En prominent kommentator har skrivit några gånger idag. Jag har äran att hälsa Amatullah välkommen. Hon är min döshotsängel som fått dagsböter för sina rätt häftiga uttalande om slakt och skära strupe. Amatullah är också en temperamentsfull dam vilket jag erfarit de gånger hon ringt mig. Det är dock min förhoppning att hon fortsätter att skriva och att hon inte låter sig förstummas av en och annan kritisk anmärkning från andra kommentatorer. Och jag tycker att det är småaktigt att rätta hennes svenska. För min del går det bra, om inte bättre, när hon skriver sopptuna istället för soptunna. Amatullah ger sharialagen, om inte ett ansikte, så varje fall en temperamentsfull penna. Och jag tror henne när hon säger att hon inte är något socialfall utan arbetar och betalar skatt. Sådant uppskattar folket. Här är ett par av hennes bidrag:
”Lars , den domen om dagsböter hamnade i en sopptuna och jag erkänner inte era lagar eftersom endast sharia gäller för mig Vi hotar inte dig för livet för att vi tycker inte om dina glasögon
Som ni svennar säger ; som man bäddar får man ligga”
”När jag kom till Sverige var jag inte sann troende annars skulle jag aldrig komma hit Ta det lugnt , jag har för planer att flytta härifrån så fort det går men inte för att ni säger detta , utan för att jag vill
Min man och jag , vi jobbar och betalar skatt , precis som många andra Muslimer .Vi sköter oss och skadar inte denna samhälle på nåt sätt ( jag inte äns fuskåker ) Om vissa familijer är tvungna att ta socialbidrag betyder inte detta att ni har rätt att kränka de Det är få företag som vill anställa en Muslim och sedan ni pratar strunt att Muslimer vill inte jobba .
Sverige gör fel , först de tar emot flyktingar sedan behandlar de illa . Stäng era gränser och ta inte några hit ! Men förresten , vem ska ta de skitiga jobb då ?
Jag är Muslim och era lagar gäller inte mig , det är bara så . Om jag skulle acceptera era lagar då kan jag inte längre vara Muslim
Och det stavas inte sopptuna utan soptunna , tack fröken Sverige , äntligen gör du nåt nytta”
Det finns ingen anledning att tro att hon inte skulle vara äkta vara. Jag känner igen hennes e-postadress sedan tidigare.
Idag kom i varje fall ett litet försök till kritik ur konstens synvinkel. I en artikel av Erica Treijs i SvD uttalar sig Sune Nordgren:
”–Ändå är han ingen konceptkonstnär, kanske beroende på att han är kemiskt befriad från humor, spelar på sina akademiska meriter med en pretiositet som inte håller.”
Att jag inte skulle vara konceptkonstnär kan han inte mena. Troligen menas att han inte tycker att jag är någon bra konceptkonstnär. För konceptkonstnär är en neutral beteckning på en konstnär som arbetar med idéer snarare än form och material. Att jag är befriad från humor kan han inte heller mena, han vill nog uttrycka att han inte uppskattar min humor som när den riktas mot konsten gärna ironiserar över konstvärldens dignitet och dignitärer. Slutklämmen att jag råkar ha akademiska meriter kan hänga samman med Sunes begränsade tillgångar i detta område. Han är inte mycket till teoretiker. Detta ej sagt för att ringakta Sune som är värd all heder som organisatör och curator.
Mårten Castenfors citeras i artikeln från sin essay i Om konst. Utöver att han snabbt bestämmer sig för att mitt projekt är en ”pseudoprovokation” –
(Tänk gärna till inför denna rätt vanliga anmärkning: Varför skall det skrivas så ofantligt mycket om en sådan? Och varför måste det gång på gång ”bevisas” att det inte är en ”riktig” provokation? Brukar inte en riktig provokation ofta bli avfärdad med just ”pseudoprovokation”? Nimisprojektet betraktades på sin tid som pseudoprovokation, men så ser man det inte numera)
– ger han sig ut på en resa om att det var bättre förr.
Mårten drömmer om en alternativ konst:
”…den på djupet omstörtande konsten, den konsten som förmår förändra ett mänskligt beteende och liv är en konst som sällan eller aldrig kommer i ett medialt ljus eftersom den, utav sin inre mångskiftande logik, skyr ytans spektakelretorik och istället riktar sig direkt från en individ till en annan.”
En sådan konst har vi ännu inte sett till. Jag skall vara den förste att applådera upptäckten av den. Lite förhoppning om att det finns något värdefullt samlar Castenfors i en liten skälvande hyllningsharang till några av gårdagens konstnärer:
”Där, i Dan Wolgers fallna Kristus – ett objekt med Kristus som marionett, som en från korset nedfallen ängel endast kvarhållen av tunn sytråd – huserar även min bräcklighet och smärta. Där, i Venedig i den tyska biennalenpaviljongen 1989, i mina fumlande steg mot Hans Hackes sönderslagna marmorgolv, hör jag historiens grymmaste slag. Där, i Shirin Neshats dubblerade videoprojektion, i spelet och den geniala kontrasten mellan en sångerskas urkraft och de uttryckslösa mörkklädda männens vita skjortor, finner jag tecken för det andlösa. Där, i den självklara kraften efter en pensel mot en duk, i ett absolut berättande färgstreck av Jarl Ingvarsson, finns en röst, en nerv, ett liv. Och där, inför Cindy Shermans fotografiska öga, en frusen blick av ren och skär ondska och förtvivlan, finner jag ingen nåd, där måste också jag våndas.”
Dessa exempel (justeras att Hans Haacke – skall stavas så – visade sitt marmorgolv i Venedig 1993) är dock mediala i konstvärlden. Här rör det sig om uppmärksammade eller mycket uppmärksammade konstnärer. Naturligtvis inte utanför konstvärlden men så är det med konsten att den nästan alltid stannar kvar där.
Erica Treijs har fördjupat sig i min och Martin Schiblis bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”. Hon drar slutsatsen att det jag skriver är det jag själv till punkt och pricka följer. Boken är ett sätt att beskriva hur konstvärlden fungerar och hur man kan utnyttja en sådan kunskap för att överleva som konstnär. De flesta går som bekant under beroende på den våldsamma överproduktion det är på konstnärer.
I boken har jag också betonat att man bör följa tendenserna i konstvärlden. Jag skriver också om provokationer som går utanför konstvärlden. Sådana är tveeggade. De kan vara korrekta nog att bli till fördelar men är ändå en utmaning mot hur det brukar fungera. Lätt hänt att en konstnär blir en one-timer med ett uppmärksammat projekt – och inte mer.
Treijs tycks tro att hon har slagit huvudet på spiken när hon citerar boken med:
”Nätverket måste prioriteras framför att producera konst.”
Det är inte enbart strategisk rekommendation. Det är en beskrivning av hur konstnärlig kvalitet skapas. Sådan finns endast i mindre utsträckning i produktionen av konstverket. Konstnärlig kvalitet uppstår när en konstnär lyckas positionera sin verksamhet via de rätta kontakterna, stöd av lämpliga curatorer och kritiker och hur man lyckas nå fram till de bästa utställningsrummen. Så är det bara, skyll inte på mig.
Skulle kunna vara kränkande men blev det inte. Xiaoyuan Hu, Mine 2004.
(Illustration i en bibel med blindskrift, Documenta 2007)
