2645: Efter politiken?

Ser man på den moderna konsten i stora drag kan man dela in den i tre delar: Den estetiska (med inriktning på färg, form och expressionism). Den dominerade fram till 1960-talet. Den konceptuella som inleddes på 1910-talet men som först under 1960-talet blev ett utmanande alternativ för att ett par decennier sedan bli dominant. Den politiska som tog sin början under 1990-talet och som ännu pågår.

Vad som är påfallande är att de två första delarna handlar om konstbegreppets expansion och för med sig ständiga uppgörelser inom konstvärlden och med publikens smak. Det finns naturligtvis politiska inslag i dessa inriktningar men sådana förekommer vanligtvis sparsamt. Ett undantag är åren kring 1968 då konstens protester riktar sig mot den borgerliga smaken och mot etablissemangets politik. Dagens politiska konst är annorlunda. Ett överskridande innehåll saknas inte. För första gången kommer konstnärer från hela världen med i samtidskonsten. Ämnen som etnicitet och gender spelar en stor roll. Eller rättare sagt, har spelat en stor roll, eftersom detta idag är mainstream. Problemet som har uppstått är att det politiska innehållet alltför lätt dominerar. Åtskilliga röster i konstvärlden ser som den väsentliga uppgiften att aktivera sig gentemot högervindar, nyliberalism, rasism etc.

Ett exempel på hur det kan bli är Frida Orupabos utställning på Galleri Nordenhake. Jag såg den under mitt besök. Hyggligt fyndigt men samtidigt lite för enkelt: En autentisk röst tar återigen upp de svartas problem och historia. Frågan är närmast om Orupabo (som gick från Instagram till konsten med stor uppmärksamhet) kommer att lyckas med att slå sig fram i konstvärlden. En god start, redan anammad av Nordenhake, men räcker det? Det är många om budet i den här genren.

SvD:s konstkritiker Karolina Modig finner ett utrymme för en välkänd harang om världens svåra tillstånd (SvD): ”I den parallellvärld vi lever i sprider främlingsfientliga populister känslan av att världen går åt helvete, samtidigt som allt fler historiskt dolda orättvisor och förtryck kommer upp till ytan. Det finns de som börjat sucka av leda när de hör ord som etnicitet, genus, ras och historiekompensation. Men i tyska Chemnitz jagar nazister folk med utländskt utseende längs gatorna och i Sverige demonstrerar NMR. Vi har inte kommit längre än att vi måste göra upp med såväl dagens som vår dolda historia samtidigt.”

Men frågan är väl närmast hur konsten skall ta sig ur det alltmer inproduktiva politiska ställningstagandet. Man kan som på Bonniers konsthall följa upp senaste Venedigbiennalens intresse för textil och konsthantverksmaterial. Någon större dust med konstformernas hierarki blir det knappast men den estetiska traditionen får en förstärkning.
Kanske är den nu pågående Sao Paulo-biennalen en tendens till ett friare förhållningssätt i samtidskonsten. En biennal som inte deklarerar något särskilt utan snarare diversifierar en heterogen samling av uttryck. En av de av curatorn inbjudna curatorerna/konstnärerna är förresten Karin Mamma Andersson. Ben Davis på artnet ser nya möjligheter.

Publicerat i Biennaler, konstteori | 1 kommentar

2644: Warhol

Några dagar har jag varit stadd på resa i Stockholm. Jag hann med att se Warholutställningen på Moderna. Den utställningen är en utställning om den välkända utställningen som Pontus Hultén arrangerade 1968, Warhols första separatutställning. Det var naturligtvis en sensationell utställning. Man slås förstås av att det var ett bra tag sedan någon liknande händelse kunde visas upp. Warhols berömmelse skulle sedan växa snabbt men hans nu till synes ointagliga position skulle inte infinna sig förrän han blev den självklara exponenten för en postmodern konst.

Warhols nonchalanta attityd till gängse konstnärliga värden var problematisk för dåtiden. Några av hans uttalanden (från katalogen 1968) ser man här:

(Uttalandet om att vara berömd i femton minuter kommer som kanske bekant inte från Warhol utan från Hultén. Det har ändå blivit det mest berömda av alla Warholdeviser.)

Eftersom Warhol blandade genrer och kommers i sin konst var den provocerande. Dels kunde man undra över vilken identitet konsten skulle få och dels konsekvenserna av att i princip allting kunde bli konst. Det skulle visa sig att det blev en delvis smärtsam historia. Konstens identitet fick överlämnas till konstvärldens uppfattningar men kunde ändå bära med sig de väsentligaste delarna som överskridande och avancerad diskurs (tron på att konsten inte skulle behöva något mer än själva verket hade länge levt en tynande tillvaro). Att allting kunde bli konst var inte heller något större problem eftersom det är tämligen ointressant att något presenteras som konst. Det intressanta är vad som är bra konst och i den frågan var det inte alltför svårt för konstvärldens mera framträdande representanter att komma överens.

En detalj kan vara intressant. När något väljs ut till att bli ett konstobjekt blir det alltid betydligt dyrare. Det kan man t ex konstatera när man ser närmare på Warhols Brillo Boxes.


En del av utställningsrummet.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar

2643: Val med mera

Valet blev (nästan) den estetiskt tilltalande komposition som jag tänkte mig. Efter all kritik mot statsministern blev det ändå den figuren som stod kvar på samma post. Visserligen en något osäker position som fastbitare i dörrposten men likafullt.

När jag kommenterade valet för den italienska tidningen La Repubblica var det inte mycket annat att säga än att det blev ett svenskt ”lagom”. Alla partier var såväl nöjda som missnöjda (liksom väljarna). Vänsterpartiet kunde glädjas åt en ökning men smolken i den bägaren var att rösterna kom från andra delar av samma block. Socialdemokraterna var besvikna på ett dåligt valresultat men kunde trösta sig med att det blev bättre än väntat. Miljöpartiet fick stanna kvar i riksdagen men självfallet var det inte riktigt vad man önskade sig. Centerpartiet gick framåt men det blev inte så mycket som man hoppats på Liberalerna avvek från en fallande trend men just inte mycket mer än så. KD var glada åt en spurtframgång och det parti som kunde vända mungiporna uppåt. Men som ständigt lever farligt. Moderaterna har det gemensamt med sossarna att det såg värre ut än vad det blev. SD kunde notera största framgången av alla partier men man hade hoppats på betydligt mer.

Den stora oredan kommer nu att fortsätta med förhandlingar och kompromisser.

Nåja, Valet har genererat mycken underhållning och mer skall komma. Apropå underhållning finns ådan också att finnas i konstanalyserna. När en juriststuderande ger sig på att analysera Nathalie Djurberg/Hans Berg på Moderna blir det därefter. Denna studerande är en fanatisk anhängare av rasiststuket och kommer fram till alla de ståndpunkter som man på goda grunder kan anta är det eftersträvade. Syn för sägen, verket skapas av den idoge betraktaren (Kultwatch).

Publicerat i om utställningar m m, politik | 5 kommentarer

2642: Sistan

Avslutningen på valdebatten fick en inte obetydlig dramatik. Som säkert de flesta känner till klämde Åkesson till med ett uttalande om invandrare och jobb. Det blev för mycket för SvT som, nog en smula olyckligt, tog avstånd. Och naturligtvis toppar det kontroversiella inslaget nyhetsmedierna. Man kan räkna med att det är en god strategi även om det där med SvT:s avståndstagande måste ha kommit som en oväntad bonus. Det kontroversiella väcker intresse och öppnar för ytterligare diskussioner och meningsskiljaktigheter medan leverantören kan dra sig tillbaka. Samtidigt får man säga att uttalandet i sig inte är alltför problematiskt – om man inte läser in att det finns en mera vittgående agenda i bakgrunden (vilket man givetvis gör).

Som vi säger i konsten: Det viktigaste är att ta ett initiativ och tvinga in intresset i de banor man önskar.

Publicerat i Projekt | 12 kommentarer

2641: Valkonsten

Ingen tvekan, den här valupplagan är en verklig folkfest. Större än någonsin Bingolotto och större än VM i fotboll. Spänningen stiger för varje dag och det tycks nu stå klart att samtliga spelare i högsta divisionen går till finalen. Och alla kan vara med om att vinna. Slutspelsmatcherna avgörs inte på söndag utan genom komplexa särspel vilka kan pågå i princip hur länge som helst.

Eftersom det finns så många budskap och tvivelaktiga löften i de politiska utspelen har några partier valt att korta ner texterna. En såväl lovvärd som estetiskt tilltalande konstnärlig praktik. Vi har kunnat se hur man lyfter fram några intressanta svenska ord – för väljaren att begrunda: ”Framåt!”, ”Nu!”. Man lägger märke till att det inte är lämpligt med besläktade variationer kring dessa även om det konstnärliga värdet skulle vara ännu större: ”Bakåt!”, ”Sidledes!”, ”Uppåt!”, ”Neråt!” respektive ”Senare!”, ”Medan!”. Skulle jag välja något fastnar jag för det gåtfulla ”Innan!”

Kjell Bergqvist geniala konstruktion ”Folkkära mot SD” kan applåderas för alla dem som har känsla för det subtila (Aftonbladet). Nu kan de vara så att Bergqvist menar allvar men den här saken är bäst som en underhållande mediepjäs. Av alla ting är fiktionen den största. Och de folkkära skriver på. Kanhända anar en och annan att detta är ett konceptuellt projekt som innefattar endast rollistan. Så tänker kanske Ernst Billgren, medan Mona Sahlins ambition möjligen kan vara att legitimera sig som folkkär (”jag står på listan”).

Lite riskabelt är detta företag eftersom det av fåkunniga betraktare kan tas på största allvar. Metoden utstötning har prövats i över ett decennium och hittills har den alltid visat sig ha en motsatt effekt gentemot den önskade.

En lika klok som tråkig bedömare kan lugnt säga att när festen är över blir allt vid det vi redan har. Men det kommer fler val.

Publicerat i politik | 5 kommentarer

2640: Den överväldigande politiken

I sin recension av SITE Santa Fe (en väl etablerad biennal) funderar Ben Davis på konsten och politiken (artnet). Han slår fast den allmänna tendensen:
“Biennials in general have a hortatory streak. They are meant to have the moral gravitas of civic Occasions. But today, chest-pounding moral indictment is also the bread and butter of a lot of perfectly ordinary mainstream entertainment. If culture is not about politics right now, no one is talking about it.”
Det är riktigt, kulturen måste handla om aktuell politik om den skall få någon uppmärksamhet. Konsten, som är en del av detta, har naturligtvis samma villkor. De områden som främst har omhuldats i konsten är nationalism, flyktingpolitik, högervindar & Trump och inte minst olika inslg av identitetspolitik. Just identitetspolitiken har stått för en rad uppmärksammade konstprojekt som inte har varit tänkta som provocerande men som har blivit det genom protester – och därigenom uppmärksamhet.

Men den stora frågan är åter vad det skall tjäna till med politiska ambitioner i konsten. Eller som Davis uttrycker det:

”And that state of affairs accentuates the question of what value progressive fulminations offer in the weaker medium of exhibitions, when art no longer seems an alternative media channel but rather a small media bubble within a much larger foam.”

Såtillvida är dock konsten ett alternativ genom sitt kryptiska sätt att framföra sitt budskap. Det är i regel (det finns undantag, en och annan konstnär är så överväldigad av politiken att konsten inte blir mycket mer än propaganda) svårt att förstå vad ett verk handlar om. Vanligtvis får man konsultera katalogtexten och efter en stunds läsande kan man inse att konstnären har någon form av politisk agenda nedsänkt i verket. Man kan dock nöja sig med curatorns ”statement”. Denne, väl medveten om nödvändigheten av den politiska närvaron, formulerar sakerna på ett mera direkt sätt som inte behöver stämma alltför väl överens med vad som visas i utställningen. Men detta ändrar inte mycket, det politiska inslaget i konsten gör den aktuell och motiverad. Dessutom får utställningarna ett större medieintresse som dock inte blir mycket mer än ett ytligt konstaterande; konsten är, som jag brukar säga, gjord för konstvärlden.

Konsten som politiskt alternativ är därför inte något annat än ett internt alternativ vilket inte på något sätt är att förakta. Om man tänker mindre på att till varje pris bedriva politik och istället ser på andra aspekter som är intressanta för konsten kan man bemästra konsten överpolitisering med lite andra frågor om t ex estetik eller konstteori.

Publicerat i Biennaler, konstteori, politik | Lämna en kommentar

2639: Valdrömmar

En inte ointressant fråga är vad som skall tas upp i valrörelsen. Per Wirtén (Expressen) saknar antirasismen. Löfven säger ingenting, skriver Wirtén. Wirtén lider svårt av sin vithet och hoppas på något sätt få hjälp med detta problem i valrörelsen.

Man kan drömma och fantisera men i politiken är det svårt att undvika den handfasta verkligheten: Hur får man fler röster. Antirasismens problem är att den blev så fruktansvärd attraktiv för alla debattörer och detta förde med sig att rasismens utbredning, särskilt i Sverige, antog enorma proportioner. Snart var inflationen ett faktum och idag vet alla partier att en valsatsning på antirasismen inte är någon storsäljare.

Valet blir säkert spännande ändå och i detta nu förefaller det som om mitt favoritresultat skall slå in (val digital): Löfven sitter kvar med sina gamla medspelare. De rödgröna blir visserligen en försvagad minoritetsregering men det får ändå vara grundtipset. Mycket väsen för just ingenting.

Publicerat i politik | 90 kommentarer

2638: Uppmärksamheten

I Aftonbladet skriver Andrev Walden tänkvärt om uppmärksamhetens betydelse. Det har ju visat sig att i politiken har SD lyckats med att rycka åt sig intresset gång efter annan. Ibland kan man tala om tillfälligheter som i Waldens exempel om Åkesson och hans förslag om nerläggning av P3. Fullständigt nyhetsgenomslag.

All uppmärksamhet är inte av godo men det är inte så enkelt att avgöra var gränserna går. I konsten är det lite lättare helt i enlighet med Warhols devis att man inte skall se på innehållet i vad som skrivs utan hur mycket. I varje fall är det huvudregeln i mediesamhället. Frågan är dock hur man skall se på saken om en konstnär råkar hamna på fel sida. Målaren Axel Krause (som hör till Leipzigskolan) hade skrivit några invandrarkritiska texter på FB och följden blev att han förlorade sitt galleri. Han fick dock viss uppmärksamhet (Artnet, Artforum). Det har dock ingenting att göra med hans konst då hade det nog blivit ännu mer uppmärksamhet och reaktioner (men vilket profilgalleri skulle ha ställt ut sådant?). I ett längre perspektiv kan det vara möjligt att man ser annorlunda på saken. Förr fungerade det så i konsten, provokationen möttes med viss skepsis men också med fascination. Efter en tid kom erkännandet. Åtminstone var det så, idag kan konsten inte producera några gångbara provokationer. Antingen är det alltför korrekt riktade eller alltför långt ut på kanterna.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 1 kommentar

2637: Eliten

I Kvartal skriver Peter Santesson om ”Eliten som försvann”. Den diskussion som han för handlar om att det har skapats andra förhållanden som gör att den traditionella uppdelningen av elit och de övriga inte har kunnat upprätthållas (”massamhället”). Hans utgångspunkt är en bok av C. Wright Mill som sammanfattar:

”I massamhället var andelen opinionsbildare låg i förhållande till andelen opinionsmottagare. Men det som sker idag är att opinionsbildning blir en långt mer decentraliserad verksamhet, där samhällsdebatten flyttar ut i sociala medier och i större grad sker horisontellt människor emellan.
I massamhället var möjligheterna små att bemöta den väletablerade opinionen utan repressalier, både av tekniska och av sociala skäl. Idag förändras båda dessa faktorer. Massmediernas tekniska oligopol är mer eller mindre brutet och sociala spärrar mot avvikande röster blir allt svagare.
I massamhället omsätts inte allmänhetens åsikter i handling. Idag har – på gott och ont – uppblossade populistiska rörelser snabbt vunnit stort politiskt inflytande i andra länder. Allmänhetens opinioner har visat sig vara möjliga att mobilisera till politisk handling som får konkret effekt.
I massamhället är vardagslivet penetrerat av offentliga auktoritetsfigurer som har en stor normsättande kraft. Idag ifrågasätts etablerade auktoriteter i allt större utsträckning och möts med större skepsis. ”

Det som finns kvar av eliten/etablissemanget är naturligtvis anständigheten, politisk korrekthet, värdegrund som ett grundläggande krav för att bekräftas som ”seriös”. Det är visserligen riktigt att alternativa medier och rörelser har verklig betydelse men det är fortfarande så att den genuina bekräftelsen kommer genom de etablerade kanalerna (som kan pressas av alternativen).

Det kan vara intressant att jämföra den stora världen med den mindre konstvärlden. Där är det så att eliten har blivit numerärt mycket större än någonsin men utan att förlora sin enhetlighet. Populism och folklighet spelar ingen större roll utan fungerar enbart som ett mål för utbredningen av den internationella samtidskonsten som inte till fullo uppskattas av folket. Framgångarna är små vilket givetvis beror på att konsten förutsätter kunskap och en insikt om vad det är som gäller och vilka ideologiska ståndpunkter som är gångbara. Alternativen i konstvärlden är alltså främst något som konkurrerar om förhoppningen om en framskjuten plats i eliten.

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2636: Stämningen stiger

Mångkultur och kultur engagerar Martin Aagård (Aftonbladet) utifrån en av dessa partiledardebatter. Ebba Busch Thor hade vissa svårigheter att förhålla sig till det nerslitna ”mångkultur”. Bortsett från att det länge har varit en identitetsfaktor (”så att det blir rätt” som det heter) utgör det en alltmer komplex politisk idé. En ideologi som Aagård i sin vanliga stil vill se som något för högerns konspirationsteoretiker. Om jag har förstått saken rätt skall det innebära att vår kultur (förutsättningen; ”vår kultur” ingår inte bland de många) skall stimuleras av andra (dock inte särskilt många). Detta kan inte ske utan avsevärd hjälp genom otaliga projekt som staten gärna betalar. Som jag vid åtskilliga tillfällen har sagt behöver man inte göra ett jota. Mångkulturen flödar genom samhället utan någon särskild hjälp.

Aagård målar också upp en vision av ett konservativt kultur- och konstliv som SD brukar framföra. Det kommer naturligtvis inte att bli något av det men man kan alltid fantisera. Och här landar författaren i en positiv tanke:
”Man får väl tacka för att de i grunden gör det enklare att göra utmanande konst, musik och litteratur framöver. Inget muntrar upp en kulturarbetare som vetskapen om att de föraktas av det politiska etablissemanget. Ja, att kulturkommissarierna föraktar oss alla och den kultur vi faktiskt lever i, här utanför riksdagskorridorerna.”

Det ligger något i det. Det politiska etablissemanget visar alltför stor välvilja för konst som eventuellt är tänkt som utmanande. Bästa sättet att avväpna den. SD går mot strömmen, säkert beroende på att en och annan lättkränkt kanske ger sin röst.

Vad skall man säga om Jens Ganmans och Magnus Carlssons film? Läget inbjuder till en översiktlig satir som blir olämplig eftersom den inte tar angelägna frågor på allvar. Värdegrunden är dessutom så tveksam att YouTube först tog ner. Men den kom upp igen men är olämplig för barn och ungdom under 18 år.

Publicerat i politik | 18 kommentarer