Kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan blev stoppad när hon skulle åka till Sverige för att hämta Olof Palmepriset. Kanske var den utvecklingen av saken den bästa. Som det har framgått genom t ex den konferens angående kvinnornas rättigheter i Iran som jag deltog i under förra veckan är det inte lätt att vara kvinnorättsaktivist när religiösa rådet styr.
Nu, med denna händelse, kan situationen bli något mera uppmärksammad.
Pierre Schori uttalade sig i tv och menade att det måste vara fråga om ett misstag. Så säger man när man skall var diplomatisk och inte reta upp den totalitära regimen. Ytterligare ett skäl att det är bättre att hon inte kommer. Då får väl även Schori säga något negativt om tillståndet i Mellanöstern. Annars menar han detsamma, som den tidigare danske utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen, att bruket av yttrandefriheten med teckningar och dylikt retar upp de muslimska diktaturerna. Och när de blir ilskna genomför de ytterligare inskränkningar. Därtill går det ut över utlandssvenskar och utlandsdanskar samt exportindustrin. Vidare skapas en starkt negativ bild av dessa länder.
Den taktik som dessa båda herrar, och många andra, föreslår är att lirka försiktigt och respektfullt. Då får man också tro på att det går att nå hela vägen genom att lirka och lirka tills det är helt öppet. Mera troligt är nog att vi får en variation på temat ”undantagstillståndet blir permanent”. Och så skall man förstås inte underskatta motparten. De ovannämnda ämbetsmännen borde vara införstådda med att det lirkas lika mycket från andra hållet. Den ene lirkar lite upp och den andre lirkar lite tillbaka.
Det vore kanske inte någon dum idé att sammanställa en katalog över olämpliga satirobjekt med angivande av muslimsk kränkningsgrad på en skala från 1 – 5.
Pierre Schori i lirkningstagen
Pierre Schori i all ära , men här saknas mannen som givit namnet till det förnämliga priset som Parvin Ardalan inte får hämta.
Han skrädde inte orden – vare sig det gällde ”diktaturens kreatur” ”eller ”dessa satans mördare”. Vem axlar hans mantel idag ?
Bloggaren Jadi, 27, Tehran säger att Parvi Ardalan är hennes nära vän och en av de modigaste människor hon vet. I 15 år har hon varit aktiv, trots sina hälsoproblem (hon har MS).
http://jadi.civiblog.org/blog/_archives/2008/2/16/3526968.html
Sunday Telegraph berättade igår 2/3 att miss Ardalan, 41, ledde en kampanj som samlade in en miljon underskrifter för jämlikhet för Irans kvinnor. Hon dömdes därför till tre års fängelse för att vara ett hot mot den nationella säkerheten [!]. Hon har överklagat.
http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2008/03/02/wiran102.xml
Telegraph säger också att polisen förra veckan försökte arrestera unga kvinnor för att de bar färgrika kläder. En folkmassa på kanske 2.000 började slåss med poliserna och tvingade dem att fly.
Man läser just inget i svenska media om den ”lågintensiva” men ständiga oppositionen mot regimen i Iran. Studenter mest, men ibland även arbetare–fackföreningsfolk. Skulle kanske vara islamo-fobi att ta upp sådant?
RURIK,
På frågan som du själv ställer: ”Har USA uppnått sina krigsmål?”, svarar du nej!
– USA har uppnått sina krigsmål i allra högsta grad! Huvudmålet var att störta Slaktaren i Bagdad; Spader Äss; Saddam Hussein Majiid Al- Tikriti! Och det har man lyckats med galant!
Jag misstänker att du tittar för mycket på SVT och därav din skeva verklighetsbild!
Rogosjin: ”det knappast gick att utläsa något “kategoriskt” USA-hat i mitt inlägg”!
– Gick det att utläsa något stöd för bombningen av Serbien i mitt inlägg då?!
A G :
Jag sätter värde på att du uttrycker dina åsikter.
Som jag tidigare sagt är det vår rätt och plikt som medborgare i ett demokratiskr samhälle och förspråkare för yttrandefriheten.
A G nja det lustiga är att det inte ens var adresserat till dig, men du nappade ganska snabbt på betet…jag riktade mitt inlägg mot det generella support som USA tycks få bland ett flertal kommentatörer både på den här bloggen
USA räddade livet på en hel del muslimer när de (NATO) bombade i Serbien/Kosovo 1999.
http://www.aldaily.com/
”Arts & Letters Daily is widely regarded as the Internet’s best source for culture and ideas.” Bara att hålla med. I går refererades artikeln i länken nedan – som i all stillhet verkar innehålla en dödsdom för det mångetniska samhället.
http://www.foreignaffairs.org/20080301faessay87203/jerry-z-muller/us-and-them.html
dags att presentera musikens populära intågande inom Iran-debatten, med ett mått av självdistans såklart.
regards-
Incomprehensible Ravagings After Nothing.
http://www.myspace.com/iraninc
USA var det första landet i västvärlden som blev demokratiskt och har utrotat både feodalismen, nazismen och kommunismen. Det är viktigt med en nyanserad och balanserad debatt!
Rogosjin (Råskinn!),
Gick det att utläsa stöd för bombningen av Serbien i något annat inlägg?! I så fall vilket?! Vilka är de du syftar på med ”duperade USA-älskare”?!
Om ditt första inlägg inte var adresserat till mig varför säger du först nu, efter att vi har växlat ett antal inlägg?!
Du försöker helt enkelt släta över din blamage, och din något pinsamma obehärskade överreaktion, som du innerst inne skäms över ( i och för sig ett gott tecken)!
Kom ihåg: att göra fel är mänskligt men det krävs mod för att våga erkänna det!
Att med en åsnas envishet försvara ett begånget misstag är bara dumdristigt!
Jag skulle respektera dig mer om du erkände ditt klavertramp!
Ps Jag kommer inte att kommentera dina inlägg i fortsättningen förrän du har erkänt! Visa mod, erkänn!
Tjingeling!
A G. Menar du verkligen att USA:s huvudmål var att störta Saddam? Snarare panikbeslut för att tillfredsställa opinionens krav på framgång i kriget mot terrorism.
AG AG, nu skrattar jag gott här…om du inte vill kommentera så är det upp till dig, mig är det egalt…skyll bara inte på mig för att du känner dig träffad, du verkar komma direkt från symötet, grälsjuk som du är…jag förstår dock att det är lättare att argumentera om man själv diktar upp vad motparten tycker och tänker, men så går det inte till i verkliga livet…den insikten brukar komma kring puberteten, så du behöver inte oroa dig…vad beträffar ditt prat om ”respekt” har jag hört det förr, på besök i gettot 🙂
Lars Vilks:
”panikbeslut”!, kan jag delvis hålla med om i meningen att de makabra terrordåden den 11 sep, att självaste Pentagon blev attackerat, utlöste en paniksituation i USA! Varken störtandet av Talibanerna eller Saddam hade varit möjligt, eller ens tänkbart utan denna chockerande händelse!
De osannolika terrordåden den 11 sep kom att bli en vattendelare i USA´s historia och även andra delar av världen! Och de ledde till ett paradigmskifte i USA, som många européer ännu riktigt inte hajat! Före den 11 sep 2001 styrdes amerikansk utrikespolitik av ”komunistskräck”! kommunistskräcken hade övervintrat i amerikansk politik trots Soviets fall! (Den ”ideoligiska överbyggnaden” sackar alltid efter; enligt den gode Karl Marx)!
Först när röken after terrordåden på Manhattan hade lagt sig och ångestskrin tystnat började det gå upp för makthavarna i USA vad det nygamla monstret islam var för något, ett monster som de tidigare makthavarna i USA delvis själva hade närt vid sin barm när de på 80-t gav sitt stöd åt talibanerna i syfte att störta den dåvarande kommunistiska regimen i Kabul och att driva ut ryssarna!
Detta om ”panikbeslut”!
Men sedan när det gäller ditt tal om ”opinionens krav på framgång i kriget mot terrorism”!
så undrar jag var du har fått det ifrån?!
Opinionen, både globalt och på hemmaplan var skeptisk till Iraksbefrielse! Har du glömt de enorma sk anti-krigsdemonstrationerna (som i huvudsak var arrangerade av vänterkrafter) som svepte över hela världen och även på hemmaplan (i USA) med direkt eller indirekt syfte att rädda kvar historiens värsta bödel Saddam vid makten?!
Tjingeling!
Lars Vilks,
Apropå att ta ställning resp. reflektera:
Jag sticker inte under stol med att jag har tagit ställning
för demokrati mot diktatur
för yttrandefrihet mot censur
för hedonism mot religion (Jag håller före att hedonismen är religionens motpol)!
Jag har tagit ställning efter mer än ett halvt sekels reflekterande! Jag har dock inte slutat reflektera ännu. Jag försöker ständigt ompröva mina ställningstaganden i ljuset av nya fakta nya kunskaper och insikter!
Jag är inte för stolt för att ändra åsikt om jag blir överbevisad. Jag kan göra det på fläcken!
Men hittills har ingen lyckats övertyga mig om att diktatur och censur är bättre alternativ än demokrati och yttrandefrihet, Eller att religion är sann och roligare än timlig njutning!
När det gäller dig så ska du veta att vad du än säger om att du inte tar ställning utan bara reflekterar så kommer folk, och med folk menar jag både dina sympatisörer och belackare, att uppfatta dig som en av få i det här landet som har tagit (vågat ta) ställning!
Tjingeling!
Lars: ”Menar du verkligen att USA:s huvudmål var att störta Saddam? Snarare panikbeslut för att tillfredsställa opinionens krav på framgång i kriget mot terrorism.”
Jag tror varken att USA’s huvudmål var att störta Saddam eller att det var ett panikbeslut. Emedan invasionen av Afghanistan skedde ganska omedelbart efter 11/9-2001 så dröjde invasionen av Irak till 20 Mars 2003, alltså ett och ett halvt år senare. Ett panikbeslut är som namnet antyder ett omedelbart och tanklöst handlande. Själv vill jag gärna tro att det fanns stragegiska hänsyn bakom det beslutet. Jag tror, och hoppas, att USA menar allvar när dem säger att dem önskar bygga ett demokratiskt land eftersom det skulle stabilisera regionen.
Kriget har hittills kostat USA $ 700 Miljarder ~ ca: 4000 Miljarder kronor och siffran ökar för varje dag. Varför skulle dem fortsätta att bevilja pengar till kriget om det bara var för att avsätta Saddam eller om det grundades i ett panikbeslut?
Lars Vilks och Christer Eriksson,
– Det är alltid problematiskt att tala om USA i generella termer! Folk gör det av bekvämlighets skäl! Det är förstås betydligt bekvämare att vara kategoriskt för eller kategoriskt emot USA än att försöka se alla variationerna i det stora mångfasetterade landet!
Här var det nyss ett ”Råskinn” på bloggen som gick upp i taket när jag berömde USA´s insatser i Irak och Afghanistan och tolkade det som stöd för bombningen av Serbien! Jag blev inte särskilt förvånad över den långsökta tolkningen! Det är tyvärr mycket vanligt!
När det gäller USA´s politik i Irak så kan man säga att Bush hittills har varit orubbligt principfast och ständigt haft byggandet av en demokratisk stat i Irak för ögonen!
Men vad kommer att hända efter Bush?! Hur kommer ”världen efter Bush” att se ut?!
Det är omöjligt att sia om i dagens läge! Kommer den efterträdande presidenten att hålla vid samma linje lika orubbligt och principfast som Bush?! Det är den stora frågan!
Tjingeling!
Till alla på bloggen; med- och motdebattörer!
Lite förströelse mitt i en allvarsam debatt:
”De som vilse vandra,
nya stigar leta,
varav sedan andra
hava gagn att veta”
Gustav Fröding
Tjingeling!
A G
Amerika har varit kontroversiellt alltsedan Columbus. Myten om Atlantis, landet i väster, har redan från början skapat orimliga förväntningar av oss europeer. När USA blev en demokrati så omtalades det i negativa ordalag som ett ”massvälde” av det dåvarande odemokratiska Europa. USA var även en föregångare med den industriella revolutionen och det första landet med fackföreningar som kämpade för arbetarna, något som naturligtvis sågs med oblida ögon från det jämförelsevis outvecklade Europa.
A G :
Det är ingen som betvivlar att du har goda kunskaper om förhållandena i Irak och om den muslimska världen.
Däremot saknar du uppenbarligen djupare insikter i svensk , amerikansk och internationell politik.
Du bör därför uttrycka dig mer försiktigt i sådana frågor om du vill uppnå respekt för dina åsikter.
Om U S A hade uppnått sina krigsmål skulle Irak idag ha varit ett återuppbyggt land med en fungerande ekonomi.Otaliga utländska företag skulle ha etablerat sin verksamhet där, och oljeproduktionen skulle slå nya rekord varje månad.Alla koalitionens soldater skulle ha åkt hem och amerikanska företag skulle redan ha börjat tjäna pengar.
Landet skulle vara ett föredömme för alla muslimska länder i regionen och visa arabvärlden hur mycket som står att vinna genom att införa demokrati och marknadsekonomi.
Här är alltså de amerikanska krigsmålen i korthet:
1.Att størta Saddam Husseins regim.
2.Att upprätta ett demokratiskt statsskick i Irak.
3.Att öppna landet för utländska investeringar för att få igång ekonomin
och oljeproduktionon.
4.Att motverka Iranskt och Syriskt inflytande i regionen.
5.Att förmå Al-Qaida att koncentrera sina resurser i Irak för att på så sätt minska organisationens möjligheter att utöva terror i t ex U S A .
Mål 1 och 5 är uppnådda. Detta får betraktas som en taktisk framgång.
De övriga målen är det värre med.Detta är allvarligt då mål 2,3 och 4 är strategiska och därför avgörande för U S A .
Dessutom har tidsplanen kapsejsat och kostnaderna skenat iväg.
Vi bör därför kanske överväga att också föra upp de amerikanska skattebetalarna på listan över förlorare på kort sikt och eventuellt även president George W. Bush.Avgörande i detta sammanhang är presidentens personliga motiv för att ta ansvar för angreppet.Dessa har varit föremål för otaliga spekulationer men kan inte sägas vara klarlagda,
För att återknyta till Pierre Schoori’s ständiga inlägg i debatten så kommer jag att tänka på Chamberlain’s ord: ”Peace in our times”.
Christer Eriksson :
Chamberlain hade i alla fall en klar politisk idé om att det skulle vara möjligt att komma överens med Hitler och därmed begränsa hans vidare maktambitioner.
Pierre Schori har aldrig haft en enda klar politisk idé i hela sitt liv.
För Chamberlain var appeasementpolitiken en strategi som visade sig vara felaktig, vilket han också erkände.
Hos Pierre Schori är den ett mindre beundransvärt personlighetsdrag. Ingen har väl heller hört Pierre Schori erkänna att han haft fel.
I dag 08-03-04 kan man på http://www.islamguiden.com läsa under rubriken ”I media” referenser till följande nyheter:
2008-03-01 Tre svenskar pekas ut som misstänkta terrorister
2008-02-25 Skrämmande kolonial syn
2008-02-21 Muhammed-teckningarna och tryckfriheten
2008-02-19 Grishuvuden hittades på moskétomt
2008-02-17 Vi muslimer blir inte arga utan anledning
2008-02-15 Islamofobin kommer ur otryggheten
2008-02-14 Redaktør døde samme dag som karikaturer ble publisert
2008-02-14 Islamska förbundet i Borlänge utsatts för brandattentat
SOM NI SER. INTE ETT ORD OM PARVIN ARDALAN
Rurik: Det är möjligt att det är en viss skillnad på dem, men efter det berömda mötet så uttryckte Chamberlain inofficiellt att Hitler var den mest arroganta människan som han hade mött i hela sitt liv.
jazz :
Jag har också noterat den öronbedövande tystnaden i svenska medier.
Antar att TT helt enkelt inte har rapporterat om saken. Där sitter en del folk som många menar har sin egen politiska agenda. Andra menar att de bara är allmänt korrupta och en tredje falang är bombsäkra på att partiet har sista ordet. Svårt att veta vad som är riktigt här – kanske flera av teorierna stämmer.
Tacksam för alla upplysningar när det gäller de interna förhållande på TT.
Christer Eriksson :
Min poäng är att Chamberlain var en ganska anständig människa i jämförelse med Pierre Schori.
Att hans bristande omdöme fick allvarligare konsekvenser är en annan sak.
(Hans uppfattning om Hitler bör vi nog ta med en nypa salt – Chamberlain var själv extremt arrogant)
Rurik: Nåväl, ingen lär väl i varje fall nå upp till Irans President Ahmadinejads nivå som självsäkert uttrycker att det inte finns homosexuella i Iran. Säkerligen har han förvisso gjort allt för att undanröja ”bevisen”.
Hej,
jag tror att den största anledningen att USA hoppade på IRAK var oljan, dvs pengarna. Det och att Saddam skrattade i fel läge efter 11 september. Resten som handlar om demokrati och yttrandefrihet är goda instrument att sätta i händerna på lobbyisterna och marknadsförarna.
MVH Pontus Raud
PALME OCH DEN SELEKTIVA DIKTATURKRITIKEN
RURIK:
”Pierre Schori i all ära , men här saknas mannen som givit namnet till det förnämliga priset som Parvin Ardalan inte får hämta.
Han skrädde inte orden – vare sig det gällde “diktaturens kreatur” “eller “dessa satans mördare”. Vem axlar hans mantel idag ?”
Gäsp, gäsp. -Imponerad av Olof Palme som inte ”skrädde orden”? Kanske imponerad av von Bildt också?
Idag axlas hans mantel förresten av Mona Sahlin.
DEN SELEKTIVA DIKTATURKRITIKEN
”Det sägs ofta i nutida romantisering av Olof Palme att han ”konsekvent”
kämpade för mänskliga rättigheter och fördömde diktaturer.
Att den föreställningen inte är sann har redan framgått. Men
hur falsk den är återstår att belysa.
Sverige har konsekvent kritiserat fem diktaturer: Tjeckoslovakien
(”diktaturens kreatur”), Franco-Spanien (”satans mördare”),
grekjuntan, apartheid i Sydafrika och Pinochetregimen i Chile.
Alla dessa förtryckarregimer har nu fallit.
Att vårt land förbannade dem och sökte motverka deras terror
var (och är) utmärkt och självklart. Socialdemokratin hade här stöd
av en stark eller överväldigande opinion långt utanför sitt eget
parti.
Efter kommunisternas kupp 1948 var regimen i Tjeckoslovakien
avskydd av alla demokratiska partier i Sverige.
Motviljan mot Franco hade starka traditioner i arbetarrörelsen
och, inom borgerligheten, främst bland liberalerna.
Kampanjen från Sverige mot apartheid inleddes av två liberala
chefredaktörer, Herbert Tingsten i Dagens Nyheter och Ivar Harrie
i Expressen. Den fullföljdes i bred partipolitisk enighet, utom
vad gäller sanktionspolitiken där moderaterna var skeptiska.
De sju åren med militärregim i Grekland upplevdes av svenska
demokrater oavsett partitillhörighet som en förnedring för landet
och Balkan.
Pinochets regering i Chile utlöste mycket starka protester från
svenska regeringar, oavsett om de var socialdemokratiska eller
borgerliga. Moderaterna var förvisso mer dämpade i sin kritik.12
Det finns inga som helst skäl att bestrida Palmes personliga roll
i kritiken mot de fem regimerna. Både som statsminister och oppositionsledare
var han här en envis och skicklig talesman för våra
fördömanden av terrorn, kuppmakarna och rasismen. Att många
av oss ständigt uttalade likartade protester och värderingar är visserligen
sant. Men det rubbar inte slutsatsen att den socialdemokratiske
partiledarens betydelse för opinionsbildningen mot de
fem regeringarna, inte minst mot apartheid, var av stor betydelse.
Vad legenderna efter Palmes död har åstadkommit är dock något
helt annat. ”Diktaturens kreatur”, säger myten, just så såg
Palme på kommunismen. ”Satans mördare” – med sådana ord beskrev
han diktatorerna i världen, påstår man.
Så var det tyvärr inte. Många hundra miljoner människor förnedrades
av kommunisterna. Bara härskarna i Prag möttes av
hårda omdömen från Palme, och av konsekvent avståndstagande.
Utanför den marxistiska världen fanns mängder av andra förtryckare.
Men bara Franco, som under sina sista år inte ens var en
av de grymmaste härskarna i världen, kallades för ”satans mördare”.
Vad hände med andra kreatur och mördare? I Palmes värld tonade
de i regel bort, eller nämndes utan värdeord och ställningstaganden.
Många nonchalerades totalt, eller möttes av leenden och
vänliga ord, eller fick så mycket svenskt beröm att förtryckarna
själva måste ha häpnat. När blodet flöt på torg och gator – och när
västliga TV-kameror lyckades ge bilder av mördandet – uttalade
Stockholm några tillfälliga protester. Dessa tystnade i regel när ter-
rorn åter lyckats likrikta landet.
Lennart Bodström blev Palmes utrikesminister 1982. Avsikten
var naturligtvis att statsministern själv skulle dominera utrikespolitiken.
Bodström lanserade då en teori, som han utgick från skulle
tillfredsställa chefen. I Expressen döpte jag tankarna till ”Bodströmdoktrinen”.
Den gjorde skillnad mellan ett lands ”politiska
konstruktion”, som vi inte bör kritisera, och ”enskilda händelser”,
som vi har rätt att fördöma.
Problemen i sak med den tanken är två. För det första är ”enskilda
händelser” i diktaturer – som när man skjuter ner folk för att
skingra en demonstration eller massavrättar dem offentligt –
nästan alltid en följd av regimens ”politiska konstruktion”. För det
andra: när ett land inte tillåter insyn kan det bakom kulisserna där
förekomma långt värre dödande och plågande än brutala händelser
som dokumenteras i internationella massmedier. Enligt Bodströms
idéer skulle sådana regimer, som ofta är de värsta, nästan
alltid gå fria från kritik.
Därför blev Bodströmdoktrinen i praktiken en sorts principiell
motivering varför Sverige ska tiga om en ständigt pågående terror
i totalitära stater. Oturligt nog för Bodström kom denna ursäkt för
tigandet att förknippas med dåvarande utrikesministern. Det var
ju Olof Palme som var doktrinens arkitekt, men utan att formulera
den. Bodström var här en amatör, som trodde att han öppet skulle
definiera den faktiskt förda svenska utrikespolitiken, t ex i följande
uttalande (Svenska Dagbladet 7/11 1982):
”Sverige bör inte kritisera andra länder på grund av deras politiska
konstruktion. Vi har att uppfatta staterna sådana som de är. Det
måste vara deras sak att bestämma sina egna förhållanden. Någon
allmän värdering av andra stater bör Sverige inte göra.”
Varje ord här kunde ha tänkts av Palme, eftersom de beskriver riktlinjerna
för dåvarande regeringens utrikespolitik. Men statsministern
var rutinerad nog att dölja sina principer med retorik om andra
ting. Han uttalade sig tydligt i några frågor för att dölja att han
var desto tystare på många fler områden. Samma teknik har kopierats
av partivännerna efter statsministerns död, när de ska hylla
dennes politik. Man talar om det som Palme ville tala om. Man ti-
ger om det som Palme nästan alltid teg om. Man analyserar sällan
hur Palme drog gränsen mellan tal och tigande.
I själva verket var Bodströmdoktrinen en Palmeprincip. Den tillämpades
alltså inte för Tjeckoslovakien, Grekland, Spanien, Sydafrika
och Chile. För synen på resten av världen blev den desto viktigare.
Så såg den selektiva diktaturkritiken ut under de år då Olof
Palme bestämde det största partiets agerande. Motiven bakom urvalet
av diktaturer går att förklara. Tjeckoslovakiens regim var, också
med kommunistiska mått mätt, ett ovanligt uppenbart fiasko.
Men det är svårt att se logiken i att ständigt ta avstånd från regimen
i Prag och ofta vänslas med härskarna i Östberlin. Kanske
låg DDR med sin långa Östersjögräns lite för nära Sverige. Honeckers
stat var dessutom värdland för alltför många sovjetiska divisioner.
Inför Östtyskland och andra centra för europeisk bolsjevism
bortsåg Palme från terrorn. I stället prioriterade han de säkerhetspolitiska
utspel, som visserligen nonchalerade de förtryckta
men som i Sverige kunde putsas upp till statsmannaskap.
Kanske var det också Palmes egna minnen av terrorn i Prag på
40-talet som fick påverka hans attityd till Tjeckoslovakien under
resten av livet. Men varför i så fall den nästan kompakta tystnaden
om Baltikum från en statsminister som tillbringade sin barndoms
somrar i Lettland? Svaret är troligen att Estland, Lettland och Litauen
var länder som hade annekterats av Sovjet. Dem borde man
tiga om, eftersom härskarna i Kreml inte fick irriteras alltför
mycket.13
De övriga fyra diktaturerna, utvalda att officiellt förbannas, betraktades
på olika sätt som illegala eller förlegade regimer som
borde isoleras. Sydafrikas apartheid blev i nästan hela världen en
synonym för ondska. Grekjuntan sågs som en tillfällig kränkning
av Grekland, och överstarna i Aten blev allmänt föraktade. Franco
gav bilden av en sorts gammaldags fascism som borde ha försvunnit
med andra världskriget; förtrycket där gick mot sin upplösning
genom diktatorns påtagliga åldrande. Pinochet var på liknande
sätt symbol för reaktionärt militärvälde och brutal högerextremism.
Kort sagt: de diktaturer som Sverige angrep hade få vänner.
Palme tog inga som helst risker i svensk opinion eller på den internationella
scenen när han fördömde dem. Läget var ett annat vid
mötet med Castro. Låt oss följa Palme till Havanna.”
Per Ahlmark ur ”Det öppna såret” s. 185-189, Timbro 1997.
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75663619.pdf
———————————————————————————-
Fotnoter:
12 Samtliga dessa fem fall gällde alltså etablerade diktaturer som Sverige (och
Palme) ofta fördömde och motarbetade – under flera eller många år, konsekvent
och med olika metoder. Vid sidan av de länderna bör noteras några ställningstaganden
av likartad eller delvis annan karaktär.
Efter Sovjets överfall på Afganistan fördömde Palme i flera tal angriparen,
alltså regimen i Moskva.
När de två diktaturerna på Pyreneiska halvön hade börjat liberaliseras stödde
Palme energiskt socialisterna i Spanien och Portugal mot några av dessa partiers
motståndare till höger och vänster. De ansträngningarna från Socialistinternationalen
bidrog till att stärka den nya demokratin i båda länderna. Och innan
Portugals kolonier gjorde sig fria tog Palme naturligtvis ställning för deras
självständighet.
Palme kritiserade också den regim i Turkiet, som 1980 upphävde demokratiska
fri- och rättigheter i landet.
13 Pierre Schori påstår i sin bok att Palme var ”ideologisk antikommunist”, men
förklarar inte varför Palme i så fall ständigt nyttjade begreppen ”antikommunism”
och ”antisovjetism” som skällsord.
”Han brände inte heller broar” utan önskade ”dialog” med Kreml och satellitstaterna,
fortsätter Schori. Men varför blev ”dialogen” så ofta ett gullande där
man undvek de kontroversiella frågorna? Boken medger att ”ett undantag . . . var
Tjeckoslovakien” som en följd av Palmes personliga känslor.
Med Schoris följsamhet blir allt Palme gjorde lika genomtänkt. Kritiserade han
en diktatur var det uttryck för politiskt mod och mänskliga känslor. Lät han bli
att kritisera en förtryckarstat berodde det på hans ambitioner att stärka säkerheten
i världen. Schori gör inte den minsta ansträngning att analysera komplikationerna
med den selektiva diktaturkritiken, och dess fiasko under 80-talet.
Hej igen,
jag måste säga något snällt om Pierre Schori efter alla stygga men kanske rättmätiga kommentarer. Vad jag har hört på omvägar så var han pådrivaren för den största svenska utlandsatsningen i modern tid. Det att bygga upp Estland efter murens fall 1989. Det var väl ändå inte så tokigt?
MVh Pontus
Pontus Raud:
Jag är bara inte helt säker på att lobbyister som Pierre Schori har en klar uppfattning om vad demokrati och yttrandefrihet egentligen innebär?
Lars Vilks:
”A G. Menar du verkligen att USA:s huvudmål var att störta Saddam? Snarare panikbeslut för att tillfredsställa opinionens krav på framgång i kriget mot terrorism.”
1. Man kan tycka att beslutet att invadera Irak var mer eller mindre lyckat och samma sak om genomförandet. Men det är väl ändå rätt uppenbart att ett av huvudmålen var att störta ”Slaktaren från Tikrit”?
2. Sen detta med ”krig för att tillfredställa opinionen”: Är det inte lite uttjatat? Oppinioner i demokratiska länder brukar ju just tack vare fri media vara emot krig, och om den tillfälligt är för svänger den alltid emot. Att vara krigspresident är knappast något framgångsrecept för att bli omvald, även om just George W. Bush vann en kraftfull seger i sitt andra val.
Bushs mål må vara hur tvivelaktiga eller korkade som helst (Torssander kan säkert räkna upp några personliga favoriter ur sin lilla bok), men hans beslut vilade på en personlig övertygelse om vad som var rätt – inte opportunt.
Amerikas näste president, John McCain, har lovat att stanna i Irak i hundra år om det krävs. Är det också för att tillfredsställa de nuvarande oppinionsvindarna?
Slutligen vill jag tacka för uttrycket ”kränkthetsskala 1-5”. Det kan bli mycket andvändbart i den mer objektiva Rodellhundsforskningen. Jag antar att 5 motsvarar röd nivå och oundvikligen utlöser kärnvapensprängningar, men hur ser det ut på de lägre nivåerna, och var befinner sig t.ex. Jyllansposten?
Med vänlig hälsning,
Göran E.
Hej Christer,
jag tror att han som oss alla en utmärkt uppfattning om vad demokrati och yttrandefrihet egentligen innebär.
Nämligen, sin egen.
mvh Pontus Raud
Pontus Raud: Menar du verkligen att t.ex. Estland har förlåtit Schori på grund av lite pengar när vindarna vänt?
IGEN, LITE VÄLKÄNDA SCHORI-CITAT:
OM KUBAS NUMERA FÖRTIDSPENSIONERADE DIKTATOR FIDEL CASTRO:
“Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.”
(Sydsvenska Dagbladet 20/7 1986)
SCHORI OM ESTLAND OCH BALTIKUM, OCKUPERADE OCH FÖRTRYCKTA AV SOVJETUNIONEN
“de balter jag har talat med accepterar efterkrigstidens s k realiteter, och Helsingforskonferensen 1975 fastslog nuvarande gränser i Europa såsom gällande. Så jag tror nog att de ser det som att få autonomi, ökad självständighet, inom Sovjetunionen.”
(till SVT:s Magasinets Olle Stenholm 6/4 1989)
SCHORI OM HUR NIXON FÖRSTÅS VAR VÄRRE ÄN ADOLF HITLER:
“Efter att ha saboterat freden (i Vietnam) har den amerikanske presidenten frigjort en barbarisk hämningslöshet som till och med överträffar Hitler-Tysklands illdåd. Det är viktigt att komma ihåg att det är själva det amerikanska systemet som möjliggör Nixons folkmordspolitik. Det är ett system som alstrar brutalitet och människoförakt och genom sin makt utgör en fara för en hel värld.”
(Ledare i den socialdemokratiska skriften Tiden nr 10, 1972)
Alltså: värst som vanligt USA – inte Kommunismen eller Nazismen.
Hej Pontus
Ja, helt säkert har han en relativistisk syn på det 🙂
Pontus Raud:
Du krånglar till demokrati-begreppet. Det är inte alls så ”komplicerat” som vissa vänsterextrema personer och diktaturmedlöpare vill göra gällande:
Fast vi inte känner var andra: Jag hoppas att både du, Christer Eriksson och jag kan vara överens om att demokrati bl.a. innebär allmän rösträtt, regelbundna val till mer än ett parti, fria tidningar, rätt till bildande av fackföreningar och att man inte slänger socialdemokrater i fängelse bara för att de är socialdemokrater.
I annat fall kallar jag dig anti-demokrat. Hur det förhåller sig med t.ex. Fidel Castro eller Pierre Schoris inställningar till ovanstående är mer olklart.
Hej Pontus
Som Göran E säger , demokrati och yttrandefrihet kan bara definieras på ett sätt, oberoende om man är i Iran eller Sverige, eller hur?
Göran E
Det skall tydligen till mycket bildning och djupa kunskaper för att missförstå mitt mångtydiga och dubbelbottnade inlägg.
Vad jag saknar i den svenska debatten är en klar och tydlig stämma som kan ge utryck för vår uppfattning om de missförhållanden som faktiskt upprör många människor.
Ser du inte det ironiska i att Palmepriset inte får avhämtas och samtidigt står hans tidigare närmaste medarbetare och mumlar ?
Jag saknar förvisso inte Palme men någon som vågar tala högt om det som sker.
Red. Göran E. Tack för dina välutvecklade referenser och inlägg. Jag vill bara påpeka att det jag avsåg med Bush och opinionen handlade om att det vid den tiden var aktuellt att vinna kriget mot terrorismen. Om det hade lyckats att omdana Irak till en demokrati och samtidigt skapa ett fäste för USA mitt i Mellanösternsmeten hade han kunnat visa upp något, cowboys kan. Sedan fanns det olja och investeringsmöjligheter för det amerikanska näringslivet. Om, alltså om, det hade lyckats hade Bush spelat hem en opinionsbingo. Det blev inte riktigt på det sättet.
Hej Göran. Väldigt kul att ”se” dig igen!
Hej alla i panelen!
Om jag uppfattat inläggen rätt så verkar det som om alla här är mer eller mindre överens om att det var bra att störta Slaktaren från Tikrit och alla verkar önska sig en fredlig demokratisk framtid för Irak!
Men det finns ett uppenbart missnöje med koalitionens insatser hittills! En del tycker att det går alldeles för långsamt, andra klagar över ”priset” och en och annan ifrågasätter bevekelsegrunderna för koalitionens insatser!
Jag håller med er om att demokratiseringsprocessen i Irak inte går precis som man önskar sig, men jag vill fråga er i panelen:
1. Ni är missnöjda med USA´s och koalitionens insatser, Vem/ vilka anser ni skulle ha gjort jobbet bättre?!
2. Har ni några konstruktiva idéer och förslag på hur man bör göra för att Irak ska bli ett fredligt demokratiskt land och för att ni ska bli nöjda och glada?!
Det är så bekvämt att sitta där ni sitter och bara kritisera, klaga och gnälla!
Understundom känns det YNKLIGT!
A G :
Tror du har rätt i att ingen i ”panelen” saknar Saddam och att alla önskar ett nytt,fredligt, välmående och demokratiskt Irak.
Problemet är att om det amerikanska folket vetat vad det vet idag när kriget började hade det aldrig blivit någon invasion.
Nu sitter man med skägget i brevlådan och beroende på vem som blir president försöker man göra färdigt jobbet eller lämnar Irak åt sitt öde.
Vad vi än tycker kan vi inte påverka dessa beslut.
RURIK fortsätter att gnälla utan att komma med en enda konstruktiv idé på hur man ska/ bör göra!
Hörru…Det är ingen stor idé att fortsätta begråta Saddam!
Saddam är väck och det är för alltid!
All heder och ära åt Bush men framförallt för alla hjältar på slagfältet!
Skam och för nedring åt alla ynkliga gnällspikar!
A G :
Varför är du så pessemistisk ?
Irak hade tur 2000 när Bush vann presidentvalet.
Irak kan ha tur igen.
Om McCain vinner i höst kommer Irak att få starkare stöd än någonsin.
Hej igen,
jag var borta en stund och såg manchester U skåpa ut Lyon ur Champions league.
Först vill jag hälsa Göran E att jag tror ingen estländare vill ha tillbaka sitt gamla Estland innan 1989.
För det andra vill jag hälsa Christian E med en fråga ; Är lyckan att definitioner var ett allmänt begrepp och att mänskligheten reagerade som ett sinne och en vilja och därmed skapade den värld som vi alla vill leva i?
Det är sent och i Bergen , Norge så snöar det.
Sov gott!
Pontus Raud
Hej Pontus
Ja, lyckan ligger nog i att gemensamma definitioner skulle underlätta förståelsen mellan oss och människor i andra världsdelar eftersom det skulle minska dem spänningar som uppstår i förbindelse med språkliga missförstånd, samtidigt skulle det underlätta kommunikationen mellan olika folkslag och på det sättet skulle vi kunna reagera som ett sinne och en vilja och därmed skapa den värld som vi alla vill leva i, alltså det demokratiska och sekulära samhället som vi åtnjuter idag !
Också globala undersökningar ger stöd för att araber i högsta grad faktiskt önskar den västliga sekulära livsstilen, av det enkla skälet att den erbjuder ett humant och behagligt liv!