2617: Nästa års Venedigbiennal

“May You Live in Interesting Times.” Ja, saker händer I vår tid. Som alla redan vet går allting fortare och det har medfört att nyhetstorkan under sommaren har försvunnit. Mera nyheter hela tiden, som det heter ”det måste hända något hela tiden”. Även konsten har fått anpassa sig till denna ordning. Konst hela tiden och överallt. Dessutom konst som har hög kvalitet enligt konstvärldens uppfattning.

För konstens del är det lite värre med att bestämma vad den skall tjäna till. Skall man beskriva vad den faktiskt utför handlar det mest om att skänka status till något, till staten eller till något företag t ex. Konstvärlden är medveten om att vi har ett problem här. Venedigbiennalen för nästa år har genom sin curator, Ralph Rugoff, angett temat som är just “May You Live in Interesting Times.”

Vad konstvärldens agenter egentligen önskar är något annat än vad man realistiskt kan uppnå. Rugoff säger: “Art cannot stem the rise of nationalist movements and authoritarian governments in different parts of the world…nor can it alleviate the tragic fate of displaced peoples across the globe, /…/ in an indirect fashion, perhaps art can be a kind of guide for how to live and think in ‘interesting times.’” (artnet)

Och lite till tanker sig Rugoff: “The way in which misunderstandings, translation mishaps, and fake news can have real-world ramifications for decades to come”.

Han förslag är alltså att konsten skall vara en vägledning för hur man skall leva och tänka i dessa intressanta tider. Man kan vara tämligen säker på att det inte blir någon större spridning på vägledningen. Den skall bekräftas av konstvärlden och det blir en värld som vägledningen inte kommer att lämna. Men det spelar ingen större roll. Nu är det så att konstutställningar av större format skall ha ett tema och oavsett vad detta är kan det bli en intressant utställning. Konst är bäst i konstvärlden (ofrånkomligt) och med det får vi vara nöjda.

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

2616: Svåra förbud

NMR har fått lite för mycket uppmärksamhet och har åtminstone blivit ett politiskt problem. Regeringen känner sig föranledd att ingripa genom åsiktsförbud. En annan väg är att förbjuda våldsbejakande organisationer. I båda fallen hamnar man i svårigheter (Expressen). Att förbjuda åsikter innebär att man måste ta ställning till just vilka åsikter som skall förbjudas. Man tvingas gå in på sådana svåra historier som att definiera rasism och nazism. Som Kalle Holmqvist skriver i Aftonbladet bör man inte förbjuda organisationer som förespråkar olagliga handlingar. Lagar är inte någon fast ordning och vad som idag är förbjudet kan bli tillåtet framöver. Organisationer kan verka för sådana förändringar. Att definiera vilka olagligheter som inte kan komma i fråga lär vara en besvärlig sak. Eftersom det är en politisk fråga av typen ”vi måste göra något”, är det enklaste att tillsätta en utredning.

En helt annan sak. Enkäten av konstnärer på konsten.net har nu publicerat mitt bidrag.

Publicerat i konstteori, politik, yttrandefrihet | 8 kommentarer

2615: VM-performance

VM i fotboll har avverkats. Den målrika finalen mellan Frankrike och Kroatien bjöd också på ett konstnärligt inslag. Pussy Riot lyckades med att storma in på plan och för en kort stund skapa lite oreda. Frågan som har uppstått är om det var lyckat eller ej. Jag skulle säga godkänt. Det är inte lätt att ta sig förbi alla vakter och genomföra en manifestation i konstens namn. Dessutom handlar det om konst med avsevärd risk eftersom man i Ryssland tar i med hårdhandskar. Givetvis handlar det om konst i rysk standard och från vårt perspektiv är överskridandet som det en gång var i vår del av världen. Kvalitetsmässigt håller det väl också, konstvärlden torde ge tilltaget ett hyggligt betyg. Men det var åtskilliga som blev irriterade.

Tvdags
Artnet

Publicerat i om utställningar m m, politik | 13 kommentarer

2614: Dagens plock

Som någon kanske har lagt märke till har det varit ett litet uppehåll i skrivandet. Jag har varit ute och farit i akt och mening att bevittna ett giftermål mellan två författare. Min lilla vaktparad gav högtiden lite extra kolorit.

I konstvärlden är den givna nyheten att Daniel Birnbaum slutar som chef för Moderna och intar en ny framträdande position i Acute Art. Det rör sig om att producera och sälja konst som virtual reality. Finns det en stor framtid för sådan konst? Man kan nog vara säker på att den kommer att ha en plats som en av teknikgrenarna. Vi får vänta med spänning på vad som komma skall.

I övrigt är konstvärlden sig lik. Som så många andra världar kan man inte få nog av Trump. Först var det ballongtrump över parlamentet och sedan har vi också en konsttävling i antitrump. Besattheten av Trump tar sig många uttryck. I samma anda har den för övrigt intressanta konstnären Josephine Meckseper skapat en amerikansk flagga som blivit nerplockad efter protester. Inget riktigt kap för konsten skulle jag mena.

I den politiska fåran fortsätter paternosterverket oförtrutet. Hynek Pallas skriver långt och väl igenkännbart om hur Europa skall knäcka nationalismen (Expressen). Och äntligen fick Medborgerlig samling lite vind i seglen när de portades från pridefestivalen. Även pridebranschen lider svårt av inflation.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 6 kommentarer

2613: Valstämning

Det blir inte någon riktig valkampanjstämning förrän det traditionsenliga löftet kommer. Men det kom tidigt och det blev Annie Lööf som bjöd till. Alltså 100 000 nya jobb (DN). Vallöften är som tomten, nödvändig, påtaglig och i slutändan obefintlig. En nyare tradition som har etablerat sig väl är att lägga ut texten om hur väljaren inte skall rösta fel. Det gäller naturligtvis de omhuldade Sverigedemokraterna. Tamas Gellert lägger ut en lång text angående etnicitet och olika kulturers värde (Aftonbladet). Den sången har vi hört många gånger men som det är med traditioner är upprepningen det bärande. I och för sig är det ett intressant ämne men Gellerts avsikt är inte att intressera sig för sakfrågan. Någon verkan torde det inte ha men det skapar valstämning. För att ytterligare fullfölja detta moment ger sig David Baas på ett annat kärt ämne: SD:s mediestrategi (Expressen). Utan tvekan har SD lyckats väl i detta ämne men deras strategi skiljer sig inte från andras. Men man bryr sig mer om SD.

Publicerat i politik | 58 kommentarer

2612: Bråkstakar på låg nivå

NMR har som sagt lyckats rätt väl i Almedalen. Man kan ju tycka att en sådan organisation borde avfärdas eftersom deras politiska budskap befinner sig bortom rimlighetens gränser. Polisen har fått kritik och har svarat (Aftonbladet, Expressen). Formellt sett är det alltså inte alldeles enkelt att bli av med bråkstakarna. Deras försök till maktdemonstrationer är närmast ett uttryck för maktlöshet. De har inget stöd utan existerar genom att synas och genom de reaktioner som de lyckas få fram genom villiga medier.

Vad menar mina läsare. Skall den här församlingen bort eller fortsätta att vara ett pittoreskt inslag i det idylliska Almedalen?

Publicerat i politik | 8 kommentarer

2611: Positionering, ringare och gungor

Almedalen är särskilt intressant i år eftersom man med spänning kan följa hur partierna skall gruppera sig. Några deklarationer i klarspråk blir det naturligtvis inte eftersom det gäller att vänta ut de andra och se vilka erbjudanden som verkar bäst. Det blir därför utrymme för spekulationer som kan ge åtskilliga spaltmetrar. NMR är förstås en av de uppmärksammade attraktionerna. Skall det bli något bråk? Hittills har det inte blivit något anmärkningsvärt. Att de försökte störa Annie Lööfs tal idag blev enbart till hennes fördel.

En oväntad händelse har fått genomslag i nyhetsflödet (Aftonbladet). Den är sedelärande. Har man inga resurser kan man ändå nå kokpunkten genom att någon blir provocerad. Thomas Gür presenterade 9,5 teser om integration på kyrkbacken i Visby. Och domprosten lät klockorna ljuda då han anade ”fara å färde”. Ring, o klocka ring, i tid och i otid, kan man tillägga. Men politik får också lov att vara kul. Det gjorde åtminstone några på smittande gott humör. För att citera Carolina Söderholm i hennes recension av Superflex i den nyöppnade konsthallen Copenhagen Contemporary (SDS). Söderholm som brukar vara entusiastisk inför det mesta kan dock inte hålla tillbaka en liten besvikelse inför ytligheten. Superflex bidrag består i ett stort antal gungor som fyller hallen. Det är samma utställning som tidigare har genomförts i Tates turbinhall. Guardians recensent var inte överväldigad. Det får nog sägas att Superflex gungor är ett mindre lyckat i den mycket framgångsrika danska gruppens verksamhet. Dels har den här typen av relationell estetik (lite lek som för oss närmare varandra) sett sina bästa dagar och dels ligger det alltför nära Carsten Höllers rutschkanor som gjordes för några år sedan (och som var en succé).

Tyvärr inga direkt sensationella nyheter i konstvärlden. Dock en intressant rengöring av en Manetmålning. Manet använde gärna svart färg men långt ifrån alltid. De svarta strecken i den avbildade damens klänning visade sig vara blå. Målningen visade sig för övrigt vara justerad av någon för att tydligen göra den mera attraktiv för marknaden (Art Newspaper).

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2610: Marxismen och konsten

Min gode vän Peter Ekström, rektor på Örebro konstskola, har gett ut en bok om ”Konst och marxism”, Att placera sig själv i historien. Jag tackar honom ödmjukast för detta initiativ. Böcker som berör konstens teori dyker inte upp så ofta. Teorin idag handlar mest om sociala och politiska teorier som kan tillämpas i konstprojekt eller brukas till aktivism.

Med det sagt får jag genast att det är en ofullbordad bok. Den horisont som skisseras upp kring konsten och marxismen är väldig och lämnar naturligtvis stora blottor och lite för snabba slutsatser. Men det är ändå en bok som kan debatteras.

Ekström är t ex besviken på konsten eftersom han menar att den inte har någon ärofull historia. Han ser vad han kallar två ljusglimtar. Dels är det folkliga inslag som han tycker man borde kalla för konst och dels är det ”radikala” konstnärer där han nämner Courbet, Picasso, Dürer och Brueghel den äldre samt streetartkonstnären Mira Shihadeh.

Angående den folkliga sidan innefattar den sådant som ofta brukar benämnas som kitsch eller outsider art. Dagens konstvärld har knappast några problem med att vid behov sätta etiketten konst på dessa ting. Men det räcker inte långt för det måste också ses som högre kvalitet. Det har man gjort ibland och det gör konstvärlden genom sin makt att kalla vad den önskar som konst. Varför man skulle göra en ytterligare affär av detta är mig obegripligt. Ekström tycks nonchalera konsten som en komplex verksamhet. För att sätta sig in i den världens mysterier kräver lång och gedigen utbildning. Det borde han ha märkt på sin konstskola. De exempel han nämner på radikala konstnärer är inte särskilt övertygande. Courbet hade visserligen politiska intressen men främst var han den store Courbet som följde sin fars råd att skrika högst och gå rakt fram. Picasso som politiker får man ta med stor försiktighet. Han ville vara med men främst var han målare och det han åstadkom för kommunismen var inte mycket mer än ett lustigt porträtt av Stalin. Varför han drar in de båda renässansmålarna är svårare att förstå. Det rör sig om en helt annan kontext än vad som gäller för konstnärsrollen idag. Mira Shihadeh är ett föga känt namn och blir lite underligt med tanke på att det myllrar av aktivistiskt lagda vänsterkonstnärer. Detta för mig också in på kapitlet i boken som behandlar samtidskonsten. Jag är lite osäker på hur Ekström ser på samtidskonsten. Man får inte riktigt någon uppfattning om vad detta skulle vara. Jag menar att det finns en stark konsensus kring detta fenomen som har pågått sedan mitten av 1990-talet (när den postmoderna filosofin började blekna bort). Det är lätt att se vad det rör sig om genom att studera biennaler, större utställningar, tongivande curatorer och teoretiker. Eller kasta blick i e-flux journal. Och här är det politik som borde passa Ekström. Men istället skriver han: ”Jag är en av dem som tycker mig se att samtidskonsten är trött. Inom den produceras inget nytt och förvånande längre. Dess olika genrer är sedan länge väletablerade och salongsfähiga. Samtidskonstens kulmen var kanske Berlinbiennalen 2012 där den konstnärliga arenan helt hade lämnats över till politiska aktivister.”

Jodå, Ekström är inte helt fel på saken. Jag trodde också i min enfald att Berlinbiennalen 2012 (med dess misslyckade politiska aktivism och nymarxism) skulle vara slutet på aktivistambitionerna. Men så var det inte. Efter sex år kan man konstatera att årets Berlinbiennal är politisk och att man inte längre vill tala om konstnärer utan ”deltagare”. Manifesta i Palermo går in för migrations- och miljöfrågor och båda dessa utställningar har fått jublande recensioner. Vi har inte sett slutet än. Och svårigheten att komma ur det här systemet är det behjärtansvärda, att konstnärerna idag måste ta ett politiskt ansvar. Den regeln är järnhård.

Det är möjligt att jag och Ekström kan bli eniga om att samtidskonstens politiska ambitioner är klarerade av institutionerna, godkända och legitimerade och att det just därför är tämligen meningslösa (bortsett från att det även den här vägen dyker upp intressanta konstverk som kan stå fira i förhållande till det politiska budskapet). Ekström skriver att han känner till att det finns ”En rad unga konstnärer, av alla gamla sorter och en del nya sorter” som inte känner sig hemma i samtidskonsten. De bryr sig inte om samhällskritik och drar inga gränser mellan finkultur och kommersialism. Tyvärr får vi inte veta mer om detta än att Ekström tycker sig skönja något sådant.

Man får komma ihåg att konsten är konstvärlden. Överskrider man dess gränser har man inte längre någon konst. Det finns bara en väg och det är att söka sig mot konstens kärnområden, antingen det är internationellt eller lokalt. Annars finns man inte.

Publicerat i Böcker, konstteori | 6 kommentarer

2609: Storstök i stugan

Viss oro har utbrutit i politiken sedan SD har fått lite vind i seglen i de senaste opinionsmätningarna. Det s k ”ödesvalet” närmar sig. Att det har blivit så beror naturligtvis på att de etablerade partierna och deras anhängare har utmärkt sig genom en utomordentligt dålig strategi gentemot SD. Nu ser man att man försöker fortsätta med samma strategi. Nå, det blir till slut mest ett spel för gallerierna eftersom politiker inte kan göra särskilt mycket när det kommer till kritan. Men det blir en spännande sifferlek med många möjliga kombinationer.

Sven-Eric Liedman är djupt tagen och hoppas på Marx och marxismen (DN). Men varken den eller några andra ideologier fungerar längre. Kapitalismen har den fördelen att den inte är någon ideologi utan en mekanism. Politikernas uppgift är att pragmatiskt och efter förmåga reglera kapitalismens härjningar.

Publicerat i politik | 63 kommentarer

2608: Representationen och modernismen

Under de senaste decennierna har konsten befunnit sig mellan polerna estetik och etik. Etiken har kommit att dominera eftersom konstens innehåll i politisk mening är den avgörande. Samtidigt fungerar konsten inte med en aktivistisk budskapsförmedling. Estetiken måste finnas med. Det går att skapa intressanta verk om man lyckas placera sig någonstans i mitten av den här polariseringen. Det blir knappast fråga om några omvälvande bidrag men tillräckligt för att fylla konstvärldens krav på hygglig kvalitet.

Man skall komma ihåg att situationen har uppstått i och med att modernismens estetik har övergivits. I ett tidigare skede, i varje fall fram till 1980-talet, var det tämligen självklart att estetiken automatiskt tillhandahöll en tillförlitlig etik. Kant betraktade estetiken som ett uttryck för harmoniseringen mellan kunskap och omdömesförmågan. De tyska filosoferna såg konsten som en väg till den absoluta insikten. Och den praktiska hanteringen kom att handla om konsten som ett uttryck för en högre, andlig erfarenhet. När detta gick i graven får estetiken svårigheten att skilja sig från det dekorativa. Under ismernas tid kunde konsten hålla sig levande genom att radikalt uppvisa nya estetiska möjligheter, alltför avancerade för att kallas för dekorativa.

Nu står man alltså i polariteten utan något egentligt rörelseutrymme. Det är därför vi har sett hur representationen blir en, ehuru något tveksam, förnyelsemöjlighet. Med representationen kan man komplettera konsthistorien eller rentav försöka skriva om den. Det som skall skrivas om är modernismens historia. Eftersom förutsättningarna för modernismens estetik inte längre är trovärdiga är det en rätt märklig nyhyllning av modernismen.

Jag tänkte på det här när jag såg Siri Aurdals utställning på Malmö konsthall. Ingen tvekan om att det är sevärt och värt mer uppmärksamhet än det tidigare har fått. Det ändrar ingenting avgörande i modernismens historia men den nordiska och kanske internationella konstscenen kan kompletteras med en kvinnlig konstnär. Det finns gott om exempel. I Göteborg kommer i höst en utställning om polsk sekelskifteskonst (kring 1900). Jo, det är inte bara Paris som producerar konst vid den här tiden. Men återigen, det förändrar inte något väsentligt. Vad man inte kan ändra på är hur inflytandet och påverkningarna har kommit från några bestämda håll.

Kan man överhuvudtaget tänka sig en modernismens återkomst?


Siri Aurdal, Våglängd, från 1960-talet.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 7 kommentarer