Vilks.net

Slavoj Zizek har några ej helt oävna funderingar kring fundamentalismen i sin artikel från 2006 ”Hur långt räcker toleransen” (Aftonbladets kulturpocket Tyst). Han menar att en fundamentalist är en komplett egoist, i sin tro fullständigt övertygad om sin egen förträfflighet. Och, fortsätter Zizek:

”Detta står i bjärtast möjliga kontrast till de terroristiska pseudofundamentalisterna som är djupt oroade, fängslade, fascinerade av de icke-troendes syndiga leverne – det är tydligt att de, när de bekämpar den syndige Ande, kämpar mot sina egna frestelser. En så kallad kristen eller muslimsk fundamentalist drar vanära över den verkliga fundamentalismen. /…/ Vad fundamentalisterna verkligen saknar är paradoxalt nog just en dos sann ’rasistisk’ övertygelse om den egna överlägsenheten. /…/ en våldsam pseudofundamentalist däremot är mer inriktad på (att skapa olycka åt) andra än på (att skapa ett lyckligt liv åt) sig själv.”

Det ligger något i detta. Och hur väl stämmer det inte om man tittar in i, inte fundamentalisternas, utan pseudofundamentalisternas myshörna. Där är det fest i Kapernaum ty äntligen har ett tecken på Guds välvilja visat sig. Det ger mersmak:

Smaklösheten är förstås överväldigande; kulturernas krock är barsk men lärorik.

Uppryckning behövs och vägen dit heter utbildning och jämställdhet. Som blivit bekant kan vi nu se fram emot imamutbildning vid våra högskolor (Leijonborg ger sig inte), vilket kan möjliggöra väsentliga kompletteringar till den religiösa sektorn såsom genuskunskap, samhällslära, kvalitetssäkring, kundanpassad service m.m. Kort och gott ett införande av en hälsosam tjänstemannaanda i trossystemet.

Vad som ligger inom räckhåll är att även satiren skall kunna delas mellan trossamfunden. Har ni inte sett och hört Ringaren av Hasse Alfredsson bör man göra det här. Så får vi tänka oss den fullt rimliga parallellen, bönutroparen. Med små justeringar är Alfredssons monolog fullt gångbar.