2857: Strategispel

Postat den 2019 22 september av Lars Vilks

Ja, det förekommer titt som tätt lite skjutningar och bomber. Det är väl inte så mycket att bråka om eftersom det ständigt visas statistik på hur brottsligheten minskar. Dessutom har regeringen mycket klart uttalat att det inte är acceptabelt. Men så har vi medierna som har visat sig förtjusta i att rapportera om dessa händelser och dessutom ha fräckheten att kräva åtgärder. Hur som helt finns det en viss allmän opinion som är besvärande för politikerna. Något måste göras, handlingskraft skall visas. Det blev ett möte över partigränserna där dock SD inte fick vara med alldenstund man anser att de inte står upp för allas lika värde. Nå, det var svårt att komma överens och resultatet blev en kompromiss. Ganska självklart då det fanns möjligheter till att vinna politiska poänger genom att kräva mer än den försiktiga regeringen. Det är knappast någon som tror att överenskommelsen får någon verkan men politikerna har i varje fall försökt att visa handlingskraft.

Ett av de vanligaste och ofta vinnande argumenten i debatter och diskussioner är ”forskning visar”. Ett tveksamt argument emedan det som åberopas vanligen är en del av forskningen (det kan dessutom röra sig om rapporter och översikter) utan att hänsyn tas till reservationer och komplikationer som är alltför tungrodda för att beaktas. Docenten i statsvetenskap Katarina Barling har något att säga i ämnet (SR).

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2856: Danmark rycker närmare och så var Järfälla

Postat den 2019 21 september av Lars Vilks

Hakelius menar att Sverige närmar sig Danmark. Under lång tid betraktades Danmark som den onde andre. Det var ju typiskt att jag fick betydligt vänligare mottagande i grannlandet än hemma. Inget märkvärdigt med det även om en del svenskar har fått för sig något sådant. Uppdelningen av goda och onda finns också här men det finns också överlappningar och man har inte samma rädsla för att diskutera känsliga frågor.

Angående konstcensur utmärker sig nu Järfälla där en moderat kommunpolitiker har uppmärksammat att Marx’ Kapitalet finns avbildad på en målning. Bort den från kommunens sammanträdesrum. Man bör ändå vara tacksam. Helt klart att politikerna ser på konsten och framför allt synliggör den. Långt bättre än det vanliga ödet: Osedd. En röd stjärna har blivit tolkad som kommunistisk. Intentionerna bestäms av kommunen. Men även i det här fallet är det gynnsamt. Den blev inte bortglömd och faktiskt kom den på plats, dock gul.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 3 kommentarer

2855: Följetongen eller den stora PR-kuppen

Postat den 2019 19 september av Lars Vilks

Det tycks inte finnas någon gräns för hur Sölvesborgspaniken har gripit otaliga dem som känner sig kallade att stå upp för samtidskonstens rätt att provocera. Anledningen torde vara att den alls inte provocerar på annat sätt än som en något bedagad pseudoprovokation. Förutom då att utspelet i sig bär på en fenomenal provokation.

KRO:s ordförande, Sara Edström, ger sig på att försvara yttrandefriheten utan att hennes uppfattning om vad som ingår i den på något sätt har ifrågasatts (Dagens Samhälle). Malin Wollin fortsätter tråden om Claude Monet (Aftonbladet). Att lyckas med bravaden att anlända till Monet via Sölvesborg tyder på att det finns mer känslor än kunskaper hos skribenten. Utan ett spår av ironi och distans. Om den högljudda hysterin kunde bemästras vore det inte så svårt att påminna om att konstens historia är en uppgörelse med sig själv. Varje etablerad position blir tämligen snart utmanad av andra möjligheter. I vår tid är det tunt med utmaningarna och om några sådana till äventyrs dyker upp passar det inte konstvärldens alltmer låsta regelverk för vad som är den sanna kvaliteten.

Nå, några skribenter håller stilen. Therese Bohman konstaterar lakoniskt att det inte ens existerar någon budget i Sölvesborg för inköp (Expressen). Mårten Arndtzén faller inte heller i farstun (SR). Även jag har härjat i spalterna (Expressen).

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 15 kommentarer

2854: Bästa konsten

Postat den 2019 17 september av Lars Vilks

Här är karusellen som skall gå till kvällen… Inte trodde jag att Sölvesborg skulle bli den smash hit som den har blivit. Konstärendet har fått Moderna Museets chef Gitte Ørskou att återigen berätta sagan om de missförstådda impressionisterna (DN). Hur många gånger den har använts i liknande syfte tangerar det oräkneliga. Konstens och kulturens många agenter står i givakt. Vad man nog borde tänka på är att impressionisterna gjorde front mot etablissemanget, den gällande konstinstitutionen. Impressionisterna blev illa behandlade (dock inte så illa som det är brukligt att påstå) därför att de bröt mot den tidens värdegrund. Och idag sitter institutionen med sin värdegrund och avvisar det som inte passar in. Samtidigt föreger man att man är radikal. Men den radikalismen har blivit konventionell. Där har vi ett betydligt större problem. I Sölvesborg är det bara om den återkommande diskussionen om den breda publiken gentemot den smalare. Därtill i minsta möjliga skala.

Men för den heta önskan om att delta i debatten med något bejublat inlägg är det väsentligare att anstränga sig att efter bästa förmåga att missförstå motståndaren, vinkla, polarisera och framhålla sin egen förträfflighet. Patrik Lundberg har ett mera avslappnat förhållande till hela historien (Expressen). Det finns också skribenter som nämner något av den lavin av konventioner som numera har kommit att utgöra huvudparten av samtidskonsten (SvD).

Vad har då presterats under de senaste 20 åren? The Guardians kritiker har samlat sig till en topplista över vad de anser vara de bästa verken. Lite överraskande placerar de Ragnar Kjartanssons ”The Visitors” på första plats, följd av de mera förväntade Jeremy Deller och Pierre Huyghe. Endast ett av verken har lyckats skapa lite oro i konstvärlden. Tania Brugueras ”Tatlin’s Whisper” fick ett blandat mottagande när den uppfördes på Havannabiennalen. Den ifrågasatte regimens censur vilket inte var helt rumsrent.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2853: Är det lönsamt? Samt polarisering.

Postat den 2019 15 september av Lars Vilks

Ja, hur var det nu? Ger den svenska invandringspolitiken vinst eller förlust? Från att ha varit en obskyr fråga har allt fler uttalat sig. Numera lutar det åt att det inte är särskilt lönsamt. På den gamla goda tiden rapporterades om fantastiska vinster i mottagande kommuner. Allra mest berömd torde Sandvikenrapporten vara. Men det verkar inte ha gått riktigt som man hoppades på (Expressen).

Allt hopp behöver dock inte vara ute, det finns fortfarande forskare som visar att det är tal om lönsamhet och tillväxt (ETC). Vad jag förstår menar författaren att invandringen i sig skapar arbete och ekonomisk tillväxt. Är detta korrekt kan man bortse från en rad klagande kommuner. De kan ha glömt att kontrollera ständigt inhåvade vinster. Att läsa rätt artikel är medicinen.

Den ständigt sjunkande brottsligheten i Sverige kommenteras fortlöpande av upprörda skribenter. Någon enstaka gång kan man dessutom lösa artiklar med litterärt värde. Björn Ranelid borgar för det (Expressen).

Vi har länge uppmanats att vara normkritiska i enlighet med det raka uppropet ”Bryt en norm!” Men det borde kombineras med en varningstext: ”Normkritik kan leda till mobbning och i värsta fall till fängelse. Enär normbrytandet sedan länge är en norm verkar det rimligt att bryta med den normen. Det skulle emellertid vara ett svårt etikettsbrott.

”I ett territorium bebott av konkurrerande stammar drar sig de olika sidorna bestämt från att övertyga, omvända eller konvertera varandra; underlägsenheten hos en medlem, vilken medlem som helst, från en främmande stam är och måste förbli en förutbestämd belastning – evig och obotlig – eller åtminstone betraktas som en sådan och behandlas därefter. Den andra stammens underlägsenhet måste vara ett outplånligt och obotligt tillstånd, ett evigt stigma bortom all räddning…” (Zygmunt Bauman

Publicerat i politik | 6 kommentarer

2852: Vem vann idag?

Postat den 2019 14 september av Lars Vilks

Vem vann idag? Moderaterna har svårigheter med profileringen men förslaget om söndagsöppet på Systembolaget blev en liten vinnare, livligt kommenterad i pressen. Partiet har  blivit igenkännbart. Bomben i Lund förstås, utan direkt partitillhörighet. Men man kommer inte ifrån att det börjar bli lite tjatigt. Men det tillför den spännande dragkampen mellan otryggare Sverige/tryggare Sverige en pinne upp eller ner, hur man nu ser på saken.

Klimatet har, trots Greta-effekten, fallit bland de samhällsfrågor som medborgarna anser mest ömmande (SVT). Ofrånkomligt att det är en abstrakt fråga vars styrka ligger i apokalyps och undergång. Det kan vara spännande men det släpper efter hand när det inte går att se några konkreta och omedelbara bevis. Förra sommarens värmerekord var tillräckligt för att hålla igång intresset men i år blev sommaren rätt skral och medborgarna fick annat att fundera på. Dessutom är åtgärderna inte upphetsande, skatter och ökade levnadskostnader ger ingen sexig nyhet. Och angående Greta kan man inte komma ifrån att det intressantaste är fenomenet Greta. Därför lär skribenten i GP inte vinna många anhängare när han vill ge sig på klimatkrisen med marxismen i en utopisk kamp mot kapitalismen.

Sölvesborg har lyckats hålla sig kvar på kartan. Genialt att kommunen vägrar hissa den heliga prideflaggan. Jag kan medge att prideflaggan med fördel skulle vaja i t ex Iran eller på en del platser i Östeuropa men i Sverige är det numera en symbol för den bekväma konventionaliteten: Se vi är goda och står för allas lika värde. Trampa på den och mediekommentarerna kommer i laviner. SVT

Så länge man orkar och det gör vi länge. Det har blivit populärt och är så välment och kärt: Den lätt överraskande nyheten som sätter twitter och FB i brand. Och innan kvällen det kommer flera.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2851: Återigen, konsten och politiken

Postat den 2019 13 september av Lars Vilks

Sölvesborgs konstpolitik blev verkligen en kulturhit. Det vänds och vrids på frågan. I Aftonbladet framhåller Anna Andersson att utmanande konst kan befria en annan. Jodå, men säkert kan traditionell konst också befria någon. Om det nu skulle handla om det. En liten sak och ännu har vi inte sett någon drabbad mer än ängsliga debattörer. För allt i världen har jag förlorat en mikroskopisk men dock möjlighet att bli inköpt av Sölvesborgs kommun. Oisin Cantwell nämner detta, förmodligen med en påtaglig dos av ironi (Aftonbladet). Men som man brukar säga, det är inte pengarna utan principen.

I Australien är det dags för Sydneybiennalen. Där spirar en stor optimism angående konstens förmåga att förändra världen. Curatorn Brook Andrew skräder inte på orden: “The urgent states of our contemporary lives are laden with unresolved past anxieties and hidden layers of the supernatural. ’NIRIN’ is about to expose this, demonstrating that artists and creatives have the power to resolve, heal, dismember, and imagine futures of transformation for re-setting the world. Sovereignty is at the center of these actions. I hope that NIRIN gathers life forces of integrity to push through often impenetrable noise.” (Artforum)

“NIRIN” betyder “kant” på ett australiskt ursprungsspråk, självfallet är det passande och korrekt att använda sig av den möjligheten. En svensk deltar också. Av alla svenskar har man valt en same vilket också är mycket passande för att det skall bli rätt.

Bland våra egna kritiker kan man iaktta en viss hårdförhet. Lars-Erik Hjertström Lappalainen skriver om Sehgals utställning på Accelerator (Kunstkritikk). Som det anstår en agent i konstvärlden är det lämpligt att klaga över den kapitalist-högerextrema stormvinden. Han har också en kraftfull strategi angående bekämpandet av SD: ”För idag står det klart att även om mjuka värden skulle kunna påverka marknaden, så låter sig kapitalismen inte tyglas av någon marknad. Inte ens hotande klimatkatastrofer kan reglera det system som nu har gått in i en anarkokapitalistisk fas som väl ingen kan tro kommer att påverkas av samtal. Nazismens avkomma är nu näst största parti i Sverige. Historien har visat vad som biter på sådana: våld, inte samtal.” 

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2850: Stillsam acceleration

Postat den 2019 11 september av Lars Vilks

Stockholms universitet har fått en konsthall, Accelerator: ”Accelerator är en konsthall där konst, vetenskap och samhällsfrågor möts. Verksamheten är en del av Stockholms universitet, med uppdrag att aktivt samverka med samhället. Accelerator producerar utställningar med internationell och svensk samtidskonst.” Man skall bidra till ett öppet och empatiskt samhälle. Konsten får alltså göra lite nytta. Det passar väl in genom att samtidskonsten praktiskt taget är identisk med samhällsfrågor. Samtidskonsten har också sin pedagogiska sida genom att den kan förklaras. Även om ett verk kan förefalla svåråtkomligt vet man numera att det finns texter inom räckhåll som kan skingra oklarheterna. Samtidskonsten bygger naturligtvis på traditionen att konsten bör vara okonventionell och överraskande men man får säga att den traditionen blivit tämligen måttligt företrädd. Samhällsfrågorna är ofta givna och det är sällan någon opponerar sig mot den konventionalitet som dyker upp där. Inte heller riktas någon kritik mot konstens egen konventionalitet. Det är liksom bara att köra på och verka för en bättre och rättvisare värld. Konsten är inte längre outgrundlig och överskridande men man kan alltid hoppas på att den sidan av saken skulle kunna dyka upp igen.

Inledningsutställningen visar ett verk av Tino Sehgal, ”This Progress” som blev kritikerrosat när det presenterades på Guggenheim i New York 2010. Det går ut på att besökaren möter olika personer som ställer frågan om vad som är framsteg. Inte så oväntat eftersom det självklart finns en kritisk hållning mot den västerländska framstegstanken (som bland mycket annat gett upphov till samtidskonsten). Ett svar på Sehgals fråga är sålunda: ”Framsteg är att det har blivit möjligt att göra en utställning där någon frågar vad som är framsteg.”

Sehgal är ett stort internationellt namn som fick sitt genombrott på Venedigbiennalen 2005 där personalen i den tyska paviljongen agerade med att bete sig avvikande och uttala verkets titel ”This is So Contemporary” jämte hans alltid återkommande signatur ”This is a work of Tino Sehgal”. All materialisering och återgivning av verken är förbjudet. Dyker det upp bilder och filmer på nätet jagas de av konstnärens gallerist. Det är en tveksam renhetsiver (dessutom är det omöjligt att stoppa bildflödet). Eftersom hans verk är helt och hållet den direkta upplevelsen är återgivningarna inte hans verk utan betraktarens kommentar.

Jag gjorde för ett bra tag sedan en liten film om Sehgal med diverse inslag från flera av hans verk. Den blev snabbt bortplockad på YouTube men jag kunde gömma den på Vimeo. I den finns också ett litet avsnitt på slutet från ”This Progress”.

Mårten Arndtzén har gjort ett bra reportage om utställningen (SR). Det finns också en artikel i DN.

Publicerat i om utställningar m m | 18 kommentarer

2849: Stort intresse för Sölvesborgs kulturpolitik

Postat den 2019 10 september av Lars Vilks

Samstyret i Sölvesborg har alltså kommit fram till att man skall prioritera inköp av klassisk, tidlös konst och inte utmanande samtidskonst (SVT). Intresset för detta beslut har varit stort och indignerat (Expressen, Aftonbladet).

Egentligen är det inte så märkvärdigt, en blandning av populistisk och gammaldags högerpolitik. Det går att vinna en och annan röst på detta marginella beslut eftersom kommunens inköp är mycket små (SVT).

Man kan tillägga att en inte oäven konsekvens är att kulturpolitiken alltid styrs av den rådande värdegrunden. Den liberala konsensus som präglar synen på konstyttringar är förrädisk. Den har naturligtvis sina givna gränser och det handlar inte om någon arena där det händer något särskilt intressant sett ur samtidskonstens perspektiv. Nu blir det i alla fall lite liv i luckan. Man kan utgå ifrån att beslutet inte är någon allmän signal till förändring. Konsten har ingen ekonomisk potential utan handlar som det brukar om symboliska värden. Och just i det avseendet är konsten stark med många inflytelserika röster.  

Publicerat i politik | 1 kommentar

2848: Biennaltankar

Postat den 2019 8 september av Lars Vilks

Dagens biennaler har sina två sidor. En är curatorns alltmer förtvivlade försök att finna en väg för att få fram dagens politiska agenda utan att den blir alltför aktivistisk. En annan är att konstverken som presenteras kan bli intressanta utan att tyngas alltför mycket av det angivna programmet. Detta är nog vad man kan få ut av den nyöppnade Göteborgsbiennalen.

”Part of the Labyrinth” är temat som curator Lisa Rosendahl har presenterat. Det handlar inte om några bokstavliga labyrinter utan enbart metaforiska. Och när man studerar den givna curatortexten och läser Fredrik Svensks intervju (Kunstkritikk) ser man att det handlar om de ständigt återkommande konventionerna i samtidskonsten. Ett populärt objekt är den svenska slavhandeln i Västindien under 1700- och 1800-talen. Visserligen rör det sig om promillen av den totala slavhandeln men det gör ändå Sverige till en kolonialmakt som kan kasta en lämplig skugga över den svenska historien och belägga landet med en passande skuldbörda.

Ett par återkommande nyckelbegrepp är ”korskopplingar” (alltså att skapa förbindelser mellan diverse händelser och platser) och ”icke-linjärt tänkande” vilket är det man gör när man skapar korskopplingar. I konsten har man alltid varit förtjust att belysa företeelser och oväntade kombinationer men numera finns ett politiskt syfte. Exakt vad detta går ut på är inte helt klart men det är något om att förstå och förbättra världen med hjälp av konstens alternativa obegriplighet. Man kan alltid tänka sig att om det blir tillräckligt förvirrat kan det bli riktigt bra.

”Moderniteten” är alltjämt föremål för en överlägsen kritik. Utställningsrummet ”den vita kuben” har fått många påhopp och curatorn ger sitt bidrag:

”Jag upplever den vita kuben som en av den västerländska civilisationens starkaste rumsliga iscensättningar av modernitetens grundläggande operativa idéer av separation, autonomi och abstraktion. Arkitekturen skapar en illusion av att det är möjligt att upprätta ett avstånd mellan dig själv och världen för att kritiskt betrakta och omforma den, en möjlighet som vi vet kan leda till både radikal frihet och fruktansvärt våld. Denna möjlighet för människan att betrakta sig själv som ståendes vid sidan av världen med privilegiet att individuellt bestämma när och hur hon skulle vilja vara delaktig har skapat en upplevelse av vi alla är autonoma enheter skilda från varandra och vår omgivning. I själva verket är vi djupt beroende av varandra och våra omgivningar för att överleva. Att skilja oss åt är en klassisk form av härskarteknik, ett sätt att söndra och härska, att göra oss till ’kroppar utan världar’ som Tiqqun uttryckt det.”

Det borde inte vara så svårt att se att vi faktiskt har båda möjligheterna när vi skall bilda oss en uppfattning om världen.

Curatorn laborerar också med en världsförbättrande ståndpunkt utifrån metaforen labyrinten:

”…uppmärksammar utställningen att vi människor måste förstå oss själva som en självklar del av denna labyrintiska värld och inte bara som dess uttolkare. Vi är labyrinten, och på så sätt även dess medskapare. Det är först när vi till fullo accepterar vår oundvikliga delaktighet, när vi inser att vi är beroende av varandra och vår omgivning, som verklig förändring mot ett hållbarare förhållningssätt blir möjlig.”

Här kan man undra vilka ”vi” är. Om det är alla människor på jorden, vilket det borde vara, är det knappast möjligt för Göteborgsbiennalen att omfatta en sådan publik till självförståelse. I vanlig ordning kokar det ner till att handla om de konstintresserade som skall se sig som oförstående inför den delaktighet som biennalen bjuder på. Och därmed ändra sig och förstå hur allt hänger samman. ”Vi” kan naturligtvis också tänkas syfta på den västerländska kulturen eller den vite mannen.

Det är inte lätt i samtidskonsten. Utrymmet har krympt och varje gång en biennal reser sig slår den taktfast huvudet i taket.

Publicerat i Biennaler | 5 kommentarer