dos ivrig dekolonisering. Något överskridande är svårt att finna. I nummer 10 av Skiascope (som jag tidigare har nämnt) skriver Kristoffer Arvidsson:
”I sin konsekvens leder efterfrågan på nyheter till sensationslystnad och ompaketering av det välbekanta till något som kan uppfattas som nytt. Verklig förnyelse blir inte alltid synliggjord och är inte nödvändigtvis önskvärd. Gränsöverträdelse uppmuntras, men bara inom det modernistiska och postmodernistiska konstbegreppets markerade område. Någon verklig gränsöverträdelse är det således inte fråga om. Den bredare publiken upprörs kanske, men konstinstitutionen har inga svårigheter att inkludera avantgardets senaste provokationer i sina samlingar.”
Bortsett från att det inte längre tycks meningsfullt att tala om något avantgarde stämmer väl bilden väl. Samtidigt kan man säga att det inte är svårt att göra något gränsöverskridande med tanke på de begränsningar som konstvärlden har ålagt konstproduktionen. Det räcker långt med en så banal sak som en minimal rondellhund men den befinner sig utanför det markerade området.
Något måste ändå hända att i dagarna fick vi oss till livs Salvatore Garaus immateriella skulptur som såldes för 15 000 Euros. (artnet) Nyhetsvärdet finns i någon mån, inte ens det är unikt, i att den gick att sälja. Eller möjligen beroende på konsthistorisk okunnighet.
Mästerverket i den immateriella konsten torde vara Robert Barrys utställning/icke-utställning från 1969 i Amsterdam. Galleriets entré var försedd med en liten text: ”During the exhibition the gallery will be closed”.
Man kan fundera på vad som är konsten i detta projekt. Utställningen som man inte får se och som man kan anta inte existerar på annat sätt än att vara en ”utställning” av ingenting. Texten? Eller skall man helt enkelt luta sig mot att det är en idé. Vid den här tiden kunde sådana konstverk inte säljas vilket alltså är en skillnad gentemot vår aktuella tid.
Dödskjutningar är inte helt ovanligt i Sverige. Beroende på vilka källor man vänder sig till så rör det sig antingen om att de minskar eller att de ökar. Om de ökar eller i varje fall utgör ett problem är det oklart vad som skapar detta problem. Åtminstone är detta en mera officiell linje: Vi vet inte, det finns många tänkbara orsaker.
Emellertid kan skjutningar (som för närvarande tycks förekomma tämligen men i mindre utsträckning i Malmö vilket onekligen kan tänkas visa att utvecklingen är på rätt väg) åstadkomma allvarliga störningar inom fotbollssporten då vissa lag inte vågar spela mot lag vilka geografiskt befinner sig inom skotthåll (Aftonbladet). Denna rädsla borde kunna bemötas med att ytterst få, även på skottglada orter, blir skjutna. Risken är förmodligen större att omkomma på resan till en skottglad ort än att hamna i skottlinjen på en sådan ort. Denna enkla logik har dock inte avsedd verkan men kan i alla fall visa oss att problemet handlar om att inte kunna förstå statistik på rätt sätt.
Om problemet (om det existerar) skulle ha något med invandring att göra bör det inte framhållas på det extravaganta sätt som i texten i GT.
Jag har läst Göteborgs konstmuseums skrift Skiascope nr 10. Nog så intressant angående alternativ konsthistorieskrivning. Dock har jag tillfälligt (jag hoppas det går över) drabbats av en textuell överbelastning alltsedan jag i varje text och så gott som på varje sida tvingas läsa ”lyfter fram” eller det kortare ”lyfter”. Denna plåga har pågått i flera år och tycks nu nå en sällsamma höjder.
Jag ilar därför till Aftonbladet som bjuder på en recension av utställningen ”Mitt liv som Ulla Winblad”. Recensenten passar på att beklaga Bellmans 1700-tal och Ulla Winblads framtoning i hans epistlar. Det ingår liksom i ett nutida mönster att påtala den fasanfulla historiens misstag som nu kan belysas och förfasas. Det tycks som om vi har kommit mycket nära nu, den slutgiltiga rättfärdigheten, den moraliska hållning som världen i alla tider väntat på. Visserligen är vi inte riktigt där än. Det går fortfarande att bekänna sin skuld och sitt tillkortakommande alltmedan man följer tidens rekommenderade gören bättring.
I fallet Ulla Winblad kan man dock försiktigt mena att tack vare Bellman har ”Ulla Winblad” (Maria Christina Kiellström) inte försvunnet ur tiden. Hon finns kvar, återupprättad och det är alltid något, kanske det enda som gives för dem som försvinner i mörkret.
