Det var igen det här med det brända verket på Kvarntorpshögen. Konstnären kan stoltsera med att han inte enbart sätter sinnen i brand utan även lockar till konkreta bränder. Pluralis, eftersom det har varit rätt många bränder som härjat i mina skulpturer vare det Nimis (tre bränder) eller Tranås, Skellefteå, Falkenberg osv.
Kvarntorpsbranden skall naturligtvis diskuteras på skiftande nivåer. Jag får vara glad över att några betraktare gör sig det besväret (Sydnärkenytt).
Konstvärlden har sina problem med KLIMATET. Att skapa verk på detta tema är komplicerat eftersom det lätt hamnar i en banal pekpinne. Konstens i detta fall omvända logik ställer till det. Ett acceptabelt klimatverk skall också kunna betraktas som något helt annat enligt ”inte illustrera” tesen. En lösning på hela problematiken är att konstnärerna tillfogar en konceptuell readymade (”klimatet!”) till sina verk. Visserligen blir denna aspekt synlig enbart för den som gräver i katalogen eller förhör sig med konstnären (om denne svarar vilket inte alla konstnärer gör).
Artikelskribenten på artnet har i varje fall stora moraliska problem med att den magnifika konstmässan i Basel uppvisar obetydligt intresse för ämnet. Köparna väljer hellre något annat. Man kan tycka att det inte spelar så stor roll emedan konstvärlden inte precis är någon opinionsbildare. Men stoltheten, konsten vill vara med i aktuella och angelägna trender. Samtidigt har branschen drabbat av oundviklig flygskam alldenstund förutsättningarna för den internationella konstvärlden är ett ständigt flygande från plats till plats. Och här har man ingen lösning i sikte.
I Malmö konsthall öppnas på lördag utställningen Three Moral Tales med konstnärerna Joëlle de La Casinière, Ana Jotta, Anne-Mie Van Kerckhoven. Konsthallschefen Mats Stjernstedt vill visa några konstnärer som inte ingår i tidens trendighet. Och visst, knappast känner någon till dessa och man slipper en hejdundrande postkolonial tillställning. Men det är svårt att ta sig ur konstvärldens institutionella trendgrepp.
Först och främst har vi representationen. Tre kvinnliga konstnärer, det ligger starkt i tiden och är helt korrekt. Men även mindre kända har under en längre tid varit en påtaglig trend inte minst på de stora biennalerna. Även där vill man komma undan trendigheten.
Den övergripande ramen är, som den har varit under överblickbar tid, social kritik. En sådan behöver inte nödvändigtvis vara aktionspolitisk utan kan läggas på mera intima och intrikata plan som de tre utställarna gör. Det rör sig om collage, noteringar, skisser med material som hämtas från vänner och bekanta eller från resor och projekt på olika håll. En idékonst som härrör från 1960-talets konceptkonst. Skillnaden är att huvudintresset inte längre handlar om konstbegreppets expansion utan om det sociala.
I presentationen understryker man att konstnärerna har gemensamt att de inte söker karriär och framgång på konstmarknaden utan istället håller sig i bakgrunden, vill undvika att kategoriseras och befinna sig i underground. Sådan är mycket svårt att leva upp till om man är ambitiöst verksam som konstnär. Dessutom skulle väldigt många framgångsrika konstnärer säga detsamma. Ser man lite närmare på bristen på karriärintresse blir saken lite mer komplicerad.
Joëlle de La Casinière (Frankrike) har varit med ett tag (född 1944). Hon har nått så långt som att delta på Documenta 1987 och har ställt ut tillsammans med Marina Abramovic ett antal gånger. Hennes karriär har dock varit lågmäld under de senaste fem åren.
Ana Jotta (Portugal, född 1964) är tämligen framgångsrik med uppåtgående trend och bland de 100 främsta portugisiska konstnärerna. Hon deltog på Liverpoolbiennalen 2016 och på Basels konstmässor 2017 – 2019.
Anne-Mie Van Kerckhoven (Belgien, född 1951) är den mest framgångsrika av utställarna med en fortsatt uppåtgående trend och med en 887 i världen placering på artfacts. Så högt kommer man inte utan en ordentlig meritlista och hon har varit med på Venedigbiennalen, Manifesta och flera av konstmässorna i Basel.
Som det ofta är med samtidens utställningar är den producerad av en fristående curator, i detta fall François Piron. Han skapar sammanhanget och formulerar det övergripande ramverket där konstnärerna placeras.
Det är alltså ingalunda lätt att komma utanför konstvärldens trender och dess dragningskraft som alltid pekar mot centrum.
Kanske någon undrar om den utställda konsten är bra. Konst får sin kvalitet genom att aktörer i konstvärlden väljer den (och väljer rätt sätt att motivera sina val). Med utställningen i Malmö konsthall har utställarna ökat sin kvalitet. Min uppfattning är att de utställda verken är bra nog, kanske inte häpnadsväckande, men tillräckligt för att leva upp till International Contemporary Art.
Som säkert de flesta har hört blev min skulptur Waaaall på Kvarntorpshögens skulpturpark nedbränd. Stilmässigt är det helt uppenbart site specific: Kvarntorpshögen är en vilande vulkan eller kanske inte fullt så men full av glödande oljeskiffer. Under krigsåren tog man upp oljeskiffer, resterna blev Kvarntorpshögen. Fortfarande finns det rykande (och ibland med öppen låga) partier. Men inte på den plats där Waaaall stod.
Som jag har nämnt i flera intervjuer har jag insett att bränder är en inte oväsentlig del i mina konstprojekt. Det har sina fördelar eftersom konsten, tämligen exklusivt, förstärks genom brand. En form av konstkritik som visserligen är brutal men samtidigt ett framhävande av dess provokativa kraft. På så sätt kan man rekommendera brandvandaler att inrikta sig på konstverk. En betydande fördel är att konstverk kan återställas hur många gånger som helst utan att något väsentligt går förlorat.
Utställningen politisk konst på Læsø är naturligtvis en mindre begivenhet men den är ändå intressant eftersom den riktar sig mot en mer generell hållning till ämnet: Vad är politisk konst? Och följdfrågan är given: Vad skall den åstadkomma? Att curatorn Jon Eirik Lundberg har valt konstnärer med olika politiska ingångar är en fördel. I samtidskonsten är praktiskt taget allt politisk vinklat men utifrån en given ideologisk ståndpunkt. Bryter man mot den regeln blir det, som vi har konstaterat, reaktioner.
För att åstadkomma en diskussion kring politisk konst är det naturligt att vidga det ideologiska fältet utan att ta hänsyn till den standardiserade moralitet som kännetecknar samtidskonsten. Det finns trots allt många konstnärer som inte följer konsensus. Hur skall det hanteras? Jens-Martin Eriksen ger några intressanta synpunkter i en artikel i Berlingske.
En annan, ständigt återkommande, sak är alltså vad man vill uppnå. Politik bygger på att bilda opinion och intressera politiker att ta sig an sådant som man önskar förändra. Möjligheterna att lyckas med något sådant med hjälp av konsten är mycket små.
Det kan ju vara så att politiska ämnen är ett stilgrepp vars främsta funktion är att möjliggöra konstnärliga uttryck.
Så blev det en utställning i Læsø kunsthal. Välbevakad.
Den moralisk-ideologiska konsensus som har blivit alltmer framträdande i samtidskonsten medförde bland annat ett tämligen brutalt utspel mot Nils Forsberg och Mårten Arndtzén. Nils Forsberg har svarat på kritiken (Kunstkritikk – här finns även den ursprungliga artikeln tillgänglig).
Samma visa har nu halats i konstvärlden under lite för lång tid. Hur skulle det vara med lite färschare idéer? Att dra samma politiska vänsterschlagers gång på gång torde enbart vara till för den interna fröjden.
Men om något skall hända som avviker kommer grindvakterna att rycka in. Jag skall som bekant vara med på en liten utställning på danska Læsø. Efter alla avbokningar och krångel skall det nu äntligen gå för sig. Men sällskapet är blandat och innehåller konstnärer som representerar helt fel åsikter. Oavsett vad de visar är de redan utdömda. Eftersom det inte går att stoppa själva utställningen kan konstnärer protestera genom bojkott. Det står nu klart att Ai Weiwei drar sig ur utställningen. Bland annat hänvisar han till att min konst är rasistisk.
En del saker verkar så underliga att jag inte tror att de har inträffat. Som den här när Jenny Nyström kombineras med öl. Då blir det en livsfarlig brygd som kan få svenskarna att lockas till avancerat fylleri och åsidosätta båtsäkerheten. (SvT)
Så var det Christopher Büchels båt på Venedigbiennalen. Vraket efter en flyktingkatastrof i Medelhavet. Ett moraliskt problem om den skall ses som en allvarlig påminnelse om det europeiska samvetets brister eller ett cyniskt utnyttjande. Skarp kritik har den dock fått, t ex på e-flux.
Det skall sägas att Büchel är samtidskonstens främste provokatör. Dock alltid på rätt sida om det korrekta men han riskerar att ses som exploatör. På förra biennalen öppnade han en moské som ett konstprojekt (moskéer är förbjudna i Venedigs innerstad). Betänkligt även där eftersom konstvärlden kunde gå dit och se på bedjande muslimer som konstverk. Emellertid blev den nästan omedelbart stoppad. I Wien lät han konsthallen Secession förvandlas till Swinger’s Club. Osv. Varför han gör dessa provokationer säger han inget om. Han föredrar att vara helt tyst och överlåta synpunkter till betraktarna. Ingen kan säga annat än att han har lyckats. Att vara kontroversiell på hög nivå i konstvärlden är inte lätt.
Den digitala bildvärlden levererar en bländande show i Paris. Atelier des Lumières ger Vincent van Gogh. Inte den första men succén fortsätter. Jag har inte själv varit där men man kan få en god uppfattning om man följer videon nedan. Ulrika Stahre har recenserat föreställningen (Aftonbladet) och hon betonar att den understryker konstnärsmyten. ”Konstnärsmyten” har blivit ett skällsord och är i sig något mytiskt. Van Gogh lever faktiskt upp till konstnärsmyten och geniet. På mindre än 10 år åstadkom han 900 målningar i accelererande tempo: I Paris under ett år 224 för att under den storslagna finalen I Provence och Auvers på mindre än två och ett halvt år få till 405 målningar. Och det mesta är av hög kvalitet. Riktigt hur det gick till när han sköt sig med ett föga välriktat skott vet man inte. Den bästa historien är naturligtvis den som låter honom förtvivlat måla kråkor över sädesfält innan han tar upp vapnet, skjuter sig, plockar ihop sina målargrejor och kånkar hem, lägger sig på soffan och tänder sin pipa. Och dör så småningom. Nu vet vi att kråkmålningen inte var den sista han gjorde och det är troligt att han inte var ute på målartur när han drog fram sin pistol. Hur som helst vann van Gogh en begåvnings arbetsseger med en exceptionell besatthet. Det skulle bli mer för framtiden gav det verkliga livet åt konstnären.
Som jag kan se det är föreställningen i Atelier des Lumières ett utslag av den upphöjelse som länge har gällt för van Gogh. Ett arrangemang med svindlande högteknologi men jag har svårt att tro att jag skulle finna det särskilt överväldigande. Man kan ju alltid säga att färgåtergivningen av hans målningar säkerligen är lite närmare originalen men antagligen också lite för bra. Hans målningar har tappat en del i färg under åren men det handlar inte så mycket om det kromgula (vilket oftast brukar nämnas) utan om violett och krapplack. Dessutom spelar gulnande linolja en stor roll. Men trots allt, högteknologiska presentationer är snabbt övergående sensationer i högt tempo; det som håller i längden är ändå originalmålningarna .
För en tid sedan nämnde jag Rasmus Paludans pistolaffär vid Vilks-kommitténs konferens på Christiansborg 2016. Den är behandlad i Berlingske där man också kan ta del av advokaten Paludans krav på ersättning för den kränkande behandling han ansåg sig utsatt för. Paludan är naturligtvis ett övertygande exempel på hur det är möjligt att med de enklaste provokativa medel skapa sig ett namn som på kort tid har blivit känt av hela Danmark. Hans nybildade parti Stram Kurs har ett enkelt budskap: Ut med alla muslimer ur Danmark. Det torde vara helt omöjligt att genomföra men det är tillräckligt för att samla betydande missnöjesröster. Idag har det varit Ramadanfest på Rådhustorget i Köpenhamn och Paludan dök upp för att protestera. Omgiven av polis eftersom han ständigt är utsatt för hot. (Ekstrabladet)
Jag antar att tillställningen genomförs för att stödja de danska muslimerna men det är tveksamt om den kan samla någon större positiv opinion.
”Det har blivit vänster att lite på nyheterna”, meddelar Anna Andersson (Aftonbladet) och menar då de nyheter som de medier som brukar betraktas som pålitliga. Inte oväntat som en del av identitetspolitiken. Bäst är att inte lita på någon. Det är ändå, som Torbjörn Elensky skriver (SvD) en betydande likhet mellan PR-agenter och journalister: ”Pressen är i hög grad beroende av den information som PR-byråer och olika slags kommunikatörer förmedlar. Problemet med den är inte att den är falsk, för en skicklig PR-byrå ljuger aldrig, däremot behöver den inte heller berätta hela sanningen, med alla de aspekter som är relevanta. En PR-byrås arbete är att finna fakta och formulera argument som stöder dess uppdragsgivares verksamhet.”
