Vilks.net

Ingen tvekan, den här valupplagan är en verklig folkfest. Större än någonsin Bingolotto och större än VM i fotboll. Spänningen stiger för varje dag och det tycks nu stå klart att samtliga spelare i högsta divisionen går till finalen. Och alla kan vara med om att vinna. Slutspelsmatcherna avgörs inte på söndag utan genom komplexa särspel vilka kan pågå i princip hur länge som helst.

Eftersom det finns så många budskap och tvivelaktiga löften i de politiska utspelen har några partier valt att korta ner texterna. En såväl lovvärd som estetiskt tilltalande konstnärlig praktik. Vi har kunnat se hur man lyfter fram några intressanta svenska ord – för väljaren att begrunda: ”Framåt!”, ”Nu!”. Man lägger märke till att det inte är lämpligt med besläktade variationer kring dessa även om det konstnärliga värdet skulle vara ännu större: ”Bakåt!”, ”Sidledes!”, ”Uppåt!”, ”Neråt!” respektive ”Senare!”, ”Medan!”. Skulle jag välja något fastnar jag för det gåtfulla ”Innan!”

Kjell Bergqvist geniala konstruktion ”Folkkära mot SD” kan applåderas för alla dem som har känsla för det subtila (Aftonbladet). Nu kan de vara så att Bergqvist menar allvar men den här saken är bäst som en underhållande mediepjäs. Av alla ting är fiktionen den största. Och de folkkära skriver på. Kanhända anar en och annan att detta är ett konceptuellt projekt som innefattar endast rollistan. Så tänker kanske Ernst Billgren, medan Mona Sahlins ambition möjligen kan vara att legitimera sig som folkkär (”jag står på listan”).

Lite riskabelt är detta företag eftersom det av fåkunniga betraktare kan tas på största allvar. Metoden utstötning har prövats i över ett decennium och hittills har den alltid visat sig ha en motsatt effekt gentemot den önskade.

En lika klok som tråkig bedömare kan lugnt säga att när festen är över blir allt vid det vi redan har. Men det kommer fler val.

En inte ointressant fråga är vad som skall tas upp i valrörelsen. Per Wirtén (Expressen) saknar antirasismen. Löfven säger ingenting, skriver Wirtén. Wirtén lider svårt av sin vithet och hoppas på något sätt få hjälp med detta problem i valrörelsen.

Man kan drömma och fantisera men i politiken är det svårt att undvika den handfasta verkligheten: Hur får man fler röster. Antirasismens problem är att den blev så fruktansvärd attraktiv för alla debattörer och detta förde med sig att rasismens utbredning, särskilt i Sverige, antog enorma proportioner. Snart var inflationen ett faktum och idag vet alla partier att en valsatsning på antirasismen inte är någon storsäljare.

Valet blir säkert spännande ändå och i detta nu förefaller det som om mitt favoritresultat skall slå in (val digital): Löfven sitter kvar med sina gamla medspelare. De rödgröna blir visserligen en försvagad minoritetsregering men det får ändå vara grundtipset. Mycket väsen för just ingenting.

I Kvartal skriver Peter Santesson om ”Eliten som försvann”. Den diskussion som han för handlar om att det har skapats andra förhållanden som gör att den traditionella uppdelningen av elit och de övriga inte har kunnat upprätthållas (”massamhället”). Hans utgångspunkt är en bok av C. Wright Mill som sammanfattar:

”I massamhället var andelen opinionsbildare låg i förhållande till andelen opinionsmottagare. Men det som sker idag är att opinionsbildning blir en långt mer decentraliserad verksamhet, där samhällsdebatten flyttar ut i sociala medier och i större grad sker horisontellt människor emellan.
I massamhället var möjligheterna små att bemöta den väletablerade opinionen utan repressalier, både av tekniska och av sociala skäl. Idag förändras båda dessa faktorer. Massmediernas tekniska oligopol är mer eller mindre brutet och sociala spärrar mot avvikande röster blir allt svagare.
I massamhället omsätts inte allmänhetens åsikter i handling. Idag har – på gott och ont – uppblossade populistiska rörelser snabbt vunnit stort politiskt inflytande i andra länder. Allmänhetens opinioner har visat sig vara möjliga att mobilisera till politisk handling som får konkret effekt.
I massamhället är vardagslivet penetrerat av offentliga auktoritetsfigurer som har en stor normsättande kraft. Idag ifrågasätts etablerade auktoriteter i allt större utsträckning och möts med större skepsis. ”

Det som finns kvar av eliten/etablissemanget är naturligtvis anständigheten, politisk korrekthet, värdegrund som ett grundläggande krav för att bekräftas som ”seriös”. Det är visserligen riktigt att alternativa medier och rörelser har verklig betydelse men det är fortfarande så att den genuina bekräftelsen kommer genom de etablerade kanalerna (som kan pressas av alternativen).

Det kan vara intressant att jämföra den stora världen med den mindre konstvärlden. Där är det så att eliten har blivit numerärt mycket större än någonsin men utan att förlora sin enhetlighet. Populism och folklighet spelar ingen större roll utan fungerar enbart som ett mål för utbredningen av den internationella samtidskonsten som inte till fullo uppskattas av folket. Framgångarna är små vilket givetvis beror på att konsten förutsätter kunskap och en insikt om vad det är som gäller och vilka ideologiska ståndpunkter som är gångbara. Alternativen i konstvärlden är alltså främst något som konkurrerar om förhoppningen om en framskjuten plats i eliten.

Mångkultur och kultur engagerar Martin Aagård (Aftonbladet) utifrån en av dessa partiledardebatter. Ebba Busch Thor hade vissa svårigheter att förhålla sig till det nerslitna ”mångkultur”. Bortsett från att det länge har varit en identitetsfaktor (”så att det blir rätt” som det heter) utgör det en alltmer komplex politisk idé. En ideologi som Aagård i sin vanliga stil vill se som något för högerns konspirationsteoretiker. Om jag har förstått saken rätt skall det innebära att vår kultur (förutsättningen; ”vår kultur” ingår inte bland de många) skall stimuleras av andra (dock inte särskilt många). Detta kan inte ske utan avsevärd hjälp genom otaliga projekt som staten gärna betalar. Som jag vid åtskilliga tillfällen har sagt behöver man inte göra ett jota. Mångkulturen flödar genom samhället utan någon särskild hjälp.

Aagård målar också upp en vision av ett konservativt kultur- och konstliv som SD brukar framföra. Det kommer naturligtvis inte att bli något av det men man kan alltid fantisera. Och här landar författaren i en positiv tanke:
”Man får väl tacka för att de i grunden gör det enklare att göra utmanande konst, musik och litteratur framöver. Inget muntrar upp en kulturarbetare som vetskapen om att de föraktas av det politiska etablissemanget. Ja, att kulturkommissarierna föraktar oss alla och den kultur vi faktiskt lever i, här utanför riksdagskorridorerna.”

Det ligger något i det. Det politiska etablissemanget visar alltför stor välvilja för konst som eventuellt är tänkt som utmanande. Bästa sättet att avväpna den. SD går mot strömmen, säkert beroende på att en och annan lättkränkt kanske ger sin röst.

Vad skall man säga om Jens Ganmans och Magnus Carlssons film? Läget inbjuder till en översiktlig satir som blir olämplig eftersom den inte tar angelägna frågor på allvar. Värdegrunden är dessutom så tveksam att YouTube först tog ner. Men den kom upp igen men är olämplig för barn och ungdom under 18 år.