2806: Västvärlden på väg mot…

Sven Anders Johansson recenserar Rune Lykkebergs ”Vesten mot vesten” (Aftonbladet). Författaren säger själv: ”Denne bog er skrevet for at finde ud af noget, jeg ikke forstår: Hvordan kan det være, at Vesten, der har overvundet alle rivaler og præsteret frihed, fred, lighed, velstand og fremskridt på et niveau, ingen havde regnet for muligt, er ved at tabe til sig selv?” Vill man se en dansk recension av den kan man gå till alltinget.

Men vad som intresserar mig finns i den här passagen av Johansson:

”I Lykkebergs ögon är Väst åtråvärt runt om i världen på grund av det vi har att erbjuda i form av frihet, tolerans och demokrati. Att det ligger något i det hindrar inte att även dessa värden bär på sin motsats. I dag blir det allt tydligare att snart sagt alla flyktingvågor också orsakas av klimatförändringar – i det ljuset framstår Lykkebergs hållning som mer chauvinistisk än dialektisk.

Samma tendens skymtar i diskussionen om den så kallade Daoud-affären (se SvT) och Jyllands Posten-krisen. Dessa internationella konflikter visade att det ”globala samtalet” är en realitet, hävdar Lykkeberg optimistiskt. Och visst, i en digital tidsålder kan satirteckningarna i en dansk tidning få globala konsekvenser.

Men samtidigt byggde ju reaktionerna på att samtalet inte är globalt. Tvärtom uppenbarade krisen de stora skillnaderna mellan dansk och arabisk syn på satir. Hur internationaliserade vi än tror oss vara så förblir den danska offentliga debatten besvärande provinsiell, precis som den svenska, den amerikanska, den peruanska och så vidare.”

Deskriptivt kan det vara riktigt att allting är provinsiellt. Men receptionen av Jyllands-Postens karikatyrer är inte så enkel att de kan avvisas med relativiserande provinsialism. Att de blev ett problem i västerländska länder hänger naturligtvis samman med postkolonialismens starka inflytande med skam & skuld. Och postkolonialismen är i så fall också provinsiell eftersom det är en västerländsk uppfinning. Liksom den idéhistoriska bakgrund som ligger till grund för allt som Johansson skriver.

Efter alla dessa relativiserande irrgångar inser man att det är något som måste gälla, alltså universella värden. Det är inte särskilt svårt men inte vidare postkolonialt.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2805: Fobiska dagar

Av våra vanligaste fobier står islamofobin fram som en lysande stjärna ehuru den efter hand har förlorat något av sin glans. En riktig och rekommenderad fobi brukar vara obefogat negativ. Islamofobin håller inte längre riktigt måttet eftersom den kan vara befogad.

En helt annan sak gäller dock för Trumpofobin där poängen är att den skall vara befogad. Den är numera mycket mera populär än islamofobin. Mp-fobin får anses vara hyggligt utbredd enligt ”liten tuva stjälper stort lass” medan sd-fobin rasar i riket i riket dag och natt. Putinfobin är inte heller att leka med, han kommer, han kommer, kommer han? Klimatfobin anses vara äkta vara och lämplig diet för alla oss syndare och dess avläggare Gretafobin drar fram som mänsklighetens gissel.

På personsidan kommer man inte förbi Löfvenfobin där ständigt de värsta farhågorna besannas genom ”I’m back” eller Lööffobin ”hon vänder sig med vindarna”.

Fobin är den goda blandningen av kärlek och krig. Icke förty avlade Mars och Venus den lilla telningen Fobos.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2804: Midsommardagar

Jag har nu tagit mig genom min födelsedag och tackar alla som uppmärksammat denna lilla händelse. Dagen därpå tog jag mig genom midsommarafton. I Arild var det dans runt stången. Jag får anta att de flesta har börjat vänja sig när jag anländer med mitt sällskap. En man kom fram till mig, han hade fått för sig att jag var någon sorts islamofob. Han var inte alls ovänlig och vi talades vid en stund. Jag påpekade att den synpunkt som jag har på den religionen är dess svårigheter med moderniseringen. Mannen berättade att han (han var något slags islamolog) hade stött på mycket bokstavstroende och att han tyckte det var fint med sådan “barnatro”. Midsommardagen blev det hårt fotbollsspel under ett par timmar. Formen börjar infinna sig.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

2803: Senaste försöken till konsttrender

Det kan ju vara på det sättet att den senaste trenden i konsten leder något bortom de angelägna politiska frågorna och siktar på känslorna. Åtminstone drar Sinziana Ravini den slutsatsen när hon recenserar den norska Momentumutställningen (Kunstkritikk). Frågan som då dyker upp är hur affekterna skall hanteras. Vad betyder och vilken relation till språket i övrigt? Vi har sett den röran förr. Konsthistorisk bevandrade erinrar sig det (nästan) skriket på den fronten med den abstrakta expressionismens möte med konceptkonsten och sedan slutstriden under postmodernismen. Jag skriver ”nästan” eftersom målerivågen under 1980-talet, trots dess postmodernitet fick en del kritiker och konstnärer att ändå tro på måleriets magiska kraft att överföra betydelsefulla insikter genom upplevd känsla. Men det var en tillfällig reträtt för sedan kom socialkritiken och en politisk profilering som efter hand skulle visa sig intressant som ett nyttiggörande av konsten. Inte för att nyttan blev särskilt mycket nytta men det interna symbolvärdet kunde övertyga omgivningen att det möjligen kunde vara mer än så.

Om alltså konsten går in i känslotrenden sniffar den ordentligt på samtiden där man sedan länge förstått att saklighet inte är saken: känslan, indignationen, det personligt upplevda utan faktagranskning duger alldeles utmärkt till att forma åsikter och även dra egna slutsatser om hur något förhåller sig. Konstens metod för att få fram känslan torde bygga på berättelsemedierna. Ett sådant exempel faller Ravini själv för. Annars finns det väl beprövade, det svår åtkomliga och obestämda vilket är vad som finns kvar av den estetiska upplevelsen.

Ett ytterligare bud på var konsten befinner sig ger curatorn Nicolas Bourriaud som ansvarar för den alltid uppmärksammade Istanbulbiennalen. Temat är ”Den sjunde kontinenten” vilket curatorn förklarar:

“The Seventh Continent is an anthropology of an off-centered world and an archaeology of our times,” Bourriaud said in a statement. “It shows today’s artistic production as a multiverse, an archipelago of differences, away from normative continents and massive entities. It defines art as a molecular anthropology, which studies the human effects, tracks and prints in the universe, and their interaction with non-humans.” (Artforum)

Vad betyder det? (som Luther skrev i sin lilla katekes). Inte mycket mer än att det är en oreda av stora mått. Inte minst uttrycket ”molekylär antropologi” torde ange att konstens ingrepp i ett annat fält är av molekylära dimensioner. Man kan utgå ifrån att Istanbulbiennalen liksom Momentum inte innehåller något som kan oroa eller missförstås.

Publicerat i Biennaler | 2 kommentarer

2802: Små, små ord av kommentatorer

Det var igen det här med det brända verket på Kvarntorpshögen. Konstnären kan stoltsera med att han inte enbart sätter sinnen i brand utan även lockar till konkreta bränder. Pluralis, eftersom det har varit rätt många bränder som härjat i mina skulpturer vare det Nimis (tre bränder) eller Tranås, Skellefteå, Falkenberg osv.

Kvarntorpsbranden skall naturligtvis diskuteras på skiftande nivåer. Jag får vara glad över att några betraktare gör sig det besväret (Sydnärkenytt).

Publicerat i Projekt | Lämna en kommentar

2801: Klimatet i konsten

Konstvärlden har sina problem med KLIMATET. Att skapa verk på detta tema är komplicerat eftersom det lätt hamnar i en banal pekpinne. Konstens i detta fall omvända logik ställer till det. Ett acceptabelt klimatverk skall också kunna betraktas som något helt annat enligt ”inte illustrera” tesen. En lösning på hela problematiken är att konstnärerna tillfogar en konceptuell readymade (”klimatet!”) till sina verk. Visserligen blir denna aspekt synlig enbart för den som gräver i katalogen eller förhör sig med konstnären (om denne svarar vilket inte alla konstnärer gör).

Artikelskribenten på artnet har i varje fall stora moraliska problem med att den magnifika konstmässan i Basel uppvisar obetydligt intresse för ämnet. Köparna väljer hellre något annat. Man kan tycka att det inte spelar så stor roll emedan konstvärlden inte precis är någon opinionsbildare. Men stoltheten, konsten vill vara med i aktuella och angelägna trender. Samtidigt har branschen drabbat av oundviklig flygskam alldenstund förutsättningarna för den internationella konstvärlden är ett ständigt flygande från plats till plats. Och här har man ingen lösning i sikte.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 1 kommentar

2800: Three Moral Tales på Malmö konsthall

I Malmö konsthall öppnas på lördag utställningen Three Moral Tales med konstnärerna Joëlle de La Casinière, Ana Jotta, Anne-Mie Van Kerckhoven. Konsthallschefen Mats Stjernstedt vill visa några konstnärer som inte ingår i tidens trendighet. Och visst, knappast känner någon till dessa och man slipper en hejdundrande postkolonial tillställning. Men det är svårt att ta sig ur konstvärldens institutionella trendgrepp.

Först och främst har vi representationen. Tre kvinnliga konstnärer, det ligger starkt i tiden och är helt korrekt. Men även mindre kända har under en längre tid varit en påtaglig trend inte minst på de stora biennalerna. Även där vill man komma undan trendigheten.

Den övergripande ramen är, som den har varit under överblickbar tid, social kritik. En sådan behöver inte nödvändigtvis vara aktionspolitisk utan kan läggas på mera intima och intrikata plan som de tre utställarna gör. Det rör sig om collage, noteringar, skisser med material som hämtas från vänner och bekanta eller från resor och projekt på olika håll. En idékonst som härrör från 1960-talets konceptkonst. Skillnaden är att huvudintresset inte längre handlar om konstbegreppets expansion utan om det sociala.

I presentationen understryker man att konstnärerna har gemensamt att de inte söker karriär och framgång på konstmarknaden utan istället håller sig i bakgrunden, vill undvika att kategoriseras och befinna sig i underground. Sådan är mycket svårt att leva upp till om man är ambitiöst verksam som konstnär. Dessutom skulle väldigt många framgångsrika konstnärer säga detsamma. Ser man lite närmare på bristen på karriärintresse blir saken lite mer komplicerad.

Joëlle de La Casinière (Frankrike) har varit med ett tag (född 1944). Hon har nått så långt som att delta på Documenta 1987 och har ställt ut tillsammans med Marina Abramovic ett antal gånger. Hennes karriär har dock varit lågmäld under de senaste fem åren.

Ana Jotta (Portugal, född 1964) är tämligen framgångsrik med uppåtgående trend och bland de 100 främsta portugisiska konstnärerna. Hon deltog på Liverpoolbiennalen 2016 och på Basels konstmässor 2017 – 2019.

Anne-Mie Van Kerckhoven (Belgien, född 1951) är den mest framgångsrika av utställarna med en fortsatt uppåtgående trend och med en 887 i världen placering på artfacts. Så högt kommer man inte utan en ordentlig meritlista och hon har varit med på Venedigbiennalen, Manifesta och flera av konstmässorna i Basel.

Som det ofta är med samtidens utställningar är den producerad av en fristående curator, i detta fall François Piron. Han skapar sammanhanget och formulerar det övergripande ramverket där konstnärerna placeras.

Det är alltså ingalunda lätt att komma utanför konstvärldens trender och dess dragningskraft som alltid pekar mot centrum.

Kanske någon undrar om den utställda konsten är bra. Konst får sin kvalitet genom att aktörer i konstvärlden väljer den (och väljer rätt sätt att motivera sina val). Med utställningen i Malmö konsthall har utställarna ökat sin kvalitet. Min uppfattning är att de utställda verken är bra nog, kanske inte häpnadsväckande, men tillräckligt för att leva upp till International Contemporary Art.

Konstnärer och curator
Anne-Mie Van Kerckhoven berättar om sina verk.


Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2799: Konstbrandens fördelar

Som säkert de flesta har hört blev min skulptur Waaaall på Kvarntorpshögens skulpturpark nedbränd. Stilmässigt är det helt uppenbart site specific: Kvarntorpshögen är en vilande vulkan eller kanske inte fullt så men full av glödande oljeskiffer. Under krigsåren tog man upp oljeskiffer, resterna blev Kvarntorpshögen. Fortfarande finns det rykande (och ibland med öppen låga) partier. Men inte på den plats där Waaaall stod.

Som jag har nämnt i flera intervjuer har jag insett att bränder är en inte oväsentlig del i mina konstprojekt. Det har sina fördelar eftersom konsten, tämligen exklusivt, förstärks genom brand. En form av konstkritik som visserligen är brutal men samtidigt ett framhävande av dess provokativa kraft. På så sätt kan man rekommendera brandvandaler att inrikta sig på konstverk. En betydande fördel är att konstverk kan återställas hur många gånger som helst utan att något väsentligt går förlorat.

Waaaall, första versionen 1998

Waaaall restaurerad i början av 2000-talet
Publicerat i Projekt | 2 kommentarer

2798: Mera om den politiska konsten

Utställningen politisk konst på Læsø är naturligtvis en mindre begivenhet men den är ändå intressant eftersom den riktar sig mot en mer generell hållning till ämnet: Vad är politisk konst? Och följdfrågan är given: Vad skall den åstadkomma? Att curatorn Jon Eirik Lundberg har valt konstnärer med olika politiska ingångar är en fördel. I samtidskonsten är praktiskt taget allt politisk vinklat men utifrån en given ideologisk ståndpunkt. Bryter man mot den regeln blir det, som vi har konstaterat, reaktioner.

För att åstadkomma en diskussion kring politisk konst är det naturligt att vidga det ideologiska fältet utan att ta hänsyn till den standardiserade moralitet som kännetecknar samtidskonsten. Det finns trots allt många konstnärer som inte följer konsensus. Hur skall det hanteras? Jens-Martin Eriksen ger några intressanta synpunkter i en artikel i Berlingske.

En annan, ständigt återkommande, sak är alltså vad man vill uppnå. Politik bygger på att bilda opinion och intressera politiker att ta sig an sådant som man önskar förändra. Möjligheterna att lyckas med något sådant med hjälp av konsten är mycket små.

Det kan ju vara så att politiska ämnen är ett stilgrepp vars främsta funktion är att möjliggöra konstnärliga uttryck.

Publicerat i om utställningar m m | 6 kommentarer

2797: Utställning

Så blev det en utställning i Læsø kunsthal. Välbevakad.

Publiken vid öppningen

Banksy och några av mina teckningar.



Konsthallen och en argsint passerande.
Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar