Ja, än en gång Whitneybiennalen. Till slut kom det några rader i svensk press. Dan Jönsson fick ta språnget över oceanen för att rapportera i DN.
Här är några av hans nyckelmeningar:
”Denna ”regionala” amerikanska biennal har av tradition hållit sig framme när det gäller att lansera nya medier, och 2008 är det process- och performancekonsternas tur.”
Man förstår ganska lätt att en biennal som i varje fall i något avseende inte skall ställa sig i den överhettade marknadens omedelbara tjänst får sikta på något som är i varje fall en smula svårsålt. Så kör man lite performance och dessutom ”relationell estetik” (fast man inte gärna skriver det längre), relationell estetik fick aldrig samma genomslag i USA som i delar av Europa. Kapitalet är därför inte på samma sätt förbrukat.
”Årets biennal bryter alltså ingen ny mark, fast rymmer å andra sidan en sympatisk vilja till fördjupning. I huvudutställningen på Whitneymuseet handlar det till stor del om konstens existentiella grund¬frågor, om materialitet och färg, om illusion och tradition. Lite överraskande, men ändå logiskt.”
Precis detta var vad man kunde förvänta sig. Roberta Smith hade inga svårigheter att agera spågumma i augusti 2007: “In These Shows, the Material Is the Message”, skrev hon när hon recenserade Chelseagalleriernas höstkollektion. ”Back to Basics”, var det, jaha. Och som Smith påpekade: ”They indicate what might be seen elsewhere in the near future — in the next Whitney Biennial”.
”Så kan konstens eviga frågor laddas upp med samtida idéer om resursåtervinning, kretsloppstänkande och konsumtionskritik. Konstens materialitet är inte skild från världens. Uttryck som Longs och Caesars ger årets biennal en kärna av eftertanke, en tyngdpunkt som lyckas balansera den i övrigt rätt spretiga blandningen av lam institutionskritik, militant identitetskonst, trist pliktrepresenatation och absurdistiska stolleprov.”
Ja, Dan Jönsson ser att det är segt. Den första meningen är nog också lite för optimistisk. ”Grön konstnär”, vem vill och kan vara en sådan utan att drunkna i duktighet?
Min åsikt är fortfarande att konstvärldens rapportörer alltför envist stirrar på konsten istället för att se på konstvärlden. Redan 2005 skrev Sara Thornton (Art Monthly) och citerade Thomas Crow:
”What we are missing is a model for how the art system operates, which is less about money than about recognition and validation.”
Pierre Bourdieus institutionskritik, nej den passar inte en konstvärld som vill se något magiskt i själva verken. Antagligen tror man också på konstnären som magisk fixare. Institutionskritik finns det naturligtvis gott om men den är anpassad till konstvärldens behov. Någon gång och till slut borde det gå upp för konstvärldens ivriga aktörer att när man ser uppställningen ”problematisera hierarkier, klass och ras” eller, för den delen, ”en känslighet för den poetiska detaljen, som att subtilt förskjuta en färg och låta ett objekt glimma till av en skör hinna”, ja då handlar det om att hävda eller helst förbättra sin hierarkiska position. Det grundläggande budskapet för konstvärldens framskjutna producenter (konstnärer, kritiker, curatorer m fl) är svindlande enkelt: ”Glöm mig inte”.
Från biennalen kan vi taga ett litet exempel, det Jönsson nämner, Bert Rodriguez, som erbjuder terapi i sin vita kub. För att komma till får man anmäla sig på Whitneys hemsida. Han har naturligtvis inte mycket att säga, han gör ett konstprojekt som trasslar lite med New York-bornas benägenhet att söka sig till terapeuter. Till Rodriguez kom det tydligen enbart kvinnor. Han själv kommer från Miami där man inte går i terapi utan istället går till stranden och tar en drink. Han berättar mer själv här. Tunn är den hinnan av performance/interaktivitetförnyelse. ”Glöm mig inte”, se hans framträdande på konstmässan i Miami. Här.
Bert Rodriguez In the beginning… 2008
