2872: Akademien ånyo uppmärksammad i stor skala

Årets nobelpristagare, Peter Handke, har blivit ett nytt kontroversiellt inslag i Svenska Akademiens verksamhet. I t ex en artikel i Expressen sägs det att det kan röra sig om en ännu större skandal än den som slutade med syndabocken inom lås och bom. Det blir det naturligtvis inte eftersom sex alltid har ett genuint genomslag. Frågan är om inte akademien lever väl i sina skandaler. Från uppmärksamhet till uppmärksamhet och av vitt skilda slag. Medieakademien fick god skjuts med priset till Dylan och sedan blev det fullt ös med metoo och nu Handke. Handkekontroversen är mildare enär den rör en ständigt återkommande fråga angående konstnärens verk gentemot dennes åsikter och etik. Även om akademien inte har utmärkt sig för beundransvärd mediehanteringen har det ändå fungerat väl. Först och främst måste man synas. Det är i sig en kvalitet.

Publicerat i Böcker, politik | Lämna en kommentar

2871: Neo Rauch ratad

En välkänd slagdänga har genljudit länge. Den om högerpopulismens, nationalismens och brunhetens orkan över världen. Internationella konstkritikersamfundet måste naturligtvis kraftfullt åtgärda denna olycka och det har blivit med ”The 52nd International AICA Congress 2019, sponsored by AICA Germany in cooperation with the German Federal Cultural Foundation, in Cologne and Berlin from 1-7 October 2019. The theme of the Congress will be Art Criticism in Times of Populism and Nationalism. “

Man kan frukta det värsta av ett sådant tilltag och i Frida Sandströms rapport från kongressen finner man också den egna övertygelsen om att det finns bara en rättrådig väg i konsten, nämligen den sanna samtidskonsten. Kolja Reichert ger sig på den välkände konstnären Neo Rauch. Rauch är svårplacerad i samtidssammanhang. Han tillhör Leipzigskolan som har många representanter som arbetar med relativt traditionellt måleri men Rauch är den överlägset störste. Men han är inte någon representant för den rådande socio-politiska trenden i konstvärlden snarare en besvärlig avvikelse. Problemet för åtminstone vissa kritiker är att han har beundrare på högersidan och det är naturligtvis en fruktansvärd utveckling: ”Enligt Reichert är det tvärtom särskilt angeläget att kritikernas omdöme når ut till Rauchs publik, så att kunskap om den bristande kvaliteten och det riktade symboliska språket i hans verk kan spridas, och möjliggöra ett fördjupat samtal om varför konstnärskapet når en sådan uppskattning.”

Man skall alltså påtala den ”bristande kvaliteten” och följden torde bli att ersätta den med kvalitet utan brister med t ex välcertifierade postkoloniala installationer med betong på genus, HBTQ, antirasism, antinationalism etc. Världsförbättrarambitionen präglar lite för mycket i samtidskonsten och den enda trösten är att, trots betydande konsensus, är inte alla lika övertygade.

Neo Rauch “Nedsänkningen” 2016
Publicerat i Konstkritik | 3 kommentarer

2870: Teatrala profiler samtalar

Ett återkommande inslag i den politiska teatern är partiledardebatter i teve. Jag antar att det tidigare har varit något som uppfattades som åtminstone i viss mån verkligt och inte bara retoriska finter och tomma löften. I dagens versioner är de viktigaste frågorna vem som vinner och vem som förlorade. Retorikexperter analyserar. Trovärdigheten i förslagen till lösningar på aktuella problem är låg. Migration, välfärd, sjukvård, skola, lag och ordning, sådant är svårt att komma åt eftersom det måste ge resultat och inte bara förhoppningar. Enklare saker är försvaret eftersom man kan stärka detta utan att det behöver testas. Likaså klimatsatsningar där den enkla åtgärden är att höja skatterna.

Den stora förändringen i svensk politik är naturligtvis SD som kan framstå som tillräckligt trovärdiga för att dra till sig överraskande många röster. Eftersom partiet är utstött kan det inte klandras för några beslut eller för regeringssammansättningen utan istället framhäva en hypotetisk politik som inte behöver möta verkligheten. Sakta men säkert kryper man in i riksdagen och det går inte längre för vänsterpoliserna att upprätthålla rasiststämpeln. (Expressen)

Som ett performancekonstverk är det inte oävet men skulle någon försöka förverkliga idén är tveksamt om deltagarna vill ställa upp och spela sig själva. Nu får vi nöja oss med en readymade.

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2869: En dubbelutställning i Lund

Lunds konsthall och Skissernas museum visar tillsammans en utställning av arkitekten och konstnären Carlos Garaicoas. Den är sevärd. Han kommer från Havanna på Kuba. Kuba skulle förverkliga den socialistiska utopin inte minst genom byggande. Men sådant kostar och efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjets upplösning 1991 fanns det inte längre någon finansiär. Oavslutade byggnader och förfall kom att prägla en stor del av Kubas ariktekturbestånd.  Garaicoas har bland annat dokumenterat ett antal byggnader och fullföljt dem med en speciell metod, trådar och nålar. En fascinerande metodik som i sig är ett uttryck. Han bygger också egna modeller med detta. Men även andra arbetssätt visas liksom hans intresse för musik. I en stor installation spelar ett antal musiker på olika instrument i olika omgivningar i en förening av musik och arkitektur.

Detalj av ovanstående modell
Ett satiriskt universitetsprojekt
Installationen med musik och arkitektur
Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2868: Dagsverser

Lite spänning erbjuds i den svenska politiken. Dagens rubriker signalerar bråk om invandringen mellan statsministern och miljöpartiet (Expressen). Men all erfarenhet tyder på att det kommer att ordna sig. Den store förhandlaren skall ständigt stå på många ben. Väljarna skall lockas med vad som vittras i dagsvinden, alla hans partners skall få sitt. Det har naturligtvis sitt pris med vikande opinionssiffror men det kan ändra sig. Långt till nästa val.

Angående brottsligheten nu och förr har det ofta diskuterats både här på bloggen och på otaliga andra platser. Å ena sidan att den har ökat och å den andra att den har minskat. Christian Berggren lämnar sin syn på detta intressanta ämne (Kvartal).

Publicerat i politik | 6 kommentarer

2867: Morddömd konstnär

I Pretoria visas en målning av en morddömd konstnär (artnet). Med tanke på att de etiska problemen i konstvärlden har stegrats till att bli mer eller mindre huvudsaken i konsten kan man förstå att de inte kan passera utan protester och avhopp. Det handlar om att kritiskt granska en konstsamling och i den ingår ett verk av Zwelethu Mthethwa, ”The Weddinbg Party” från 1996. En intressant målning men hur skall den hanteras? Intressant nog kommer curatorn Gabi Ngcobo (välkänd hårdför postkolonialist) med ett rätt märkligt argument för att visa målningen:

“Our intention with showing Mthethwa’s work is with the sole purpose of presenting it as ‘evidence’ that highlights how misogyny has played out in his work over time. We can see through his work, the perpetuation of violence against women. We therefore elected to utilize his work to present a psycho-social analysis that exposes his violent actions as not emerging out of the blue. This work stands as another piece of evidence that exposes his misogyny and toxicity.”

Konst som bevismaterial är något som brukar avvisas i konstvärlden och som brukar höra hemma i populistiska reaktioner inför kontroversiella verk. Eller i diktaturer där man ständigt har kunnat upptäcka urartad konst. Konst är i första hand en fiktiv framställning med estetisk distans. Man bör vara ytterst återhållsam med att dra några växlar på något annat. Om man så vill kan man tillägga att konst är Fake News (men i positiv bemärkelse) och att den här behandlingen är ett skapande av Fake News men betänkliga sådana.

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2866: Endast certifierad sanning är certifierad

Den uppfostrande verksamheten i SVT har producerat ett mästerverk i YouTube-format. Man skulle givetvis utgå ifrån att det rör sig om en subtil parodi men med den groende misstanken att man kanske menar allvar med sin mästrande ton och sitt bisarra exempel.

I varje fall är det annonserade budskapet att endast den av staten sanktionerade journalistiken är seriös och tillförlitlig. Den skall vara sammansatt av en bred representation och styrs ej på något sätt av medarbetarnas eventuella ideologiska tillhörighet.

Naturligtvis endast under förutsättningen att journalistiken tjänar ett gott syfte. Vad som är ett gott syfte definieras självfallet av den goda statliga journalistiken.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 2 kommentarer

2865: Konst i Stockholm

Jag har varit i Stockholm i akt och mening att leverera en porträttmålning och förbereda några nya sådana objekt. Det blev naturligtvis en konstrond. Man får nog säga att det som styr dagens konst är historia och bekräftelse.

Nationalmuseum blickar man tillbaka på 1989. Intressant, det var då den postmoderna vågen drog fram i Europa och drabbade även Sverige (och Norge, för den delen, jag var då verksam där). Det året tillkom också en genuin klassiker: ”Piss Christ” av Andres Serrano.

Bonniers konsthall: ”Kosmologiska pilar”

Science Fiction är temat men jag kan inte se att man lyckats särskilt väl med att låta de utställande konstnärerna fantisera fram något särskilt spännande.. Lee Bul har en stor installation men det är mest ögonfröjd vilket man dock inte skall akta sig för.

Waldemarsudde: Edward Burne-Jones, prerafaeliterna och Norden.

Så mycket av övriga prerafaeliter finns inte här men en del verk av Edward Burne-Jones. Inte de bästa men för allt i världen, vi är inte bortskämda med sådan konsthistoria. Jag tar alltså tacksamt emot det här. Jag förstår också att arrangörerna till varje pris måste anstränga sig för att länka in utställningen i vår tids intressen:

”Burne-Jones och andra prerafaelitiska konstnärer bidrog till att lägga grunden för ett mytologiskt universum som vi återfinner i vår tids filmatiseringar av fantasy-klassiker som Lord of the Rings och Game of Thrones. I många av Burne-Jones verk finner vi könsambivalenta eller androgyna gestalter. Det är en tematik som är lika aktuell idag och sammanfaller med vår tids queer-ideal och diskussioner om ett tredje kön. Nu anser vi att tiden är mogen för att lyfta fram Burne-Jones och prerafaeliterna också i Skandinavien!”

Moderna visar Atsuko Tanaka som var en del av Gutaigruppen, legendarisk experimentell japansk konströrelse. Tanakas överlägset mest kända verk är hennes dräkt av ljusrör i olika färger. Gutaigruppen har fått en del uppmärksamhet under det senaste decenniet men den förtjänar mer för en självklar plats i konsthistorien. Dessutom kan man framhäva ännu en kvinnlig konstnär.

Konstnärshuset: Petra Hultman.

Hultmans installationer med virkade dukar är i sig ett fyndigt hantverk liksom utgångspunkten med en given gest mot ett omtyckt och numera utbrett tema, kvinnans mödor med textilen.

Cecilia Hillström Gallery: Clay Ketter

Ketter har gjort en sevärd utställning. Efter många år i branschen finner nya variationsmöjligheter och alltid med väl genomarbetade verk. Cirklar spelar en stor roll i den här utställningen och trots att man är många om budet har Ketter funnit ett hörn. Skärmen med en färgskiftande cirkel är en av höjdpunkterna.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2864: Mer eller mindre myndig

Det diskuteras en del om att ta bort straffrabatten för unga. Problematiken är lite större än så. Myndighetsåldern sänktes 1974 till 18 år. Därmed fick 18-åringarna rösträtt vilket säkert hade sina intressenter. Men myndigheten sträckte sig inte till brott och straff och inte heller till alkoholinköp. En enkel lösning är att höja myndighetsåldern med ett par år skulle jag tycka. Krister Thelin skriver om saken i Dagens Juridik.

Publicerat i politik | 46 kommentarer

2863: Konstnyheter

Niklas Rådström förfasas över Nacka Kommuns konstsyn (DN). Det kan man lugnt hålla med om även om jag tycker att hans paralleller till Entartete Kunst går lite vilse. Kommunen vill ge konsten en ny skepnad i vilken skall ingå ”mästerligt, visdom, klokskap, för det goda samhället, folkligt, en del av allt där det händer, lagligt, efterfrågat, målningar, grupper, inkluderande, ’Vi är alla ett’, samskapande, medskapande, respekt, tillit, fredligt, mjukt”.

Det är en pk-bekännelse med tillägget att publiken inte skall oroas utan det skall visas sådant som inte skänker obehag åt någon. Ett lika ärlig som eländig deklaration.

Det är tämligen lätt att bli antisemit och dagens kandidat är Walid Raad, en välkänd internationell konstnär som skulle ha fått staden Aachens konstpris om inte han hade visat sitt stöd till en palestinsk organisation som driver bojkott mot Israel. Organisationen är klassad som antisemitisk i Tyskland. Hur det än ligger till med det rimliga eller orimliga i denna historia är det den ledande rubriken i dagens konstvärld. (artnews)

Sådana nyheter som dessa är typiska för dagens konst. Konsten som sådan väcker inga sensationer utan det blir kringhändelser som utgör uppmärksamheten.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 10 kommentarer