2932: Politikens estetik

Ingen kan förneka att svensk politik ger den största underhållningen med ett nytt, ofta dramatiskt, avsnitt nästan varje dag. (t ex Expressen) Inte längre någon tröstlös och händelsefattig regeringen mot oppositionen. Istället får alla vara med. En totalpolitik med statsminister Löfven som konferencier försedd med både inbjudna och objudna gästartister. De fyras gäng har fått sällskap av de andras fyras gäng. Konferenciern menar att det är svårt att regera under sådana omständigheter och det kan man förstå. Vänsterpartiet har med ett par skarpa drag tagit sig fram till spelets centrum, visserligen genom en djupt ohelig allians, men det spelar ingen större roll eftersom vi befinner oss mycket nära att alla partier kan kombineras med alla andra partier.

Löfven får utstå mycken kritik och det har länge ropats på hans avgång. Tänker man på det sättet menar man att Löfven skulle vara problemet. Men det är långt värre än så. Även om man ersatte honom med hal och charismatisk retoriker behövs det nog lite mer för att komma till kärnan i dagens politik. Vad skall man tro. En del säger att det går väldigt bra för Sverige, andra åter att det går väldigt dåligt och andra att det är hyfsat. Medan vi väntar på en mer samstämmig analys av vad som möjligen saknas eller eventuellt missköts har vi alla fall politiken i sig. Åtminstone är dess estetik övertygande.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2931: Filmen “Krudttønden”

Den 5 mars blir det premiär i Köpenhamn på filmen “Krudttønden” som handlar om händelserna i samband med terrordådet för fem år sedan. Det är ingen dokumentär utan en fri berättelse som ändå ligger ganska tätt på det verkliga skeendet.

Här är en dansk text utifrån en intervju i magasinet Ekko:

I det nye nummer af Ekko, der er på gaden i dag, løfter Ole Christian Madsen sløret for en interessant detalje i sin kommende film, “Krudttønden”: At Lars Vilks´ berømte rundkørselshund er med. I en scene ser man terroristen søge på nettet, og det er i den forbindelse, at hunden dukker op.

Instruktøren spørger bl.a., om det er “rimeligt, at vi skal gå og være bange hele tiden? Det taler vi for lidt om. Vores frygt er nemlig vanvittigt uretfærdig, men i stedet bruger vi energi på at undersøge, hvordan vi kan undgå at vække andre menneskers vrede. Det er ikke fair. Lars Vilks valgte Muhammed som en hund til sit motiv for en kunstnerisk provokation, mens Omar el-Hussein valgte Lars Vilks som sit motiv for terror.”

Ekko spørger også instruktøren, om han ikke er bange for at det tager fokus at vise tegningen? Instruktøren svarer: ”Det er mit håb, at vi er kommet videre og kan tale mere roligt om det her. Men selvfølgelig var jeg opmærksom på det. Der går hurtigt politik i det, selv om det jo handler om, hvad man kan tegne og ikke tegne.

Det er en kunstnerisk diskussion og slet ikke det, der er vigtigt her.”

Här är också trailern till filmen:

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar

2930: Att få fram rätt sak med konsten

Konstens kontext är lika oundviklig som nödvändig. Som vi kan se idag finns det en tendens att låsa fast konstverken i en bestämd kontext. Det är återigen problemet med betraktarens beskurna roll. Verken pekas ut i en alldeles bestämd riktning. Eftersom dagens konst rör sig i den aktuella politiken blir det i regel så att det som pekas ut är det som anses vara lämpliga åsikter. I konsten är man något radikal i uppfattningarna men inte särskilt mycket. Under en längre tid går konsten och makten hand i hand. I denna gemensamma vandring ingår naturligtvis också kritik av makthierarkierna. Men självfallet med stora begränsningar.

Den välmeriterade konstnären Johanna Gustafsson Fürst ställer ut på Accelerator. Kontexten är tydligt given och sammanfattas i rubriken på Svt:s artikel ”Hon gör konst av förtryckta minoritetsspråk. Hennes ”undersökning” (som det nu alltid heter i konstpresentationer) handlar om hur minoritetsspråken finska och meänkieli behandlats och tagit form i Sverige och i synnerhet Tornedalen.

Skulpturerna blir förstås lidande av att förvandlas till illustrationer för en politisk idé. Lite synd eftersom de hade mått väl av att leva ett eget liv.

När det handlar om själva ämnet får man tillägga att vi numera lever i en tid när alla minoriteter får göra sina röster höjda och kräva historisk rättvisa. Någon större fara för att minoriteter blir undertryckta kan man nog inte tala om. Frågan om språkets förtryckande makt är fortsatt aktuell och våra dagars problem är att ständigt finna nya eufemismer för företeelser som inte bör uttalas eftersom de kan vara problematiska. Problemen kan delvis förskjutas genom att man tvingar fram nya ord som låter bättre. Sådant är inte föremål för några konstnärliga undersökningar. Det torde inte vara tillräckligt opportunt.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 6 kommentarer

2929: Statistiken och normaliseringen

Statistiken, som dagligen redovisas i diverse riktningar, är svår att få grepp om. Det har t ex talats mycket om invandringens storlek. I händerna på politikerna blir denna storlek framförd på ett något filtrerat sätt. Statsministern menade häromdagen att den största delen av invandringen är arbetskraftsinvandring. Man bör vara något försiktigt med att omedelbart sätta tilltro till statsministern ofta optimistiska kalkyler. I Kvartal har man granskat hans påstående och det verkar som om man där har kommit fram till ett rimligare resultat. Kanske till och med det korrekta. (Kvartal)

Relativiseringen och inflationen har nu övermannat ”normaliseringen”. Vi har kommit mycket nära att allting är normalt, bortsett från det som ideologiskt är opassande enligt de anständiga. Johan Hakelius skriver en intressant historia om denna företeelse. (Expressen)

Publicerat i politik | 1 kommentar

2928: Vem man talar med och patriarkatet

Under det sistlidna dygnet har vi återigen fått ta del av den alltid lika spännande föreställningen: Vem får tala med vem? Alexander Bard hade i fjor samtalat med högerextremister. DN:s chefredaktör tog fram det röda kortet och menade att TV4 skulle säga upp bekantskapen med Bard. För barnens skull (Expressen). Bard är bekant som synnerligen frispråkig och i sitt svar till redaktören lades inga fingrar emellan. I det komplexa sällskapsspelet ”Vem får tala med vem?” är det inte givet vem som skall vara domare. Det kan röra sig om Den Allmänna Meningen, Den Politiska Korrektheten eller Den Liberala Frispråkigheten. Den som känner sig kallad att vara representant kan använda sin tyngd som övertygelse. Öppenheten har dock ökat en del och DN:s redaktör är inte längre någon som självklart kan avgöra de feltalandes öde. Karin Olsson på Expressen tycker att Bards odygdiga konversation med Kasselstrand inte talar till hans nackdel i sak. Och det är svårt att styra oönskade samtal och arrangemang. Stina Oscarson och Navid Modiri har ju redan felat svårt i den här branschen men med framgång.

En annan liten historia som förtjänar viss uppmärksamhet den akademiska forskningen och dess besatthet av patriarkatet. Sådana småsaker som sanning och objektivitet är enligt vissa forskare ett utslag av patriarkatet. Eller som författaren i fråga medger: Åtminstone är det en aspekt av alla de många som relativiseringsprincipen frikostigt kan tillåta. (ARW)

Publicerat i politik | 36 kommentarer

2927: Kvalitetskriterier i konsten

I Axess klagar Erik Thyselius på filmkritikens stora intresse för hudfärg, ”ett ovanligt vitt år”. Onekligen kan färgverksamheten vara lite tröttsam men man får komma ihåg att utövarna av denna sport är i takt med tiden. Det rör sig om aktuellt kvalitetskriterium inom kultursektorn. I konstvärlden är det samma sak, naturligtvis kombinerat med den ständiga följeslagaren ”avkoloniseringen”, ”utforskning av genus, postkolonialism och feminism”. ”Deras konst undersöker gränser i offentliga och privata rum samt hur dekolonialiseringprocesser och nationella manifesteringar framträder”. I detta paket ingår också marginella gruppers röster och glömda historier samt den alltid populära kritiken av makthierarkier. ”Makthierarkier” undantar alltid det man talar om, makthierarkierna i konsten. Det finns olika sätt att tillskansa sig makt och hudfärg och postkolonialism är just nu effektiva instrument för att klättra uppåt. Detta har pågått intensivt under det senaste decenniet och det tycks bli allt värre och framför allt förutsägbart.

Arrangörerna gör det önskade och kan visa upp icke-vit kvalitet och medföljande avkolonisering- och rasismkritik av autentiska röster. Kritikerna kan stämma in i kören och agera som amatörpolitiker. Sådan är den, den rådande konstkvaliteten.

Här är ett axplock på kvalitetsaktualiteter:

Umeå

Uppsala

Kunstkritikk

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 8 kommentarer

2926: Fem år av yttrandefrihet

Fem år sedan massakern på Charlie Hebdo. Sympatierna och uppslutningen var stor men tämligen omedelbart hördes de kritiska rösterna. Frågan är hur mycket av dessa invändningar (Spiked) som fortfarande är aktuella. Kanske har det ändrats något men knappast mycket.

Det blev också början på min exil i de hemliga bostäderna. Den rundvandringen inleddes efter Charlie Hebdo och var antagligen tänkt som tillfällig. Men efter den 14 februari i Köpenhamn blev det en permanent historia som alltså kan konstatera ett något dystert femårsjubileum. En vanlig fråga är om jag ångrar mig. Jag svarar alltid att jag inte gör det. Däremot är jag aktiv i rätten att som konstant mordhotad alltid kräva att få leva ett så normalt liv som möjligt. I sparbetingens tidevarv är det inte alltid någon självklarhet.

Publicerat i yttrandefrihet | 25 kommentarer

2925: Förhandlingsmästaren delar med sig.

De politiska partierna har blivit skådespelarna i den dag och natt pågående pjäsen ”Nästan alla skall med”. Det intressanta är att samtliga partier kan få åtminstone en liten bit av kakan. Bland de regeringsstödjande partierna är Vänsterpartiet den yttersta länken som inte riktigt får vara med utan enbart får vara glad över att ändå ge sitt stöd. Det har ju visat sig att Löfven och Socialdemokraterna hyser en stor skräck för nyval. För att förhindra att en sådan katastrof utbryter har man trollmästaren själv, alltså Löfven. Även Jonas Sjöstedt har förstått hur slipstenen skall dras. Nu är det marknadshyror och arbetsrätten som får Sjöstedt att barskt uttala sig: ”Vi kommer att starta förberedelser för nyval” (Aftonbladet). Varken Löfven eller Sjöstedt vill ha nyval men det skulle kunna tvingas fram om Löfven gav kalla handen. Men det kommer han naturligtvis inte att göra. Standardlösningen är att meddela att ärendena kommer att utredas och först när det är gjort är det möjligt att ta ställning. Och då är det samtidigt dags för nästa val. Så kan man få en händelse att se ut som en riktig händelse men det handlar givetvis om att bli synlig med en synpunkt som retoriskt kan tilltala presumtiva röster.

Publicerat i politik | 8 kommentarer

2924: Konferens om terror och konst

Lördagen den 25 januari blir det en konferens om konst och terror på Christiansborg i Köpenhamn.

Facebook

H M Brix

I februari kommer det också att utges en bok i ämnet med bidrag från deltagare i konferensen.

Min del i detta projekt har varit att skriva om bildkonsten. Det var ett större arbete än jag först hade tänkt mig och många intressanta exempel har jag letat fram. Det som har dragit till sig mest konstaktivitet är Baader-Meinhof ligan och 9/11. I båda dessa fall har det diskuterats om terroristverksamheten i sig kan betraktas som konstverk. Det finns intressanta kopplingar mellan Baader-Meinhof och Situationismen. 9/11 kan ses (om man frångår den etiska aspekten) som ett sublimt modernistiskt verk, men självfallet omedvetet från upphovsmännens sida. En stor del av de verk som producerats ägnar sig åt mediering och visuellt språk. Jag har också tagit mig an musiken. Även här finns det en hel del intressanta inslag både inom den populära och den ”seriösa* genren.

Publicerat i Böcker, debatt, Föreläsningar | 2 kommentarer

2923: Reaktionärt och familjärt i konsten

När Thomas Engström (Aftonbladet) ger sig på det han kallar för den reaktionära kulturkritiken har han siktet inställt på filmer. I upptakten drar han dock på ordentligt och slår fast att ”Den reaktionära kulturkritiken gillar begriplighet: måleri som hyllar verkligheten med fotografisk plikttrogenhet, marschfasta versmått, et cetera.”

Den reaktionära kulturkritiken i måleriet skulle vara en samling älskare av fotorealistisk konst. Som dessutom gillar ”begriplighet”. Om det existerar en sådan kategori har jag svårt att tro att de t ex inte skulle vara förtjusta i sådant som impressionism eller väl valda delar av konsthistorien. Lika ofrånkomligt är att den extrema delen av den radikala kulturkritiken torde vara lika förtjust i begriplighet i form av givenpolitisk agenda och plakatkonst. Men det är ju uppenbart att opinionsbildarna inte bryr sig om detaljerna.

Elittrupperna i samtidskonsten kan både sägas vara en liten grupp och en stor. Liten på så sätt att de är en numerärt obetydlig del av konstvärlden men stor genom att det rör sig om tiotusentals agenter. I de riktigt framskjutna lagerna kan den insatte spåra nätverken och närheten mellan många av de inblandade. Nästa års Venedigbiennal har just fått sin curator utsedd, italienskan Cecilia Alemani, verksam i New York. Hon är maka till den vida kände curatorn Massimiliano Gioni, han också italienare som är verksam i New York. Han ledde Venedigbiennalen 2013. Ingen skugga skall falla över Alemani, man kan vara säker på att hon kan sin sak. Men lite märkligt är det trots allt och man kan nog utgå ifrån att Italien gärna gynnar sina egna i nationell stolthet.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 2 kommentarer