2697: Postdemokrati

Det sägs att demokratin är i fara. Något ligger det i det.Att demokratin har förändrats är uppenbarligen något man kan vara överens om.Har detta urvattnat begreppet? Enklare och rakare var det tidigare då man diskuterade politik enligt ganska enkla mönster och vi hade folkvalda politiker.Journalisterna behandlade politikerna med åtminstone viss respekt och det krävdes något för att lufta sina åsikter.

Jeff Werners bok ”Postdemokratisk kultur” tar upp demokratifrågan. Werner brukar skriva med höjt pekfinger men den här gången är han måttlig och ägnar sig främst åt att beskriva hur dagens värld ser ut. Så den är ett bra underlag för fortsatt diskussion. Det handlar mycket om hur man säljer in livsstilar, bländar med glättig retorik (där det vimlar av specificerade coacher, kreativa plattformar och innovativa åtgärder) och gör demokratin till ett persongalleri och tyckande. Det är klart att man inte kan undgå att lägga märke till hur mediernas opinionsbildare alltför ofta hämtas från nöjeslivet och därmed rider på att de är kända. Och ner till personliga. Kort och kärnfullt kan man också servera dieten genom twitter. Politiker tillsätts ofta utan att vara valda politiken styrs genom de ständiga opinionsundersökningarna.Kulturfrågorna blir allt viktigare därför de är lättare att ta ställning till och att ha åsikter om. Däremot är det inte lätt att erövra politisk mark med kultur. Vi kan se hur utvecklingen har gått med mönsterfrågorna mångkultur och identitet.

Werner lutar sig bland annat åt Chantal Mouffe. Mouffe sätter agonismen i centrum, dvs. att det politiska samtalet inte skall bygga på konsensus utan tvärtom på konflikt. Här anar man att det ligger något underförstått. Vilka motvikter i det politiska samtalet är intressanta? För uppenbarligen gäller det inte enbart att ifrågasätta. Werner nämner t ex inte ”åsiktskorridoren”och förmodligen är han mest ute efter någon form av ifrågasättande vänster. Men principen är värd att fundera på liksom var man skall dra gränserna för det som skall kallas extremt (och därmed hamna utanför det meningsfulla samtalet). Vidare följer Werner Mouffe och Jacques Rancière genom att peka ut nyliberalismens kommersialisering som en bov i det demokratiska

 När Werner granskar konstens insatser för demokratin är han riktigt läsvärd. Det är just så illa som man frukta. Samhället, dvs i form av Statens konstråd som följer regeringens uppdrag: ”satsningen innehåller ska utgå från de boendes behov och kunskap om platsen och präglas av ett brett medborgarinflytande”, ”nå alla åldersgrupper, ”ökad demokratisk delaktighet”, ”lyfta befintliga röster och låta olika kompetenser mötas”, ”förändra bilden av platsen”. Bakom dessa vackra formuleringar ligger problemen med förorter där politikerna har misslyckats. Konsten skall rycka in och ställa till rätta. Något sådant är naturligtvis inte möjligt och det blir en rad projekt som visar att konsten kan försöka att göra nytta men att resultatet uteblir.

Werner diskuterar också Örebros Open Art, en biennal med stora ambitioner. Han inser att vad den åstadkommer är främst branding med den blomstrande debattformuleringen att konsten ”utvecklar medborgarnas tankar och skapar tillväxt, inspiration och respekt för oliktänkande”.

Konsten, menar Werner, är ute efter att göra rätt i dessa fall. Men den måste få göra fel. Och det har han rätt i. Emellertid kvarstår problemet med vilket fel som kan tänkas vara rätt. Werner är säkert ute efter ett politiskt korrekt fel medan det nog krävs ett rejält fel om det skall hända något av betydelse.

Men boken är som sagt läsvärd och kan rekommenderas.

Sinziana Ravini har recenserat den i Aftonbladet.

Publicerat i Böcker, politik | Lämna en kommentar

2696: Konstens kritiska kapacitet

Å konstens vägnar får man vara glad för att det fortfarande finns arenor där konsten på klassiskt manér kan protestera mot maktens vilja att begränsa den. Outtröttligt fortsätter Tania Bruguera att irritera det kubanskaförtrycket. Till slut får man ge sig men vi är inte riktigt där ännu (Artnet).

På de västligare breddgraderna är förtrycket långt mera sofistikerat och konstnärerna säljer gladeligen ut sina själar i tron att de kämpar mot en fruktansvärd fiende som lär finnas i någon hålväg på 1930-talet.

Det rekommenderade diskussionsämnet för dagen är naturligtvis Sara Danius Nobelfestklänning. Danius förnekar att den mycket påfallande klädseln skulle ha någon socio-politisk innebörd (Expressen)

Publicerat i Samtidskonst | 1 kommentar

2695: Kvalitetens grundpelare

Lite avslagen idag, drabbad av en förkylning. Jag misstänker var smittohärden kan finnas. Men det hjälper ju inte.

Skall jag ändå skriva något efter en genomkämpad dag så ärdet markeringen av den konstnärliga kvalitet som har blivit gällande isamtiden. Steg för steg har den trängt sig på och består alltså av två moment: 1. Representation och 2. Politisk aktualitet (ta ansvar, göra upp med detförkastliga etc.). Först efter att detta är avklarat kan man gå vidare till mer traditionella konstaspekter men då har man kommit ett stycke ned i hierarkin

Skall man göra en liten utställning om pop och minimalism (alltsåen konsthistorisk exposé) blir kritikerns första åtgärd att granskarepresentationen (som i det här fallet också blir den politiska aktualiteten). Arrangörerna känner naturligtvis till kriterierna och pekar på praktiska svårigheter men det räcker inte. Den visade konsten är redan korrupt. (artnet)

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 1 kommentar

2694: Aktivistiskt i konsten

Vi tar det igen: Allt kan vara konst om konstvärlden uppfattar något som konst eller om man helt enkelt kan tala om ett konstbeteende. Konst som politisk aktivism är naturligtvis också konst omden uppfyller de ovan givna förutsättningarna. Aktivistgruppen Center for Political Beauty skapar på så sätt konst men skillnaden gentemot politisk aktivism kan bli försumbar. Man kan klara det med att hänvisa till readymaden. Gruppens senaste projekt är att identifiera neonazister demonstranter i Chemnitz. Många komma undan men gruppen har samlat foton och namn på deltagarna. Uppgifterna har publicerat på nätet. Genom att locka demonstranterna att söka efter sitt namn kan man få fler uppgifter.

Nå, allt det är politisk aktivism, frågan är var konsten kommer in. Institutionellt gör den det eftersom gruppen marknadsför sig som konstgrupp och att t ex Artnet skriver om det som en konstnyhet. Emellertid gör den våld på flera viktiga grunddrag. Konsten är en fiktion och skapar en distans till sitt objekt. Konst bör också ha ett tolkningsutrymme för betraktaren. Detta blir svårt för PBC att uppfylla. Det är inte heller fråga om ett meningsfullt överskridande eftersom det enbart för med sig att konsten förlorar sin identitet gentemot andra verksamheter.

Man kan nog utgå ifrån att verksamheten är mest intressant som en del av den politiska vänsterrörelsen. Och eftersom det inte finns något mera viktigt än att delta i den politiska aktiviteten med korrekt värdegrund är konstvärlden inte obenägen.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 33 kommentarer

2693: Känsligt ämne i Debatten

Om inte annat har vi Debatten. En minerad sådan är naturligtvis Kulturprofilen. Om någon till äventyrs skulle ställa frågan om det var en politisk dom skulle det lätt väcka bestörtning. Denne någon skulle kunna påtala att bevisläget i våldtäktsmål är besvärligt och att det är svårt att nå fram till fällande domar, inte minst om de skett för åtskilliga år sedan. Samtidigt kan man förstå vilket ramaskri det skulle bli om kulturprofilen hade friats. Han är en syndabock, just en sådan som passar in i tiden. En upphöjd offentlig figur med förnäm kulturfernissa. Lätt att ta ställning till. I och för sig kan man säga att Horace Engdahl intar denne någons position och det kostar naturligtvis.

Men blott man petar lite i saken väcker det mycket ont blod. Åsa Linderborg har skrivit om fallet och kommit fram till att det är speciellt (Aftonbladet). Det räcker länge för en ordentlig bastonad som serveras av Martina Montelius i Expressen. Under alla omständigheter utgör fallet en del av ett politiskt gatlopp där det är mycket lätt att yppa en riskfri åsikt.

Linderborg har även visat intresse för fler nyanser i dramat Akademien (Aftonbladet). Vi får väl se om detta renderar ytterligare ursinne.

En helt annan sak. En av våra kommentatorer, Ludvig, har fått en recension (Aftonbladet) av sin bok ”Posten”. Den får han vara nöjd med. Recensenten är övervägande positiv och hennes främsta anmärkning är att författaren inte når upp till Lars Noréns nivå. Det kan man knappast begära.

Publicerat i Böcker, debatt, politik | 6 kommentarer

2692: Nya tilldragelser

Så uteslöts en centerpartist i Uppsala, Stefan Hanna (Aftonbladet). En rätt kul kille med en rad radikala idéer (Nyheter24).

Hans gamla text från 2010 om yttrandefrihet och Vilks är läsvärd med tanke på hur tiderna förändras. Idag skulle man inte skriva på det sättet.
Ett av demokratins problem är den utbredda slappheten att inte kontrollera källor. Därigenom blir satirtidningar upphov till ett nyhetsflöde som tas på fullt allvar. (Flurryfeed)

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 44 kommentarer

2691: Haver tilldragit sig i riket…

Man kan inte klaga. Det tilldrar sig varje dag händelser som sätter fart på människobarnen som därigenom vinner ny energi. Energi som vanligtvis kan förlösas i åsikter.
Vi har ju diskussionen om att demokratin är hotad. Vanligtvis brukar det hänvisas till Ungern och SD som roten till demokratins undergång. Men det finns fler trådar. Filosofen Torbjörn Tännsjö vill ha despoti för att lösa klimatfrågan. Konsekvenserna är svåröverskådliga som Johan Hakelius påpekar i Expressen. Är det på riktigt? Nej, men det stimulerar Debatten.

Svenska kyrkan gör sitt bästa för att det glädjande evangeliet bokstavligen skall förvandlas till roligheter. 15-åriga fröken Thunberg har kungjorts som Jesu efterträdare. Gud är död, var har slagit ihjäl honom, skrev Nietzsche. Det tog lite tid men till slut blev det besannat. Kyrkan har blivit en blandning av satir, rolighetsministerium samt politisk aktivist. Khomeini slog fast att det inte finns någon humor i Islam. Med den utgångspunkten kan man applådera svenska kyrkans väg till den sekulära världen. Bättre lyss till den skrattsalva som bröt ut än att knäböjande tiga i församlingen. SvT
Den bästa satiren är den som aldrig skrevs (som satir). Det senaste exemplet som må glädja envar om än inte alla kommer från bloggaren Fanny Fenster. Inte kan det väl vara på riktigt? Men det verkar så.

För den som inte är på FB återger jag mitt senaste porträttarbete (under arbete). Jag tar emot beställningar.


Publicerat i politik | 1 kommentar

2690: Isaac Julien och konstens kvalitet

Konstkritikerna skriver nästan alltid om konstens kvalitet men undviker praktiskt taget alltid att redovisa hur man skall förstå den. En recension av en lokal konstnär kan få goda vitsord medan en större stjärna kan klandras. Hur två sådana bedömningar skall koordineras får vi aldrig veta. Det är ju ingen hemlighet att konstnärer spelar i olika divisioner men eftersom konsten inkluderande bör sådant inte beröras.

När det handlar om omdömen är det oftast vaga konturer. Birgitta Rubin skriver (DN) om Isaac Juliens utställning på Galleri Forsblom. Isaac Julien är en välkänd och framgångsrik konstnär med video som specialitet. Han blev allmänt känd i början av 2000-talet och han har alltsedan dess etablerat sig väl. Som Rubin skriver: ”Den brittiske konstnärens tre¬kanaliga videoverk ”Paradise Omeros” stod ut vid denna tid – för sin visuella poesi och sitt suggestiva ljudlandskap, parat med tung postkolonial teoribildning. Sedan detta internationella genombrott har hans karriär såväl som konstfärdighet gått spikrakt uppåt; Juliens cv till separatutställningen på Galerie Forsblom är elva sidor lång. Och priserna därefter.”
Jovars, Julien är en stor spelare i samtidskonsten men dock inte i den absoluta toppen. Och angående ”spikrak karriär” ser hans kurva ut så här sedan 2008:

Vad man kan läsa ut av den är att han har fallit tillbaka snarare än en ”spikrak karriär”. Kurvan kommer från Artfacts som jag ofta konsulterar. Med Artfacts har konsten fått ett tillförlitligt instrument att bedöma konstnärlig kvalitet. Den konstnärliga kvaliteten är alltså liktydig med var och hur ofta en konstnär uppmärksammas med utställningar och representation i museer. Detta är nästan heltäckande, det kan dock finnas konstnärer som är mycket omtalade och refererade som inte har tillräcklig utställningsfrekvens. Marcel Duchamp är placerad på 26:e plats men hans betydelse och hans inflytande i konstvärlden är större än så. Men det är undantag. En annan svårighet är att gradera olika utställningsplatser. Detta har betydelse när man kommer till de lägre placeringarna eftersom det är svårt att gradera och hålla ordning institutioner över hela världen. Resultatet är ändå tillfredsställande. Konstvärlden är inte förtjust men kan inte finna någon rimlig kritik mot att man äntligen har nitat fast hur konstnärlig kvalitet kan mätas med stor precision.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 9 kommentarer

2689: Det naturligt museala

Peter Kadhammar får ett postkolonialt utbrott när han kommenterar händelsen med den dödade missionären på Norra Sentinel. Ursprungsbefolkning skyddas alltså och de flesta bedömare menar att vad de gjorde var rätt (Aftonbladet).

Saken är dock mer komplicerad än hur sympatierna faller i detta omedelbara fall. Kadhammar varnar för den vite mannen som om denne vore den enda som har ägnat sig åt utrotning och massmord. Att detta beteende tycks vara universellt nämner han inte. För frågan är var godheten finns. Kadhammar skriver ideologiskt och då blir det en uppdelning i de goda och de onda – och till detta har vi i vårt nu nått efter alla bemödanden genom årtusenden. Ofrånkomligt att han ändå sitter fast i den västerländska förträffligheten vars senaste tillskott är den inkluderande relativismen. Men om allting är lika bra hur kan det då vara att den vite mannen inte når upp till denna standard? Och att den vite mannen har presterat den lösning som gärna framställs som slutgiltig, de goda vita männen och deras goda ideologi.

Även ursprungsbefolkningen på Norra Sentinel är en problematisk historia. I Rousseaus anda kan man framkasta tillbaka till naturen och se dessa varelser som ett ideal eller åtminstone på samma nivå som vår egen kultursfär. Men det blir besvärande eftersom man kan misstänka att de inte lever upp till de normer som ovillkorligen råder. Man skall vara inkluderande, man skall verka för jämställdhet, motarbeta det patriarkala samhället och granska maktstrukturer. Vidare skall man verka för barnens rättigheter, yttrandefrihet, antirasism osv. Det torde vara självklart att detta stamsamhälle inte kan leva upp till våra självklara förväntningar. Deras existens blir därför en nedsättande människosyn, An antropologiska eller zoologiska skäl vill vi gärna ha denna museala skapelse kvar som ett betraktningsobjekt. Som lägre stående behöver den därför inte uppfylla minimikraven för de mänskliga rättigheterna.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2688: Småkrypskonst

Kulturbryggan har gett en miljon till ett projekt om konst för småkryp. Mottagare är Konsthall Norra Kvarken, Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson är ansvariga. (vk)

Att skapa konst som riktar sig till andra biologiska varelser, i det här fallet i små format, är ingen dålig idé. Det kan bli originella objekt och idéer som dyker upp. Däremot har jag svårt för Caldeborgs uttalande: ”Den konstnärliga processen kommer att väcka frågor om vad konst egentligen är och om den alls existerar.”

Konstvärlden har en alltid pågående diskussion om vad som skall favoriseras i konsten. Alltså vad den skall tjäna till och vad den bör handla om. Vad som gäller förändras från tid till annan. Vad som gäller just nu är välkänt, konsten skall ta på sig sociala och politiska uppgifter (i dess föga framgångsrika kamp mot kapitalismen och det som man ser som en framstormande fascism och nationalism). Konstvärldens agenter är dock inte så enögda att de inte tar en del hänsyn åt hur detta skall ske. Inte för ensidigt, det skall finnas tolkningsutrymme och sinnliga uttryck. Över allt detta vilar den tyngsta posten som är ovedersäglig: Representationen som måste innehålla en komplex genderkod och etnisk mångfald. Men även detta komplex är inte helt diktatoriskt. Konstvärlden är medveten om att konst finns på olika nivåer och går genom flera generationer. Därför respekterar man mera traditionella uttryck, en viss bredd anses nödvändig.

”Vad konst egentligen är” kan man lätt besvara eftersom konstvärlden upprätthåller den sociala konstruktion som konsten är. Och då kan man slå fast att den inte existerar på annat sätt. Konst för småkryp blir naturligtvis inte konst för småkrypen utan konst för konstvärlden som (förhoppningsvis) intresserat tar del av projektet som handlar OM konst för småkryp.

Om man vill kan man jämföra med t ex fotboll. Om man arrangerade fotboll för småkryp skulle man ju kunna fråga sig om fotboll alls existerar.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer