Vilks.net

Kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan blev stoppad när hon skulle åka till Sverige för att hämta Olof Palmepriset. Kanske var den utvecklingen av saken den bästa. Som det har framgått genom t ex den konferens angående kvinnornas rättigheter i Iran som jag deltog i under förra veckan är det inte lätt att vara kvinnorättsaktivist när religiösa rådet styr.

Nu, med denna händelse, kan situationen bli något mera uppmärksammad.

Pierre Schori uttalade sig i tv och menade att det måste vara fråga om ett misstag. Så säger man när man skall var diplomatisk och inte reta upp den totalitära regimen. Ytterligare ett skäl att det är bättre att hon inte kommer. Då får väl även Schori säga något negativt om tillståndet i Mellanöstern. Annars menar han detsamma, som den tidigare danske utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen, att bruket av yttrandefriheten med teckningar och dylikt retar upp de muslimska diktaturerna. Och när de blir ilskna genomför de ytterligare inskränkningar. Därtill går det ut över utlandssvenskar och utlandsdanskar samt exportindustrin. Vidare skapas en starkt negativ bild av dessa länder.

Den taktik som dessa båda herrar, och många andra, föreslår är att lirka försiktigt och respektfullt. Då får man också tro på att det går att nå hela vägen genom att lirka och lirka tills det är helt öppet. Mera troligt är nog att vi får en variation på temat ”undantagstillståndet blir permanent”. Och så skall man förstås inte underskatta motparten. De ovannämnda ämbetsmännen borde vara införstådda med att det lirkas lika mycket från andra hållet. Den ene lirkar lite upp och den andre lirkar lite tillbaka.

Det vore kanske inte någon dum idé att sammanställa en katalog över olämpliga satirobjekt med angivande av muslimsk kränkningsgrad på en skala från 1 – 5.

Pierre Schori i lirkningstagen

Mårten Arndtzén, min vedersakare (men utan ”hard feelings”) konstaterade i Expressen lätt ironiskt när han var på Stockholms samtidskonstmarknader för ett par veckor sedan:

”De som klagar över att konsten inte är vacker nu för tiden har fel. Beauty is back in business. Åtminstone här, i gallerikonstens högre division.
Liksom naturen. Träd, landskap och djur överallt. Oberörda av växthuseffekten. Bilder att vila i, glömma samhällets stök. Hur var det han sa, Matisse: konsten som en skön fåtölj?
Provokationen är passé.”

Något ligger det i det. Storskalighet, anslående, genomfört, putsat i minsta detalj. Sådant är faktiskt inne nu. Ta er t ex en titt på kinesen Cai Guo-Qiangs (331) aktuella utställning på Guggenheimmuseet. Utställningens titel är I want to believe.

Å andra sidan är provokationen aldrig passé. När den är populär är det inte fråga om någon provokation utan bara en liten aptitretare, en sådan där ”överraskning” (muslimer tycker inte om sådant, enligt professor Mozaffari vid Århus universitet).

Provokationen är konstens livsnerv. För att vidga konstbegreppet krävs en provokation. Eller omvänt: När konstbegreppet utvidgas uppfattas det som en provokation av konstvärldens initierade. Sedan går det naturligtvis utmärkt att provocera den större publiken med att köra repriser på redan genomförda provokationer.

Expansionen av konstbegreppet är den enda grundläggande uppgiften som kan fastställas för konsten.

Jag skall inte bli långrandig utan bara konstatera att förr handlade konsten om hur dess form skulle te sig, alltså om estetik. Idag är det avklarat, den kan se ut hur som helst. Nu är det istället uppgörelsen med innehållet. Vad kan konsten handla om? Här är som bekant marken ordentligt minerad.

Den danska gruppen Surrend är knappast provokativ i konstvärldens ögon på annat sätt än att de råkar bli tolkade som islamkritiska. Det torde ändå vara tillräckligt för en åtgärd: Vi får inte höra något om dem från kritikernas sida. Nyssnämnde Arndtzén kommer garanterat inte att ägna dem en rad.

Slutligen en skojig, ehuru svårtolkad sak. Den här fick jag in idag:

Ja, hur skall man se på den? Eller den här:

En ganska intressant bild som visar konstnären intresse för nationalstaten. Det kan också vara en lätt provokativ bild eftersom innehållet kan förstås som pekande långt ut till höger. Ytterligare och till största delen hermetisk information kan man få här. Måhända finns det någon som kan skingra oklarheterna?

Missa inte debatten i Corren. Redaktör Sigvardsson visar sin fulla begåvning när han motiverar att det går för sig att kränka kristendomen eftersom den är en majoritetsreligion. Däremot går det inte med islam för den är en minoritetsreligion.

Vad han inte tänkte var att den omtalade bilden (kristushädning) djupt upprör muslimerna. En sådan representant skrev en kommentar och påpekade sårat detta.