Vilks.net

Jag har funderat lite över vad Yngve Rådberg skrev i en kommentar:

”Även många av inläggen på din sida delar vissa mindre smickrande egenskaper med den religiösa fanatism som den vänder sig mot: myter och ogrundade påståenden upphöjda till sanning, hätska utfall, grumliga argument, oförsonlig vi-mot-dem-mentalitet etc. Jag är alltså inte så benägen att placera dig i islamofobfacket, men om du i allmänhetens ögon ska hamna någonstans mellan islamofob och islamodul får du nog se till att distansera dig från den islamfientliga pamflettideologin, samt vissa av dina påhejare.”

Bortsett från att jag aldrig tidigare har stött på ”islamodul” (som jag antar ligger nära ”islamofil”) är det ett intressant förslag. Men jag har inget behov av att framstå som ren och oförfalskad. Mitt projekt är fortfarande ett konstprojekt och allt som strömmar dit gör bilden större och rikare. Jag är helt klar över att när man blir överentusiastisk kritiker börjar man odla samma tendenser som dem som finns i det man angriper. Det finns många som har behov av att kalla mig för islamofob och sådana sociala skulpturer äger också sin rätt att uttrycka sin harm. Nu är Vilks i detta sammanhang också en social skulptur och vi kan därför studera sam- och motspelet bland dessa objekt. I den stora och expanderande kören av kränkta människor kan det emellanåt ljuda något som inte är alltför slitet och banalt.

David kommenterar angående musikalen Dogs att jag och Schibli skriver i vår beryktade bok att man aldrig skall illustrera i konsten. Den saken är lite mera komplicerad i musikalen eftersom den utgångspunkt som lämnats till Neurobash är att göra en dokumentär framställning. Vad vi hittills sett är en trailer som kommer att följas av ytterligare en innan det blir dags för själva föreställningen vilken förmodligen kommer att ha sin urpremiär i Danmark. Hur det projektet kommer att utvecklas och vad som är vad i ett sådant är ännu svårt att säga något om. Man kan lugnt räkna med att det inte kommer att uppfattas som bra konst av konstvärlden eftersom projektet i sig är avvisat som opassande.

”Vad är medierna idag”?, tänkte jag igår i Oslo. Svaret är inte överraskande: Intensivt, känslofyllt och aktuellt samt växlande. Därför var matsedeln i programmet I Kveld: Muhammedteckningar med dödshot, en passionerad astronom som lovprisade den månförmörkelse som vi inte får se på grund av mulet väder samt en cuban som talade om sina barn- och ungdomsupplevelser av Castro och Cuba. Jo, förstås, interaktivet. Ett par telefonsamtal togs emot från tittarna. Detta torde vara vår tids ideologi.

Med vad som helst

Jo, faktiskt har hotbilden mot konstnär Vilks förändrats under de senaste dagarna. Riskerna har ökat. Allt enligt hjärntrusten Säpo. Nå, det aktiverar polisen som har börjat surra runt huset på kartan. Konstnären, dvs. jag, har flytt till Oslo. Dock är det sista inte korrekt. Jag är nu ankommen till Norges storby för att medverka i programmet I kveld på nrk 2. Hotbilden betraktar jag som hypotetisk men den ger lite atmosfär åt konstprojektet som nog kommer att fortsätta ett bra tag till.

På flyget upp läste jag norska Dagbladet och fängslades av den norske regissören Torkil Sandsunds inlägg ”Kampen for ytringsfridomen”. Artikeln är skriven på klingande nynorsk och författaren arbetar i Afghanistan. Hans budskap är entydigt och en kommentar till den danska nypubliceringen av karikatyrerna:

”Skall man kämpa för yttrandefriehten må man tänka globalt och långsiktigt och inte kränka en hel muslimsk värld för att hämnas tre danskar. Med sådan blinda principiella aktioner undergräver vi begreppet yttrandefrihet och arbetet för yttrandefriheten i hela världen.”

Ja, slutsatsen av den harangen är att varje form av kritik skall värderas utifrån hur det kan påverka alla andra länder och riktningar. I grunden betyder det att vi har obildade och otillräckliga grupper av människor som genom en strategisk plan och steg för steg skall lära sig västerländskt tänkande. Antar jag. Men följderna kan knappast bli andra än att det inte blir mycket som kan kritiseras eftersom man alltid kan räkna med att någon okunnig kan missuppfatta saken.

Vi lever alltmer i de kränktas tid. Och för att stiga in i kränkrummet och få stöd av välvilliga kulturarbetare är det enda kriteriet – som vi lärde oss igår – att den kränkte känner sig kränkt.

”Jag uppfordrar med detta norsk press till att ta starkt avstånd från den danska pressens kortsiktigt tänkta missbruk av yttrandefriheten,” avslutar Sandsund sin drapa.

Så förstärks mysteriet med bilden som praktiskt taget alla har sett men som inte får förekomma i tryck i Sverige (undantag SDS). Med få undantag gäller det också Norge.

Antingen eller kommer att fortsätta.

Debatten om muslimer har alltså lärt oss att debattörerna kan indelas i två kategorier. I ena hörnet islamofoberna och i det andra islamofilerna. En sak som förändrats dramatiskt på senare tid är att mängden av islamofober ökat kraftigt. Man kan utan vidare tala om att den institutionella konstteorin är tillämpbar:

En islamofob är en sådan som av en islamofil betraktas som islamofob.

I motsats till vad som gäller i konsten är man inte intresserad av någon kvalitetsdefinition. Det är fullt tillräckligt att konstatera att någon är islamofob.

Andreas Malm fortsätter i DN sin berättelse om islamofobins insteg i västvärlden. Han hämtar bland annat material från Gottschalks och Greenbergs bok Islamophobia. Making Muslims the Enemy till vilket Malm adderar:

”Med dussintals bilder från amerikansk press vederläggs här uppfattningen om Jyllands-Posten och Lars Vilks som enstaka experiment i yttrandefrihet. De ingår i en flera decennier lång tradition av förnedring.”

Det är alltså omöjligt att inte tillhöra den långa förnedringstraditionen. Om blott det finns ett uns av satir eller kritik så spelar det ingen roll vad man gör eller vilka intentioner som är tänkta. Kontexten är en och densamma: Islamofobi.

Efter att ha påtalat konflikterna i Mellanöstern summerar Malm:

”Här har den sjukliga islamofobin, med alla sina fixeringar och fantasmagorier, sin materiella bas. Muslimerna på hemmaplan sätts i samband med den yttre fienden, som är reell.”

Sverige demoniserar:

”Som Mattias Gardell demonstrerar i en lysande essä i senaste numret av Tidsignal blir den offentliga svenska islamdiskursen alltmer demoniserande ju djupare Sverige involverar sig i imperialismens militära verksamhet, i synnerhet i Afghanistan.”

Läget är med andra ord hopplöst och förvärras. Tydligen är det så att varje form av kritik är demoniserande.

Genom att föra diskussionen i en strängt dualistisk form får man naturligtvis resultatet att båda sidor demoniserar den andra. Betraktaren som iakttar debattörerna uppmanas att välja sida vilket är antingen eller.

Runt kör de i rondellen. Frågan är om de någonsin kommer fram.

En intressant detalj är att man kan bli både islamofil och islamofob samtidigt. Tar man inte ställning på ett tillräckligt klart sätt kan man utan vidare fördömas från båda håll. Jag inser att jag ligger illa till här.

Vill ni se inslaget i Morgonteve där jag talade med Omar Mustafa kan ni pröva här.