Sven Anders Johansson recenserar Rune Lykkebergs ”Vesten mot vesten” (Aftonbladet). Författaren säger själv: ”Denne bog er skrevet for at finde ud af noget, jeg ikke forstår: Hvordan kan det være, at Vesten, der har overvundet alle rivaler og præsteret frihed, fred, lighed, velstand og fremskridt på et niveau, ingen havde regnet for muligt, er ved at tabe til sig selv?” Vill man se en dansk recension av den kan man gå till alltinget.
Men vad som intresserar mig finns i den här passagen av Johansson:
”I Lykkebergs ögon är Väst åtråvärt runt om i världen på grund av det vi har att erbjuda i form av frihet, tolerans och demokrati. Att det ligger något i det hindrar inte att även dessa värden bär på sin motsats. I dag blir det allt tydligare att snart sagt alla flyktingvågor också orsakas av klimatförändringar – i det ljuset framstår Lykkebergs hållning som mer chauvinistisk än dialektisk.
Samma tendens skymtar i diskussionen om den så kallade Daoud-affären (se SvT) och Jyllands Posten-krisen. Dessa internationella konflikter visade att det ”globala samtalet” är en realitet, hävdar Lykkeberg optimistiskt. Och visst, i en digital tidsålder kan satirteckningarna i en dansk tidning få globala konsekvenser.
Men samtidigt byggde ju reaktionerna på att samtalet inte är globalt. Tvärtom uppenbarade krisen de stora skillnaderna mellan dansk och arabisk syn på satir. Hur internationaliserade vi än tror oss vara så förblir den danska offentliga debatten besvärande provinsiell, precis som den svenska, den amerikanska, den peruanska och så vidare.”
Deskriptivt kan det vara riktigt att allting är provinsiellt. Men receptionen av Jyllands-Postens karikatyrer är inte så enkel att de kan avvisas med relativiserande provinsialism. Att de blev ett problem i västerländska länder hänger naturligtvis samman med postkolonialismens starka inflytande med skam & skuld. Och postkolonialismen är i så fall också provinsiell eftersom det är en västerländsk uppfinning. Liksom den idéhistoriska bakgrund som ligger till grund för allt som Johansson skriver.
Efter alla dessa relativiserande irrgångar inser man att det är något som måste gälla, alltså universella värden. Det är inte särskilt svårt men inte vidare postkolonialt.
