Vilks.net

Jag har ägnat en del tid åt flitiga studier i den tidigare omnämnda skriften Invandrare och integration i Danmark och Sverige. Bortsett från det personliga och outsägliga lidande jag måste genomgå då varje författare i upprepade former fastnar för det fruktansvärda ordet FOKKUSCHERA, har det varit en intressant läsning.

Ingen hemlighet att vi lever i mångfaldssamhället där mångkultur råder eller som man säger mångkulturalismen. Några av artiklarna berör detta ämne och jag har själv funderat vidare.

Jag har förstått att det främst gäller kultur. Och att det är bra med många kulturer som kan lära sig av varandra. Nu är det förstås svårt att definiera kultur och vi får nöja oss med att det betyder lite av varje. Allra mest lutar det nog mot diverse konstformer, populärkultur och folklore.

Är religion också kultur i detta sammanhang? Njaa, där blir det svårare eftersom en del utövare vill betrakta religionen som essentialistisk och verklig.

Och hur ligger det till med regeringsarbetet? Är det också ett kulturuttryck som kan förnyas och befrämjas med andra kulturers regeringsarbete? Kanske kan klanväldet vara en spännande idé för Alliansen.

Oundvikligen undrar jag om själva framställningen av idéerna om det pluralistiska samhället jämväl hela det komplex av vetenskapliga artiklar som ingår i ovannämnda bok är kulturuttryck. Och skall de i så fall vara öppna för inflöden av andra kulturers synpunkter på sådana yttringar?

Låt oss blott föreställa att man låter någon från en främmande kultur, som inte är bekant med de forskningsideal som föreligger i västvärldens tänkande i ämnet, uppmanas komma med ett bidrag på de premisser som dennes kultur representerar. Nej, här blir det stopp. Det är västerländska kulturens absoluta värdenormer. Normer som mången skribent, som skriver sig varm för en total öppenhet i postkolonial anda, inte kan föreställa sig att göra förhandlingsbara.

Nå, kultur, lagom utsuddat och festligt gör det möjligt att omvandla mångfaldssamhället till tjo faderittan och varför inte låta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth själv svänga till det (3 april 2007):

”Om det finns ett utbud som kan locka människor med olika bakgrund, utförda av människor med olika bakgrund, som dessutom marknadsförs för människor med olika bakgrund – ja, då får vi också en publik som har olika typer av bakgrund.
Och ’olika bakgrund’ kan ju i det här sammanhanget betyda både etniskt, socialt, geografiskt eller något annat …
Då blir det också spännande!”
”Idag vill många ha lika bra koll på vad som händer inom konsten i Japan och hur musiklivet utvecklas i Etiopien, eller dansen i Argentina, som om sin lokala kulturhistoria.”

Hej, här hänger inte ens jag med, storbevakaren av alla konstscener. Säger kulturministern att det finns ett utbrett intresse för vad som pågår i konsten i Japan? Kanske i Tokyo? På Museum of Contemporary Art visar man just nu gamle Kawamata (som påminner lite om Vilks när han inte är i rondellhundstagen). Bland annat kan man se en bild av en gång- och cykelväg som han har byggt i Holland. Nej, jag tror att ministern bluffar. Konsten är inte mångkulturell på det sättet. Den är exklusivt västerländsk och har effektivt koloniserat resten av världen, nyttjande övriga världen som exotisk krydda. ”Då blir det också spännande!” (Jag vet vad många vill veta mer om, inte är det Japan utan Whitneybiennalen i New York som öppnade i torsdags, kommer, kommer)

Och kulturministern fortsätter oförtrutet:

”Alla kulturmyndigheter har från och med i år till uppgift att integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet och att uppnå fler interkulturella och internationella samarbeten.”

Jodå, jag var själv indragen i mångfaldsperspektivet eftersom Höganäs kommun var utvald av regeringen att representera satsningen på mångkulturåret 2006. Då var jag ännu ung och ovetande, men jag byggde en kiosk där kocken Niklas Ekstedt serverade mat från Peru, Elfenbenskusten och Kambodja. Jag gjorde några improviserade presentationer av samtidskonst från de här länderna och fann att en del konstnärer från Elfenbenskusten hade koloniserats av den internationella samtidskonsten och tagit sig till biennalen i Dakar.

Lyckligtvis betonar ministern vilka regler som gäller för multikulti:

”I första hand behöver vi leva upp till ett absolut demokratiskt grundkrav, nämligen att inte utestänga någon på grund av hans eller hennes ursprung, religion, kön eller sexuell läggning.”

Men sedan kör hon på igen:

”I kulturlivet måste det finnas utrymme för många röster och ansikten, annars stagnerar kreativiteten, fantasin och därmed kulturen. Kulturen har dessutom stora möjligheter att ge oss en bild av mångfald, och att t.o.m. skapa mångfald.”

På det senare kan man säga ett klart ”nej”. Konsten är underbart strömlinjeformad och klarar de kulturpolitiska målen genom att omvandla samtliga deltagare till utövare av den moderna socialkritiken nu, i enlighet med senaste trendigheten, med genomförd finish.

Men för övrigt kan man dansa och sjunga globalt liksom låta klädmodet fånga upp världens fulla kalejdoskop. Och så maten naturligtvis. På den punkten är mångkulturen öppen som en lagårdsport,

I Tokyo just nu: Holländsk väderkvarn med Kawamatas gångled.

Niklas Ekstedt serverar mångkulturårsmat i Höganäs.