Vilks.net

Det händer en del i den spännande framtidsstaden Malmö. Och när det behövs som bäst (ur nyhetssynpunkt) levererar man. Ny skjutning ikväll (Aftonbladet). Nedsända reportrar har bara att skörda. Samtidigt behöver man inte vara orolig. En påpasslig kommentator hänvisade till nättidningen Magasinet Paragraf som försäkrar att Malmö aldrig har varit tryggare. Skulle inte det räcka så kan Baudrillard ge en handräckning: ”that is not enough to make it a real event. For reality is a principle, and this principle is lost.”

I denna alltmer postmoderna spelfilmsrealitet kommer den insats som skall ändra på allt: Operation Rimfrost med en ny chef (Aftonbladet). Den gamle blev koordinator. Jag som har lite erfarenhet av polisväsendet har förstått att när man vill bli av med en chef blir denne koordinator.

För säkerhets skull stänger danskarna gränsen (Expressen).

Bland vårt lands mera avancerade filosofer framträder Masoud Kamali. Han har gjort en sinnrik analys av dramatiken i Malmö. En poetisk text som elegant turnerar postkolonial teori i en värld av svart och vitt:

”Det har hänt igen. Några ungdomar har skjutit ihjäl andra ungdomar och politiker, polisen och media är inte sena med att skylla på ’gängkriminalitet’ utan vidare förklaring. Malmös socialdemokratiska kommunalråd, Katrin Stjernfeldt Jammeh gick ut i media på söndagsmorgonen och sa att ’det var en tung och svart natt i Malmö’ och befarade att skjutningarna trappas upp av kriminella gäng. Hennes agerande är talande för det svenska postkoloniala systemet där partier och politiker från såväl vänster och höger använder sig av koloniala diskurser för att lägga skulden för gängkriminaliteten på ’de andra’, dvs på marginaliserade grupper. Hon säger att det var en ’svart natt’ i Malmö, som om andra nätter var ’vita’. Stjernfeldt, som många andra etablerade politiker ser inget behov av att vara självreflektiv när de använder begreppet svart för att beskriva en oönskad, farlig, onormal och brottslig verklighet. Begrepp som ’den svarta marknaden’, ’en svart dag’, ’en svart natt’, ’svarta pengar’ etc. är bara några få exempel.” (Facebook)

Med andra ord, Statsteatern ger om inte bröd så i alla fall skådespel.

Skjutning och bomb i Malmö. Det ska ju vara lite åtbörder när det är lördag kväll. För den som oroar sig kan man meddela att det handlar om två platser i Malmö. På alla andra platser i staden är det tämligen lugnt. Inte ovanligt och snart glömt. Och efter vad jag har hört visar statistiken att det var mycket värre förr.

En inte oäven nyhet var de 11 000 ”klimatforskarnas” upprop för klimatet. Inget allvarligt fel med det. Det handlar om opinionsbildning. Man kan passa på att dra lite i det och framföra ”panikrummet” som Johan Hakelius med lätt hand varslar om (Expressen).

För mig var dock siffran det intressantaste. Den kulturhistoriskt orienterade tänker naturligtvis på de 11 000 jungfrur som följde Sankta Ursula. De gick alla under, offer för barbariet, men blev naturligtvis helgon och evigt ihågkomna. Inte minst kan den musikintresserade omedelbart erinra sig det vackra vokalinslaget i Mahlers 4:e symfoni, sista satsen med text ur Des Knaben Wunderhorn:

Kein’ Musik ist ja nicht auf Erden,
Die uns’rer verglichen kann werden.
Elftausend Jungfrauen
Zu tanzen sich trauen!
Sankt Ursula selbst dazu lacht!

Så var det Gustav Adolfsdagen. När jag gick i skolan var det en stor sak. Läraren berättade i en sorgestund hur det gick för den stackars kungen. I varje fall kunde Sverige axla en stormaktsposition under ett knappt sekel. Det var naturligtvis en felsatsning och bragte ett outsägligt lidande för folket. Men skam den som ger sig. Våra nutida stora ledare har skapat den nya svenska stormakten, den humanitära stormakten och förebilden för övriga världen. Den verkar inte hålla lika länge.

För övrigt ett mycket intressant upphovsrättsmål mellan SD och Jason Diakité. Man får hoppas att Diakité inte vinner det här för då blir det väldigt trångt inte minst inom konstens sätt att återanvända andras verk. (Expressen)

Kulturpolitiken ger inte många röster och därför är intresset lågt bland de politiska partierna i den frågan. Undantaget är SD som utnyttjar den möjlighet som dock finns, den populistiska modellen. Den populistiska modellen behöver inte sakna ett visst mått av större intresse. För hur ser kulturpolitiken (som får vara ifred för partiernas intresse) ut? Vi har sett hur samtidskonsten med sitt politiska innehåll har fått ett utrymme som en del av den lokala propagandan för rekommenderat rättänkande. Det som en gång var radikalt och intressant blir en alltmer tröttsam mainstream. Och det är svårt för andra partier att agera i den rötan.

Kultursektorn är naturligtvis engagerad i kulturfrågor och kan räkna med stöd från det politiska etablissemanget. Det finns ett visst värde att vinna här, ett symbolvärde som äger en status som konsten står för. Men många röster ger det inte. Idealet vore förstås att alla partier visade ett aktivt intresse för kulturfrågor. Det kan vara så att SD kulturintresse tvingar fram ett större engagemang hos de övriga. Björn Werner skriver om saken i GP.

Miljöaktivister kan vara kreativa. Vändningar som man inte har tänkt på uppenbaras plötsligt. Grossman (Expressen) har kommit fram till att det är dags att satsa på systembolaget genom att låta kött passera genom en sådan institution. Dagens systembolag ägnar sig, vilket säkert är bekant för de flesta, åt försäljning av spritdrycker. Man kanske skulle börja där och återinföra motboken. Jag har kunnat konstatera att det är många som inte vet vad detta är. Nå, systembolaget kontrollerade förr mängden sprit och varje köp skrevs in i en motbok. Jag tror inte att man kan återvända till detta handskrivna häfte. Men man kan se fram emot motkortet. Om vi nu tänker oss att vi skall skapa den sunda människan med sunda vanor och en oförvitlig värdegrund torde det räcka med några få flaskor i månaden. Kött kunde minimeras till en biff i veckan och ett givet systembolag för tobak kunde hushålla med ett paket per månad. Även chips och popcorn kunde med fördel installeras och strängt begränsas av ännu ett systembolag. Och varför inte införa enbart systembolag för alla varor och tjänster. För att göra Sverige till ett internationellt föredöme kunde flygresorna hanteras av ett systembolag. Medborgaren kunde få rätt att varje kvittera ut en längre och en kortare resa. Införde man samma begränsningar på bilar skulle biltrafiken snabbt minska och Sverige skulle kunna visa att visst går det. Svenskarna skulle klaga men de brukar finna sig i det mesta. Och vilken magnifik förebild skulle Sverige kunna visa upp. Det skulle mer än väl väga upp den pinsamhet som Sverigebomberna har aktualiserat. Och inte att förglömma. Bomberna är inget större klimatproblem.

Alltjämt är det djupt fängslande när något kan kablas ut som rasistnytt. Igår kom Leif Östling-dramat och som nyhet och upphetsning kan ingen klaga, en verklig storklickare. Andreas Gustavsson på ETC är uppenbart upprörd och sådant stärker skrivandet till ett för den läsande angenämt läsvärde. En domedagspredikant kunde inte ha gjort det bättre.

Ett ytterligare lyft kom med professor Irene Molina som menar att SÄPO bör aktiveras för att undersöka kopplingar mellan företagsledare och extremistiska rörelser. Johan Westerholm (Ledarsidorna) menar att det kan ligga något i detta med tanke på en annan företagsledare (och vän till Molina), nämligen Mattias Gardell vars böjelser för extremistiska rörelser är välkänd. Eller som det heter: Man skall inte obetänksamt prassla i påsen.