2900: I väntan på Förhandlaren samt en banan

Ingen kan klaga på att svensk politik praktiskt varje dag levererar. Idag var det vänsterpartiet som yrkar på misstroendeförklaring av arbetsmarknadsminister Nordmark. Dramatiken tätnade: Det kan bli extraval. I och för sig har detta genljudit åtskilliga gånger. Jonas Sjöstedt har nog inga ambitioner att ställa till med något sådant. Men han inser att också han måste synas bland dem som ger bidrag åt de politiska nyheterna. Det brukar sluta med att den store förhandlaren träder in i handlingen och förhandlar fram något som någorlunda tillfredsställer de berörda. (Aftonbladet)

I konstvärlden kan man glädja sig åt den upptejpade bananen på konstmässan i Miami. Ingen mindre än den vittberömde veteranen Maurizio Cattelan är skaparen till detta verk vilket redan har sålt i två exemplar. Vardera kostar 120 000 dollar. Ett tredje skall tillkomma men med förhöjt pris. Cattelan har tidigare tejpat upp en gallerist på en vägg så detta verk har lite av Cattelanstil. Är det bra? Eftersom vi sedan länge vet att allt kan göras till konst är det inget överskridande. Men bättre än det mesta på konstmässan torde man kunna säga. (artnet)

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2899: Tävlingar i konst och politik

Årets Turnerpris blev ingen final mellan de fyra nominerade. De fyra bad juryn att få dela priset vilket också blev fallet. De fyras solidaritet beldsagades av ett politiskt statement med välkända tongångar: “At this time of political crisis in Britain and much of the world, when there is already so much that divides and isolates people and communities, we feel strongly motivated to use the occasion of the prize to make a collective statement in the name of commonality, multiplicity, and solidarity—in art as in society”.

De fyra, Oscar Murillo, Tai Shani, Helen Cammock, and Lawrence Abu Hamdan. Urvalet korrekt, två damer och två herrar, etnisk spridning. Oscar Murillo borde ha vunnit med viss konkurrens från uppåtgående Abu Hamdan som deltog i årets Venedigbiennal. Tidstypiskt dock, det finns gott om samtidskonstnärer av alla slag och med dessa mängder är det klart bättre att dela ut priset till fyra på ett bräde.  (Artforum)

I Sverige får vi nöja oss med den politiska tävlingen: ”Vem vill tala med SD?” Idag var det alltså moderaternas tur. Statsministern vädrade sitt missnöje vilket var helt korrekt. Han måste vänta ett tag till innan han kan hänvisa till den Lööfska modellen: ”Göra det bästa av situationen”.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2898: De utvalda till Valhall och andra lekar

Konståret 2019 torde kunna beskrivas som ”fint och trevligt”. Inga orosmakare, inga tecken på annat än fortsatt etablering av de socialkritiska harangerna. Mårten Arndtzén återupplivar tanken på leken och homo ludens och dess förespråkare Johan Huizinga. (P1) För mer än ett halvsekel sedan var han en storhet i konstteorin. Andra tider nu och Arndtzén nämner den tyske konstkritikern Hanno Rauterberg och dennes ståndpunkt att ”Upplösningen av gränsen mellan konst och liv haren förväntan att konsten ska representera livet – men inte som spegel, alltså som det är – utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags ’rena’ platser i en smutsig värld.”

Det stämmer väl rätt väl och för att renheten skall bevaras får inte heller konsten vara i vägen. Veganerna i Cambridge klarade inte av ett holländskt stilleben (Times).

Andra små lustigheter berättas av aftonbladets musikskribent Lennart Bromander (Aftonbladet). Göteborgsoperan ger Valkyrian och naturligtvis måste den anpassas till det som krävs av Rättvisans Vägledare. Men nog blev det lite för bra den här gången när regissören tog i ordentligt. Gravallvarligt tänkte regissören kring Valhall men ingalunda inflikades Ulf Peder Olrogs tongångar i detta intressanta ämne. Vad har man för sig på Valhall efter dåd? Regissören bereder plats för Dalai Lama, Anna Lindh, Nelson Mandela och Greta Thunberg. Skall de ta sig en svängom på Valhall i natt?

Publicerat i Konstkritik | 5 kommentarer

2897: Från sorlet till konsten

Stéphane Mallarmé föredrog, milt sagt, poesin framför journalistiken, ”krogsorlet”. Hans dikter var och torde förbli något för en mycket sparsmakad publik. Han skrev bland annat ”En fauns eftermiddag”. Den har inspirerat mig till helt rondellhundsfria teckningar. Hur som helst menar jag att krogsorlet inte skall föraktas. Visserligen står det politiska käbblet som spön i backen i varje vändning men det skapar också en kompositionell spänning.

Dagens utopiska text är skriven av Daniel Suhonen som frammanar en sd-värld (Aftonbladet). Jag antar att han i första hand tänker sig att vara lustig men man kan aldrig veta om han verkligen skulle kunna tro på en sådan möjlighet. Det kan också vara ett utslag av att han vill markera sig som tillhörig ”de goda”. Therese Bohman nämner det intressanta ”cyniska tillståndet” i en artikel som främst handlar om influencers (Expressen): ”Egentligen är det precis samma paradox som den Sven Anders Johansson resonerar kring i sin ”Det cyniska tillståndet”: Hur kan man engagera sig i klimatfrågan utan att misstänkas göra det mer för att framstå som god än av genuint känt engagemang? Ja, hur ska man överhuvudtaget kunna känna något i offentligheten utan att misstänkas ha en baktanke med det? Hur ska jag kunna övertyga någon om att det som står i den här texten har ärligt uppsåt och inte bara är tillkommet för att framställa mig själv på ett visst sätt?”

Alla är misstänkta för allting hela tiden, alltså nu även de goda och anständiga. Bohman föreslår konsten som en väg ut ur eländet. Äntligen kan vi med gott samvete återvända till Mallarmé och ”En fauns eftermiddag”.

Bör en minister svara ja eller nej? Eller hellre hänfalla i en stigande eller fallande spiral av seriella upprepningar? Det gäller Eva Nordmark som i ett antal intervjuer varit särdeles ordrik utan att säga något bestämt. Å andra sidan är det vad som kännetecknar en politiker som har möjlighet att fatta ett verkligt beslut. (Expressen)

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2896: Moteldens svårigheter

Den irakiske försvarsministerns socialbidrag är en färgstark nyhet och blir dessutom ett inslag i invandringens kostnader och problem. Det är ingen bra nyhet för den hårda vänsterlinjen. Det krävs moteld men på sin höjd kan det nå upp till självtillfredsställelse. I alla fall försöker ETC att påtala obetalda studieskulder och kapitalistiska transaktioner som utan större framgång jagas av skatteverket. Dramaturgin och komiken saknas.

Representanter för partierna i riksdagen håller föreläsningar på Göteborgs universitet. Men när man kom till SD och Richard Jomshof blev det för mycket för många akademiker som startade ett upprop för att få stopp på det hela. Aviseringen om framträdandet gav upphov till ”rädsla och oro”. Fascistiska krafter, Ungern och Polen åberopas. Uppenbarligen hänger man inte riktigt med i strategierna eftersom sådana utspel är ett sätt att återigen omhulda partiet. Sätter man dessutom yttrandefriheten på spel har man inte mycket att vinna. (Expressen)

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 14 kommentarer

2895: Fint och trevligt

Sedan partiledare Åkesson framlagt sin syn på konsten och kulturen (SvT) visade sig sammanfattningen om konsten vara att den skulle vara ”fin och trevlig”. Ett sådant yttrande har naturligtvis fått den svenska konstvärlden att gå i taket. För den oinvigde kan betyget ”fint och trevligt” låta rimligt positivt men givetvis är det något av det värsta man kan säga om ett konstverk. Visserligen är omdömet inte orimligt. I praktiken är det mesta av vad som produceras inom konsten i bästa fall ”fint och trevligt”, men man säger absolut inte så. ”Intressant”, ”spännande utveckling”, ”verkligen övertygande” osv.

Att ta strid i den här frågan är inte så lätt eftersom konsten upphöjda överlägsenhet skall demonstreras gentemot ett lättviktigt populistiskt utspel. Ur politisk synpunkt kan det säkert fungera. Man kan nog utgå ifrån att en stor del av befolkningen finner ”fint och trevligt” högst rimligt. Därmed kan partiet fånga in en och annan röst inom avdelningen kulturpolitik, en bransch med ytterst små ekonomiska konsekvenser. Opinionsbildning emot Åkesson är inte någons större sak. Inom kultursektorn kan han ändå inte vinna några anhängare.

Linda Fagerström (SDS) gör ett tappert försök som inleds: ”’Fint och trevligt’. Så beskrev Jimmie Åkesson sitt konstideal förra veckan. Om jag vore konstnär och någon beskrev min konst så skulle jag sluta direkt. Ett större misslyckande finns ju inte.
Fint och trevligt är det när någon håller upp dörren för dig. Eller när en offentlig toalett är välstädad. Men konst?” Hon nämner som förebilder Da Vinci, Picasso och Stina Wollter och försäkrar läsarna att det finns hundratusentals konstintresserade som inte vill se något som är ”fint och trevligt”. Jodå, den som känner vilken vokabulär som är bruklig skulle naturligtvis aldrig trampa så fel. Men samtidigt är det inte så värst mycket bevänt med konstprovokationerna. De följer i regel den politiska mainstream och ”fint och trevligt” blir utbytt mot att lyfta angelägna och svåra frågor om kön, klass, etnicitet, klimat och dessutom göra front mot den galopperande högerextremismen och kapitalismen.

Svårt. Det torde stanna vid ”var och en till sitt”.

Publicerat i konstteori, politik | 7 kommentarer

2894: Retrorätt

I dessa tider är det läge att hålla sig a jour med vindriktningen. Att stå på den säkra sidan och framkasta ett korrekt förslag som ändå bär löjets skimmer. Jonas Gardell vill döpa om Augustpriset till Selmapriset (Expressen). För att komma i rätt stämning får han först recensera: ”Strindberg var absolut en hygglig författare, åtminstone intressant som dramatiker, och som person var han fascinerande komplex – småsint, grälsjuk, skvallrig, intrigant, självförhärligande, och inte minst detta att han var så extremt lätthotad i sin manlighet gör honom spännande.

Men måste vi verkligen fortsätta hylla honom som den absoluta förebilden för oss andra författare?”

Jag tyckte särskilt om ”hygglig författare” och ”intressant som dramatiker”. Ett sådant betyg är det inte svårt att leva upp till och därmed är Strindberg en dussinskribent. Skriva kunde han och om hans position torde man vara tämligen enig i den litterära världen. Men ur dagens synvinkel hade han naturligtvis inte de rätta åsikterna. Vi ser det här återkomma. Att vår tid har funnit den absoluta rättfärdigheten och därmed må historien begynna med oss rättfärdiga.

Sedan är det annan sak om ”oss andra författare” skall se Strindberg som absolut förebild. Gardell kan väl välja vilken förebild han önskar, t ex Selma Lagerlöf. Eller är det nödvändigt att rättfärdighetsflocken måste vara enig om sina exempel på författare med rätt värdegrund?

Publicerat i Böcker, politik | 6 kommentarer

2893: Hållbart

Uppföljningen av statsministern mindre lyckade framträdande är ännu ett led i den smärtsamma frågan om invandring och asylpolitik. Och den har spätts på med en svenskregistrerad minister i Irak. Under många år framställdes invandringen som en synnerligen lönsam verksamhet men den analysen visade sig enbart vila på några lösa förhoppningar. Det tog dock lång tid innan frågan ens kunde diskuteras offentligt. Så kom brottsligheten och budet är från försvarsalternativet att, som t ex Anders Lindberg (Aftonbladet) och statsministern menar ”enligt forskningen är klass och segregation de viktigaste orsakerna till varför vissa människor hamnar i utanförskap och brott.”

Jovars, det kan säkert vara riktigt. Men det är inget egentligt svar. Hur uppkommer i det här fallet ”klass och segregation”? Naturligtvis genom en invandring som man inte klarar av att integrera. Det har man dessutom vetat länge men utnyttjat makten att tysta ner kritiken och hoppas på ett under.

Betydligt enklare hade varit att långt tidigare lägga alla korten på bordet och sedan komma fram till vad som skulle en, som det heter, ”hållbar” lösning. Nu blev det istället en hållbar lösning för SD.

Publicerat i politik | 6 kommentarer

2892: Samtalsfaran

Att ha olika åsikter kan vara problematiskt och särskilt i sådana fall när det finns någon officiellt rekommenderad åsikt som inte bör ifrågasättas. Det känner man igen sedan länge. På senare tid har detta ändrats en del och initiativtagare till öppna samtal har t ex tagits av Stina Oscarson och Navid Modiri. Intresset har varit stort och rädslan för att det skulle ställa till med svåra störningar i samhällsapparaten har visat sig obefogad. Inte märkligt att SvT tar upp tråden.

Petter Larsson håller fast vid rädslan för samtal och anför ett lite besynnerligt exempel som tydligen skall vara vägledande för hur illa det kan bli (Aftonbladet). Ser man på de diskussioner som SvT har haft ”Bilbehov och bensinpris”, ”Kött och klimat” förefaller det inte särskilt hårresande.

Larsson menar: ”Det är en farlig idé, särskilt när den som nu initieras ovanifrån, som faktiskt tangerar den högerradikala drömmen om att ena ett splittrat folk i en politisk harmoni, där konflikter och åsiktspluralism undertrycks.”

Vad jag kan förstå hämtar Larsson sin ideologiska ståndpunkt från den något bedagade postmodernismen: ”Politik handlar inte om att komma överens om bästa tekniska lösningar på problem vi redan är ense om. Vilka problem vi ser och hur de och deras lösningar formuleras är alltid en fråga om makt. Politik handlar om konflikt mellan olika grupper som kämpar om sådan makt. Dessa grupper är aldrig naturgivna, utan formeras (eller formeras inte) kring de konfliktlinjer som faktiskt finns i samhället: rasister mot antirasister, miljökämpar mot tillväxtivrare, arbetare mot kapitalister.”

Det där med makt kommer från Nietzsche och övertogs med tacksamhet av Foucault och Lyotard. Det är klart att det mesta kan ses som en maktkamp men det räcker inte att komma med det, den förklaringen biter sig själv i svansen. Det finns fler motiv t ex att man tycker att något är bättre än något annat. När Larsson skriver sin artikel menar han nog inte att han för en maktkamp utan att han har en god åsikt. I postmodernismen vände man sig gärna till extrema exempel (allting är möjligt) och det har som vi såg ovan också Larsson utnyttjat. Till den postmoderna diskursen hörde också att peka ut upplysningstraditionen och modernismen vars ledande gestalt är företrädaren för Frankfurtskolan Jürgen Habermas.

”Men förmodligen är det väl mer Habermas-influerade demokratiidéer om dialogens betydelse som spökar, där förnuftiga människor förväntas kunna resonera sig fram till beslut för ”det allmännas” bästa.

Den som tror det har inte förstått vare sig politikens väsen, eller den pluralistiska demokratins storhet”, skriver Larsson.

Larssons tycks numera tillhöra en något bedagad skola. Habermas aktier har länge varit i stigande och postmodernismens relativiseringar är mest tröttsamma.

Publicerat i politik | 9 kommentarer

2891: Endast uppmärksamheten räknas

Vi vet att värdegrunden har blivit det älskade objektet för att skapa en affekterad rörelse bland betraktarna. Vare sig det rör sig om ett angrepp eller ett försvar. Den lilla filmen från Staffanstorp är ett utmärkt exempel på hur lite det behövs för att sätta hjulen i rullning. En i för sig hopplös film men frågan är om producenterna har räknat på den uppmärksamhet som man trots allt kunde räkna med. Värdegrundsklimatet har dock nått en punkt där vinsten vid dåligt uppförande är större än förlusten. Frågan är om det längre spelar så stor roll vad man tycker. Möjligheten att demonstrera sin rättrådighet finns alltid och tillräckligt många indignerade debattörer tog tillfället. Clas Ohlson tog också tillfället i akt att visa upp sig (Expressen). Hade inte anstormningen kommit hade det inte blivit något som helst. Nu fick man 264 000 intresserade på YouTube.

Publicerat i politik | 1 kommentar