Det är en odiskutabelt stark tradition som förordar att ett konstverk helst skall vara subversivt. Man kan ju tycka att det har blivit lättare sedan konsten lämnade den estetiska arenan där det subversiva området tog slut på 60-talet. Sedan dess kan en subversiv konsthandling sikta på vad som helst i linje med att allting kan vara konst. Det hjälper emellertid inte, subversivt är svårt, inte minst då den skall ta plats inom ramen för en institutionellt kontrollerad utställning. Det subversiva kan aldrig räkna med applåder. Vi har då det pseudo-subversiva där det räcker med att tänka sig att det utställda borde vara subversivt även om det inte förekommer några egentliga reaktioner. Sådant kan emellertid bli rätt tråkigt om det inte kombineras med en annan faktor som är åtråvärd för alla konstagenterna: Att konsten är tillräckligt annorlunda för att den skall märkas i mängden..
Tino Sehgal som visas på Magasin 3 har lyckats med att skapa en stark och lätt igenkännlig profil i konstvärlden. Han låter människor utföra sina instruktioner vilka ofta bär fram institutionskritiska aspekter. Sehgals stora genombrott kom på Venedigbiennalen 2005 då han lät ett antal personer klädda som utställningspersonal dansa fram i den tyska paviljongen och avsluta sitt framträdande med ”Ohhh, this is so contemporary, contemporary, contemporary!” Han involverar publiken i sina aktiviteter och blir ett exempel på relationell estetik. Men det är för sent att dra det dit. Snarare är det en profilstark variation på temat, en profil som kan lastas med både institutionell kritik och som han gärna själv tillägger, en grön konst som är så enkel att den inte slösar med några resurser.
”Art is very powerful,” säger han. Och i en intervju: ”Den stora utmaningen för min generation är självklart frågan om vi kan förändra vår livsstil till en som är hållbar. Mitt arbete föreslår en produktionsmodell som är arbetsintensiv men inte förbrukar världens resurser.”
I ett av verken på Magasin 3 är det människor som kommer och går, vänder och vrider på sig samt säger: ”The objective of this world is to be the subject of discussion”. Både tänkvärt och sevärt. Mårten Arndtzén som recenserat utställningen i Expressen avvisar den kritiska Sehgal och ” Själv faller jag handlöst för ett ”mindre” verk, bestående av en ensam aktör på golvet i ett litet rum. Han/hon åmar omkring med halvslutna ögon och vrider sig i en långsam, fridfull koreografi…. Vem bryr sig då om institutionskritik?”
I Sehgals fall är alltså institutionskritiken lam. Dessutom är genren utomordentligt svår: På samma gång skall en konstnär utmana konstvärlden och omfamnas av den. Sehgal lyckas bara med den andra delen. Däremot är det ingen tvekan om att Sehgal är ett exempel på en konstnär som lyckats mycket väl. Vad han åstadkommit är att finna en ny kombination av möjligheter utifrån relationell estetik, interaktivitet och cross-over från dans och ekonomi. Diskursbildningen är ändå tunn och det räcker inte ens med tillägget att han är en grön konstnär. Eftersom det går så bra, går det lite för bra och det innebär nog att han i längden blir alltför bekräftande. Under det senast året har han pendlat mellan platserna 400 och 500 på artfacts. Lite högre kan han nog klättra men mycket mer än så orkar han förmodligen inte.
Mycket hemlig är Sehgal, inga bilder i katalogerna, fotografering etc. förbjuden. Ett och annat slinker genom, här är ett kort inslag från hans utställning tidigare i år i Walker Art Center.
Här ett tjuvtaget foto från hans omfamningsperformance på biennalen i Berlin 2006, ett par som oavbrutet ägnar sig åt koreografisk kärlek.
Som sagt är det svårt med institutionskritik. Andrea Fraser är det största namnet i denna verksamhet och hon försöker verkligen. Betydligt vassare än Sehgal men inte ens det räcker fullt ut. I ett just nu perspektiv är Fraser och Sehgal ungefär likvärdiga i kvalitet.
Här en glimt av en exponerande Fraser i Hamburg 2003, citerande konstnärer och kritiker.
