2650: Den alternativa bokmässan

På yttrandefrihetsfronten rör det sig något. Jag skulle delta i den alternativa bokmässan i Göteborg under den kommande helgen. Fria Tider hade, utan närmare motivering, blivit utestänga från den ordinarie mässan (Åsa Linderborg skriver om saken i Aftonbladet). Därför arrangerade man alternativet. Min medverkan skulle dels vara ett anförande om konsten och yttrandefriheten och dels skulle jag göra en liten utställning med några av mina målningar. Arrangemanget skulle äga rum på Park Hotel men då de fick veta vem som skulle vara med blev det genast avbokning. Avbokningarna följde sedan i rask ordning tills man tog sig för att resa ett tält på Heden. Då var det nästan klart, men bara nästan, ty idag kom beskedet att säkerheten inte kunde kontrolleras.

Händelseutvecklingen är naturligtvis gynnsam för mitt konstprojekt. Även efter 11 år sprider rondellhunden skräck och upprördhet. Att konsten är fiktion spelar inte så stor roll. Publiken tar saken på största allvar. Och det är sant att man måste se upp när verkligheten blir alltför påträngande.
P1
Expressen

Publicerat i yttrandefrihet | Lämna en kommentar

2649: Den ofrivillige performancemannen

Medan det i Sverige har varit talmansvalets dag kan konstvärlden ståta med en världsnyhet. Nyheten spred sig som en löpeld: Marina Abramovic attackerades vid boksignering i Florens. Hon fick en målarduk med sitt porträtt i huvudet. Abramovic är en av de få konstnärer som är hyggligt kända utanför konstvärlden och påhoppet torde stärka hennes positioner. Även om man på intet sätt skall stödja dylika attentat är den ändå förebildlig. Det är svårt att skada en person med ett slag i huvudet med en målarduk. Somliga attentatsivrare borde i första hand använda detta verktyg.

Attentatspersonen uppger att han utförde handlingen för sin konsts skull. Möjligen är han missnöjd med den samtida performancekonsten. Att han sedan utförde en performance i modern stil tänkte han förmodligen inte på. Ingen större skada skedd. Händelsen har ett enormt PR-värde. (The Art Newspaper)

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2648: Tal-mannen

Apropå det senaste folknöjet. Talmannendiskussionen är het.Riktigt så, politiker bör främst ägna sig åt ordningsfrågor inom kåren. Annars kan det bli fel. I alla fall tycker jag att man skall heja på dem med en passande visa:

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2647: Curator och uthållighet

Curatorn har blivit den centrala gestalten i konstvärlden. En utställning idag vilar på curatorns val av tema och presentationstext. Denna maktposition är dock inte utan olägenheter. Curatorn förväntas tillfredsställa alla inblandade och blir alltid kritikernas första mål. Förr kritiserades konstnärerna, idag är det alltså curatorn. Den i konstvärlden välkände kritikern Jörg Heiser har tagit upp saken (artnet). Han skriver:
“Curators have become the scapegoats for society’s failure to confront its moral dilemmas,” he wrote. /…/ “It’s time for curators to… live with their bad reputations and just get on with it. If the devil has all the best tunes, curators should stage all the best shows.”
Det händer då och då att curatorn drabbas av, framför allt, missar i identitetspolitiken, och på så sätt får uppmärksamhet som kan sträcka sig utanför konstvärlden. Annars är det mest intern kritik som curatorn får stå ut med. Men positionen är alltså inte så stark som man skulle kunna tro. Eftersom hänsyn skall tas i alla riktningar blir det försiktiga utspel. Curatorn brukar följa den trend som gäller för kollegorna i vilket det brukar ingå att dra fram något eller några angelägna politiska frågor med den vinkling som är vanlig i konsten. Så har på samma gång curatorns centrala roll blivit en stoppkloss för konsten som drabbas av kompromisser.

Detta hindrar inte att curatorn kan leverera intressanta utställningar även om det saknas kontroversiella inslag. Så blev det för Heiser när han debuterade som curatorn för en biennal. I Busan. De asiatiska biennalerna brukar vara riktigt lugna tillställningar.

En helt annan historia. Det finns konstnärer som håller på länge med ett verk. NYT har samlat några exempel. De mest framträdande långkörarna är Michael Heizer, Charles Ross och James Turrell som har hållit på med samma verk i över 40 år. Mitt blygsamma bidrag ligger inte så långt efter, jag kan ståta med 38 år. Vi får väl se vem som håller ut längst.

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m | 3 kommentarer

2646: En ny estetik

De estetiska traditionerna i konsten bygger på formförändringar, alltså att det huvudsakliga är något som är direkt synligt. Kvalitetstanken finns också i detta, bra konst visar något nytt eller en tillräckligt intressant variation på ett givet formtema. Men det är också så att varje ny riktning har motiveringar och ett innehåll, något som konstrueras genom konstnärliga manifest eller kritikers och curatorers tolkningar. I längden är det inte möjligt att fortsätta med att producera visuella uttryck som skiljer sig från tidigare. Två möjligheter fanns då. Dels att vidga gränserna för konstverksamheten och dels att variera koncept och kontext. Det blev möjligt att utvidga konstens möjligheter till sådant som film, performance, relationell estetik etc. Och att skapa kontexter och koncept som i sig var expansioner av konstens traditionella territorier. Vad som gick förlorat var det visuella och taktila , som visserligen ses som väsentligt, men som inte räcker för egentlig förnyelse.

Den traditionella konstestetiken har den speciella innebörden att konstens estetik har en särart i förhållande till all annan estetik. Men eftersom en sådan inte går att uppbringa får det speciella överföras till andra medier tillsammans med alltmer komplexa koncept och kontexter. Denna övertygelse om ”det speciella” formuleras ofta som konstens alternativ, dvs. att konsten har något alldeles väsentligt som ger den ett särskilt värde.

Vad vi har fått är det eftersträvansvärda ”internationell samtidskonst”, ett begrepp som nu har fått inflatorisk utbredning. Under 1990-talet och något decennium framåt var samtidskonsten en exklusiv verksamhet, förbehållen de mera avancerade delarna av konstvärlden. Som ofta sker när något blir en given status kom alltfler konstnärer och institutioner att haka på. Då denna konst är ideologiskt bunden innebär ett deltagande att man också kommer att verka ideologiskt. Det senaste decenniets utveckling av politisk korrekthet har blivit en given del av samtidskonstens identitet. Det går det också lätt att kvala in. De retoriska mönstren om ”konstnärens praktik” (som man numera alltid skriver) drar fram mångfald, antirasism, etnicitet, postkolonialism, genusteorier, motstånd mot nationalism och gränser, kampen mot högerpopulismen och högerextremismen – och hela faderullan. Denna trendighet gör ingen större skada men har inte heller den effekt man hoppas på. Och det är redan tröttsamt vilket man alltså kan se på att lite nya idéer börjar dyka upp. Mer estetik, visualitet och kroppslighet. Det är inte lätt att vända skutan eftersom konstestetiken inte är vad den har varit. Det mesta har redan gjorts och det är hart när omöjligt att finna något som är tillräckligt fräscht och avvikande. Kvarstår att en estetik idag är bunden till koncept och kontext vilket dock inte är någon avgörande nackdel.

George Goldner har väl inte helt fel i sin analys (The Art Newspaper).

Publicerat i konstteori | 22 kommentarer

2645: Efter politiken?

Ser man på den moderna konsten i stora drag kan man dela in den i tre delar: Den estetiska (med inriktning på färg, form och expressionism). Den dominerade fram till 1960-talet. Den konceptuella som inleddes på 1910-talet men som först under 1960-talet blev ett utmanande alternativ för att ett par decennier sedan bli dominant. Den politiska som tog sin början under 1990-talet och som ännu pågår.

Vad som är påfallande är att de två första delarna handlar om konstbegreppets expansion och för med sig ständiga uppgörelser inom konstvärlden och med publikens smak. Det finns naturligtvis politiska inslag i dessa inriktningar men sådana förekommer vanligtvis sparsamt. Ett undantag är åren kring 1968 då konstens protester riktar sig mot den borgerliga smaken och mot etablissemangets politik. Dagens politiska konst är annorlunda. Ett överskridande innehåll saknas inte. För första gången kommer konstnärer från hela världen med i samtidskonsten. Ämnen som etnicitet och gender spelar en stor roll. Eller rättare sagt, har spelat en stor roll, eftersom detta idag är mainstream. Problemet som har uppstått är att det politiska innehållet alltför lätt dominerar. Åtskilliga röster i konstvärlden ser som den väsentliga uppgiften att aktivera sig gentemot högervindar, nyliberalism, rasism etc.

Ett exempel på hur det kan bli är Frida Orupabos utställning på Galleri Nordenhake. Jag såg den under mitt besök. Hyggligt fyndigt men samtidigt lite för enkelt: En autentisk röst tar återigen upp de svartas problem och historia. Frågan är närmast om Orupabo (som gick från Instagram till konsten med stor uppmärksamhet) kommer att lyckas med att slå sig fram i konstvärlden. En god start, redan anammad av Nordenhake, men räcker det? Det är många om budet i den här genren.

SvD:s konstkritiker Karolina Modig finner ett utrymme för en välkänd harang om världens svåra tillstånd (SvD): ”I den parallellvärld vi lever i sprider främlingsfientliga populister känslan av att världen går åt helvete, samtidigt som allt fler historiskt dolda orättvisor och förtryck kommer upp till ytan. Det finns de som börjat sucka av leda när de hör ord som etnicitet, genus, ras och historiekompensation. Men i tyska Chemnitz jagar nazister folk med utländskt utseende längs gatorna och i Sverige demonstrerar NMR. Vi har inte kommit längre än att vi måste göra upp med såväl dagens som vår dolda historia samtidigt.”

Men frågan är väl närmast hur konsten skall ta sig ur det alltmer inproduktiva politiska ställningstagandet. Man kan som på Bonniers konsthall följa upp senaste Venedigbiennalens intresse för textil och konsthantverksmaterial. Någon större dust med konstformernas hierarki blir det knappast men den estetiska traditionen får en förstärkning.
Kanske är den nu pågående Sao Paulo-biennalen en tendens till ett friare förhållningssätt i samtidskonsten. En biennal som inte deklarerar något särskilt utan snarare diversifierar en heterogen samling av uttryck. En av de av curatorn inbjudna curatorerna/konstnärerna är förresten Karin Mamma Andersson. Ben Davis på artnet ser nya möjligheter.

Publicerat i Biennaler, konstteori | 2 kommentarer

2644: Warhol

Några dagar har jag varit stadd på resa i Stockholm. Jag hann med att se Warholutställningen på Moderna. Den utställningen är en utställning om den välkända utställningen som Pontus Hultén arrangerade 1968, Warhols första separatutställning. Det var naturligtvis en sensationell utställning. Man slås förstås av att det var ett bra tag sedan någon liknande händelse kunde visas upp. Warhols berömmelse skulle sedan växa snabbt men hans nu till synes ointagliga position skulle inte infinna sig förrän han blev den självklara exponenten för en postmodern konst.

Warhols nonchalanta attityd till gängse konstnärliga värden var problematisk för dåtiden. Några av hans uttalanden (från katalogen 1968) ser man här:

(Uttalandet om att vara berömd i femton minuter kommer som kanske bekant inte från Warhol utan från Hultén. Det har ändå blivit det mest berömda av alla Warholdeviser.)

Eftersom Warhol blandade genrer och kommers i sin konst var den provocerande. Dels kunde man undra över vilken identitet konsten skulle få och dels konsekvenserna av att i princip allting kunde bli konst. Det skulle visa sig att det blev en delvis smärtsam historia. Konstens identitet fick överlämnas till konstvärldens uppfattningar men kunde ändå bära med sig de väsentligaste delarna som överskridande och avancerad diskurs (tron på att konsten inte skulle behöva något mer än själva verket hade länge levt en tynande tillvaro). Att allting kunde bli konst var inte heller något större problem eftersom det är tämligen ointressant att något presenteras som konst. Det intressanta är vad som är bra konst och i den frågan var det inte alltför svårt för konstvärldens mera framträdande representanter att komma överens.

En detalj kan vara intressant. När något väljs ut till att bli ett konstobjekt blir det alltid betydligt dyrare. Det kan man t ex konstatera när man ser närmare på Warhols Brillo Boxes.


En del av utställningsrummet.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar

2643: Val med mera

Valet blev (nästan) den estetiskt tilltalande komposition som jag tänkte mig. Efter all kritik mot statsministern blev det ändå den figuren som stod kvar på samma post. Visserligen en något osäker position som fastbitare i dörrposten men likafullt.

När jag kommenterade valet för den italienska tidningen La Repubblica var det inte mycket annat att säga än att det blev ett svenskt ”lagom”. Alla partier var såväl nöjda som missnöjda (liksom väljarna). Vänsterpartiet kunde glädjas åt en ökning men smolken i den bägaren var att rösterna kom från andra delar av samma block. Socialdemokraterna var besvikna på ett dåligt valresultat men kunde trösta sig med att det blev bättre än väntat. Miljöpartiet fick stanna kvar i riksdagen men självfallet var det inte riktigt vad man önskade sig. Centerpartiet gick framåt men det blev inte så mycket som man hoppats på Liberalerna avvek från en fallande trend men just inte mycket mer än så. KD var glada åt en spurtframgång och det parti som kunde vända mungiporna uppåt. Men som ständigt lever farligt. Moderaterna har det gemensamt med sossarna att det såg värre ut än vad det blev. SD kunde notera största framgången av alla partier men man hade hoppats på betydligt mer.

Den stora oredan kommer nu att fortsätta med förhandlingar och kompromisser.

Nåja, Valet har genererat mycken underhållning och mer skall komma. Apropå underhållning finns ådan också att finnas i konstanalyserna. När en juriststuderande ger sig på att analysera Nathalie Djurberg/Hans Berg på Moderna blir det därefter. Denna studerande är en fanatisk anhängare av rasiststuket och kommer fram till alla de ståndpunkter som man på goda grunder kan anta är det eftersträvade. Syn för sägen, verket skapas av den idoge betraktaren (Kultwatch).

Publicerat i om utställningar m m, politik | 5 kommentarer

2642: Sistan

Avslutningen på valdebatten fick en inte obetydlig dramatik. Som säkert de flesta känner till klämde Åkesson till med ett uttalande om invandrare och jobb. Det blev för mycket för SvT som, nog en smula olyckligt, tog avstånd. Och naturligtvis toppar det kontroversiella inslaget nyhetsmedierna. Man kan räkna med att det är en god strategi även om det där med SvT:s avståndstagande måste ha kommit som en oväntad bonus. Det kontroversiella väcker intresse och öppnar för ytterligare diskussioner och meningsskiljaktigheter medan leverantören kan dra sig tillbaka. Samtidigt får man säga att uttalandet i sig inte är alltför problematiskt – om man inte läser in att det finns en mera vittgående agenda i bakgrunden (vilket man givetvis gör).

Som vi säger i konsten: Det viktigaste är att ta ett initiativ och tvinga in intresset i de banor man önskar.

Publicerat i Projekt | 12 kommentarer

2641: Valkonsten

Ingen tvekan, den här valupplagan är en verklig folkfest. Större än någonsin Bingolotto och större än VM i fotboll. Spänningen stiger för varje dag och det tycks nu stå klart att samtliga spelare i högsta divisionen går till finalen. Och alla kan vara med om att vinna. Slutspelsmatcherna avgörs inte på söndag utan genom komplexa särspel vilka kan pågå i princip hur länge som helst.

Eftersom det finns så många budskap och tvivelaktiga löften i de politiska utspelen har några partier valt att korta ner texterna. En såväl lovvärd som estetiskt tilltalande konstnärlig praktik. Vi har kunnat se hur man lyfter fram några intressanta svenska ord – för väljaren att begrunda: ”Framåt!”, ”Nu!”. Man lägger märke till att det inte är lämpligt med besläktade variationer kring dessa även om det konstnärliga värdet skulle vara ännu större: ”Bakåt!”, ”Sidledes!”, ”Uppåt!”, ”Neråt!” respektive ”Senare!”, ”Medan!”. Skulle jag välja något fastnar jag för det gåtfulla ”Innan!”

Kjell Bergqvist geniala konstruktion ”Folkkära mot SD” kan applåderas för alla dem som har känsla för det subtila (Aftonbladet). Nu kan de vara så att Bergqvist menar allvar men den här saken är bäst som en underhållande mediepjäs. Av alla ting är fiktionen den största. Och de folkkära skriver på. Kanhända anar en och annan att detta är ett konceptuellt projekt som innefattar endast rollistan. Så tänker kanske Ernst Billgren, medan Mona Sahlins ambition möjligen kan vara att legitimera sig som folkkär (”jag står på listan”).

Lite riskabelt är detta företag eftersom det av fåkunniga betraktare kan tas på största allvar. Metoden utstötning har prövats i över ett decennium och hittills har den alltid visat sig ha en motsatt effekt gentemot den önskade.

En lika klok som tråkig bedömare kan lugnt säga att när festen är över blir allt vid det vi redan har. Men det kommer fler val.

Publicerat i politik | 5 kommentarer