2790: Nya tävlingar

Det duggar tätt mellan tävlingsvarven. Nyligen den spännande Eurovisionsschlagerfestivalen (det långa namnet är ändå bäst) och idag två – som det heter “tunga” uppgörelser. Finland vann VM i ishockey, medan EU-valet gav blandade resultat. Men båda tävlingarna bjöd på spänning och dramatik. “Vi förtjänar ett bättre resultat”, kommenterade en partiledare. Men ingen sade: “Vi förtjänar inte ett så bra resultat””. Vad jag har förstått rörde sig valet om kamp mot rasismen, mot de något obestämda högerextrema, ett bättre klimattänkande och dessutom att ställa upp för den hotade demokratin. Eller något sådant, det spelar mindre roll; betraktaren kunde stora delar av kvällen glädjas åt en spännande valvaka med många gäster mer än villiga att kommentera. Måndagen blir det fritt fram för ledarskribenter och krönikörer och sedan är det hela över.

Det har visat sig att Tävlingen är vår framtidstro: Vi kan lugnt räkna med att det alltid kommer en tävling till.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2789: Granskning

Konsten är beroende av Uth-Tolkharen för att därmed bli det fullödiga Hwerket. En mästerlig hantering av den svåra uttolkningskonsten finner vi i Muralgranskaren David Nessle. Den som ännu ej känner detta fenomen rekommenderas att ta del av det.

Nedan föreligger två exempel på betraktarens kreativa potential.

Publicerat i Böcker | 2 kommentarer

2788: Viruskonsten, passiviteten

Att vad som helst kan bli konst är känt sedan länge. Men det kan fortfarande komma några överraskande exempel. Och då marknaden är med på tilltaget går det inte att bortse ifrån. Internetkonstnären Guo O Dong har producerat en virusinfekterad dator och priset på denna är 1,2 miljoner dollar. Världens farligaste laptop men utan risk eftersom allt är inburat i maskinen som inte får aktiveras. (artnet)

Projektet är kanske ett uttryck för den passivitet som Jonatan Habib Engqvist och Lars-Erik Hjertström Lappalainen eftersträvar i sin bok ”Big Dig Om samtidskonst och passivitet” (2018). Eller inte, det är inte så enkelt att avgöra vad de båda skribenterna avser med god och passiv samtidskonst. I varje fall sammanfattar de samtidskonstens problem med att ignorera begäret: ”Pratandet [allmänt om konstutställningar] blev det enda godtagbara begäret, resten var allvar, samhälle, politik och ekonomi. Lydigt styrdes konsttänkandet bort från där den verkliga politiska striden stod, nämligen i relationen till begären. Samtidskonsten har väsentligen sökt sig bort från subjektet och framförallt agenten, till förmån för kroppen och patienten, medan diskursen har varit en enda stor ’call to order’ som frenetiskt har försökt föra tillbaka konsten till ett ansvarstagande handlingssubjekt, till ’agency’, till konsumtionsetiskt handlande och till en reflektion över samtiden, snarare än till en temposänkning, inbromsning, en paus, en störning i aktions-reaktionsschemat, och oförutsägbara plötsligheter som föds ur den dvalan.”

Det finns någonting här. Tempot på produktion av ängsligt illustrera dagens aktuella elände sker med inflatorisk hastighet, överallt och hela tiden. Konsten idag blir av den anledningen också positivt bedömd medan i regel kritiken riktas mot curatorerna som inte gör tillräckligt mycket för att rädda världen.

Man landar snart i två frågor. Den ena är om det räcker med att vara konstnär och göra ingenting. Nå, det går inte för att uppnå konstnärskapet måste man godtas av konstvärlden och något måste man då ha presterat. Men sedan kan man pensionera sig. Det lilla problemet är att konstnären förmodligen skulle försvinna om denne inte bedriver någon form av aktivitet. Duchamp var den förste att pröva det här och han såg till att han ständigt var närvarande i konstvärlden men då vilande på sin redan uppnådda berömmelse.

Det andra problemet är vad konsten skall göra när den har kommit dit den nu är: Allt närmare verkligheten. Att uppnå verkligheten är dock ingen lösning eftersom konsten då skulle försvinna. Det är ofrånkomligt att det inte går att komma ifrån några självklara drag som t ex distansen och upphöjdheten (hur man än vill raljera med dessa begrepp).

Görs det mycket konst som kan packas in på de internationella utställningar kan man fundera på vad som inte kan eller får vara med, antingen det rubriceras som olämpligt eller ointressant.

Publicerat i Böcker, konstteori, om utställningar m m | 1 kommentar

2787: Så skall vi igen bli chockerade

I konsten kan konstnären utnämna vad som helst till konst. I vårt verkliga och brokiga leverne kan tillräckligt pikanta och gärna besvärande situationer utnämnas till mediehändelser. Det behövs en konstant påfyllning. Vad som just nu rör sig är inte minst långköraren Horace Engdahl. Han ligger inte bra till. Hans försvar är litteraturen och hans nyutkomna bok ”De obekymrade” är onekligen att tro på konsten (ingen mediecoach där inte). Det kan lyckas men det kommer att ta lång tid och recensionerna av boken utgår ifrån den motvilja han har skapat. Ändå, lite kultur i medieraseriet är alltid något. (Expressen)

Bättre fart är det i SD-politikern som tafsade på sin kollegas bröst. Medierna har frågat vad folk tycker om det och det verkar stå klart att man finner det ”helt oacceptabelt” (varje annat svar hade givetvis varit intressant). Aftonbladet. En utmärkt nyhet med den goda blandningen av sex och politik. Efter en längre tid med klimatet måste publiken få något annat. Klimatretoriken är uppbyggd kring näpenhet och ångest vilket är en både suggestiv och framgångsrik blandning. Men också det vänjer man sig vid. Den vidare utvecklingen av sexdramat är att det kan röra sig om ”fasthållning”, en allvarlig försyndelse som, om jag inte missminner mig, ger två minuters utvisning i ishockey. Polis och åklagare är redan på plats (Expressen).

Publicerat i Projekt | 4 kommentarer

2786: Biennalt och nationellt

Min recension av Venedigbiennalen har publicerats. Jag skriver för Opulens.

För övrigt är det en lämplig dag att ventilera det nationella som ännu några timmar härjar i grannlandet. Det må göras med en Astrup och RH som jag just har avslutat.

Publicerat i Biennaler, Projekt | Lämna en kommentar

2785: De vita, de röda och de svarta

Jag såg artikeln på Kunstkritikk samma dag som den publicerades. Jovars, var hört visan ett bra tag. Vita västerländska män och alla försummade kroppar osv. Konstkritikerna Mårten Arndtzén och Nils Forsberg kunde dömas ut som rasister av artikelförfattaren och konstnären Santiago Mostyn. Texten blev också uppläst på Venedigbiennalen i samarbete med Moderna Museet och Iaspis. Onyanserat naturligtvis, ingen av de tilltalade fick någon möjlighet att gå i svaromål. I sann populistisk anda kunde man genomföra lite välmenande hat under jubel från dem som hakat på den enda rätta värdegrunden. Och institutionerna hänger på.

Jag medger att det är rätt underhållande. Man bör gå till överdrift i konsten. Det riktigt roliga i kråksången är att Mostyn et consortes verkligen tror på sin mission. Den rasistiska teatern är ingen oäven underhållning för en vaken betraktare.

De drabbade kan dock inte undgå att känna sig orättfärdigt uthängda. Deras brott är att de har försvarat konstens rätt att vara mångtydig vilket givetvis är ett svårt fel när värdegrunden är lagd, utpekad och intensivt aktivistisk. Ja, även Sokrates höll ett försvarstal och så även Arndtzén (FB). I ett lite längre tidsförlopp lär det inte bli mycket kvar av flagellanterna. Men ännu en liten tid är det bolmörten som gäller.

Shoplifter, 2019, Hrafnhildur Arnardóttir, isländska paviljongen, Venedig
Publicerat i Biennaler, konstteori | 1 kommentar

2784: Utställning

Efter många svängar kan jag delta i en utställning om politisk konst. Den sker på betryggande avstånd från centrum, nämligen i konsthallen på det danska Læsø. (Kunsten.nu)

Publicerat i om utställningar m m, Projekt | 3 kommentarer

2783: Biennalklimat

Det händer att biennalens konstkritiker visar prov på mer än att bedöma konsten. DN:s Birgitta Rubin slår fast ett ovedersägligt bevis på klimatförändringen: ”Publiken fick dessutom konkreta känningar av klimathotet under förhandsvisningen i veckan, som var ovanligt kall och regnig för årstiden, med inställda performancer utomhus.” (DN)

Det slår mig att klimatförändringen kan spåras till 1984 när jag besökte biennalen. Det var ruskväder och Markusplatsen stod under vatten. Liksom i år begränsades klimatförändringen under pressvisningen till en dag men just detta kan ju vara ett särskilt symptom. Man bör onekligen se allvarligt på detta. Framöver riskerar åtskilliga performancer att bli inställda.

Detta är en solig dag på Venedigbiennalen dock fördunklad genom konstnären Lara Favarettos performance med dimma.
Publicerat i Biennaler, Samtidskonst | 8 kommentarer

2782: Vinnare i Venedig

Klimatet är hett, inte bara i diskussionerna i kommentarerna utan även på många andra håll. Konsten hakar naturligtvis på och från Venedigbiennalen kan det meddelas att guldlejonet för bästa paviljong erövrades av Litauen. Det är inte lätt att skapa ett konstverk om klimatproblematiken men kritikerna är eniga om att det litauiska bidraget, “Sun & Sea (Marina)”, (av teaterdirektör Rugil? Barzdžiukait?, skribenten Vaiva Grainyt?, och komponisten Lina Lapelyt?) lyckades. Det lär inte gå att använda detta i någon allmän kampanj vilket må sägas vara ett gott konstbetyg. Verket är en opera som utspelas på en badstrand (med importerad sand). De sjungna texterna handlar om alltings elände. Men underhållande. Jag tror inte att detta konstverk kommer att gå till historien men som en melodram från en sprängfylld biennal är det inte så illa.

Publicerat i Biennaler | 2 kommentarer

Tillbaka

Ja, så är konstresan till Venedig avslutad. Dags att fundera och skriva.

Måne över Canal Grande i Vendig (but it was only a paper moon).
Publicerat i Samtidskonst | Lämna en kommentar