Vilks.net

Det har väl inte undgått någon att en ny regering har blivit tillsatt. Om tillsättningarna brukar det inte vara så mycket att säga utom den intressanta posten kulturminister. Kulturministern har inte några verkliga möjligheter att genomföra några större projekt. Men det har blivit ofrånkomligt att kulturministern representerar en del ståndpunkter som har kommit att få stor uppmärksamhet (före den digitala tidsåldern hade det mindre betydelse). Symbolfrågorna kring att värna om de konstnärliga uttrycken, att försvara yttrandefrihet, att vara observant på alla marginellakulturer och uttryck – och att landa rätt: Inte för mycket korrekt men tillräckligt för att det inte får bli fel. Stöd från en kulturminister har ingen större betydelse än det rena symbolvärdet; det ser fint ut. Man kan erinra sig Alice Bah Kuhnke som uttalade sig efter mordbranden på Nimis 2016: ”Sorgen,att någon/några/något var nära att helt förgöra ett konstverk. Lättnaden, att delar finns kvar. Övertygelsen, om att konsten, även när den tystas, talar sitt tydliga språk.” Vad hände sedan? Länsstyrelsen såg sin möjlighet att haka på mordbrännarna för att sätta fart mot sitt mål att bli av med det förhatliga verket. Kulturministerns entusiasm bryr man sig naturligtvis inte om.

Men dock, kulturministern skall vara en officiell röst i kulturfrågor och får därför en synnerligen väsentlig roll i dagens intensiva medieflöde. Den nya kulturministern, Amanda Lind, skall ta steget in i kulturvärlden med alla dess bevakande aktörer. Det började inte så bra sedan hon inte reserverat sig angående den tidigare ministern Kaplans bravurer. Och sedan är frågan om hon kan axla en nödvändig pondus och tillfredsställa kultureliten. I miljöpartiets regi har kulturen alltför ofta setts som eninstrumentell verksamhet.

Kritiska röster är bland andra Åsa Linderborg (Aftonbladet)och Patrik Kronqvist (Expressen), Karin Olsson (Expressen).

När vi nått fram till vad som verkade självklart från början, nämligen Löfvens eviga återkomst, kan man återigen slå fast att återkomst inte upphäver att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Den unika situation som nu har uppstått kan utan vidare ses i konstnärligt/postmodernt perspektiv. Redan gamle Oden offrade sig själv, dvs. han stod i opposition mot sig själv. Så är nu det intressanta läget, en regering som är sin egen opposition. Oden fick offra sitt ena öga, vilket offer kommer att utmätas av vår opponenta regering?

”Demokrati är lustigt”, sade Joseph Beuys på sin tid. Det torde vara riktigt men efter det att demokratin har varit lustig och rösträkningen har skett, så vad? Ja, då blir det nästa steget (i vår postmoderna tid) en komposition. Det vi har fått nu har nått nya och oanade höjder. Ideologierna har blivit symboliska hägringar som fortfarande kan antydas i talen om politikernas symboliska strävan för rättvisa och frihet i samhället. Sakfrågor som kräver snabba beslut inskränker sig till sådant som fri entré på museerna eller ej. I den frågan kan man spåra ett ideologiskt drag som nu har vandrat från det blå hörnet till det röda. Ett annat spörsmål har varit att undvika s k extrempartier. Vänsterpartiet är ett extremparti från mitten och högerut men har på en enda dag blivit rehabiliterat såsom en nödvändig del av det stora Mittens Rike. SD utgör ett intensivt intresse från alla parter. Det har avancerat så långt att alla partier kan fogas till en grundläggande ideologi, ”Icke-SD”. Vad detta innebär är svårt att säga men funderar man närmare på saken kommer man snart fram till att vi närmar oss det religiösa och att det rör sig om teologi.

Ingen överdrift att den svenska politiken företer enbetydande likhet med en Kandinskymålning. Kandinsky hyste åsikten att hans målningar uttryckte höga andliga tillstånd men det finns inga klara skäl atttro honom. Den svenska politikens komposition kan möjligen förklaras med kvantteori fångad i mitt favoritcitat från Shakespeare ”’tis here, ’tis here,´tis gone”.

På den tiden det begav sig erinrar man sig filmen ”Hacke Hackspett kommer tillbaka”. Den film som rullas nu skall naturligtvis vara ”Löfven kommer tillbaka”. Det är inte riktigt sant eftersom han egentligen aldrig var borta. Det nya regeringsförslaget bär på en komplicerad estetik där samtliga partier (utom SD) får bära på ett oundvikligt missnöje. Socialdemokraterna fick ge upp sina käpphästar, Centern och Liberalerna fick svika alliansen.Vänsterpartiet tvingas välja mellan pest och kolera. Moderaterna och KD är djupt besvikna. Småputtrigt.

Den goda nyheten är att det förblir gratis entré till de statliga museerna.

Men det finns också andra goda nyheter. Äntligen har man funnit lösningen på allt tal om islamistisk terrorism. Någon sådan finns inte utifrån en vetenskaplig grund. Det är Johan Lundberg som kan förmedla detta glada budskap där han konsulterat Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR):

”I samma presentation påpekas det vidare att ’feministiskaanalyser’ har visat att ’talet om terrorism’ från islamistiskt håll saknar ’rationelloch vetenskaplig grund’. I stället framgår det av ’forskningen’ att uppmärksammandet av islamistiska terrordåd ’är impregnerat av maskulin revanschlystnad, kollektiv moralpanik och okritiska antaganden’. Att det rapporteras om jihadism beror tydligen på ren dumhet i kombination med obefogad rädsla.”

Doku.nu

Att det i den politiska skalan rör sig på höger- och borgarsidanär knappast förvånande. Sedan moderaterna marscherade mot mitten och för en tid lämnade högerpolitikens traditionella utrymme tomt, skulle straffa sig. Allt enligt regeln att man som politiker skall förändra så lite som möjligt.

Sedan SD lagt beslag på stora delar av högerns övergivna område stod det snart klart att det var dags för utvandrarna att återvända. Man gjorde det i en våg av mera traditionell högeranda. Inte heller socialdemokraterna kunde stå emot när invandringspolitikens brister blev allmängods. På vänstersidan är det dock stillsamt. För värdekonservativa vänsterradikaler finns alltid vänsterpartiet och ett tynande miljöparti men inget mer. Förhoppningarna vänsterut har föga kraft och de radikala upprorsmakarna rör sig på högerflygeln. Liksom en gång vänsterflygeln kunde uppröra den rådande samhällsordningen, frodas nu samma bekymmer angående högervågen.

För den som är orolig kan man lugnt säga att det är enbart modet som något växlar. Understundom rör det sig av nödvändighet för att komma i paritet med verklighetens krav. Men inte mer.

Mathias Wåg pejlar högersidan (Aftonbladet)

Moralisterna brukar ha problem med humor och distans. De blir därför lätt tråkiga. Å andra sidan är just denna position, att vara gravallvarligt upprörd en förutsättning för den som bryter mot sedlighetens normer. Lars Lindström är ett bra exempel. Hans humor blir en sådan som alltid stakar sig genom den självpåtagna moralen. Han är ändå rolig men det kräver en viss estetisk distans av betraktaren och är inte något som Lindström tänker sig. Den senaste Lindströmmaren är att han har blivit djupt indignerad av Hanif Bali som återigen lyckats hamna i centrum med det föga sedesamma uttalandet ”Hur många oskulder knullar dinpappa för tillfället?” (Expressen)

Språket kan inte sägas vara alldeles passande men det ligger mer i det än det okvädingsord som Lindström tar det för. Man kan snarare se det som en del av den teologiska debatten inom Islam. Religionen är, välkänt nog, på många punkter problematisk när den möter en västerländsk värdeskala. Även om man i vissa delar av den politiska skalan gärna relativiserar den vite mannens gängse värderingar kommer man inte ifrån att det behövs åtskillig renovering för att den islamska teologin skall framstå som rimlig. En ofta diskuterad punkt är vad den rättrogne mannen har för sig i paradiset. Det verkar inte riktigt tillfredsställande att en huvudsysselsättning skulle vara sex med toppbrudar, ett nöje enbart för män. Så frågan är inträngande, kan man säga, vad har man för sig inne i banken efter tre? Angående de högbarmade jungfrurna finns det teologiska källmaterialet tillgängligt här.