2775: Från de danska sönerna till det postkoloniala

Häromdagen var jag på biograf i Köpenhamn för att se den omdiskuterade filmen ”Danmarks söner”. Ett terrorattentat i Köpenhamn skapar ett starkt främlingshat och ett främlingsfientligt parti vinner valet. Partiledaren Nordahl lovar att kasta ut alla främmande. De främmande har det redan svårt och en grupp planerar att ta livet av Nordahl. Men en av de främmande arbetar för PET och avslöjar komplotten. Men han ändrar sig och blir till slut den som avfyrar det dödande skottet mot Nordahl.

Det var lite för mycket att ta i och sensmoralen torde vara att PET inte bör lita på sina invandraranställda. (dr.dk)

Sinziana Ravin har sett utställningen ”Den svarta modellen” på Musée d’Orsay i Paris (Aftonbladet). Som man lätt kan räkna ut handlar det om den sedan länge populära postkolonialismen. Konsten är idel välvilja i detta ämne men hur man än vrider på det blir det inte helt rätt som Ravini så riktigt påpekar. Bara genom att dra fram saken har man identifierat ett problem som inte borde vara ett problem. Men att undvika saken skulle vara ännu värre.

Ravini har också en inledning där hon visar att Kant skulle passa väl in i dagens världsbild där praktiskt taget alla är rasister: ”Ja, Kant var en stor rasist och konsten är en tysk uppfinning som alltid skapat hierarkier och våldsamma inne- och uteslutningsmekanismer.”

Nå, det är lätt att peka ut rasism när man flyttar sig några hundra år bakåt i tiden. Betänkt dock att alla tider har sina fördomar. I vår tid har man t ex fått för sig att alla kulturer är lika mycket värda och att man inte bör benämna en gata för ”granatvägen” eftersom man då kan riskera våld och förödelse (GP).

Ravini framhåller alltså att konsten är en tysk uppfinning en uppfattning som jag har förespråkat under flera decennier. Frågan är om hon verkligen menar det. Det skulle utesluta alla andra kulturers möjlighet att skapa konst (såvida de inte lånar in den tyska modellen och följer den). Ett annat spörsmål är vilka hierarkier konsten skapar. Mest handlar det om att komma fram till en norm och en mall som alla rättänkande konstnärer bör följa. Just nu står alltså postkolonialismen som en hierarkisk norm.

Det här fotografiet har ingenting med utställningen i Paris att göra förutom att fotografen till denna vackra och tankeväckande bild, Nadar, är representerad på utställningen.
Publicerat i om utställningar m m, politik, Samtidskonst | 4 kommentarer

2774: Alla dessa populistiska och höjdare

Den högerpopulistiska vågen har länge vällt fram över västvärlden. Det tycks vara något som skall komma någon gång längre fram och ställa till med det mest fasansfulla man kan tänka sig (Aftonbladet). Å andra sidan kan det inte vara så besvärligt eftersom det inte skall mycket till för att få benämningen högerextrem och ingå i någon populistisk fraktion. Populism är för övrigt populärt och vänstersidan har länge efterlyst en vinnande vänsterpopulism som inte riktigt vill infinna sig även om den har en omfattande utbredning i sociala medier.

Också Karin Olsson (Expressen) oroar sig men vad vore den politiska diskussionen om vi inte hade den omhuldade högerpopulismen? Angående valet i Ukraina skriver Olsson: ”Den populistiske komikern Volodymyr Zelenskyj som tycks gå mot seger verkar kanske inte vara höjden av kompetens.” Ja, hur är det då med våra svenska politiker? Är det i de leden vi kan återfinna ”höjden av kompetens”?

Publicerat i politik | 30 kommentarer

2773

En liten, men för mig intressant, detalj är att Rasmus Palidan vid flera tillfällen talar om sina aktiviteter som konst. 2016 hade han t ex med sig en pistolattrapp till ett möte med Lars Vilks-kommittén. Det var med avsikten att visa hur polisen gör stora saker av små saker (Wikipedia). För övrigt var Paludan med i kommitténs styrelse i dess sista upplaga efter Köpenhamnshistorien. Tanken var att kommittén skulle ha en bred ideologisk bakgrund. Dess uppgift var att göra det möjligt för mig att hålla föreläsningar och delta i debatter. Men det gick inte att upprätthålla den basen och därför fick kommittén upplösas.

Vid ett annat tillfälle benämnde han ett av sina tal för ett konstverk (redox).

Vill man vara konstnär och kalla sina aktiviteter för konst är det ingen som kan hindra en sådan klassificering. Men det är konstvärlden som avgör om något på allvar skall betecknas som konst. Paludan har inte skaffat sig någon identitet som konstnär. Han leder ett parti och gör politiska demonstrationer. Sådana aktiviteter skulle kunna ses som performancekonst, ehuru de självklart skulle avvisas av konstvärlden som olämpliga. Men det tycks inte finnas något större intresse för en sådan inställning. Därför är konstnären Paludan, åtminstone så här långt, ett oskrivet blad.

Det är tid att justera frisyren för påskhelgen.
Publicerat i konstteori, politik | 1 kommentar

2772: Reprisernas repris – mera om yttrandefrihet

Inget större intresse torde väckas när de kubanska myndigheterna sätter stopp för konstens frihet. Men i alla fall bör det nämnas (artnet).

Den principiella frågan om yttrandefriheten härjar i Danmark. Rasmus Paludan Har genomfört en serie demonstrationer mot Islam och Koranen vilka har lett till starka och våldsamma reaktioner. Polisen har stoppat vidare demonstrationer eftersom man fruktar upplopp. Man kan naturligtvis diskutera hans metod men den intressanta frågan är förstås var gränsen går för yttrandefriheten. De flesta bedömare menar att han har rätt att utnyttja sin medborgerliga rättighet. (dr.dk)

Publicerat i yttrandefrihet | 7 kommentarer

2771: När det ökar

Det förefaller som om det ökar, att antisemitismen, islamofobin, homofobin, antifeminismen, ja, alla små eller stora känsliga områden ökar fruktansvärt genom en enorm högerextrem sväng som världen aldrig tidigare har skådat. Men lyckligtvis ökar också antiextremismen, antikapitalismen, antikommersialismen.

Summan av alla dessa utrop från alldeles bestämda håll med givna synpunkter torde närma sig 0.

Sedan må det stillsamt påpekas att alla dessa anti inte är symmetriska. Sålunda är antisemitismen en helt klassisk rasistisk hållning (om man nu inte tillhör skaran av troende konspirationsteoretiker). Islamofobin är en helt annan sak eftersom den riktar sig mot en ideologisk religion som inte kan undgå att bli politisk definierad. Den hamnar alltså i samma fack som antikommunism vilken, trots att många måhända suckar, inte ses som ett allvarligt rasistiskt problem. För övrigt är islamofobin reell, både som terrorhot (du har anledning att vara rädd även om du har statistiken som skydd) och som manipulativ politik (en kravmaskin som tär på de mänskliga rättigheterna och som på alla sätt är expansiv).

Så, människa, gläd dig! Det skall säkert ordna sig. Just nu går vi in för Klimatet!

Publicerat i politik | 26 kommentarer

2770: Repris, repris!

Det brukar bli som det brukar bli även om det ser bra ut. Nu var det, som det verkade nära att det skulle bli en utställning i Stockholm i slutet av maj. Ett oskyldigt material, porträtt från konstvärlden – dem jag mött. Dessutom starkt tidsbegränsat, en veckohelg och under extremt stark bevakning. Efter långvariga förhandlingar tycktes vi ha kommit till ett beslut. Men utställningsansvariga var tvenne och plötsligt greps den ene av något vilket naturligtvis inte är svårt att återge. Det är återkommande: Skräck och ängslighet. Begrunda noggrant innebörden och distinktionen mellan dessa två ord.

Nu tycker jag att någon enda utställare borde kunna ta sig samman och se till att dessa ständiga löfte-och-stopp ersätts av att bryta rädslans is.

Publicerat i om utställningar m m, Projekt | 13 kommentarer

2769: Konstkritik förenklat

Expressens konstkritik torde nu vara starkt på väg mot intet. Hanna Johanssons recension av Art Market är ett bra exempel på hur konsten blir en bakgrundsfigur, främst beroende på skribentens bristande kunskaper, oerfarenhet och att låta sina egna politiska övertygelser söka sig som svallvågor över stoffet. Hon har handlat med parfym och så blir det samma sak när man kommer till konsten. Inte helt fel men ändå, parfymen har inte hela den akademiska diskursen som är förutsättningen för att det skall bli något. Ej heller ambitionen att förändra världen.

Nå, Johansson lyckas stöta på ett postkolonialt inslag och drar den förhastade slutsatsen att varje slöströvande besökare skulle ryckas med i en politiska våg som så lätt kommer till stånd när något bär vittring om “postkolonialt”. Vad Johansson uppenbarligen missar är att prisbilden på “postkolonialt” är utmärkt ur kommersiell synpunkt. Säljer utmärkt och har garanterat ingen politisk påverkan att tala om. Men kan hetsa upp en konstkritiker som främst är ute efter ett politiskt ämne att kasta sig över.

Ingen kan i alla fall klaga på att sådan skribenter har ett underhållningsvärde.

Publicerat i Konstkritik, politik | 4 kommentarer

2768: Invändningar mot samtal

Stina Oscarsons samtalsserie i SvD retar somliga. Bland dessa finner man. Föga förvånande, Kajsa Kis Ekman (Aftonbladet). Hon gör en stor sak av att en fredsaktivist inte fick sin intervju publicerad. Ingen tror väl på allvar att Oscarson hade någon agenda i det här. Hon skriver själv på FB att skälet var komplicerat. Ekman tycker att det var för lite vänsterfolk i samtalsserien. T ex fanns det tre ”invandringskritiska”, Katerina Janouch, Chang Frick och jag. Det kan vara något komplicerat att förstå vad ”invandringskritiska” innebär men skriver man från vänsterhållet är det enklast att sopa med kvasten. Ekman skriver vidare att ”Det är något konstigt med vår tids föreställning om yttrandefriheten. Den har nämligen bara en öppning: åt höger.” Kanske inte så konstigt ändå, den politiska korrekthetens tabu har en lättförståelig dragning mot högerhållet.

Nå, att Oscarsons serie väcker lite ont blod här till saken. Utan uppmärksamhet och en och annan protest vore det inte särskilt intressant.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2767: Den alldeles specielle P G Thelander

Dagens konstutbud är rikt varierat. Det kan vara lätt att alltför ensidigt hänga upp sig på samtidskonstens angelägna frågor. På Pumphuset i Borstahusen visas en utställning av den legendariske P G Thelander. Möjliga och omöjliga kombinationer av målade objekt. Han lyckas ofta få till sitt speciella uttryck: Att säga något som på ett märkligt sätt förblir obestämt. Man kan vara avundsjuk på hans infall. Se t ex målningen nedan med fasttejpat Wienerbröd; en anspelning på Duchamp med den suddiga texten ”Dum som en målare”. Utställningen rekommenderas varmt.

Jag var på pressvisningen som man kan se i HD.

P G på pressvisningen framför sitt skolporträtt av sig själv och sina medelever som sillar. Ser man efter noga upptäcker man att det står skrivet “Pasolini” på den ena duken. P G kunde dock inte ge någon förklaring till detta.
Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2766: Film

Dramat i Köpenhamn 2015 har föranlett några filmarbeten. Ett projekt har just slutförts (Weekendavisen).

Publicerat i Projekt | 2 kommentarer