Vilks.net

Ingen kan förneka att svensk politik ger den största underhållningen med ett nytt, ofta dramatiskt, avsnitt nästan varje dag. (t ex Expressen) Inte längre någon tröstlös och händelsefattig regeringen mot oppositionen. Istället får alla vara med. En totalpolitik med statsminister Löfven som konferencier försedd med både inbjudna och objudna gästartister. De fyras gäng har fått sällskap av de andras fyras gäng. Konferenciern menar att det är svårt att regera under sådana omständigheter och det kan man förstå. Vänsterpartiet har med ett par skarpa drag tagit sig fram till spelets centrum, visserligen genom en djupt ohelig allians, men det spelar ingen större roll eftersom vi befinner oss mycket nära att alla partier kan kombineras med alla andra partier.

Löfven får utstå mycken kritik och det har länge ropats på hans avgång. Tänker man på det sättet menar man att Löfven skulle vara problemet. Men det är långt värre än så. Även om man ersatte honom med hal och charismatisk retoriker behövs det nog lite mer för att komma till kärnan i dagens politik. Vad skall man tro. En del säger att det går väldigt bra för Sverige, andra åter att det går väldigt dåligt och andra att det är hyfsat. Medan vi väntar på en mer samstämmig analys av vad som möjligen saknas eller eventuellt missköts har vi alla fall politiken i sig. Åtminstone är dess estetik övertygande.

Statistiken, som dagligen redovisas i diverse riktningar, är svår att få grepp om. Det har t ex talats mycket om invandringens storlek. I händerna på politikerna blir denna storlek framförd på ett något filtrerat sätt. Statsministern menade häromdagen att den största delen av invandringen är arbetskraftsinvandring. Man bör vara något försiktigt med att omedelbart sätta tilltro till statsministern ofta optimistiska kalkyler. I Kvartal har man granskat hans påstående och det verkar som om man där har kommit fram till ett rimligare resultat. Kanske till och med det korrekta. (Kvartal)

Relativiseringen och inflationen har nu övermannat ”normaliseringen”. Vi har kommit mycket nära att allting är normalt, bortsett från det som ideologiskt är opassande enligt de anständiga. Johan Hakelius skriver en intressant historia om denna företeelse. (Expressen)

Under det sistlidna dygnet har vi återigen fått ta del av den alltid lika spännande föreställningen: Vem får tala med vem? Alexander Bard hade i fjor samtalat med högerextremister. DN:s chefredaktör tog fram det röda kortet och menade att TV4 skulle säga upp bekantskapen med Bard. För barnens skull (Expressen). Bard är bekant som synnerligen frispråkig och i sitt svar till redaktören lades inga fingrar emellan. I det komplexa sällskapsspelet ”Vem får tala med vem?” är det inte givet vem som skall vara domare. Det kan röra sig om Den Allmänna Meningen, Den Politiska Korrektheten eller Den Liberala Frispråkigheten. Den som känner sig kallad att vara representant kan använda sin tyngd som övertygelse. Öppenheten har dock ökat en del och DN:s redaktör är inte längre någon som självklart kan avgöra de feltalandes öde. Karin Olsson på Expressen tycker att Bards odygdiga konversation med Kasselstrand inte talar till hans nackdel i sak. Och det är svårt att styra oönskade samtal och arrangemang. Stina Oscarson och Navid Modiri har ju redan felat svårt i den här branschen men med framgång.

En annan liten historia som förtjänar viss uppmärksamhet den akademiska forskningen och dess besatthet av patriarkatet. Sådana småsaker som sanning och objektivitet är enligt vissa forskare ett utslag av patriarkatet. Eller som författaren i fråga medger: Åtminstone är det en aspekt av alla de många som relativiseringsprincipen frikostigt kan tillåta. (ARW)

De politiska partierna har blivit skådespelarna i den dag och natt pågående pjäsen ”Nästan alla skall med”. Det intressanta är att samtliga partier kan få åtminstone en liten bit av kakan. Bland de regeringsstödjande partierna är Vänsterpartiet den yttersta länken som inte riktigt får vara med utan enbart får vara glad över att ändå ge sitt stöd. Det har ju visat sig att Löfven och Socialdemokraterna hyser en stor skräck för nyval. För att förhindra att en sådan katastrof utbryter har man trollmästaren själv, alltså Löfven. Även Jonas Sjöstedt har förstått hur slipstenen skall dras. Nu är det marknadshyror och arbetsrätten som får Sjöstedt att barskt uttala sig: ”Vi kommer att starta förberedelser för nyval” (Aftonbladet). Varken Löfven eller Sjöstedt vill ha nyval men det skulle kunna tvingas fram om Löfven gav kalla handen. Men det kommer han naturligtvis inte att göra. Standardlösningen är att meddela att ärendena kommer att utredas och först när det är gjort är det möjligt att ta ställning. Och då är det samtidigt dags för nästa val. Så kan man få en händelse att se ut som en riktig händelse men det handlar givetvis om att bli synlig med en synpunkt som retoriskt kan tilltala presumtiva röster.