Det mesta går numera på inflation. Som det hette förr ”en rolig halvtimme”. Inte ens när dagens flagellanter genomför sin melodram ”vi dör på gator och torg” blir det mycket mer än stundens tillkämpade uppmärksamhet (Sydsvenskan).
En fråga är vad tillskyndarna av dessa spektakel har för vinst. Vinner man verkligen fler proselyter eller är det för den egna tillfredsställelsen?
Moderaterna har inte lyckats skapa särskilt mycket liv i luckan. Partiledaren kan knappast kallas för dynamisk eller karismatisk. Men så har man sin ende och verklige kändis, Hanif Bali. De senaste dagarnas medieutbrott är ett av hans största klipp. Partiledaren har drabbats svårt genom att tvingas ställa in ett tal i Halmstad som världen säkert har väntat på med stigande spänning.
Den återkommande frågan för partiet är om han är en belastning eller tillgång. Troligen tillför han partiet mer röster och intresse än vad det förlorar. Han lyckas också förbli kontroversiell, alltså att dela upp sin publik i ett för och emot. Den humoristiska poängen blir ännu större genom hans kritikers indignerade allvar. Svårt att säga hur strategisk han är, möjligen är han spontan. Men i alla fall är det elegant att första vräka ur sig och sedan be om ursäkt. Och fortsätta. Endast skandalen är till-talande…
Nästa månad blir det ett möte i Japan om museernas framtid. Det drar ihop sig till att omdefiniera museernas roll och i vilken riktning detta går kan man genast ana. Den gamla definitionen lyder:
“A nonprofit institution” that “acquires, conserves, researches, communicates, and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, study, and enjoyment.”
Det nya förslaget:
“Museums are democratizing, inclusive, and polyphonic spaces for critical dialogue about the pasts and the futures.” The new wording stresses the importance of championing human justice, equality, and the wellbeing of the planet. It also suggests that museums acknowledge and address the conflicts and challenges of the present, while “[guaranteeing] equal rights and equal access to heritage for all people.” (artnet)
Det nya förslaget kommer från en kommitté som leds av den danska curatorn Jette Sandhal. Hon är känd i Sverige som skaparen av Världskulturmuseet i Göteborg.
Den ideologiska trenden tränger in överallt. Nu står museerna i tur. Självklart har de varit på hugget ett bra tag, måna om att tala om vad besökarens skall tänka och tycka (Expressen)
Konsten som politisk aktivism. Den har snurrat ett bra tag. En ständigt återkommande fråga är vilken uppgift den har. Tveklöst kan den uttrycka en sak: konstvärldens politiska position i symbolisk form. Detta näraliggande är den terapeutiska funktionen att konstnärerna vill visa att de är moraliskt rättfärdiga och i denna gestalt inhämta några applåder från likasinnade i konstvärlden.
Konsten som politisk aktivism är redan erövrad som en del av konstbegreppet, det låter sig göras. Hur skall man då göra något intressant? Det skulle vara en oväntad politisk aktivism men sådant är otänkbart eftersom det skulle kollidera med den moraliska överlägsenhet man är mån om att visa.
Än värre blir det när Statens Konstråd ställer sig i spetsen för sådan verksamhet. I Stockholm har konstnärskollektivet Mycket uppfört en kub, ”Kämpaoke”. Publiken är välkommen att skriva banderoller. Utgångspunkten är olika kamper, dvs. rättvisekamper. Det är inte svårt att förstå vilket slags rättvisa som gäller i detta läger.
Så uttunnat och förutsägbart kan det bli när en dylik konstnärlig verksamhet institutionaliseras. Salongsradikal med andra ord. Jag vill inte påstå att all institutionell konst blir något att ställa på kitschhyllan. Att något är godtagbart och rumsrent betyder inte att det skulle vara ointressant. Bra konstverk lever genom sin mångtydighet, underfundighet och estetik. Men når sådana element är frånvarande kan det bli lite pinsamt. (DN)
Den extrema postmodernismen hävdade att språket är verkligheten. Och eftersom språkligheten förmedlas genom medierna är det där vi har den springande punkten. Det stämmer naturligtvis inte helt men man kommer inte ifrån att det mesta sker i medieringen. Genom otaliga debattartiklar, rapporteringar och slutsatser är det svårt att undvika att se det som sägs där som realiteter. Eller en fortlöpande opinionsbildning där gränserna mellan uppfattningarna långsamt förskjuts. Det betyder inte att särskilt mycket förändras i praktiken men det är inte nödvändigt enär det räcker långt för de allra flesta att säga sin mening, försvara den mer eller mindre hätskt och applådera eller visa sitt missnöje när något dyker upp. Det väsentligaste är att det hela tiden pågår och medierna har självfallet förstått detta och ger ett konstant underlag åt reaktioner.
Tiggeriet t ex är ett utmärkt inslag för diskussion. Det går knappast att inte ha någon uppfattning och den uppfattning man väljer ger en identitet som i stort sett är antingen eller. Två läger som strider intensivt mot varandra. Det just nu största inslaget är ju Klimat-Greta som har varit en formidabel mediesuccé. Även här är man naturligtvis för eller emot. När det blir så stort når det ett symboliskt stadium, en full mytologisering där huvudpersonen kan draperas i nya rollspel och situationer. Här har vi en stark opinionsbildare men frågan är hur länge den fungerar. Tendensen i debatten är att vi ständigt får nya föreställningar och rollgestalter som efter hand mattas av.
Vi kan dock vara säker på att innan kvällen det kommer flera.
Kulturpolitiken i Sölvesborg har väckt en del uppmärksamhet efter att Samstyret har presenterat sin kulturpolitik: Den konst som ska köpas in ska vara citat “tidlös och klassisk” snarare än citat “utmanande” samtidskonst, och föreningsstödet ska begränsas till föreningar som citat “präglas av inkluderande och demokratiska värderingar, rotade i sådana normer som format det svenska samhället”. (SR)
Ett tappert försök att storma kulturens befästningar. Indignationen har redan yttrat sig på flera sätt bland annat i Västerbotten genom Sara Meidekk som skriver:
”Kultur som uttryck för och bärare av lokal identitet, införandet av en kulturkanon, en långsam kvävning av samtidskonsten och en tydlig offensiv gällande hur långt politiken bör sträcka sig in i konsten. Ja, nu händer det, det som konstvärlden och en växande skara debattörer larmade om under valrörelsen. Nu omsätts gradvis Sverigedemokraternas kulturpolitik till kommunala beslut och politisk infrastruktur, med långsiktiga följder för den fria konsten och för demokratin som vi bara förskräckta kan spekulera kring.” (VK)
De kulturansvariga i Sölvesborg torde vara chanslösa. De har som vanligt ingen aning om hur det ser ut i konsten. Inte minst kan man undra hur en sådan prioriterad konst ser ut och vilka konstnärer som skulle uppskatta att bli utvalda till lokalkommunalt passande konstnärer.
Den internationella samtidskonsten har efter hand fått fäste långt ute på landsbygden och även om den har sett sina bästa dagar betraktas den som lite radikal av dess talrika utövare.
Politikerna ville alltså inte prioritera utmanande konst (så försiktig är skrivningen dock att den inte utesluter möjligheten). Kanske är det ändå så att de bästa utmaningarna hör hemma i politiken och där har som bekant Sölvesborg redan utmärkt sig genom en uppmärksammad performance. (Aftonbladet)
En del fina passager i det politiska landskapet. Börsen på väg ner, kan vara tecken på begynnande lågkonjunktur. Inte något som brukar vara efterlängtat men Wolfgang Hansson ser en stor möjlighet: Det kan bli Trumps fall. (Aftonbladet)
Victor Malm ser med visst missnöje att ASAP Rocky har fått vind i seglen efter rättsprocessen (Expressen). ”Brott lönar sig”, skriver Malm. Det är klart att en sådan världsomspännande PR-kampanj som det utvecklades till måste få positiva effekter. Men det är under förutsättningen att brottet inte är för allvarligt. Kulturprofilen i Svenska Akademien kan inte säga detsamma.
Skall man ge sig på Hanif Bali krävs lite mer än det Menekse Mermer lyckas få ihop (Expressen). Ett alldeles för enkelt försök till dribbling som Bali lätt tacklar ner (Expressen). Antagligen har Mermers affektnivå varit för hög under skrivandet. För övrigt lär det vara för sent att bli av med den besvärlige Hanif Bali.
På triennaler och biennaler bör man visa det man brukar, alltså okontroversiella verk. Det kan fungera väl och kritiker och publik kan efter eget skön kalla en del verk för kontroversiella när man tänker sig att någon skulle kunna reagera.
Men blir det reaktioner är det värre. Så gick det för ett av de stora evenemangen i Japan, Aichi-triennalen. Utställningstiteln ”After ’Freedom of Expression?’” kunde inte riktigt leva upp till sin titel utan efter hot mot skulpturen Statue of a Girl of Peace av de koreanska konstnärerna Kim Seo-kyung och Kim Eun-sung fick man stänga. Protester har inkommit vilket får sägas vara behövligt. I varje fall kan konsten ännu vara lite farlig. (artnet)
Per Wirtén är djupt bekymrad över politikens brist på ”sanningen” (Expressen). Man kan ana att hans verkliga bekymmer sedan lång tid är Trump och en del lokala förmågor som Hanif Bali. Men ”sanningen” om det han är bekymrad över borde kanske ha fått några rader. En politiker kan inte med fördel hålla sig till ”sanningen” eller låt oss tona ner det till ”nyanserad framställning”. Med nyanserad framställning vinner man inga röster. En politiker får servera det som verkar bäst, vara inkorrekt (under förutsättning att det fungerar (och det gör det ofta), ta saker ur sin kontext, vinkla efter eget skön osv. Och idag kan man gå väldigt långt eftersom så många röster deltar i de alltmer känslomässiga utspelen.
Wirtén tror att vi skall komma tillrätta med sakernas tillstånd genom att ta allt som sägs på allvar. Alltså att vara blind för det som faktiskt sägs, antingen det rör sig om rena fantasier eller har en ironisk mening. Han får väl själv ta sig an detta uppdrag där han uppenbarligen inte menar vad han säger. ”Sanningen” finns inte ens i hans eget koncept.
Victor Malm ger sig på Stina Oscarsons uttalande ”En konstnär som vill upplysa sin publik om rätt och fel är därför inte längre någon konstnär.” (Expressen) Ja, Oscarson har naturligtvis fel i det. Oavsett vad konstnären upplyser om är denne fortfarande konstnär. Men det kan bli problem med kvaliteten emedan konstvärlden inte taxerar pekpinnekonst särskilt högt. Men det har ändå ett problem i konsten eftersom detta med att tänka politiskt korrekt är något som framhålls, mer genom övergripande deklarationer än genom konkreta verk.
Det är tydligen svårt för en del skribenter att hantera konsten som ett kreativt samarbete mellan konstnär och publik. Ju mer entydighet desto mindre möjligheter för mottagaren.
Vi får igen höra historien om Platon och skalderna. Som jag har nämnt tidigare fanns det ingen konstfråga på den tiden. Skalderna var besvärliga för Platon eftersom de kunde rycka med sig åskådarna och skapa för Platon oönskad oordning.
Ingen är längre rädd för konsten skriver Malm. Kanske inte helt korrekt. Jag kan ju bara hänvisa till min egen verksamhet. I Sverige kan jag inte visa mina verk utan att våldsamma skräckvågor går genom samhället. Och det räcker med att jag visar mig som representant för farlig konst för att utlösa stor oro.
