Under ett par decennier har det bedrivits konstnärlig forskning på konsthögskolorna. Denna forskning tillkom när konsthögskolorna skulle bli en del av högskolorna. Då skall man bedriva forskning och får medel till detta. Efter många diskussioner beslöt man att konstruera en speciell konstnärlig forskning som kombinerar forskning med konst. Eftersom det var (och är) oklart vad detta är för något beslöt man inledningsvis att sådan forskning skulle visa vad konstnärligt skapande är för något och genom detta arbete definiera den konstnärliga forskningen. Något resultat av betydelse kom inte fram utan istället en praxis med en diskursiv text och en utställning. För att accepteras skall verksamheten producera någon form av ny kunskap. Att hävda att det kommer fram ny kunskap är tämligen enkelt. Det sker med framläggandet av en doktorsavhandling och blir den godkänd får vi en konstdoktor som det nu finns gott om. Man lär inte bli bättre konstnär av det däremot bättre inom avdelningen konstnärlig forskning som bedömer sig själv.
Inget projekt har fått något gehör i konstvärlden utanför konsthögskolorna och det vi ser är framväxten av en särskild konstform som lever sitt eget liv genom en rad institutioner som ägnar sig åt denna verksamhet.
Det kan ju vara så att någon doktorandkandidat ställer sig tvivlande till hela detta företag. I varje fall har vi fått ett exempel på detta med konstnären Bogdan Szybers och hans konstnärliga avhandling ”Fauxthentication Art, Academia & Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist)”. Det är en kritisk granskning av konstnärlig forskning, väl underbyggd. Hans tes är att denna forskning är en egen institution som upprättar sina egna kriterier och som framför allt fascineras av akademisk text.
Sålunda för första gången något som har lite allmänt intresse. Det som hände var dock att avhandlingen blev underkänd, trots att den godtagits för framläggning av handledare och ansvariga för utbildningen. I akademiska sammanhang är detta ett mycket ovanligt förfarande. Vanligtvis meddelar man handledaren att man ej kan godta arbetet. Det ligger nära till hands att det blev lite för starkt för betygsnämnden (Michelle Teran, Kai Johnsen och Julian Klein) som bland annat menade att det inte kom fram någon ny kunskap. De formulerade sina synpunkter med ett avancerat akademiskt språkbruk som kan sägas illustrera en del av Szybers textkritik. Här är ett par exempel på stil och innehåll:
“The candidate does not very deeply discuss or engage with the question of whether he strives for any contribution to the formation of knowledge through his project. The prominent impression was merely that the main purpose of the project was to demonstrate some purported phenomena connected to his basic assumptions. Being explicitly asked to comment on these observations in the disputation, the candidate did not alter them fundamentally by his answers.
But even in part (1), and much to our regret, the candidate opted to omit some crucial debate and reference as well as statistical and/or qualitative evidence or analysis in the area of artistic, gender, postcolonial, feminist, media and performance studies, both in the performative concept and in the textual analysis.”
Kraven på konstnärliga avhandlingar är inte höga. Det räcker med att man följer direktiven. Men gör man inte det och har något intressant att säga då vaknar tydligen väktarna. Spetsar man till det kan man säga att den enda konstnärliga avhandlingen av större intresse som har producerats blev underkänd. Ett gott betyg som bekräftar att när konsten och kritiken gör sig gällande passeras den akademiska smärtgränsen.
Avhandlingen kan läsas här.
Kommentar av Robert Stasinski på Kunstkritikk
