2699: Vem behöver en grundkurs i skulptur?

Kungliga konsthögskolan låter meddela att Marcia Kure kommer att vara gästprofessor i februari 2019. Hon är en hyggligt känd konstnär som arbetar med olika material och med performance. Det råder ingen tvekan om att Kungliga Konsthögskolan har full kvalitetspott angående representationen. Kure kommer från Nigeria (men också verksam i USA).

Jag är helt införstådd med den konstnärliga representationskvaliteten och har inget att invända mot den. Däremot förundras jag över innehållet i den kurs hon erbjuder:

”Pushing Boundaries: New Forms of Sculptures, will explore sculpture through its component parts. By examining individual aspects, fragments or materials we will try to understand what defines sculpture and attempt to expand the boundaries of what sculpture can be. We will ask questions such as: Does sculpture need to have physical form? Can it be an ephemeral experience, or exist in diff spaces, such as the mind? Can it be a space that is inhabited? Must it be made using tools?”

Om det skulle gälla att besvara de här frågorna torde kursen vara onödig. Jag tycker dock att det är märkligt att någon medveten konstagent kan ha några som helst problem här. Sådant lär man sig idag på konstförskolorna. Är det så illa ställt med historiekunskaperna? Ta frågan ”Does sculpture need to have physical form?” Ett givet svar är Lawrence Weiners berömda metaverk från 1969:

1. The artist may construct the piece

2.The piece may be fabricated

3. The piece need not to be built.

Sedan vimlar det av icke-materiella skulpturer framöver. Jag kan t ex påminna om Ken Friedmans konceptuella skulptur från 1971: The distance between this sentence and your eyes is my sculpture.

Troskyldigt kommer nästa fråga: “Can it be an ephemeral experience, or exist in diffspaces, such as the mind?” Den efemära skulpturen är ännu äldre. Det räcker med att hänvisa till Jean Tinguelys vida berömda verk Homage á New Yorkfrån 1960. En skulptur vars uppgift var att förstöra sig själv vilket den också gjorde med tämligen omedelbar verkan. Vad gäller sådana utrymmen som medvetandet är det givet att Robert Barry 1969 ordnade den saken med verket ”Somethingwhich is very near in time and place but is not yet known to me”. En ytterligare av dessa numera retoriska frågorna lyder: ”Can it be a space thatis inhabited?” Jo, ingenting är naturligtvis enklare än att omvandla ett bebott område till konst genom readymadetekniken. Ben Vautier genomförde på 1970-talet det ultimata verket: ”Allt är konst”. ”Must it be made using tools?” frågas det vidare. Det behövs egentligen inte. Skall man vara riktigt petig är skulpturen alltid materiell för något krävs vare sig det är en text eller en handling och varje sådan kräver någon form av verktyg. Men det brukar man inte göra någon affär av.

Det enda som återstod efter dessa genombrott av skulpturens och konstens gränser var att det skulle bli mainstream. Det blev det med postmodernismen under senare delen av 1980-talet.

Antingen är det så illa att gästprofessorerna kan behöva en baskurs i konst eller så har undervisningen på Kungliga Konsthögskolandegenererat till den grad att studenterna helt har förlorat kontakten med det som utgör basen för samtidskonsten. Eller så handlar det om att skolan prioriterar representationen till varje pris.

Vad som verkligen behövs är snarare att begränsa skulpturen till olika uttrycksformer. Det finns fortfarande skulptur som verkar genom form liksom det finns konceptuell och relationell verksamhet. Allt trivs inte tillsammans och när alla gränser är sprängda torde det vara av större intresse av att se vad som faktiskt är kvar av det ramponerade skulpturbegreppet.

Publicerat i Samtidskonst | 4 kommentarer

2698: Konst skall kosta igen

Hur märker man skillnad på när de borgerliga styr och när det är rödgrönt? Ja, det är naturligtvis huruvida det är fri entré eller ej till museerna. Nu var det dags igen att byta fot. För museerna är det ett återkommande besvär att skapa nya kassor och personal. Men det är uppenbart av största vikt. Hur skulle man annars kunna märka att budgeten bytt färg? (SVT)

Utöver samtalsparaden hos talmannen vilken kan ses som ett stycke intressant relationell estetik har den observante kunnat glädjas åt den frikostiga fotoexponeringen av Staffan Hallströms fullträff från 1958: ”Ingens hundar”. Dubbelmoralen är uppenbar. Samtidigt som man har plockat bort detta verk från Moderna Museet och allmänhetens ögon kommer nu en straffavgift som drabbar museerna och publiken. Visserligen torde den främst belasta de egna väljarna eftersom man får anta att den bildade medelklassen lutar sig mot borgerligheten, men ändå.

Lite orättvist nedgjort har MP i Eslöv blivit efter att ha inkommit med mycket kreativa och innovativa budgetförslag. Först verkade det som det rörde sig om satir sedan kom det fram att det inte var det. Slutligen återkom argumentet att det var en satir riktad mot SD. Om ordförandes avgång också är satir återstår att se.

Lokaltidningen

Lokaltidningen





Publicerat i Samtidskonst | 7 kommentarer

2697: Postdemokrati

Det sägs att demokratin är i fara. Något ligger det i det.Att demokratin har förändrats är uppenbarligen något man kan vara överens om.Har detta urvattnat begreppet? Enklare och rakare var det tidigare då man diskuterade politik enligt ganska enkla mönster och vi hade folkvalda politiker.Journalisterna behandlade politikerna med åtminstone viss respekt och det krävdes något för att lufta sina åsikter.

Jeff Werners bok ”Postdemokratisk kultur” tar upp demokratifrågan. Werner brukar skriva med höjt pekfinger men den här gången är han måttlig och ägnar sig främst åt att beskriva hur dagens värld ser ut. Så den är ett bra underlag för fortsatt diskussion. Det handlar mycket om hur man säljer in livsstilar, bländar med glättig retorik (där det vimlar av specificerade coacher, kreativa plattformar och innovativa åtgärder) och gör demokratin till ett persongalleri och tyckande. Det är klart att man inte kan undgå att lägga märke till hur mediernas opinionsbildare alltför ofta hämtas från nöjeslivet och därmed rider på att de är kända. Och ner till personliga. Kort och kärnfullt kan man också servera dieten genom twitter. Politiker tillsätts ofta utan att vara valda politiken styrs genom de ständiga opinionsundersökningarna.Kulturfrågorna blir allt viktigare därför de är lättare att ta ställning till och att ha åsikter om. Däremot är det inte lätt att erövra politisk mark med kultur. Vi kan se hur utvecklingen har gått med mönsterfrågorna mångkultur och identitet.

Werner lutar sig bland annat åt Chantal Mouffe. Mouffe sätter agonismen i centrum, dvs. att det politiska samtalet inte skall bygga på konsensus utan tvärtom på konflikt. Här anar man att det ligger något underförstått. Vilka motvikter i det politiska samtalet är intressanta? För uppenbarligen gäller det inte enbart att ifrågasätta. Werner nämner t ex inte ”åsiktskorridoren”och förmodligen är han mest ute efter någon form av ifrågasättande vänster. Men principen är värd att fundera på liksom var man skall dra gränserna för det som skall kallas extremt (och därmed hamna utanför det meningsfulla samtalet). Vidare följer Werner Mouffe och Jacques Rancière genom att peka ut nyliberalismens kommersialisering som en bov i det demokratiska

 När Werner granskar konstens insatser för demokratin är han riktigt läsvärd. Det är just så illa som man frukta. Samhället, dvs i form av Statens konstråd som följer regeringens uppdrag: ”satsningen innehåller ska utgå från de boendes behov och kunskap om platsen och präglas av ett brett medborgarinflytande”, ”nå alla åldersgrupper, ”ökad demokratisk delaktighet”, ”lyfta befintliga röster och låta olika kompetenser mötas”, ”förändra bilden av platsen”. Bakom dessa vackra formuleringar ligger problemen med förorter där politikerna har misslyckats. Konsten skall rycka in och ställa till rätta. Något sådant är naturligtvis inte möjligt och det blir en rad projekt som visar att konsten kan försöka att göra nytta men att resultatet uteblir.

Werner diskuterar också Örebros Open Art, en biennal med stora ambitioner. Han inser att vad den åstadkommer är främst branding med den blomstrande debattformuleringen att konsten ”utvecklar medborgarnas tankar och skapar tillväxt, inspiration och respekt för oliktänkande”.

Konsten, menar Werner, är ute efter att göra rätt i dessa fall. Men den måste få göra fel. Och det har han rätt i. Emellertid kvarstår problemet med vilket fel som kan tänkas vara rätt. Werner är säkert ute efter ett politiskt korrekt fel medan det nog krävs ett rejält fel om det skall hända något av betydelse.

Men boken är som sagt läsvärd och kan rekommenderas.

Sinziana Ravini har recenserat den i Aftonbladet.

Publicerat i Böcker, politik | 21 kommentarer

2696: Konstens kritiska kapacitet

Å konstens vägnar får man vara glad för att det fortfarande finns arenor där konsten på klassiskt manér kan protestera mot maktens vilja att begränsa den. Outtröttligt fortsätter Tania Bruguera att irritera det kubanskaförtrycket. Till slut får man ge sig men vi är inte riktigt där ännu (Artnet).

På de västligare breddgraderna är förtrycket långt mera sofistikerat och konstnärerna säljer gladeligen ut sina själar i tron att de kämpar mot en fruktansvärd fiende som lär finnas i någon hålväg på 1930-talet.

Det rekommenderade diskussionsämnet för dagen är naturligtvis Sara Danius Nobelfestklänning. Danius förnekar att den mycket påfallande klädseln skulle ha någon socio-politisk innebörd (Expressen)

Publicerat i Samtidskonst | 2 kommentarer

2695: Kvalitetens grundpelare

Lite avslagen idag, drabbad av en förkylning. Jag misstänker var smittohärden kan finnas. Men det hjälper ju inte.

Skall jag ändå skriva något efter en genomkämpad dag så ärdet markeringen av den konstnärliga kvalitet som har blivit gällande isamtiden. Steg för steg har den trängt sig på och består alltså av två moment: 1. Representation och 2. Politisk aktualitet (ta ansvar, göra upp med detförkastliga etc.). Först efter att detta är avklarat kan man gå vidare till mer traditionella konstaspekter men då har man kommit ett stycke ned i hierarkin

Skall man göra en liten utställning om pop och minimalism (alltsåen konsthistorisk exposé) blir kritikerns första åtgärd att granskarepresentationen (som i det här fallet också blir den politiska aktualiteten). Arrangörerna känner naturligtvis till kriterierna och pekar på praktiska svårigheter men det räcker inte. Den visade konsten är redan korrupt. (artnet)

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 1 kommentar

2694: Aktivistiskt i konsten

Vi tar det igen: Allt kan vara konst om konstvärlden uppfattar något som konst eller om man helt enkelt kan tala om ett konstbeteende. Konst som politisk aktivism är naturligtvis också konst omden uppfyller de ovan givna förutsättningarna. Aktivistgruppen Center for Political Beauty skapar på så sätt konst men skillnaden gentemot politisk aktivism kan bli försumbar. Man kan klara det med att hänvisa till readymaden. Gruppens senaste projekt är att identifiera neonazister demonstranter i Chemnitz. Många komma undan men gruppen har samlat foton och namn på deltagarna. Uppgifterna har publicerat på nätet. Genom att locka demonstranterna att söka efter sitt namn kan man få fler uppgifter.

Nå, allt det är politisk aktivism, frågan är var konsten kommer in. Institutionellt gör den det eftersom gruppen marknadsför sig som konstgrupp och att t ex Artnet skriver om det som en konstnyhet. Emellertid gör den våld på flera viktiga grunddrag. Konsten är en fiktion och skapar en distans till sitt objekt. Konst bör också ha ett tolkningsutrymme för betraktaren. Detta blir svårt för PBC att uppfylla. Det är inte heller fråga om ett meningsfullt överskridande eftersom det enbart för med sig att konsten förlorar sin identitet gentemot andra verksamheter.

Man kan nog utgå ifrån att verksamheten är mest intressant som en del av den politiska vänsterrörelsen. Och eftersom det inte finns något mera viktigt än att delta i den politiska aktiviteten med korrekt värdegrund är konstvärlden inte obenägen.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 33 kommentarer

2693: Känsligt ämne i Debatten

Om inte annat har vi Debatten. En minerad sådan är naturligtvis Kulturprofilen. Om någon till äventyrs skulle ställa frågan om det var en politisk dom skulle det lätt väcka bestörtning. Denne någon skulle kunna påtala att bevisläget i våldtäktsmål är besvärligt och att det är svårt att nå fram till fällande domar, inte minst om de skett för åtskilliga år sedan. Samtidigt kan man förstå vilket ramaskri det skulle bli om kulturprofilen hade friats. Han är en syndabock, just en sådan som passar in i tiden. En upphöjd offentlig figur med förnäm kulturfernissa. Lätt att ta ställning till. I och för sig kan man säga att Horace Engdahl intar denne någons position och det kostar naturligtvis.

Men blott man petar lite i saken väcker det mycket ont blod. Åsa Linderborg har skrivit om fallet och kommit fram till att det är speciellt (Aftonbladet). Det räcker länge för en ordentlig bastonad som serveras av Martina Montelius i Expressen. Under alla omständigheter utgör fallet en del av ett politiskt gatlopp där det är mycket lätt att yppa en riskfri åsikt.

Linderborg har även visat intresse för fler nyanser i dramat Akademien (Aftonbladet). Vi får väl se om detta renderar ytterligare ursinne.

En helt annan sak. En av våra kommentatorer, Ludvig, har fått en recension (Aftonbladet) av sin bok ”Posten”. Den får han vara nöjd med. Recensenten är övervägande positiv och hennes främsta anmärkning är att författaren inte når upp till Lars Noréns nivå. Det kan man knappast begära.

Publicerat i Böcker, debatt, politik | 6 kommentarer

2692: Nya tilldragelser

Så uteslöts en centerpartist i Uppsala, Stefan Hanna (Aftonbladet). En rätt kul kille med en rad radikala idéer (Nyheter24).

Hans gamla text från 2010 om yttrandefrihet och Vilks är läsvärd med tanke på hur tiderna förändras. Idag skulle man inte skriva på det sättet.
Ett av demokratins problem är den utbredda slappheten att inte kontrollera källor. Därigenom blir satirtidningar upphov till ett nyhetsflöde som tas på fullt allvar. (Flurryfeed)

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 44 kommentarer

2691: Haver tilldragit sig i riket…

Man kan inte klaga. Det tilldrar sig varje dag händelser som sätter fart på människobarnen som därigenom vinner ny energi. Energi som vanligtvis kan förlösas i åsikter.
Vi har ju diskussionen om att demokratin är hotad. Vanligtvis brukar det hänvisas till Ungern och SD som roten till demokratins undergång. Men det finns fler trådar. Filosofen Torbjörn Tännsjö vill ha despoti för att lösa klimatfrågan. Konsekvenserna är svåröverskådliga som Johan Hakelius påpekar i Expressen. Är det på riktigt? Nej, men det stimulerar Debatten.

Svenska kyrkan gör sitt bästa för att det glädjande evangeliet bokstavligen skall förvandlas till roligheter. 15-åriga fröken Thunberg har kungjorts som Jesu efterträdare. Gud är död, var har slagit ihjäl honom, skrev Nietzsche. Det tog lite tid men till slut blev det besannat. Kyrkan har blivit en blandning av satir, rolighetsministerium samt politisk aktivist. Khomeini slog fast att det inte finns någon humor i Islam. Med den utgångspunkten kan man applådera svenska kyrkans väg till den sekulära världen. Bättre lyss till den skrattsalva som bröt ut än att knäböjande tiga i församlingen. SvT
Den bästa satiren är den som aldrig skrevs (som satir). Det senaste exemplet som må glädja envar om än inte alla kommer från bloggaren Fanny Fenster. Inte kan det väl vara på riktigt? Men det verkar så.

För den som inte är på FB återger jag mitt senaste porträttarbete (under arbete). Jag tar emot beställningar.


Publicerat i politik | 1 kommentar

2690: Isaac Julien och konstens kvalitet

Konstkritikerna skriver nästan alltid om konstens kvalitet men undviker praktiskt taget alltid att redovisa hur man skall förstå den. En recension av en lokal konstnär kan få goda vitsord medan en större stjärna kan klandras. Hur två sådana bedömningar skall koordineras får vi aldrig veta. Det är ju ingen hemlighet att konstnärer spelar i olika divisioner men eftersom konsten inkluderande bör sådant inte beröras.

När det handlar om omdömen är det oftast vaga konturer. Birgitta Rubin skriver (DN) om Isaac Juliens utställning på Galleri Forsblom. Isaac Julien är en välkänd och framgångsrik konstnär med video som specialitet. Han blev allmänt känd i början av 2000-talet och han har alltsedan dess etablerat sig väl. Som Rubin skriver: ”Den brittiske konstnärens tre¬kanaliga videoverk ”Paradise Omeros” stod ut vid denna tid – för sin visuella poesi och sitt suggestiva ljudlandskap, parat med tung postkolonial teoribildning. Sedan detta internationella genombrott har hans karriär såväl som konstfärdighet gått spikrakt uppåt; Juliens cv till separatutställningen på Galerie Forsblom är elva sidor lång. Och priserna därefter.”
Jovars, Julien är en stor spelare i samtidskonsten men dock inte i den absoluta toppen. Och angående ”spikrak karriär” ser hans kurva ut så här sedan 2008:

Vad man kan läsa ut av den är att han har fallit tillbaka snarare än en ”spikrak karriär”. Kurvan kommer från Artfacts som jag ofta konsulterar. Med Artfacts har konsten fått ett tillförlitligt instrument att bedöma konstnärlig kvalitet. Den konstnärliga kvaliteten är alltså liktydig med var och hur ofta en konstnär uppmärksammas med utställningar och representation i museer. Detta är nästan heltäckande, det kan dock finnas konstnärer som är mycket omtalade och refererade som inte har tillräcklig utställningsfrekvens. Marcel Duchamp är placerad på 26:e plats men hans betydelse och hans inflytande i konstvärlden är större än så. Men det är undantag. En annan svårighet är att gradera olika utställningsplatser. Detta har betydelse när man kommer till de lägre placeringarna eftersom det är svårt att gradera och hålla ordning institutioner över hela världen. Resultatet är ändå tillfredsställande. Konstvärlden är inte förtjust men kan inte finna någon rimlig kritik mot att man äntligen har nitat fast hur konstnärlig kvalitet kan mätas med stor precision.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 9 kommentarer