Vilks.net

Dags att se på de svenska toppnamnen i den internationella konstliga. Stabilt är det och vi kan glädja oss åt en bred svensk framtoning med 13 namn under 1 000-strecket. Fortfarande saknas ett riktigt välkänt namn. Sverige har ingen klart lysande stjärna i samtidskonsten, åtminstone inte ännu. De som nämns mest är Billing och Djurberg.

Listan kan förefalla ointressant men konsten ger oss en modell av människans strävan. Vad är konstnärens uppgift? Att uppnå nr 1 på listan. Mot det påståendet skulle säkert de flesta opponera sig. Men det är så att listan beskriver vad man sysslar med i konsten. Man kan ju inte säga att konstens innehåll på något påtagligt sätt påverkar samhället, påverkan är på det hela taget intern. Det man gör leder till att man antingen åker upp eller ner. Så kan man tillägga att konstvärlden konsumerar konsten. Men konstvärlden vill ha kvalitet, letar efter sådan och där är vi igen: Listan avspeglar denna lust till kvalitet.

För att en konstnär skall kunna genomföra det eftertraktade måste denne komma i position att genomföra det. En konstnär som är utanför listan får genast större svårigheter att förverkliga sina idéer och att uppnå ekonomiska möjligheter. Och den som är högt på listan kan dessutom kommunicera på ”rätt sätt” med ”rätt” del av konstvärlden. Utan vidare kan man säga att den cirkulära verksamheten att åstadkomma förutsättningarna för att genomföra det som skulle vara projektets kärna är en full sysselsättning. Projektets kärna, vilket det nu skulle kunna vara (så långt har man inte nått), försvinner i verksamheten. Alla de åtgärder som måste vidtas är i praktiken det konstnärliga uttrycket.

Erling Moested Bugge skriver i Kunstkritikk om utställningen Ghost in the Machine:
”Professorer snakker i dag mindre om ideer og teori og mer om selve mediet – stipendier, computere og konferanser – som avleverer dem. Filmfolk snakker mer om «industrien» enn komposisjonen av bilder. «Kunstbransjen» diskuteres flittigere enn «målet» for kunstneriske uttrykk.”
Det är möjligt att konsten faktiskt kan leverera en generell bild av mänsklig strävan. Alltså något som alltid fastnar i att skapa de förutsättningar för genomförandet av ett kärnprojekt som aldrig kommer till stånd.

1 (1) Ann-Sofie Sidén 457 444
2 (2) Henrik Håkansson 544 545
3 (3) Johanna Billing 553 619
4 (4) Nathalie Djurberg 628 626
5 (6) Annika Larsson 757 755
6 (5) Carl Michael von Hausswolff 774 748
7 (7) Annika von Hausswolff 792 773
8 (8) Annika Eriksson 863 835
9 (12) J. Tobias Anderson 920 1038
10 (9) Miriam Bäckström 949 941
11 (11) Jonas Dahlberg 954 946
12 (10) Magnus Wallin 958 945
13 (13) Matts Leiderstam 992 1055
14 (16) Tobias Bernstrup 1027 1184
15 (19) Maria Friberg 1130 1359
16 (14) Karin Mamma Andersson 1132 1138
17 ( – ) Cecilia Lundqvist 1208
18 (15) Anneè Olofsson 1213 1179
19 (17) Felix Gmelin 1253 1209
20 (18) Cecilia Edefalk 1359 1333

Avslutningsvis lite performance av den holländske-israeliske konstnären Joseph Semah (12.098) född i Bagdad. Jag hade kontakt med honom på 1980-talet när han gav ut bulletinen MAKKOM (som också var en utställningsplats i Amsterdam).
Joseph Semah: Read Full Text

Dem av eder som igår såg Kulturnyheterna fick återigen veta att det utbildas för många konstnärer. Framtidsutsikterna är inte goda för den som vill välja detta yrke. Den blivande rektorn för Konsthögskolan i Stockholm, Måns Wrange, fick svara på frågan om det var fel att producera ett överskott på konstnärer. Det var det naturligtvis inte. Wrange jämförde med den fria forskningen. Denna, liksom konsten, kan inte vara marknadsbunden. Det är riktigt nog men spörsmålet är vem som skall betala kalaset. Och vi fick inte veta hur skolan beter sig inför det förhållande att de flesta eleverna kommer att gallras bort.

Den sistnämnda frågan var en av orsakerna till att jag och Martin Schibli skrev boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Den som vill kan lyckas. En ofta återkommande kritik är att ”då skulle ju alla kunna lyckas och det är omöjligt”. Teoretiskt sätt är det så, men vi har sett lite praktiskt på saken och vet att de flesta elever och konstnärer kommer att driva vidare i samma gamla spår som man brukar. Man vill inte lyckas ”på det sättet”.

Den jämförelse som Wrange gör mellan konsten och vetenskapen är paradigmatisk. Dessa båda institutioner utgör två sektioner av de tre grundläggande värdena i väst:

Det Sanna, Det Rätta, Det Sköna.

Begreppen är något mossbelupna och uppdaterar man dem får man istället de tidsmässiga:

Det Sannolika, Det Politiskt Korrekta och Det Återanvända.

Men även med den tilltufsningen räcker det långt i jämförelse med vad andra kulturer kan bjuda på i detta avseende.

Konsten bygger för tiden mycket på återanvändning. Konstnärer refererar och citerar, de retrospektiva utställningarna blir fräscha genom sinnrika nytolkningar. Skall man komplettera ”Det Återanvända” kan man tillägga ”och Den Socialkritiskt Relationella Interna Reflektionen”. Ironin är kanske skrymmande men, trots allt, det räcker längre än vad det gör på andra håll. Potentialen till att åstadkomma något mer finns alltid till hands för att då och då visa sig.

Dokument och dokumentärt är fortfarande gångbart, Archive Fever öppnade den 18 januari på International Center of Photography i NY.

Hans-Peter Feldmann (178): 100 tidningssidor från den 12 september 2001.

Och den relationella reflektionen dyker upp på Magasin 3 i Stockholm med Tino Sehgal (415) Hans verk får inte fotograferas.

Tino Sehgals genombrott: This is so contemporary! Performance, Venedig 2005.