Andreas Malm gav sig den 14 feb på islamofobin i DN.
”DEN ORGANISERADE islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet. Dess centrala doktriner sipprar ned från de högsta nivåerna: muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt.
Som Expo framhåller är denna islamofobi, trots att den alltmer genomsyrar även vårt lands politiska kliMat – eller just därför – ett bortglömt ämne.”
Vad man kan förstå av allt detta är att det skall finns olika sorters islamofobi. Jag är inte djupare insatt i ämnet men kan räkna ut så mycket att den finns en sort som är ”Organiserad islamofobi” (OI) och då kanske resten är ”Oorganiserad islamofobi” (OOI).
Malm varnar för SD som får beteckningen Parti Fobi. Nu kan man ställa frågan om vilken taktik som är den bästa för att vinna tillbaka röster som hamnat hos SD. Kommer Malms artikel att fungera som en sådan röstfångare? Jag har svårt att tro det. Debattörer är en sak, de tjafsas inbördes och har en egen tävlan om vem som är duktigast. Ingen anständig debattör är t ex islamofob, men om det är möjligt att drämma den etiketten på en motdebattör kan det påverka den befintliga hackordningen.
Politikerna är ett annat släkte. Deras uppgift är väldefinierad: Först och alltid först: Att vinna röster till nästa val. SD har lyckats väl med taktiken att sikta på invandrarna och särskilt på muslimerna. Socialdemokraterna är beredda att gå till motåtgärder:
”Vi kan bara bekämpa sverigedemokraterna med kunskap och goda argument”, skriver Marita Ulvskog och Mats Johansson i Aftonbladet.
Det var inte mycket till taktik. Vilken kunskap och vilka goda argument kan det vara som går hem hos väljaren, eller skall vi säga ”kunden”? Men frågan är om Socialdemokraterna har något att vinna genom en offensiv mot SD. Sossarna har haft enligt opinionssiffrorna haft en god tillströmning av nya väljare. Skall de vinna ytterligare är det nog inte SD som är intressanta och inte heller är risken stor att tidigare sossar kastar sig över till SD. Men det vet de naturligtvis om och antagligen är skälet enbart taktiskt, partiet skall visa att de tar sitt ansvar. Att visa det kan ge några röster.
I deklarationen i Aftonbladet tar de båda skribenterna fasta på ett kärt gammalt citat:
”På partikongressen 1978 sammanfattade Olof Palme en stor del av socialdemokratins budskap med: ’Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi’.”
Ett lärorikt exempel eftersom alla riksdagspartier kan säga detsamma, inklusive SD (Stalin kunde också ha sagt det, däremot inte Hitler). Det kostar så lite, det betyder ingenting och påminner om Schillers gamla dikt, numera i EU:s visa ”Alle Menschen werden Brüder”. För att tränga in i den musikaliska endräktens politik bör man lyssna och se på uppförandet i Lissabon 2007. Där står de, inklusive statsministern Reinfeldt, och försöker se allvarliga ut när de lyssnar på den något osäkra klaverstämman och de små barnen.
Palmes ”vi” ger anledning till några funderingar. Hur skall detta ”vi” se ut, vad ingår för att få vara med i Palmes och alla andra seriösa politikers ”vi”? Kan man t ex oförsonligt kräva Sharialagar? Och hur skall de i vi:et från början ingående (man kan utgå ifrån att Ulvskog och Johansson är givna ”vi”) ställa sig till dem som opponerar ”vi:ets” regler? För man får väl förutsätta att de grundläggande mänskliga rättigheterna ingår. Vi:et har också problem med dem som inte alls vill vara med i vi-deklarationen. Hur skall man då göra? Tvinga in dem?
Svaret är att man inte skall göra något som helst eftersom det enbart är fråga om en politisk plattityd. Idealiskt för en politiker, vars första rättesnöre är att om möjligt inte företa sig något annat än att säga något som låter som om något skulle företas. Och att det låter bra och framförs på ett vinnande sätt. Det handlar om att vinna den lynnige väljarens känslor och ihågkomma att ett val numera är en tävling som starkt påminner om Eurovisionsschlagerfestivalen.
Lite bekymmer är det med islamofobin eftersom den kan ge ett parti några extra röster. SD har sett sin chans och några av riksdagspartierna är säkert bekymrade eftersom de levererar väljare dit.
Skall man vinna tillbaka väljarna kan man fundera på att söka en position mellan hökarna och duvorna. Där är det för närvarande tomt.
