Den nya upphovsrättslag som skall röstas genom i EU torde vara alltför nitisk (GP). Det ser i vrje fall inte bra ut.
Den senaste rapporten från arbetsförmedlingen om behovet av invandring nämner naturligtvis inte något om problemen. Rakt av kan den användas utan invändningar av dem som har behov, t ex den outtröttlige Petter Larsson (Aftonbladet).
Mera seriösa inlägg i frågan finner man på Ekonomism och i SvD.
Vore det inte bättre med fakta på bordet efter decennier av falska bokslut?
Om inte annat I politiken så har vi alltid Stefan Löfven. Han fixar det alltid. Som jag förutskickade kunde han efter lite förhandlingar fortsätta som statsminister. En krutgubbe som aldrig ger sig. Se bara på hans fasta kurs gentemot SD. T o m fastare än den som man trodde var ännu fastare, Jan Björklund. Att han avvisar SD från regeringssamtalen får dock sägas vara taktiskt riktigt. Hans flock kräver åtminstone detta i partiets profilfråga (SR). Löfven har nu öppnat för en ytterligare profilfråga, nämligen att han aldrig kan acceptera hedersvåld (hederskultur är en annan sak).
Ur konstens synvinkel: What a readymade!
I kommentarerna har uppmärksammats den intervju som Stina Oscarson gjorde och som har publicerats i SvD. Artikeln är låst så jag har inte själv läst den. Däremot är det möjligt att följa ett längre samtal mellan mig och Navid Modiri på hans kanal.
I konstvärlden drar man sig inte för att koppla de stora greppen på världens problem. Havanabiennalen slår dock allt jag har sett i den vägen med följande temadeklaration:
”The exhibition, which is staged at the Centro de Arte Contemporáneo Wifredo Lam, is titled ‘The construction of the possible’ and aims to continue its founding principles of equality and justice, ‘taking into account the conditions of a world in which nuclear and war-mongering threats, xenophobia, racism, forced displacement, fascist tendencies, violence against those who are different, ethnic-cultural conflicts, inequality, terrorism, the systematic use of lies have intensified, and an environmental crisis that threatens the survival of the human species itself,’ according to exhibition materials.” (Artnews)
Här hemma får vi nöja oss med att fira den internationella dagen mot rasism. I Expressens debattartikel får vi lära oss hur vi skall skydda de unga mot rasism. Vi måste ta ansvar, som det heter. För den som har smak för lite mera svavelosande material är Martin Aagård att rekommendera (Aftonbladet).
Och som ytterligare konfekt i debattläget har KD sagt sig villiga att förhandla med SD. Detta har naturligtvis satt ordentlig fart på den politiska teatern (Expressen). Det handlar inte så mycket om sakfrågor utan snarare om att maktpositionerna kan förändras något.
Det har väl inte hänt något, paternosterverket fortsätter att mala. I varje fall kan jag presentera en porträttgrupp som jag utförde på beställning för en tid sedan. Den har nu fått sin inramning.
Som sagt med den kommande biennalens ”May You Live in Interesting Times” så passande formulering kan man knappast annat än att hålla med. Undergångsstämningarna har fått ett kraftfullt genomslag och de gör gott för själen. Vi kan andas ut, slutet är nära, gören bättring. Och de politiska farorna lurar runt varje husknut. De extrema (som kan definieras efter tycke och smak) går fram med ljungande stormvindar. Och de utmärkta motsättningarna i åsikter som nästan alltid ändar upp i två läger som utlöser ständigt nya debatter: Engagera dig, ut med emotionerna och berusa dig med vilka åsikter som helst. Bättre kan det inte bli.
Konsten skall matcha allt detta och det är alltså Venedigbiennalens uppgift. Ser det bra ut? Ärligt talat är det alltför många kvoter som måste uppfyllas för att det skall bli någon frihet kvar att grunna på. Se bara på suckarna från Artnet om biennalen:
”What does that look like? Perhaps not all good. Though the gender-balanced selection is encouraging, and though there are enough non-white artists to stand up to allegations of tokenism, a Western perspective still dominates. With Europeans making up 30 percent of the list, and US artists accounting for another 20 percent, can the exhibition really deliver the multiple viewpoints it promises? What might be left out by the exclusion of historic artists? Whether “May You Live in Interesting Times” will prove to be representative of a truly pluralistic world view is an altogether interesting and important question—and time will only tell.”
Nåja, biennalen klarar nog censuren från FB vilket Göteborgs konsthall inte gjorde (GP)
Signaturen Pöbeln nämner i kommentaren Orrenius artikel i DN. Den rör sig alltså om hur missnöje, konspirationsteorier och extrema politiska uppfattningar sprider sig och kan utlösa terrordåd. Bakgrunden till terrordådet i Nya Zeeland. Teorier om ”folkutbyte” finns också i vår del av världen säger Orrenius: ”Om teorin låter bekant så kan det vara för att den länge har torgförts mer eller mindre öppet av svenska och europeiska nationalistpolitiker. Idén om den muslimska invasionen, där muslimer ses som hotfulla samhällsförstörare, göds och vattnas varje dag på rasistiska och antimuslimska propagandasajter”.
Alldeles gripet ur luften är det ändå inte eftersom Islam är en politiskt betingad religion som ännu inte i någon större utsträckning har moderniserats. Hur diverse regimer tillämpar religionens möjligheter till våld gentemot de mänskliga rättigheterna är inga hemligheter. Inte heller spridningen och ambitionen att begränsa de friheter vi länge har ansett som självklara. Förståelsen för de religiösa (och politiska) kraven har i mångkulturens namn varit lite för generösa. Något som politikerna under de senaste åren har blivit något mera medvetna om. Men därifrån och till att skapa en alarmistisk konspirationsteori är det ett avsevärt steg.
Orrenius varnar sålunda för faran med att radikala ideologiska uttryck kan skapa terror. Det är en återkommande förklaring i samband med dåd av detta slag (Man kan notera att den inte brukar anföras som förklaringsmodell på islamistisk terror). Oisin Cantwell, t ex, skriver ungefär detsamma (Aftonbladet). Vi skall vara försiktiga med att formulera oss skarpt.
Man inser att det är svårt att förhindra kritik och i kritik kommer alltid extrem kritik att ingå. Förr eller senare kommer det alltid att dyka upp någon vettvilling som tar saken i egna händer.
Det går att jämföra med hur missnöje och hat kan florera i konsten. En utställning blir kontroversiell och det uppstår en våg av missnöje. Så var det t ex i en utställning i Falkenberg 1997. Någon dag efter öppningen satte vandaliseringen i gång och drabbade även till synes oförargliga verk. När det handlar om konst är tröskeln till fysisk aktivitet tämligen låg och på det hela taget är det inte till någon nackdel för konsten. I terrorsammanhang är det samma mekanism men med mycket lägre tröskel vilket inte hindrar att någon galning kan känna sig kallad. Det är inte mycket att göra åt saken, vi kan inte utan vidare utrota yttrandefriheten. ed Men
Ett sätt att bedriva konstkritik är att kritikern menar att det aktuella verket är lätt att göra och att kritikern själv, utan svårighet, kan åstadkomma ett sådant verk:
”För att det här är en bok jag själv kunde ha skrivit, om jag varit lat. Jag älskar den här sortens böcker, sådana som överraskar gång på gång med vildsinta brunstrop och hialös leklust. Jag är van att läsa dem, och jag tror mig veta hur man gör för att skriva dem. Det är det som är problemet.”
Så uttalar sig kritikern och författaren Martina Montelius (Expressen). Boken, The Hill, är skriven av norrmannen Matias Faldbakken. Den har genomgående fått många och goda recensioner. Faldbakken är konstnär och författare. Mest etablerad som konstnär med en imponerande ranking 862 på artfacts. Men han har också givit ut ett antal böcker som rönt stort intresse.
Det skulle vara ganska märkligt om en konstnär som skriver konstkritik skulle hävda att denne, utan större ansträngning, skulle kunna skapa ett verk på samma nivå. Man skulle gärna vilja se ett sådant. Och det är väl problemet med Montelius utspel. Får vi se en sådan bok? Det får vi nog inte.
På sistone kan man skåda en ny fåra i åsiktskorridoren: Intervjuer med obekväma personer. Navid Modiri har gjort sig bemärkt och nu har även Stina Oscarsson kommit igång med en serie samtal. I SvD är bland andra Chang Frick föremål för hennes intresse (även undertecknad skall så småningom dyka upp). Artiklarna är låsta men det finns intressanta kommentarer. Förutsättningen för ett intresse är naturligtvis att några solida skribenter går i taket. Så t ex Johannes Klenell (Arbetet). Tanken med samtalen är att intervjuaren inte skall agera som representant för Det Gällande Rätta utan överlämna sig åt ett mera öppet samtal. Och en tilltro att läsaren är kapabel att själv ta ställning. Torbjörn Elensky skriver om detta (SvD). Låst artikel, men han har också skrivit om saken på FB.
Paret Caldeborgs konstprojekt för insekter och svampar har väckt ett intresse. En nitisk artikel i Expressen har lockat många populistiska reaktioner. Några särskilt bra försvar har inte levererats, se t ex den rätt förvirrade kommentaren som Hanna Johansson har fått ihop (Expressen).
Jag har svårt att projektet särskilt upplyftande, åtminstone efter projektbeskrivningen att döma. Det skall handla om människans miljöförstöring och tydligen värna om insekter och annat vilka skall få ta del av konstens välsignelse. Men det är naturligtvis omöjligt att göra konst för insekter och svampar. Vad det kan bli är hur konstnärer föreställer sig hur en insektkonst skulle kunna se ut. Och det kan sedan betraktas av den vanliga publiken. Den formgivningen och det konceptet kan alltid bli till något.
Emellertid är den vådliga uppmärksamheten överdriven. Konstprojekt tilldelas relativt stora summor och det är ytterst sällan någon intresserar sig för dessa skattepengar. När ett enstaka projekt blir föremål för reaktioner kan man vända på det hela och säga att äntligen blir det lite diskussion om vad konst är och skall vara för något. Det kan säkert vara värt en miljon med tanke på alla de miljoner som strömmar till konstprojekt som ingen bryr sig om.
