Det sägs att demokratin är i fara. Något ligger det i det.Att demokratin har förändrats är uppenbarligen något man kan vara överens om.Har detta urvattnat begreppet? Enklare och rakare var det tidigare då man diskuterade politik enligt ganska enkla mönster och vi hade folkvalda politiker.Journalisterna behandlade politikerna med åtminstone viss respekt och det krävdes något för att lufta sina åsikter.
Jeff Werners bok ”Postdemokratisk kultur” tar upp demokratifrågan. Werner brukar skriva med höjt pekfinger men den här gången är han måttlig och ägnar sig främst åt att beskriva hur dagens värld ser ut. Så den är ett bra underlag för fortsatt diskussion. Det handlar mycket om hur man säljer in livsstilar, bländar med glättig retorik (där det vimlar av specificerade coacher, kreativa plattformar och innovativa åtgärder) och gör demokratin till ett persongalleri och tyckande. Det är klart att man inte kan undgå att lägga märke till hur mediernas opinionsbildare alltför ofta hämtas från nöjeslivet och därmed rider på att de är kända. Och ner till personliga. Kort och kärnfullt kan man också servera dieten genom twitter. Politiker tillsätts ofta utan att vara valda politiken styrs genom de ständiga opinionsundersökningarna.Kulturfrågorna blir allt viktigare därför de är lättare att ta ställning till och att ha åsikter om. Däremot är det inte lätt att erövra politisk mark med kultur. Vi kan se hur utvecklingen har gått med mönsterfrågorna mångkultur och identitet.
Werner lutar sig bland annat åt Chantal Mouffe. Mouffe sätter agonismen i centrum, dvs. att det politiska samtalet inte skall bygga på konsensus utan tvärtom på konflikt. Här anar man att det ligger något underförstått. Vilka motvikter i det politiska samtalet är intressanta? För uppenbarligen gäller det inte enbart att ifrågasätta. Werner nämner t ex inte ”åsiktskorridoren”och förmodligen är han mest ute efter någon form av ifrågasättande vänster. Men principen är värd att fundera på liksom var man skall dra gränserna för det som skall kallas extremt (och därmed hamna utanför det meningsfulla samtalet). Vidare följer Werner Mouffe och Jacques Rancière genom att peka ut nyliberalismens kommersialisering som en bov i det demokratiska
När Werner granskar konstens insatser för demokratin är han riktigt läsvärd. Det är just så illa som man frukta. Samhället, dvs i form av Statens konstråd som följer regeringens uppdrag: ”satsningen innehåller ska utgå från de boendes behov och kunskap om platsen och präglas av ett brett medborgarinflytande”, ”nå alla åldersgrupper, ”ökad demokratisk delaktighet”, ”lyfta befintliga röster och låta olika kompetenser mötas”, ”förändra bilden av platsen”. Bakom dessa vackra formuleringar ligger problemen med förorter där politikerna har misslyckats. Konsten skall rycka in och ställa till rätta. Något sådant är naturligtvis inte möjligt och det blir en rad projekt som visar att konsten kan försöka att göra nytta men att resultatet uteblir.
Werner diskuterar också Örebros Open Art, en biennal med stora ambitioner. Han inser att vad den åstadkommer är främst branding med den blomstrande debattformuleringen att konsten ”utvecklar medborgarnas tankar och skapar tillväxt, inspiration och respekt för oliktänkande”.
Konsten, menar Werner, är ute efter att göra rätt i dessa fall. Men den måste få göra fel. Och det har han rätt i. Emellertid kvarstår problemet med vilket fel som kan tänkas vara rätt. Werner är säkert ute efter ett politiskt korrekt fel medan det nog krävs ett rejält fel om det skall hända något av betydelse.
Men boken är som sagt läsvärd och kan rekommenderas.
Sinziana Ravini har recenserat den i Aftonbladet.
