Vilks.net

Gilbert and George som alltså nu visas på Moderna i Stockholm har en säker plats i konsthistorien. Deras bidrag till det konceptuella genombrottet kring 1970 är ”living sculptures”, dvs de två herrarnas aktiviteter är en ständigt pågående skulptur. Som det nu är med processverk skulle markeringen bli för utslätad om den inte koncentreras. Därför måste händelser formas till bilder, objekt, filmer och framträdanden. G o G: genombrott blev ”Singing Sculpture”, en performance där de målade i ansiktet med guldfärg och stående på ett podium sjunger ”Underneath the Arches”. Den följdes av t ex ”Drinking Sculpture” (konstnärerna blev naturligtvis berusade) men också av teckningar, objekt, texter i olika former. Efter hand kom G o G att utveckla en signaturform, bearbetade fotografier med texter uppbyggda av ett antal inramade delar. Konstnärerna har också utvecklat ett stort intresse för politiska och sociala frågor och komplex.

Även om de stora panelerna är det man numera förknippar med G o G hänger objekten givetvis samman med dem själva, deras åsikter och infall. Att konstnärerna gör sina liv till konst är inte längre något kontroversiellt men konstnärerna är ändå provocerande genom sina åsikter. På presskonferensen hyllades den västerländska kulturen ”som ger oss liv och frihet”. Sådant hör man inte ofta från konstnärshåll, inte heller att de hyser sympatier för såväl Brexit som Trump. Och i några välkända citat får man detta: ”We admire Margaret Thatcher greatly. She did a lot for art. Socialism wants everyone to be equal. We want to be different.” “We’re also fond of the Prince of Wales. He’s a gentleman.” Herrarna är också strängt religionskritiska vilket också innefattar Islam (t ex i serien Nine Dark Pictures från 2001 som innefattar radikaliseringen av Islam i London). Trots dessa uppfattningar är intresset för dem orubbat (de är rankade som nummer 75 på artfacts, som jämförelse finner man t ex Jeff Koons på plats 89). Ja, inte helt hållet (som det skall vara för att vara intressant), den del av konstvärlden som är politiskt renlärig hyser sina dubier. I deras verk är det dock inte fråga om några aktivistiska eller raka budskap. De följer den konstnärliga traditionen att alltid förse sina arbeten med absurditeter och obegripligheter och, som det skall vara i konsten, att det man alltid står igen med är frågor.

Gubbarna (födda 1942 och 1943) har sin charm men alla låter sig inte charmeras som man kan konstatera i Hanna Johanssons recension (Expressen): ”Det finns ingen som förväntar sig att de ska göra något annat än exakt det de gör. I sin avskärmning från vardagslivets distraktioner tycks konstnärsparet ha blivit inskränkta snarare än frigjorda. Det går stick i stäv med museets upprepade påminnelser om att duon ’utmanar konstens och samhällets konventioner’ och ’ifrågasätter sociala tabun och moralism’”. Det sistnämnda är uppenbarligen felaktigt men skribenten avser förmodligen att deras ifrågasättande går i felaktig politisk riktning. Georg Cederskog i DN är dock positiv.

Jag kan inte låta bli att något begrunda likheter och skillnader mellan G o G:s Living Sculptures och mina processverk. Medan utgångspunkten för G o G är deras privata liv som leder till beslut och val av konsthandlingar är min utgångspunkt mina distinkta projekt Nimis och RH. De lever sina egna liv som också drar in i min privata tillvaro. Men jag får också göra mina val för att markera sådant som jag tycker är av särskilt intresse. G o G kom att ingå i mitt processverk men naturligtvis inte tvärtom.