3128: Roman med förnyad aktualitet

Unga Klara-teatern sätter upp en dramatisering av Johannes Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Romanen fick Augustpriset 2017. Premiären är den 29 oktober. Under våren 2021 spelas pjäsen i Uppsala, Göteborg och Malmö.

Romanen handlar om en terroristattack i en bokhandel där en konstnär, känd för sina karikatyrer av profeten Muhammed, visar sina senaste alster. I boken ser man ”tydliga paralleller till konstnären Lars Vilks, Guantanamolägret, Charlie Hebdo, IS, hets på sociala medier och främlingsfientligt hat mot muslimer och judar. I boken leder metoderna vi använder i dag för att stoppa terrorismen – mer kontroll, skärpta lagar och hårdare straff – till framtidssamhället kvinnan har sett.” (Vision)

Den kontroversielle konstnären är inte precis sympatiskt framställd. Parallellen till den där Vilks är nog allra tydligast när läsaren genom en författare möter konstnärsgestalten efter attentatet. Då har han livvakter dygnet runt. Han skriver blogg och har återgått ”till den typ av konst som han hade skapat i början av sin karriär, då han utforskat tiden och döendet, inte sällan i mer eller mindre rättshaveristiska former – till exempel med olagliga och allmänfarliga skulpturer”. Jag får vara glad åt att kunna inspirera litteraturen till uppburna gestaltningar.

Ett centralt budskap i boken är ett inte ovanligt tema: Terrorn leder till att främlingsfientliga krafter inför fascistiska regimer. Recensenten i Timbro ställer sig skeptisk till denna slutledning. Något som nog är rimligt.

Publicerat i Böcker, politik, Projekt | 4 kommentarer

3127: Ännu en icke-utställning

Det är inte enbart negativt med att inte kunna ställa ut. En ovanlig situation skapas genom de komplikationer som uppstår och effektivt förhindrar mina möjligheter att visa min konstproduktion. Vanligaste motiv är skräck & fruktan och det gäller även när jag har tänkt visa verk som inte är politiskt känsliga. Men icke-utställningen är inget självändamål och jag är ständigt intresserad av att delta. Den vanliga gången är att det tycks vara klart med en utställning. Men plötsligt dyker det upp någon komplikation som sätter stopp för min medverkan.

I fjor var det möjligt för mig att ställa ut på Laesö konsthall i Danmark. Men det var ett undantag. Det föreföll som om ett deltagande i en samlingsutställning skulle vara möjligt i ett bra galleri i november. Men det blev inte så eftersom övriga deltagare drog sig ur när de fick kännedom om min medverkan. Arrangören meddelade följande:

”så blev det som vanligt, alla andra konstnärer drog sig ur eller har tveksamheter. Piuh, du har lagt ditt öde i Sverigedemokraternas och de amerikanska högerortodoxas händer, ingen vill ställa ut med dig. Jag kan faktiskt inte driva detta vidare.

Alla är antingen rädda för de mordhot du dras med eller att du tagit ställning för högerkrafterna, och jag kan verkligen förstå dem. Jag fattar faktiskt inte ditt muslim och judehat.”

Jag undrade naturligtvis vad det för hat som avsågs. Personen i fråga kunde inte dokumentera något utan hänvisade istället till mitt deltagande med Pamela Gellers konferens i New York 2012. Det något märkliga konceptet bakom arrangörens intresse handlade om ett avståndstagande från mig:

”Jag skämdes, över att jag varit så naiv, stöttat Vilks och trott så gott om konsten och dess möjligheter.

Vilks ställer senare ut i Malmö och det är hat och hot från flera sidor, och en stor Polisring runt galleriet. Man vill göra fucking kaos av honom.  Lars Vilks fick plötsligt en helt ny konstpublik i Sverigedemokrater och rasister, två SÄPO – vakter delar alltid hans vardag.

Dessa vakter har nu avbildats i Vilks senaste målningar….”

Sålunda var idén att visa några av mina livvaktsmålningar mot bakgrunden av en fallen konstnär som framlever ett olyckligt skuggliv bevakad av livvakter. Utan att ens ha bett om ursäkt:

”Vore kanske ganska klädsamt att erkänna felval, brister och naiva grejor, om du vill in i konstlivet gråa värld igen. Provokationer till trots, kanske detta skulle provocera ännu mer….”

Nåväl, mitt projekt handlade i första hand om konstvärlden och att få fram dess begränsningar. Alltjämt kan man lätt ser var gränsen för åtminstone åtskilliga av konstvärldens medlemmar. Och då är man inte intresserad av kontexter eller nyanser. Enbart misstanken (och skräcken) är nog.

Två livvakter marscherar i otakt under rastning i skogsparti
Publicerat i Projekt, yttrandefrihet | 7 kommentarer

3126: Åter och åter, yttrandefriheten

Det bestialiska dådet i Frankrike påminner oss om yttrandefrihetens problem. Väldigt få personer kan tillskansa sig ett dominerande inflytande på samhället och inte minst yttrandefriheten. Även om händelsen inte är representativ för den sociala konstruktionen Islam kommer den ofelbart att generellt förknippas med den.

Utifrån mitt perspektiv är det bara att konstatera att det är långt till att säkerhet kan garanteras.

Aftonbladet

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 2 kommentarer

3125: Drevet i flödet och dekolonisering i konsten

Ett stort fall med åtföljande drev piggar upp i nyhetsflödet. Hamid Zafar visade sig hysa mörka sidor. Rentav det värsta: Rasism och homofobi. Det är möjligt att Zafar har ändrat sig men sådant hjälper inte den snabba domen faller. Det är svårt att försvara sig och fallet blir alltid djupt. Och de faller från olika håll och det är svårt att försvara sig och inte så lätt att komma tillbaka. I ett lamt försvar sade Zafar till DN: Den som är fri från synd är välkommen att kasta första stenen. Nej, det går inte för vi vet redan att de syndfulla mer än gärna tar för sig av andras olyckor. (Aftonbladet)

Även om politiken dominerar konsten tar man inte upp sådana händelser. Här råder istället besattheten av kolonialismen och slaveriet. Trenden är fortsatt i starkt växande. Modellen är enkel och kan tillämpas i breda sammanhang: Med ett modernt perspektiv kan man lätt finna svåra fel i historien. Sedan identifierar man historiens ansvarigas ättlingar och kräver upprättelse.

Ämnet har dock benägenheten att övermanna konsten. Man glömmer lätt att det handlar om fiktion, estetisering och formgivning. Kommer vi att få uppleva några verkligt intressanta konstverk i det postkoloniala flödet? Antagligen går det att finna en del sådana men då i dess tidiga skede, låt oss säga någonstans 1995 – 2010. Nu är det bara parti och minut. Själva sakfrågan är överlämnad åt politiken. Jo, förstås, konsten kan rena sig själv genom att granska sina egna led vilket görs omsorgsfulltif

Robert Stasinski menar att det är ett paradigmskifte på gång såtillvida att man måste ta dekoloniseringen och repatrieringen på allvar (Kunstkritikk). Enligt seminarier som anordnats i konstsammanhang. Om själva saken skulle röra sig om ett paradigmskifte har detta redan ägt rum. För konstens del rör det sig om en ny ism. Denna ism faller in under en besvärlig problematik som har pågått sedan 1990-talet: Politikens betydelse i konsten, dvs: Skall det vara mer politik än konst eller vice versa?

Publicerat i konstteori, politik | 17 kommentarer

3124: Samiskt i Venedig

Av lättförståeliga skäl blev Venedigbiennalen uppskjuten och återkommer först 2022. Det nordiska deltagandet är redan klubbat och innebär att den nordiska paviljongen omvandlas till en samisk med tre samiska konstnärer. Temat är inte överraskande, representation av urfolk är av största intresse i konstvärlden. Man kan också förvänta sig att de bokstavligen skall vara representativa, dvs. att de gör konst som knyter an till material, artefakter och berättelser om samerna. Hade det gjorts för ett par decennier sedan hade det varit en sensation. Nu är det mainstream och passar väl in i biennalprogrammet som alltmer har blivit en standardrepertoar. Därför kan man inte säga annat än att det nordiska bidraget (Sverige, Norge, Finland) är både korrekt och klokt. Konstnärerna är habila och kritikerna kommer att visa idel välvilja.

Det som kunde bryta idyllen vore om någon av konstnärerna gjorde något helt annat än vad som förväntades. Men ett sådant avhopp får vi nog vänta på ännu ett bra tag.

OCA

Publicerat i Biennaler | 3 kommentarer

3123: Löfvens förhandlingar

Ingen kan säga något annat. Löfven lyckas med förhandlingar. Det finns ingen fråga som inte kan lösas till allas missbelåtenhet. Dock inte tillräckligt för att utlösa något misstroende. Frågan om arbetsrätten verkade vara svår. Sjöstedt hotade som han brukar göra och drog sedan tillbaks sitt hot som han brukar göra. Löfven öppnar för fortsatta förhandlingar och han ämnar lyssna till alla remissinstanser. Ja, fram emot sommaren kan det föreligga en utredning som möjligen kan bli föremål för riksdagens beslut under nästa höst. Eller något annat år. Visserligen blir det mer statsminister än statsministerns partipolitik men det har blivit det nya normala (Aftonbladet).

Publicerat i politik | 4 kommentarer

3122: Naket

Att sätta ned sin fot på fast mark är inte det lättaste. I konstsammanhang är det naturligtvis inte annorlunda. Den tämligen kände konstnären Luciano Garbati som ägnar sig åt klassisk skulptur skapades för ett par år sedan en idag svår gestaltning: Dam utan kläder. Fortfarande kan man pröva den antika mytologin som kontextuell påklädning och i det här fallet laddar konstnären med Medusa, en hårdför dam vars blick förvandlade den seende till sten. Kan vara feministiskt korrekt. Men bara kanske. Trots allt är det ju… (artnews)

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

3121: Arkadien och tidens elände

Det ouppnåeliga Arkadien är föremål för en utställning på Nationalmuseum. Eftersom inga utopier är i sikte kan man lika väl hänge sig åt lite herderomantik som löper genom den västerländska historien. Claude Lorrain har åstadkommit en del i ämnet men det främsta verket på utställningen är den heliga Ursula med sina 11 000 jungfrur. Av förståeliga skäl är endast ett fåtal återgivna.

Karin Olsson påtalar vikten av yttrandefriheten (Expressen), inte minst mot bakgrunden av statsmaktens behov av yttrandefrihet något som tenderar att betyda inskränkningar.

Som vanligt dominerar rasismen. Det värsta är ännu inte över. Återigen drabbas Jan Guillou, nu i egenskap av vit läsare (Aftonbladet). En liten konstutställning på en restaurang fick en omedelbar rasismstämpel och plockades underdånigt ned (Aftonbladet). Vad som förenar dessa rasistingripanden är den uttalade bristen på att förstå nyanser. Detta får vi dock leva med ännu en liten tid.

Publicerat i om utställningar m m, politik, yttrandefrihet | 1 kommentar

3120: Upphovsrätten och yttrandefriheten

Aron Flam vann målet mot beredskapsmuseet angående “en svensk tiger” (SvT). Utslaget var förväntat och allt annat hade varit förödande för konsten och för parodin. I det här fallet är motståndaren inte särskilt imponerande, beredskapsmuseet lever i sin egen värld om sina rättigheter till den här figuren.

Men var går gränsen? Generellt sätt får en bild eller del av bild inte återanvändas om den publiceras i samma syfte som den ursprungliga. Alltså att den direkt utnyttjar de föreliggande kvaliteterna. Om kontexten ändras kan man tala om ett nytt verk men frågan kvarstår om skillnaden är tillräckligt stor och om skillnaden är trovärdig. Därför blir det ofta fråga om bedömningar från fall till fall.

Det mest uttalade fallet torde vara Sherrie Levines fotoserie “After Walker Evans” från 1981. Levine fotograferade av Walker Evans välkända dokumentärbilder från den amerikanska mellanvästern och ställde ut dem som sina egna. Man kan tala om en ny kontext på flera sätt: Evans foton var från 1930-talet, Levines alltså från 1980-talet och ett tidigt postmodernt förhållningssätt genom “appropriering”. Levine tillade också att bilderna hade ersatt en manlig blick med en kvinnlig. På flera sätt en nytt sammanhang. Evans Estate accepterade inte verken men det blev ingen uppföljning eftersom Levine donerade hela sin fotoserie till Evans Estate som ägs av Metropolitan Museum.

Vi vet alltså inte om denna extrema hållning till upphovsrätten är juridiskt hållbar. Förmodligen inte och det beror på att det är svårt att acceptera en rent konceptuell förändring: Att konstnären presenterar en ny idé dock med exakt samma bild som den upphovsrättskyddade förlagan.

Publicerat i yttrandefrihet | 5 kommentarer

3119: I huvudstaden

Under ett par dagar har bloggen inte serverat någon text. Skriftställaren befinner sig i Stockholm och har haft lite annat att syssla med. Coronasituationen sägs försämras i huvudstaden dock har jag inte kunnat observera något större intresse för “håll avstånd”. Eller rättare sagt det svänger ordentligt, Ibland med stor gleshetsiver ibland fullt kaos.

Sven-Harrys Konstmuseum visar samisk konst. Knappast överraskande , det ligger starkt i tiden. Det samiska har dessutom blivit en konstnärlig kvalitet. Men det kunde ändå vara lite passande att inte ta i för mycket när det skall recenseras. Gunilla Brodrej har fått för sig att Britta Marakatt-Labba är “en av världens främsta konstnärer” (Expressen). Även om Marakatt-Labba har blivit internationellt erkänd har hon långt kvar till en sådan position. Hon ligger ännu långt ifrån en plats bland världens 100 främsta kvinnliga konstnärer.

Upphetsning, hur vindarna blåser sin politik och okunnighet för med sig sådana omdömen.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer