Vilks.net

”Efter att under en kort tid ha befunnit sig på toppen av samtidskonstens agenda har den relationella estetiken tryckts ned i modden. Skall man vara politiskt korrekt idag skall man tala om den Stora Konsten och de Eviga Värdena (trots att ingen bryr sig om att lista ut vad detta egentligen betyder). Traditionellt måleri smäller högre än djärva experiment.” Påståendet kommer från Anders Olofsson i hans recension av Michael Beutler (1503) på Bonniers konsthall.

Olofsson har ett tag dragit det där med den relationella estetikens nedgång. Relationell estetik som direkt konstriktning har varit ur spår en längre tid. En gång i tiden såg sig många konstnärer som relationella men ingen lär numera vilja ha den etiketten sig påklistrad. Två led kan man nog tala om i dess historia. Först att konstnärerna erbjöd händelser och deltagande som att äta och dricka. Därefter dess institutionella fas, att en hel verksamhet skulle byggas upp med publikens medverkan – som ett socialt och pedagogiskt projekt. Rooseum i Malmö gick den vägen och försvann ut i intigheten när Charles Esche lämnade skutan 2003. På konsthallen i Tensta var man envisare men det var länge sedan något tog det, alltmer socialdemokratiska, projektet på allvar.

Vill man kan man dock tala om även en tredje fas: Den moderna interaktiviteten. För den är ingalunda borta. Tvärtom interaktivitet är dagens lösen och konsten är så illa tvungen att följa efter. Den hopplösa idén att få med sig den stora publiken i den slutgiltiga omfamningen mellan konsten och världen har ersatts med ett par mer behärskade system. Ett är att låta publiken vara med. Vi kommer att få se detta nästa månad när Berlinbiennalen drar igång med sitt maratonlopp, öppet för evenemang och deltagande dygnet runt.

Men egentligen är ett annat system mera fängslande. Den interna sammankomsten, alltså när konstvärldens egna nätverk blir den primära funktionen. I det längsta har det varit svårt att erkänna att sådana händelser är det som håller konsten igång och att konstprojekten alltid är sekundära. Det vill människor till för att det skall bli något – och inte vilka som helst. Whitneybiennalen levererade just sin facebook-version och för övrigt kan man följa den relationella estetikens nya stigar på de platser där de centrala aktörerna leende visar upp sig.

Artforum som varken är bättre eller sämre än konstvärlden (och vi skall komma ihåg den obönhörliga regeln konstvärlden = konsten) förstod att glitter och glam på vernissagerna var ett värde som betyder något. Så kom Diary 2005 och alltsedan dess kan vi se hur den relationella estetiken, utan att behöva bära detta namn och långt mindre räknas som en del av något konstprojekt, kan frodas.

I lördags var det dags för Ai Weiwei (ja, hans namn betyder ”inte ännu, inte ännu”) tog steget in i New York och till Mary Boone. Ai Wewei har, efter sin dominerande roll på Documenta 12, på några månader seglat upp som en av de stora spelarna i konstvärlden. Han har nu plats 875 på artfacts vilket är imponerande med tanke på att han är mer arkitekt och frispråkig kulturambassadör än konstnär. Men vilken fråga öppnas med Ai Weiweis utställning? Jo, vem skulle dyka upp? Antagligen har vi konstens nuvarande springande punkt i denna kärnfråga: Vem kommer till vernissagen?

Ai Weiwei med Mary Boone

Whitneybiennalen lämnar också synpunkter på Olofsson andra påstående att man idag för att vara ”politiskt korrekt” skall ”tala om den Stora Konsten och de Eviga Värdena”. Nja, inte ”politiskt korrekt” snarare enbart ”korrekt”. Läser man genom texterna till de enskilda konstnärerna som deltar på Whitney är det ingen hejd på djupsinnigheten i vad de påstås företa ta sig. Men det är en helt formell historia som ingen på allvar brottas med. Och dessutom går det lika bra med gammal hederlig socialkritik om så skulle vara.

Främst orsaken till att vi ser mycket av det tjusiga och småhäftiga (med teoretiska fraser som säker varudeklaration) är naturligtvis marknaden. Konstvärlden är väl medveten om att det börjar dra ihop sig och nu om någonsin skall de sista marknadsrekorden håvas in.

Emellertid har denna konst med vissa estetiska ambitioner inte något riktigt trendgenomslag. Den lyser med sin frånvaro på allvarligt sinnade biennaler och dessa ger inte upp sin hegemoni. Konstvärlden är egentligen trött på att se biennalspelet fortsätta som i all oändlighet men något seriöst alternativ är inte i sikte. I New York är det annorlunda alldenstund vinsthemtagarna i tallösa gallerier måste se om sina hus.

Måhända äger Stockholm en avlägsen likhet med det stora äpplet.

Nå, det finns en del intressanta saker i New York också. Teoretikern Boris Groys t ex praktiserar halvt som konstnär på Apexart.

Lite Nedko Solakov (472) för att närma sig den Stora Konsten och de Eviga Värdena?

Se konstnärens aktiviteter på två videor i Frieze Magazine

Signaturen ”I” klagade idag på att det är så många konstokunniga som skriver kommentarer, ”men gärna gapar om islam”. Lite frihet får vi ändå ha i det här landet, tycker jag, Men med detta sagt skall jag ta anmärkningen ad notam och förmedla ett nedslag i konsthistorien för bildningen och nöjets skull.

Efter att ha varit nedgrävd i vad som hände i konsten under 2003 har jag idag grävt ner mig i 2004. Beräknad uppstigning i morgon kväll. Men jag har redan gått genom mycket material. Allt detta skall, som jag tidigare nämnt, ingå i skriften om samtidskonsten 1975-2008. Med målsättningen att nå fram till en initierad bild av konstens tillstånd i det absoluta nuet.

En liten detalj kan hämtas ur det myller av händelser som fyllde 2004. Bland de 10 biennaler som ingår i materialet (och det är inte lite de har för sig på dessa tillställningar) finns Whitneybiennalen. Den upplagan har inte gått till historien och det finns inte heller någon anledning att hoppa jämfota inför den. Men jag fann en videoinstallation av Catherine Sullivan (718) Ice Floes of Franz Joseph Land (2003. Den har sin utgångspunkt i det terrordrama som utspelades när några tjetjenska rebeller 2002 tog över teatern i Moskva där musikalen Nord-Ost spelades. Det här inslaget, som är sevärt (ehuru bara ett kort avsnitt), bör kunna tillfredsställa både dem som när en kärlek till konsten och dem som vill lufta andra känslor. Här.

För övrigt fick jag en svår stund när jag läste Camilla Hammarströms recension av Louisianas utställning med Cézanne och Giacometti i Aftonbladet. Det är det här med adjektiv och romantisering. Sådana tendenser dök upp bland våra konstkritiker också i fjor men det här fallet är överväldigande. Att smöra på med adjektiv, varför gör man det? Kritikern vill sätta ord på sina känslor och det gjorde man förr i världen. Numera blir resultatet ett kalkonfall. Jag tror nog att det finns tillfällen när adjektiven kan ha sin plats. Exempelvis när man är folkbildare och till varje pris skall övertyga sin publik om att det är något alldeles extra som publiken ännu inte förstått att se. Men en utgjutelse i kulturspalten? Eller är det litterära ambitioner? I varje fall går visan så här:

”Persikor så lena att man vill gråta. Jordiska. Liggande på bordet ömsint omgärdade av den vita duken. Angelägna; som när något står en synnerligen nära hjärtat. Ömtåliga väsentligheter. Vågspel. ”

Men det stannar inte därvid. Tydligen har författaren fångats av sin egen upphetsning och börjar å det våldsammaste romantisera om konstnärens skapelseprocess:

”Det är som om kvaliteten hos ett verk är analogt med konstnärens förmåga att stanna i den skapande krisen. I att inget veta, det oändligt slitsamma tvivlet vid varje val, skyddslösheten inför det ännu okända.
Inte underligt att han, som så lyckades dröja kvar i den brännheta smälta varje skapande strävar mot, blivit en sådan förebild.”

När man är igång med en sådan inre smärta kan man också räkna med att det blir en ordentlig slutkläm:

”Konsten är förmodligen en grym affär, där man aldrig får vila i det bekanta om man vill vara på topp. Vissa orkar vistas omänskligt länge i den hettande lägeln, de flesta andra får vara nöjda om de får komma på besök några punktvisa glimrande gånger.”

Den är allmänt hållen. Jag undrar om hon kanske har tänkt på konstnär Vilks senaste bravader och allt det lidande han måste ha känt i sin skapelseprocess. Men det kan också gälla författaren själv eftersom det inträder ett pronomen ”man” i den lilla berättelsen.