Intet är väl mera självklart än att vi sedan länge lever i den postkoloniala tiden. Det är den tid då den vite mannen i väst tvingats att erkänna sina synder. Kolonialismen är inte mycket att vara stolt över. Utplundring och mord i stor skala kunde ske genom den vite mannens delvis vetenskapligt belagda överlägsenhet. Senare förlorade det sitt värde, kolonierna avskilde sig från Europa men historiens påminnelse finns kvar. Skam och ånger.
Frantz Fanons bok ”Jordens fördömda” kom ut 1961. Fanon, som deltog i Algeriets frigörelse, kräver en våldskamp utan nåd mot Europa. I förordet till boken faller Sartre honom i talet och går faktiskt ännu hårdare åt de vita herrarna.
Allt måste bort från de forna kolonierna, inga kompromisser eller avtal, förordar Fanon. Författaren inser dock att han måste komma med något konstruktivt. Ett sådant initiativ skall komma från de intellektuella. När de nationalistiska partierna uppstått genom de stora bondeupproren vill dessa ha en grundlig analys:
”börjar att kritisera ledningens bristande ideologiska medvetenhet liksom dess okunnighet i fråga om strategi och taktik.”
När vi ser tillbaka på koloniernas frigörelse är det lätt att inse att de frihetsdrömmar som Fanon ägnade sig åt bara kunde förverkligas i dess inledande fast: att med våld kasta ut inkräktarna och upprätta den egna nationen. Sedan kom kompromisserna och avtalen. I den postkoloniala världen står vi fortfarande inför detta faktum. Europa gick inte under:
”När däremot Fanon hävdar att Europa går mot sin undergång är det inte alls något nödrop, utan en diagnos” (Sartre i förordet).
Fanons konstruktiva dröm manas fram i slutkapitlet:
”Alltså kamrater, låt oss inte erlägga någon tribut till Europa genom att skapa stater, institutioner och samhällen som är inspirerade av dess mönster. Mänskligheten väntar sig något annat av oss än en ovärdig imitation och karikatyr.”
Där har vi vad Fanon kallade för ”tredje världen”, alltså den värld som skulle kunna ersätta de två vid den tiden dominerande stormakterna.
Fick vi några alternativ? Länge spanade de intellektuella förgäves men så kunde tidens ledande guru Foucault entusiastisk berätta att det fanns något annat, den iranska revolutionen:
”Det är ett uppror av människor med tomma händer, de vill lyfta det väldiga ok som tynger var och en av oss, men i synnerhet dem själva, dessa oljefältens brukare, dessa bönder vid imperiernas gränser: världsordningens hela tyngd. Det är kanske det första stora upproret mot hela planetsystemet, den modernaste formen av revolt. Och den mest vansinniga.”
”Islam, som inte bara är en religion utan också en livsstil, en tillhörighet till en historia och en civilisation, riskerar att bli en krutdurk i form av hundratusentals människor. Sedan igår kan varje islamisk stat ha genomgått en inre revolution med utgångspunkt från sina sekelgamla traditioner.”
Men allt stod naturligtvis inte rätt till i det befriade riket. Kvinnorna i Iran fick snabbt inse detta och när en iransk kvinna, ”Atoussa H.” skrev ett brev till Le Nouvel Observateur 1978 och berättade om grava missförhållanden avfärdade Foucault klagomålen som antimuslimskt hatiskt förtal:
”Men det finns två saker som inte kan tolereras: 1) Att rikta ett och samma förakt mot islams alla aspekter, former och möjligheter och förkasta alltihop med stöd av den eviga anklagelsen ’fanatism’. 2) Att misstänka alla västerlänningar för att bara intressera sig för islam av förakt för muslimer…Problemet med islam som politisk makt är i våra dagar ett nyckelproblem och kommer så att förbli i åratal framöver. Det viktigaste villkoret för att kunna ta itu med detta i samförstånd, må det vara stort eller litet, är att inte blanda in hatet.”
Vi ser att Foucault var tidigt ute i debatten om politisk islam och att han elegant visar vägen till det senare så populära begreppet ”islamofobi”.
Några månader senare skrev Foucault ett öppet brev till Khomeinis premiärminister Bazargan och bad honom visa respekt för mänskliga rättigheter. Därefter uttalade sig Foucault ytterst fåordigt om det iranska revolutionsalternativet.
Hur skall man då se på situationen som råder i vår tid? Alternativet är förstås detsamma som kompromissen, alltså det som Fanon på inga villkor önskade. Dagens kompromiss bygger på en oklar idé om mångkultur där ömsesidig respekt skall råda. Europa får utöva denna respekt med ett huvudnedböjt av sitt skamliga koloniala arv. Vi skall lirka med infödingarna och spela rollerna som jämlikar genom ett järnhårt grepp om det politiskt korrekta. Det är knappast fråga om någon uttänkt strategi. Europa vill finna en traditionell kompromiss som gör att allt blir vid det gamla samtidigt som man beaktar det dystra koloniala arvet. Riskabelt spel? Nej, blir tokerierna alltför påfallande kommer protesterna att bilda tillräcklig motvikt.
Och Europa ger sig inte utan uppträder alltså med i praktiken koloniala anspråk inbäddat i en ny förklädnad, ”det mångkulturella Europa”. Plats för alla, men särskilt för dem som är mer mångkulturella än de andra. Integration är en viktig floskel, intresset för att göra något åt saken är mindre. Invandrarna hamnar i sina ghetton, får inga arbeten och placeras i samhällets bottenskikt. Det är dyrt och besvärligt att göra något åt detta. Betydligt billigare är det att inte i onödan reta upp dem. Samhället visar stor bestörtning om det t ex dyker upp en liten rondellhund eller något liknande. Då framträder självutnämnda samhällspoliser som representanter för den europeiska mångkulturen och träder till försvar för dem som förorättats, vilket inte minst är de mångkulturella själva.
Huvudsaken är att ekonomi och handel rullar som det skall, som det alltid har gjort. Påstötningar angående missförhållanden i de tidigare koloniala distrikten görs endast om det är absolut nödvändigt och om det inte oroar handelsavtalen. Det officiella svenska ointresset för hur kvinnor behandlas i Iran hänger samman med att denna stat är en viktig handelspartner.
Mångkulturtänkandet ger också liv åt yttre vänsterflygeln som inte vill ge upp tanken på den befriande revolutionen. Något bättre än det som Foucault lät sig entusiasmeras av syns ännu inte till men de verkar vara nöjda med det. Och dessutom är en sådan revolutionsidé naturligtvis bäst så länge den inte förverkligas.
Frantz Fanon närde en förhoppning om den tredje världens människa. I nästan 50 år har vi väntat på denna och lär få vänta länge än.
Foucault tyckte sig se alternativet men det var en hägring i ökensanden
Och den minsta lilla rondellhund blir ett hot mot det mångkulturella Europa
