Del 538: Islamofobifeminism, facebook-konceptet och gångbar kamel

Dagens ärende var egentligen inte detta, men jag kan inte låta bli att skriva några rader om det eftersom det är ganska fängslande.

Vi har som bekant svenska kvinnor – men även norska. En möjlig skillnad är att norska kvinnor är islamofober medan svenska kvinnor inte alls är sådana. Om det över huvud taget ligger något alls i saken. Saken kommer av en argsint artikel i norska Dagbladet där feministerna anklagas för att ha blivit just islamofober – så var det väl det hette – som inte visar den rätta förståelsen för beslöjade systrar. Läs här och begrunda.

Dagens sak var annars något för konstälskarna. Jag uttalade igår en föga entusiastisk inställning till Whitneybiennalen. Lite orkeslös och utan att peka i någon klar riktning, menade jag. Dock är detta inte helt korrekt. Faktiskt finns mer inbyggt än vad jag i förstone kunde uppfatta. Rentav kan man kanske påstå att en högst väsentlig konstinriktning dyker upp med full kraft. Inte någon nyhet i sig men den har inte kunnat göra till huvudsak förmodligen därför att det kan verka orimligt. Men rimligheten har anlänt.

Whitneybiennalen har inget tema i år. Men kritiker och omgivning har snabbt försett den med ett sådant: ”Facebook-biennalen”, den första i sitt slag som direkt och realistiskt handlar om nätverk. En relationell tillställning eller snarare ett relationellt party. Mina vänner och dina vänner i den bestämda innekretsen bygger tillsammans sin biennal. Jodå, konstnärerna är också med på noterna. I år kommer de påpassligt och nästan utan undantag från New York.

Konsten som visas har inte mycket att säga, men den deltagande kretsen har ett utmärkt tillfälle att träffas och på ett trivsamt sätt gnuggas tillsammans. Inte så att konsten skulle vara dålig. Inte alls, den är av förträffligt biennalformat och curatorerna har lyckats välja på ett sådant sätt att den inte är identisk med den överflödande försäljningskonsten. De har dessutom undvikit att plocka ut det som tidigare har gått runt på gallerierna i New York. Morgondagens försäljningsprototyper med andra ord.

En liten trevlig video kan man se här.

Och lite partystämning på facebook-biennalen här.

Jag är själv en smula överraskad. I väntan på konstens nya signaler hade jag helt missat möjligheten av att konsten skulle söka sig till facebook-konceptet: ”Låt oss samla våra vänner.”

whit-harvey-100-bi-vis-immortkorr.JPG
Som ett inslag porträtterar Ellen Harvey (2226) helt gratis 100 vänner i konstvärldens New York-maffia. Harvey har genomgått Whitney Independent Study Program.

Mer nytt? Tja, kameler som motiv är gångbart. Konstmarknaden florerar i Dubai och eftersom man där ogärna ser människoporträtt vänder man sig till den populära kamelen. Mera kameler, alltså, djurtrenden är ingalunda över.

frere-theodor-cam-crossing-waterxx.JPG
Theodor Frere: Kameler korsar vattendrag ca 1850

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m | 26 kommentarer

Del 537: Ljummen Whitney

Återigen är det biennaltid. Och återigen öppnar ärevördiga Whitneybiennalen i New York. Den föregående upplagan var kanske inte något genombrott eller gav anledning till någon stor entusiasm men den var ett utspel och höll sig med ganska många höjdpunkter.

Idag när jag slitit med allt som skedde under 2003 fann jag ett intressant uttalande av New York-kritikern Gregory Volker:

”There are no real movements in contemporary art these days, replete with passionate advocates and passionate opponents. But then again, this also has its plus side. Just about anything is possible, and contemporary art appears to be an amazingly diverse enterprise, especially given its increasingly globalized focus. In the absence of art movements, what is certainly occurring is a movement of curators, and by this I mean a fairly tight band of itinerant curators whose exhibitions (especially large-scale, international exhibitions) frequently address socio-political issues.”

På det hela taget håller det än. Whitneybiennalen har slipat till det mesta så att vi har ändå fått något som är lite annorlunda, en mera sammanfogad och dämpad estetik-socialkritik. De båda curatorerna Shamim Momin och Henriette Huldisch har gjort den nödvändiga ansträngningen för att biennalen inte skall se ut som ett stycke samtida konstmarknad. Lite konceptuell, lite småslarvig och utan alltför mycket objektkaraktär.

Internationaliseringen, som markant infördes vid förra biennalen, är nu borta. Det är amerikanska konstnärer som helt dominerar bland de 81 som visas. Det är relativt få. Några är dock inte amerikaner men den regeln att konstnärer verksamma i New York räknas som amerikanska har man haft länge. Curatorerna framhåller att man vill visa vad som hänt i den amerikanska konsten under de senaste två åren. Tyvärr får man nog säga att det inte hänt särskilt mycket, men det kan knappast lastas curatorerna.

Intressant nog har vi två nordbor. Fia Backstrom (3710) som utbildat sig på konstfack är en av dem. Hon presenteras med en förfärlig text som ni kan, om ni orkar, läsa här.

Den andre är Gardar Eide Einarsson (1229) från Norge. Gardar var en av mina elever i Bergen och det stod snart klart att han visste vad han ville och att han kunde det man skall kunna. På många sätt är han ett föredöme när det handlar om att genomföra en konstnärlig karriär. Redan i Bergen tog han initiativ, öppnade bland annat en liten konsthall med utställningar och föreläsningar. Det låg alltid teoretiska skrifter på hans pulpet. Snart var han utväxlingsstudent i Frankfurt. Och sedan har han fortsatt alltmer framgångsrikt.

Ett ytterligare väsentligt steg har han tagit med Whitney. Och numera ser han ut som en intressant fixare vilket också är rekommendabelt.

gardar-korr.jpg
Framgångsrike Gardar

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 40 kommentarer

Del 536: Enfaldens mångfald

Jag har ägnat en del tid åt flitiga studier i den tidigare omnämnda skriften Invandrare och integration i Danmark och Sverige. Bortsett från det personliga och outsägliga lidande jag måste genomgå då varje författare i upprepade former fastnar för det fruktansvärda ordet FOKKUSCHERA, har det varit en intressant läsning.

Ingen hemlighet att vi lever i mångfaldssamhället där mångkultur råder eller som man säger mångkulturalismen. Några av artiklarna berör detta ämne och jag har själv funderat vidare.

Jag har förstått att det främst gäller kultur. Och att det är bra med många kulturer som kan lära sig av varandra. Nu är det förstås svårt att definiera kultur och vi får nöja oss med att det betyder lite av varje. Allra mest lutar det nog mot diverse konstformer, populärkultur och folklore.

Är religion också kultur i detta sammanhang? Njaa, där blir det svårare eftersom en del utövare vill betrakta religionen som essentialistisk och verklig.

Och hur ligger det till med regeringsarbetet? Är det också ett kulturuttryck som kan förnyas och befrämjas med andra kulturers regeringsarbete? Kanske kan klanväldet vara en spännande idé för Alliansen.

Oundvikligen undrar jag om själva framställningen av idéerna om det pluralistiska samhället jämväl hela det komplex av vetenskapliga artiklar som ingår i ovannämnda bok är kulturuttryck. Och skall de i så fall vara öppna för inflöden av andra kulturers synpunkter på sådana yttringar?

Låt oss blott föreställa att man låter någon från en främmande kultur, som inte är bekant med de forskningsideal som föreligger i västvärldens tänkande i ämnet, uppmanas komma med ett bidrag på de premisser som dennes kultur representerar. Nej, här blir det stopp. Det är västerländska kulturens absoluta värdenormer. Normer som mången skribent, som skriver sig varm för en total öppenhet i postkolonial anda, inte kan föreställa sig att göra förhandlingsbara.

Nå, kultur, lagom utsuddat och festligt gör det möjligt att omvandla mångfaldssamhället till tjo faderittan och varför inte låta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth själv svänga till det (3 april 2007):

”Om det finns ett utbud som kan locka människor med olika bakgrund, utförda av människor med olika bakgrund, som dessutom marknadsförs för människor med olika bakgrund – ja, då får vi också en publik som har olika typer av bakgrund.
Och ’olika bakgrund’ kan ju i det här sammanhanget betyda både etniskt, socialt, geografiskt eller något annat …
Då blir det också spännande!”
”Idag vill många ha lika bra koll på vad som händer inom konsten i Japan och hur musiklivet utvecklas i Etiopien, eller dansen i Argentina, som om sin lokala kulturhistoria.”

Hej, här hänger inte ens jag med, storbevakaren av alla konstscener. Säger kulturministern att det finns ett utbrett intresse för vad som pågår i konsten i Japan? Kanske i Tokyo? På Museum of Contemporary Art visar man just nu gamle Kawamata (som påminner lite om Vilks när han inte är i rondellhundstagen). Bland annat kan man se en bild av en gång- och cykelväg som han har byggt i Holland. Nej, jag tror att ministern bluffar. Konsten är inte mångkulturell på det sättet. Den är exklusivt västerländsk och har effektivt koloniserat resten av världen, nyttjande övriga världen som exotisk krydda. ”Då blir det också spännande!” (Jag vet vad många vill veta mer om, inte är det Japan utan Whitneybiennalen i New York som öppnade i torsdags, kommer, kommer)

Och kulturministern fortsätter oförtrutet:

”Alla kulturmyndigheter har från och med i år till uppgift att integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet och att uppnå fler interkulturella och internationella samarbeten.”

Jodå, jag var själv indragen i mångfaldsperspektivet eftersom Höganäs kommun var utvald av regeringen att representera satsningen på mångkulturåret 2006. Då var jag ännu ung och ovetande, men jag byggde en kiosk där kocken Niklas Ekstedt serverade mat från Peru, Elfenbenskusten och Kambodja. Jag gjorde några improviserade presentationer av samtidskonst från de här länderna och fann att en del konstnärer från Elfenbenskusten hade koloniserats av den internationella samtidskonsten och tagit sig till biennalen i Dakar.

Lyckligtvis betonar ministern vilka regler som gäller för multikulti:

”I första hand behöver vi leva upp till ett absolut demokratiskt grundkrav, nämligen att inte utestänga någon på grund av hans eller hennes ursprung, religion, kön eller sexuell läggning.”

Men sedan kör hon på igen:

”I kulturlivet måste det finnas utrymme för många röster och ansikten, annars stagnerar kreativiteten, fantasin och därmed kulturen. Kulturen har dessutom stora möjligheter att ge oss en bild av mångfald, och att t.o.m. skapa mångfald.”

På det senare kan man säga ett klart ”nej”. Konsten är underbart strömlinjeformad och klarar de kulturpolitiska målen genom att omvandla samtliga deltagare till utövare av den moderna socialkritiken nu, i enlighet med senaste trendigheten, med genomförd finish.

Men för övrigt kan man dansa och sjunga globalt liksom låta klädmodet fånga upp världens fulla kalejdoskop. Och så maten naturligtvis. På den punkten är mångkulturen öppen som en lagårdsport,

kawamata-walkway.jpg
I Tokyo just nu: Holländsk väderkvarn med Kawamatas gångled.

kiosk2-06mangkulturlit.JPG
Niklas Ekstedt serverar mångkulturårsmat i Höganäs.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 36 kommentarer