2663: Ny information om attentatet i Köpenhamn

Postat den 2018 17 oktober av Lars Vilks

Tidigare hemligstämplade uppgifter om attentatet i Köpenhamn 2015 har nu blivit officiella. Vad som framkommer är att terroristen Omar el-Hussein inte agerade spontant och tillfälligt. Han hade en längre planläggning i vilken ingick att hyra en våning med utsikt mot Krudttønden. Tur för mig att uthyrningen gick om intet. Det gjordes en liten filmintervju med mig på platsen framför huset just innan seminariet började.
DR

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2662: Hilma af Klint i New York

Postat den 2018 16 oktober av Lars Vilks

Lanseringen av Hilma af Klint fortsätter framgångsrikt. Nu är det Guggenheim och New York som uppmärksammar fenomenet. Förutsättningarna torde vara väl kända. Vi har en bildskapare vars bilder företer påfallande likheter med abstrakt konst i Kandinskys, Mondrians och andras anda. Behovet av att placera en kvinna på en framträdande plats i konsthistorien är stort. För att placera in henne kan man också anföra att hon var konstutbildad och att hon målade konventionella landskap och porträtt. Vidare att hennes teosofiska och spiritistiska intressen delades av åtskilliga konstnärer vid tiden kring förra sekelskiftet. Som motivering är det lite tunt och några påbackningar av mera tveksam art kan läggas till. Vi har t ex historien om den konstnärsgrupp, ”De Fem” som hon ingick i och som experimenterade. Den har varit med på åtskilliga platser och när Roberta Smith skriver en entusiastisk artikel i NYT är den med. En annan förstärkning är att af Klint bör ha sett en utställning med Edvard Munchs måleri eftersom hon hade sin ateljé i samma byggnad. Och att hon kan ha tagit intryck av den. Ett annat, lite förrädiskt, argument är att hon satte en tidsgräns för när hennes verk skulle få visas först tjugo år efter hennes död. Detta beslut kan man alltså dra dithän att hon såg sin konst så radikal att tiden måste nå ifatt den.

Argument som talar emot Klints konstnärliga storhet bör man vid en lansering tona ner. Något av det värsta är af Klints totala ointresse för den moderna konsten. Det överväldigande teosofiska och spiritistiska intresset kan man skjuta åt sidan. Som Roberta Smith gör när hon säger att hon inte är särskilt intresserad av det. Hon ser på bilderna. Under inga omständigheter må Rudolf Steiners betydelse för af Klint framhållas. Han var den som skulle erkänna och förstå hennes bilder. Och då inte ur en konstnärlig synpunkt utan för den stora rörelsen. Hennes besvikelse över att antroposoferna inte var entusiastiska medförde på intet sätt att hon såg något annat i sin bildvärld än den antroposofiska.

Nå, till syvende och sist kan man inte komma ifrån att ”betraktaren skapar verket” och inte minst kritiker och konsthistoriker. Konstnärens intentioner kan vara sekundära och tolkningar kan stå fria i förhållande till de givna intentionerna. I af Klints fall har vi inget problem med tolkningarna. Det är ingen som ifrågasätter hennes intentioner. De är och förblir teosofiska. Istället tänker man sig att hennes bilder kan värderas som fristående estetiska objekt och att det dominerande teosofiska innehållet enbart är ett påhäng som möjliggjort bilderna och som ur konstens synpunkt kan avvisas som ointressant. Det är en kullerbytta som man inte brukar ta till men det kan gå vägen. Så här långt har det noterats framgång efter framgång. Sensationen är ett faktum i New York och kritikerna är sjunger i kör, se t ex Artsy.

Jag tycker inte man skall moralisera i den här saken. Visserligen är det klart att det ur konstteoretisk synvinkel förekommer en rad oegentligheter i lanseringen av af Klint. Men samtidigt är det nog så intressant att se hur långt tesen ”betraktaren skapar verket” kan drivas.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 7 kommentarer

2661: Regeringsformen eller regeringen som form

Postat den 2018 13 oktober av Lars Vilks

Det är nära nu. Det stora ögonblicket då den svenska regeringen skall börja bildas på riktigt. Endast ett seriöst alternativ finns vilket vi visste från början. Läget är dock besvärligt och medan vi väntar på nästa plats kan tiden fyllas ut med politiskt arbete på högsta nivå: sondera regeringsmöjligheter.

Olyckskorparna kraxade om ett ödesval men att det blir så spännande kunde man inte tro. Och istället pekar allt på historiens återkomst: Stefan Löfven II. Marx menade att en historisk återkomst blir en fars och har vi tur hamnar vi där. Förutsättningarna är goda. Löfven bildar regering och lägger fram sin budget. Underförstått: Rösta på mig eller följ SD. Det borde fungera och då har det kaotiska valet och en impopulär statsminister lett fram till Same as it ever was. Den minimalistestetiska lösningen.

Publicerat i politik | 1 kommentar

2660: Jämlikheten i konsten

Postat den 2018 10 oktober av Lars Vilks

Frans Josef Petersson gör ett försök att beskriva en besvärande ojämlikhet i dagens värld. Utifrån konstens perspektiv (Kunstkritikk). Konsten har hamnat på fel sida om jämlikheten, Petersson sätter upp tre punkter för detta:
”Kan man säga att konsten har bidragit till att naturalisera den nya ojämlikheten? Ja, ur minst tre aspekter: 1) Genom att ständigt lyfta fram borgerliga ideal som individualism, självsäkerhet och risktagande som alla har det gemensamt att de förutsätter att materiella resurser alltid finns till hands. 2) Genom att bekräfta de strukturer som gör att överhetsprivilegier, kompisrelationer och mygel blir avgörande för individers möjlighet att hävda sig som kulturskapare. 3) Genom att bidra till att etablera en smakhierarki där berättelser och bilder som utgår från en position av social utsatthet får låg status, medan de som skildrar tillvaron ur en överhetsposition får hög status.”

Genom att kalla individualism, självsäkerhet och risktagande för borgerliga ideal gör han begreppen negativa. Samtidigt har han rätt i det att den enskilde konstnärens verksamhet bygger på ojämlikhet. Frågan är bara vad som alternativet. Att skapa något slags kollektiv konst där alla skall vara med är nog helt orimlig tanke. Några större materiella resurser behöver man inte heller ha vilket kan bekräftas av att konstnärer sällan har tillgång till betydande resurser. Den andra punkten är lika svår att häva. Eftersom det finns en elit i konstvärlden (Petersson får väl själv räkna sig dit) kommer de konstnärer som vill ta sig fram att skapa kontakter med så centrala gestalter som möjligt. Det är inte på något sätt unikt för konsten men i konsten mera överblickbart och det är relativt lätt att lära sig vad som krävs. T ex är de åsikter som Petersson för fram tämligen typiska för elitvärldens fantasiideologi. De allra flesta konstnärer befinner sig utanför eliten och kan man tänka sig att eliten vill vara jämlik med dessa?
Den tredje punkten är rent nonsens. Det är klart att elitvärlden definierar sin utgångspunkt som den dominerande konstnärliga kvaliteten. Det finns fog för detta eftersom den bygger på en komplex diskurs, utbildning, erfarenhet och praxis. Världen utanför kan inte nå fram till konsten eftersom den inte har samma kontextuella förutsättning. Peterssons analyser bygger på att han är en konstagent, utbildad och kunnig. Han kan tala varmt för att alla ska med men det går inte om inte eliten väljer ut de utsatta, ger det en diskurs av tillräcklig höljd och drar in det i den internationella samtidskonsten.

Vidare skriver Petersson:
”Däremot menar jag att vi måste vara beredda att dra skiljelinjen mellan en konst som bryter mot samhällets hierarkier och en som inte gör det, mellan en konst som svara mot ett ideal om jämlikhet och en som inte gör det. För egen del så tror jag att det är på den nivån som konsten har en roll att spela under de närmaste åren.”

Att bryta med samhällets hierarkier, ja, vilka är dessa? Vad är det som gäller i samhället? Ser man lite närmare på den posten kan man nog tänka sig en konst som avancerar i en riktning som Petersson inte alls har tänkt sig. Och vilken jämlikhet har han tänkt sig? Kanske han borde vara lite mer självkritisk inför sin egen position.

Publicerat i konstteori, politik | 5 kommentarer

2659: Småmysigt i konsthandeln

Postat den 2018 8 oktober av Lars Vilks

Föga förvånande blev auktionen på Sothebys av ett Banksyverk en världsomfattande nyhet. Om någon missat den handlar det alltså om ett verk som förstörde sig själv under auktionen. Det var lite för bra för att kunna vara riktigt och tjänade förmodligen syftet att skapa lite extra uppmärksamhet för auktionshuset (artnet). Om man så vill kan man se det som en symbolisk markering mot konstmarknaden som många i konstvärlden ogillar. Fast det är tveeggat, konstmässorna är stora begivenheter och konstnärerna är självfallet begivna på att sälja sina verk. Eftersom de flesta dock tillhör konstproletariatet som inte får utnyttja försäljningarnas välsignelse finns det mycken missnöjdhet.

Ulrika Stahre kommenterar i Aftonbladet:

”Kuppen är ett finger till konstmarknaden, till de stigande priserna, till hela den lätt vulgära konstsyn som handlar om stora och säkra investeringar. Inte om det som konst borde handla om: njutning, insikt, humanism.”

Som sagt, det är inte mycket till protest. Och konsten är inte heller något särskilt bra investeringsobjekt. Men det riktigt intressanta är Stahres uppfattning om vad konsten bör vara: ”Njutning, insikt, humanism”. I stark kontrast till mitt borde: ”Våld, grymhet, orättvisa”.

Banksy är för övrigt en tämligen konventionell konstnär i sin genre. Han har aldrig oroat konstvärlden. Och inte heller Sothebys.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2658: Ett par böcker att begrunda

Postat den 2018 6 oktober av Lars Vilks

Idag kan jag rekommendera ett par böcker.

Tino Sanandajis senaste skrift Tio Tusen Miljarder har inte blivit en lika kontroversiell bok som Massutmaning. Den handlar om Sveriges ekonomi och ekonomi är besvärligare att sätta sig in i och ta ställning till än invandring. Symbolpolitik är enklare och dominerar därför medierna. Men det mediala intresset för svensk ekonomi har blivit större sedan allt fler ekonomer har ifrågasatt påståendena om hur bra det går för Sverige. Sanandaji tar upp kommunernas pressade situation, den växande bostadsbubblan och den privata lånecirkusen. Statsskulden är under kontroll men företagens skulder har ökat med 3 000 miljarder och hushållens med 2 000 miljarder. En effekt är att ojämlikheten ökar genom att situationen gynnar de förmögna som har kapital samtidigt som fastighetsvärdet har stigit snabbt. Ja, vad skall man då göra när konjunkturen vänder och räntorna går upp? Författaren har en hel del råd.

En helt annan skrift är Ludvig Köhlers skönlitterära debut med Posten. Det är alltså en skönlitterär bok men man kan på goda grunder anta att huvudpersonens aktiviteter och persongalleriet kring honom har en stark verklighetsanknytning. Huvudpersonen arbetar på posten och man får i bokens första del följa hans engagemang i postdistrikten och adressaterna. Boken går sedan alltmer in i huvudpersonens aktiviteter på twitter, på FB och hans möten med mer eller mindre kända personer.
Vad jag mest fastnar för är livstempot. Det går undan alldeles som det gör i det moderna livet. Ständiga ställningstaganden. Som så många andra gör huvudpersonen inlägg i debatter och kommenterar politiska händelser och uttalanden. Ibland ångrar han sig, en följd av det raska tempot som gör att man hellre skriver något i stundens hetta än väntar till nästa dag. Några fördjupade analyser av den politiska situationen får vi inte, den fladdrar förbi men på ett intressant sätt.

För bloggläsarna är det naturligtvis av intresse att huvudpersonen skriver några inlägg på den här bloggen. Han nämner och några andra kommentatorer som von Graven och Pöbeln. I den meningen kan vi igenkänna spåren av signaturen Ludvig, men förvandlad till den skönlitterära fiktionen.

Publicerat i Böcker | 12 kommentarer

2657: Ett par konstbråk

Postat den 2018 5 oktober av Lars Vilks

Artnet rapporterar att krånglet med Olu Oguibes Monument for Strangers and Refugees fortsätter. Monumentet som uppfördes till Documenta 2017 fick Bodepriset. Av lättförklarliga skäl har verket blivit en het politisk fråga med stark kritik från högerhållet.

Som konstverk betraktat är det inte särdeles intressant. Formen är en konventionell pelare med en inskription från bibeln om främlingsvänlighet. Man förstår lätt att det är ett monument för den politiska korrektheten dock utan ett uns av ironi. Svagheten i verket finns inte minst i att det inte existerar något tolkningsutrymme. Enbart en ”korrekt” uppmaning av en ”korrekt” konstnär. Konstnären och hans gallerist vill ha 600 000 Euros, genom crowfunding har man fått ihop 77.000. En rejäl prutning får det uppenbarligen bli eftersom staden Kassel vill förhandla med konstnären. Det finns många intressantare konstverk man kan få för dessa summor istället för ett verk som inte gör mycket mer än manifesterar en rekommenderad uppfattning.

Ett helt annat konstbråk är Saga Berlins måleriprojekt i en simbassäng i Hägersten. Hon har råkat riktigt illa ut, skadestånd, böter, fängelse. Det sistnämnda lär det inte bli eftersom Berlin förmodligen är förstagångsförbrytare. Men dyrt, uppemot en halv miljon. (DN, Stockholmdirekt)

Jag har en viss sympati för konstnärer som tar initiativ som riskerar att vara olagliga. Men i det paketet ingår konsekvenserna. Och i en sådan bransch får man inte vara naiv. Man bör förbereda sig eller åtminstone bedöma att situationen kan verka försvarbar. I ”försvarbar” får man inte sätta någon större tilltro till konstnärligt värde utan främst sikta på att mjuka upp de hårda paragraferna. Graffitimålningar är förstås problematiska alldenstund verksamheten är omfattande och myndigheterna ständigt på språng.

Jo, jag vet att jag själv härjar i branschen sedan 38 år. Min spikande, murande och byggande verksamhet var dock ett helt nytt fenomen att ta ställning till. Och naturligtvis det faktum att spelet med myndigheterna utgjorde det huvudsakliga verket.

Publicerat i om utställningar m m | 11 kommentarer

2656: En liten tendens i samtidskonsten

Postat den 2018 3 oktober av Lars Vilks

En liten tendens finns det till en kursändring i samtidskonsten. Eller åtminstone ett sidospår. Sao Paulo-biennalen pekar i den riktningen. Det som alltmer framstår som problemet är samtidskonstens ständiga jakt efter aktuellt angelägna samhällsproblem. Det har, som sagt, inte lett till särskilt mycket. Konsten kommer alltid försent. Enligt den gamla ordningen var konsten före sin tid medan den nu försöker hinna ikapp nuet. Naturligtvis har konsten aldrig varit före sin tid annat än angående konsten. Ett överskridande är ett sådant eftersom det kommer för tidigt för att möta den norm som man applåderar.

I varje fall kan man se att en del kritiker går den vanliga vägen och klagar på samtidsbrist i Sao Paulo-biennalen (Kunstkritikk). I detta ingår också att påpeka att det inte är bra, som i Mamma Anderssons bidrag, visa upp döda manliga konstnärer.

Men det finns också annat, visserligen genom tillbakablickar, men sådant kan vara värt att begrunda. Sinziana Ravini skriver om Franz West (Kunstkritikk). Att skapa omöjlig konst kunde West. Som det brukar bli i konstvärlden kan det sluta med att det blir norm och berömmelse. Idag går det (ännu) inte för sig att följa den traditionen (då är man före sin tid).

Välgörande är det också att se Maria Lindbergs underfundiga verk från 1990-talet (Malmö konsthall). Mårten Arndtzén recenserar (Kulturnytt). Ja, Maria Lindberg var stor då för att sedan mystiskt försvinna.


Maria Lindberg, Herrbesök

I Lunds konsthall kan man ta konstnärer från postsovjetiska Asien. Väl värd att se. Jag fastnade för Ulan Dzjaporov (Kirgizistan). Hans video om hur man sjösätter en båt handgjord av tidningspapper har flera bottnar. Han marscherar alltså ut i Bajkalsjön tills blott pappersbåten synligt guppar.


Ulan Dzjaporov, Skeppet går

Konsten har således drabbats av att komma försent till de angelägna händelserna, lite för sent. Bättre att komma rejält försenad.

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2655: Framåt! – som det heter.

Postat den 2018 1 oktober av Lars Vilks

Vi måste till varje pris rädda demokratin. En beaktansvärd möjlighet är att dra på med ännu mera nedsättande invektiv än vad vi har sett i den något så när anständiga debatthörnan. Per T Ohlsson i Sydsvenskan lägger an med att kalla sina irritationsobjekt för ”neandertalare” och ”groteskt obildade”. Per Svensson på DN är något mildare och nöjer sig med ”fiskmåshögern”.
Universitetslektorn Rolf Hugoson fruktar att det kan sluta med inflation. Jag tror att det kan ta ett bra tag innan man kör slut på debattörernas kreativa tillhyggen. Att det skulle gå den här vägen är inte oväntat. Hanif Bali har länge framstått som en för många irriterande förebild, numera, som man säger, ikonisk stilbildare. Man har väl märkt att det är effektivt, endast den retade visar spontant och affekterat sina tänder och kräver att sådant måste upphöra. När det inte upphör, ja det blir att följa den gamla devisen ”if you can’t beat them, joint hem”.

Kanske någon försöker med halmstrået ”Saklighet mina vänner, saklighet”. Men de var inte sant eftersom vi länge har levt med Fake News. Inledningsvis var Fake News sådant som kunde korrigeras genom sakkunnig rättelse men sedan det visade sig att sakkunnig rättelse inte var mycket mera pålitlig än Fake News är sakligheten inte övertygande. Bättre med mera underhållning och mera svavelosande metaforer på det att vi må inse att Joseph Beuys omedvetet var före sin tid när han uttalade att ”Demokratie ist lustig” (1973). Expressen

Publicerat i politik | 1 kommentar

2654: Livat i holken

Postat den 2018 30 september av Lars Vilks

Debattläget i det politiska befinner sig på en hysterisk nivå. Det har inte hjälpt att det idag har blivit lite mera utrymme för nyanserade åsikter. En favorit som studsat länge och som har fått ytterligare påspädning under bokmässan är ”hotet mot demokratin”. Eller om man så vill, påståendet ”demokratin är hotad!” Det är svårt att upptäcka några hotfulla och antidemokratiska rörelser i Sverige av betydelse. Visserligen brukar SD pekas ut men det är mest frustration bakom sådana utbrott. Nej, det är nog lugnt i den svenska demokratin som snart torde välja allas favorit Löven till återkommande statsminister.

Det blev en miniversion av den alternativa bokmässan och jag besökte den, höll ett litet anförande och gjorde en liten utställning bestående av fyra målningar. Nya Tider är inte mycket att bråka om och att de inte fick vara med på stora bokmässan handlar mest om (1) att det drabbar bokmässans ekonomi och att (2) det finns ett utbrett önskemål om att man inte önskar avvikande åsikter. Så blir det en trevlig bokmässa där man inte behöver anstränga sig för att markera något intresse för principiell yttrandefrihet. Katarina Wilk i Aftonbladet är väl en god exponent för detta:

”För mig är det fullkomligt oanständigt att yttrandefrihet gång på gång åberopas i frågan om nazistiska formationer. Någonstans måste ju gränsen dras. Och varför inte vid hets mot folkgrupp? Rasdiskriminering?”
Bortsett från att hon i sin iver gör allt som i dagens språkbruk kan kallas för högerextremt till en enda hotfull sak, blir det märkligt att hon tycks glömma bort att yttrandefrihet är reglerat på de punkter hon åberopar. Att NMR inte har förbjudits demonstrera har visat sig vara en besvärlig sak att genomföra ett sådant förbud eftersom en ny lag är svår att formulera utan att den drabbar organisationer som man ändå inte tänker sig skulle drabbas.

Publicerat i yttrandefrihet | 28 kommentarer