Vilks.net

Klimatpaniken får bedömas som en hygglig nyhet. Utan tvekan har den skapat en rad högst intressanta fenomen som olika sorter skam och en välgörande känsla av undergång i hopplöshetens tecken. Klimat-Greta har varit ett medievinnande inslag på en formidabel nivå, betydligt intressantare än Al Gore. Vi skall komma ihåg att vi ännu är kvar i det postmoderna: språket är huvudsaken, långt verkligare än något annat. Svagheten är att det går lite för långsamt enär vår tids nyhetsflöde kräver en strid ström av upptrappningar och sensationella händelser.

En särskild avdelningen är alla mikroinsatser som den enskilde eller det lokala kan engagera sig i. Fenomenet har fått en viss betydelse i radikala kretsar. När man inte kan skapa någon förändring genom revolution eller något i den stilen kan man istället inrikta sig på små saker som helt saknar betydelse. ”Visa motstånd”, som det brukar heta i konstsammanhang. Man behöver bara visa att man inte följer de vanliga ordningarna utan att för den skulle ställa till någon större oreda.

Klimatinsatserna för den enskilde framträder starkast inom handeln. Vi har möjligheterna att t ex välja mellan ett klimattvättpulver eller ett vanligt. Valet är intrikat eftersom det också kan finnas en tillfredsställelse att välja den onda sidan och på så sätt visa motstånd mot det rekommenderade valet. Flygskammen tillhör också de små insatserna men mest på det psykologiska planet alldenstund det kan sluta med svår ångest för den i själen svage. Antagligen är det mest mode i detta och framgent kommer man nog att fortsatt stämma in i den italienska eurovisionsschlagern från 1958: ”Volare”.

Det har onekligen visat sig att mångkultur som politiskt projekt inte har varit någon större framgång. Det har snarast varit en uppvisning i relativisering av värdegrunderna. Men kulturernas flöden fungerar utan inblandning. Att skilja på dessa två aspekter har visat sig svårt. Det beror naturligtvis på att det är ideologiska tankegångar bakom åtskilliga inlägg i den här alltmer tröttsamma debatten.

Se blott på detta knippe av skilda meningar i frågan:

Expressen

Aftonbladet

GP

Klimatfrågan är självfallet en utmärkt utgångspunkt för en mera avancerad systemkritik eller elegier över människans fåfänglighet och undergång.

Expressen

Hakelius

Ofrånkomligt att framväxten av den politiska teatern tillhör vår tids fenomen. Teatern är relationell och sålunda interaktiv. Den terapeutiska funktionen är naturligtvis välgörande genom ständiga möjligheter till utlevelse. Och inlevelse.

Almedalen bjöd inte på särskilt många stora dramatiska höjdpunkter men något blev det. T ex gick Ebba Busch Thor över en gräns. Det kallas för gränsöverskridande och i konsten är det eftertraktat. Dock skall det göras på rätt sätt. Först skall det bli fel för att sedan bli rätt. Men det betyder inte att om det från början är fel att det senare kommer att bli rätt. Jag antar att detsamma gäller i politiken.

NMR är en nödvändighet för att den rätta Almedalsstämningen skall infinna sig. Kan man inte profilera sig på annat sätt kan man tillgripa indignation inför NMR. Självfallet ingår förbud mot NMR i denna profilering från högsta ort. Enklast kan man möta de avogas bittra klagan genom att tillsätta en kommitté. Ett operamässigt inspel, jag tänker omedelbart på en sjungande liten församling ”quartetto kommiteum”. Men det lär stanna vid ansatsen på alla sätt (SvT)

Inte kommer man ifrån Åkesson, understundom kallad Lord Byron från Sölvesborg. En stor skara står alltid beredd att omedelbart reagera på något uttalande som skulle kunna uppfattas som besvärande ultranationalistiskt. Den här gången gick det lite för fort eftersom Åkesson talade genom citat av Vilhelm Moberg. Det litterära intresset var naturligtvis inte Åkessons primära avsikt men i alla fall kom det lite bildning in i den politiska teatern som sedan kunde slå sig lös i en veritabel huggsexa där det ena gav det andra. Barberaren i Sevilla lever än. (SvD)

Att tala genom citat är försåtligt enär man aldrig kan veta om det är det ena eller det andra som gäller. Eller som titeln på en av Svante Nordins böcker ”Förlåt jag blott citerar”.

Almedalen bjuder varje år på den spännande tävlingen ”partiledarna talar”. Utöver att talen noggrant betygssätt brukar de innehålla en del förslag och uppmaningar som skall göra världen bättre. Man kan utan vidare säga att det handlar om traditionell estetik, en smaksak som dock skall följa vissa regler för att bli acceptabel. Idag var Annie Lööf som lade ut texten. Hon vände sig till glesbygdsbefolkningen med ett löfte om stöd samt att man inte bör kalla invandrarkvinnor för påskkärringar. För dem som ivrar efter en sammanfattning och poänggivning finner den hos Lena Melin i Aftonbladet.

Men politiker kan inte enbart hålla tal och lova guld och gröna skogar. Samtidigt bör en politiker värja sig mot förändringar. Ett beundransvärt sätt att hantera denna balansgång har vi i höjandet av maxstraffen. Strängare straff alltså. Därmed har politikern gjort något. En helt annan sak är att domstolarna fortsätter att döma efter den lägre skalan. Skulle man döma efter den högre skulle det bli alltför kostsamt för samhällets fångvård. Några pengar ingick nämligen inte i reformen.

Är det dags att radikalt ompröva migrationspolitiken? Det anser Kenan Malik som menar att Europa och USA har förlorat sin moraliska kompass; av humanitära skäl bör gränserna öppnas (Expressen). Tydligen oavsett vilka skäl som föreligger. Det är klart att det går att åberopa det bevingade ”allas lika värde” men det är knappast någon vettig människa som inte inser att det inte gäller. Alla människor har naturligtvis inte samma värde, det är en pragmatisk konklusion. I varje fall är en gränsöppning förenat med flera problem. Det är en kostnad och en kulturfråga som måste gå genom det demokratiska systemet. I Sverige har opinionen varit positivt inställd till en relativt hög invandring, den har efter hand blivit något mer restriktiv. Och åtskilliga politiker vill se Sverige som ett föregångsland i frågan men det har inte väckt någon större entusiasm i andra länder. Frågan är om Maliks förhoppningar har någon framtid för sig. Sett ur kapitalistisk synvinkel är det mest en symbolfråga eftersom det är staten som får bära kostnaderna och därmed försvagas och göra sig ännu mer beroende av kapitalet.

Kan alla politiska händelser vinklas upp i vänster-höger perspektiv. Jag tänkte att rökförbudet skulle klara sig men det verkar inte så. Martin Aagård skriver att han är emot rökförbudet (Aftonbladet) men ser också att han har anhängare på högersidan. Men med en svindlande vändning lyckas han i sin prosadikt få det till en territoriell och som kronan på detta verk får han också in tiggarna som skall drivas bort från trottoarerna. Biopolitik eller klasspolitik, det är bara att välja.

På sin tid hade Newton besvär med jämvikten i universum. Han kunde lätt räkna ut att det inte var möjligt med ett universum där materien var jämnt fördelad. Genom obalansen skulle materien klumpa sig samman till allt större enheter. Newtons lösning var att Gud med jämna mellanrum skull rocka systemet.

Det finns en likhet med kapitalismen. Som en naturlag samlar den tillgångarna till allt större enheter. För att det inte skall bli katastrof – och i avsaknad av en antikapitalistisk Gud – får människan ingripa med åtgärder. Ingen åtgärd är särdeles effektiv. Det radikala greppet socialism har visat sig föga framgångsrikt. Systemet gör våld på en fundamental ekonomisk princip och måste därför utveckla ett kontroll- och övervakningssystem som i sin tur blir en plats för kampen om makten och härligheten medan ordningen får upprätthållas med våld.

Ytterligare ett system i ständig obalans är den symboliska makten (opinionsbildarna) vars krafter antingen skall röra sig genom det demokratiska samhället eller i en diktatur. I det demokratiska samhället blir väljarna de som skall bevekas och efter de kompromisser som detta för med sig skall nya kompromisser förhandlas i mötet med kapitalismen. Diktaturerna kan kontrollera det lokala men får förhandla med kapitalismen och möta motstånd från demokratierna. Demokratierna kan inte göra sig av med kapitalismen eftersom det är den som livnär staten.

Kampen mot kapitalismen sker därför enklast och mest övertygande i den symboliska maktens korridorer. Det retoriska upproret. 00000fffffff