Vilks.net

Expressens konstkritik torde nu vara starkt på väg mot intet. Hanna Johanssons recension av Art Market är ett bra exempel på hur konsten blir en bakgrundsfigur, främst beroende på skribentens bristande kunskaper, oerfarenhet och att låta sina egna politiska övertygelser söka sig som svallvågor över stoffet. Hon har handlat med parfym och så blir det samma sak när man kommer till konsten. Inte helt fel men ändå, parfymen har inte hela den akademiska diskursen som är förutsättningen för att det skall bli något. Ej heller ambitionen att förändra världen.

Nå, Johansson lyckas stöta på ett postkolonialt inslag och drar den förhastade slutsatsen att varje slöströvande besökare skulle ryckas med i en politiska våg som så lätt kommer till stånd när något bär vittring om “postkolonialt”. Vad Johansson uppenbarligen missar är att prisbilden på “postkolonialt” är utmärkt ur kommersiell synpunkt. Säljer utmärkt och har garanterat ingen politisk påverkan att tala om. Men kan hetsa upp en konstkritiker som främst är ute efter ett politiskt ämne att kasta sig över.

Ingen kan i alla fall klaga på att sådan skribenter har ett underhållningsvärde.

Sålunda var det åter dags för Dan Park att äntra skranket. En konstnär i domstolen men av starkt begränsat medieintresse. Enligt det referat som återges hos Snaphanen var det en ur konstens synpunkt intressant tillställning. Åklagaren gav sig, efter att ha framlagt Park som ett allvarligt hot för svarta människor, utan förbehåll in i en konstdiskussion. Det gick för sig eftersom försvaret envist vägrar att låta det bli en konsträttegång. Elementära frågor om konst och tolkning av konstverk skulle naturligtvis ha förklarats av en sakkunnig. Som man alltid brukar göra i konsträttegångar. Det brukar fungera.

Jag får anta att det inte är någon medveten strategi att göra svagt ifrån sig från försvarets sida. Park har redan befäst sin historiska position med ett hedrande fängelsestraff och han har lyckats få praktiskt taget hela den svenska konstvärlden på bästa mobbningshumör. Helt lyckat är det inte att skapa en sådan obalans. Som det ser ut nu får han inte någon medvind trots att åklagaren fick ur sig sådana godbitar som: ”Men du har ju inte skrivit en förklarande text! Det är omöjligt för människor som ser dina bilder att förstå hur de ska tolkas!”

Nåväl, vi har ju helt klart ett exempel på såväl överskridande som provocerande konst. Men det räcker inte, den avgörande frågan är kvaliteten. Och den står konstvärlden för vilket självfallet inte renderar Park särskilt många pluspoäng. Men det kan ändra sig, fast det skulle inte skada med lite genomtänkt strategi.