Del 544: Glöm mig inte

Ja, än en gång Whitneybiennalen. Till slut kom det några rader i svensk press. Dan Jönsson fick ta språnget över oceanen för att rapportera i DN.

Här är några av hans nyckelmeningar:

”Denna “regionala” amerikanska biennal har av tradition hållit sig framme när det gäller att lansera nya medier, och 2008 är det process- och performancekonsternas tur.”

Man förstår ganska lätt att en biennal som i varje fall i något avseende inte skall ställa sig i den överhettade marknadens omedelbara tjänst får sikta på något som är i varje fall en smula svårsålt. Så kör man lite performance och dessutom ”relationell estetik” (fast man inte gärna skriver det längre), relationell estetik fick aldrig samma genomslag i USA som i delar av Europa. Kapitalet är därför inte på samma sätt förbrukat.

”Årets biennal bryter alltså ingen ny mark, fast rymmer å andra sidan en sympatisk vilja till fördjupning. I huvudutställningen på Whitneymuseet handlar det till stor del om konstens existentiella grund¬frågor, om materialitet och färg, om illusion och tradition. Lite överraskande, men ändå logiskt.”

Precis detta var vad man kunde förvänta sig. Roberta Smith hade inga svårigheter att agera spågumma i augusti 2007: “In These Shows, the Material Is the Message”, skrev hon när hon recenserade Chelseagalleriernas höstkollektion. ”Back to Basics”, var det, jaha. Och som Smith påpekade: ”They indicate what might be seen elsewhere in the near future — in the next Whitney Biennial”.

”Så kan konstens eviga frågor laddas upp med samtida idéer om resursåtervinning, kretsloppstänkande och konsumtionskritik. Konstens materialitet är inte skild från världens. Uttryck som Longs och Caesars ger årets biennal en kärna av eftertanke, en tyngdpunkt som lyckas balansera den i övrigt rätt spretiga blandningen av lam institutionskritik, militant identitetskonst, trist pliktrepresenatation och absurdistiska stolleprov.”

Ja, Dan Jönsson ser att det är segt. Den första meningen är nog också lite för optimistisk. ”Grön konstnär”, vem vill och kan vara en sådan utan att drunkna i duktighet?

Min åsikt är fortfarande att konstvärldens rapportörer alltför envist stirrar på konsten istället för att se på konstvärlden. Redan 2005 skrev Sara Thornton (Art Monthly) och citerade Thomas Crow:

”What we are missing is a model for how the art system operates, which is less about money than about recognition and validation.”

Pierre Bourdieus institutionskritik, nej den passar inte en konstvärld som vill se något magiskt i själva verken. Antagligen tror man också på konstnären som magisk fixare. Institutionskritik finns det naturligtvis gott om men den är anpassad till konstvärldens behov. Någon gång och till slut borde det gå upp för konstvärldens ivriga aktörer att när man ser uppställningen ”problematisera hierarkier, klass och ras” eller, för den delen, ”en känslighet för den poetiska detaljen, som att subtilt förskjuta en färg och låta ett objekt glimma till av en skör hinna”, ja då handlar det om att hävda eller helst förbättra sin hierarkiska position. Det grundläggande budskapet för konstvärldens framskjutna producenter (konstnärer, kritiker, curatorer m fl) är svindlande enkelt: ”Glöm mig inte”.

Från biennalen kan vi taga ett litet exempel, det Jönsson nämner, Bert Rodriguez, som erbjuder terapi i sin vita kub. För att komma till får man anmäla sig på Whitneys hemsida. Han har naturligtvis inte mycket att säga, han gör ett konstprojekt som trasslar lite med New York-bornas benägenhet att söka sig till terapeuter. Till Rodriguez kom det tydligen enbart kvinnor. Han själv kommer från Miami där man inte går i terapi utan istället går till stranden och tar en drink. Han berättar mer själv här. Tunn är den hinnan av performance/interaktivitetförnyelse. ”Glöm mig inte”, se hans framträdande på konstmässan i Miami. Här.

rodriguez-in-the-beginning.jpg
Bert Rodriguez In the beginning… 2008

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

24 svar på Del 544: Glöm mig inte

  1. Hyckleriets fiende numro 1 skriver:

    Varför glömmer folk alltid att stänga av sina telefonapparater och låsa om sig innan de börjar sina sexuella aktiviteter på SVT?!

  2. Glöm aldrig Halabja! skriver:

    På årsdagen av folkmordet i Halabja, 16 mars 1988!

    Every murder destroys a measure of human dignity
    Every genocide murders a piece of the whole world

    Of all the atrocities committed against the Kurds during the Anfal, Halabja has come to symbolize the worst of the repression of the Iraqi Kurds. Halabja was a town of 70,000 people located about 8-10 miles from the Iranian border. It became the target of conventional and chemical bomb attacks over three days in March of 1988.
    During those three days, the town and the surrounding district were unmercifully attacked with bombs, artillery fire, and chemicals. The chemical weapons were the most destructive of life. The chemicals used included mustard gas and the nerve agents sarin, tabun, and VX. At least 5,000 people died immediately as a result of the chemical attack and it is estimated that up to 12,000 people in all died during the course of those three days.

    http://www.kdp.se/old/chemical.html

  3. Rogosjin skriver:

    jag har inget emot danskar, de visar vägen i mångt och mycket…kanske borde gå “danska för nybörjare”

  4. Bombehatten skriver:

    “Hykleri – ud over alle grænser!

    Nu har de 12 muhammedtegninger, her under Kurt Westergaards berømte bombehat cirkuleret på internettet i over to år. Man finder disse tegninger på alverdens hjemmesider. Bombehatten er omtrent blevet til et ikon i kampen for ytringsfriheden.
    Ingen foreninger eller organisationer i Danmark tager ytringsfriheden mere bogstaveligt end SIAD. Ingen går oftere på gaden og demonstrerer for ytringsfriheden. Ingen har besunget Kurt Westergaards meritter højere end SIAD. Vi betragter ham som en folkehelt. Ikke kun på grund af hans geniale tegning, men – i endnu højere grad, fordi han efterfølgende har stået fast på sin ret til, at tegne hvad der passer ham.
    Kurt Westergaard har flere gange udtalt, at han ikke har tænkt sig at bøje nakken for de udemokratiske kræfter der forsøger at indføre censur i Danmark. Kurt Westergaard har så sent som for 2 uger siden udtalt i TV, at han intet fortryder, og at han ville gøre det igen – om så var nødvendigt.”

    http://www.siad.dk/

  5. RURIK (ria) skriver:

    Rogosjin :
    Det tycker jag absolut du ska göra.
    Då kan du t ex läsa de danska tidningarna på nätet – där skriver man om saker som aldrig omtalas i svenska medier.
    För några dagar sen publicerade
    Berlingske Tidende t o m ett uttalande från den serbiske utrikesministern angående Kosovo , i sin helhet och utan “kommentarer” !

  6. Islam i strid med grundloven skriver:

    Mogens Rukov – Danmarks største religiøse tænker – i Weekendavisen:

    “Islam. Den er i strid med grundloven.

    Bud fra gud

    Af Mogens Rukov

    NR. 11, 14. – 20. marts 2008

    Den store tolerance, der udvises i Europa for tiden, retter sig mod islam.

    Islam anerkendes, og muslimer tildeles fulde borgerlige rettigheder. Tolerancen har aldrig været større. Men perioden nu kan sammenlignes med slutningen af 30rne, hvor den ledende nation, Storbritannien, ikke gik af vejen for noget for at muliggøre Hitlers stormagtsplaner. Men dengang var tolerancen politisk bestemt. Og den var en gigantisk politisk misforståelse, der førte til Anden Verdenskrig.

    Nu er tolerancen kulturelt bestemt og folkeligt forankret. Meget få i den europæiske befolkning er uenige i princippet bag den førte politik. Nemlig at trosforhold er den enkeltes private sag. Og i forhold til en sådan opfattelse – som nærværende artikelskriver deler – er den tolerante holdning til muslimer selvfølgelig. Men er den også i forhold til Islam?

    Islam er en lovreligion. I langt mere udstrakt grad end nogen anden religion, vi er i berøring med. Og ganske usammenlignelig med den jødedom, som nogle gerne vil kalde en lovreligion. Islams trosret, sharia, er også islams borgerlige ret. Det er islams tilbud til verden at erstatte andre retsopfattelser med sharia. Som en dansktalende imam nogenlunde udtrykte det: I beder mig fordømme stening af kvinder, men hvad skal jeg gøre, når min gud påbyder stening af kvinder.

    Han har fuldstændig ret. Hvad skal han gøre? De lærde autoriteter i hans religion har gennem tiderne formuleret trossætninger og påbud, forbud, på en måde, der giver lovkomplekset guddommelig status. »Det er min gud, der siger det.« Han kan ikke komme uden om gudens direkte henvendelse til ham. Og han påkalder sig derved en højere autoritativ oprindelse, end den ret, vi er i besiddelse af, og som kun er givet af mennesker, påvirket af en romerret og en kristendom.

    Men vil vi have en sådan borgerlig ret? Det, vi finder ud af er, at det ikke er den samme gud, som monoteismerne opererer med, men radikalt forskellige guder.

    Som den amerikanske litteraturforsker, Harold Bloom, fyndigt udtrykker det i Where Shall Wisdom be Found? fra 2004: »Kristne tror på, muslimer underkaster sig, jøder har tillid til – guds vilje.« Tro på, underkaste sig, have tillid til, er en meget god karakteristik af de forskellige krav som vores guder stiller til os. Derfor er det vrøvl, når nogle af politiske grunde siger, at det i sidste ende er den samme gud, vi tilbeder.

    Men nu kommer der nogle fremmede og kræver indførelsen af et andet lovkodeks, udskiftning af min lovopfattelse, en ny retsbevidsthed, helt eller delvis, i bidder eller fuldstændigt, skridt for skridt eller i spring. Jeg takker pænt nej, men gør det radikalt og bestemt. Er jeg intolerant?

    Der er for nylig udkommet en bog med titlen »Tolerance«. Ifølge den er tolerance:

    1) At den ting, man har som genstand, er én modbydelig. 2) At man alligevel tillader dens eksistens.

    Et tredje punkt lyder, at man skal have en vis humoristisk holdning til sig selv, en vis selvironi, der tillader én at indse det begrænsede i de værdier, man selv er i besiddelse af.

    Men det har netop ikke noget med tolerance at gøre. Og det viser, at disse folk fra intelligentsiaen netop ikke ved, hvad tolerance er.

    Tolerancen er en hård lov. Den har intet med forståelse eller imødekommenhed, venlighed at gøre. Ikke noget med respekt, sådan som den ustandselig påkaldes. Ikke noget med at annullere ens egne værdier.

    Lige fra de første tolerance-edikter fra år 301, år 303, år 313 har tolerance altid været begrænset, forbundet med sikring af et eller andet. Ikke sikring af det modbydelige, man skal tolerere. Men af statens og menneskenes sikkerhed. I 301-ediktet f.eks. en sikkerhed for statens overlevelse.

    Tolerance er altså en dobbeltsikring. Den går to veje. Den sikrer mindretallets eksistens, og den sikrer flertallets ro og orden. Sådan er det stadigvæk.

    Og især når det gælder trosforhold. Derfor giver man ikke nogen åben trosfrihed. Trosfriheden er ikke, som folk af islam og deres proselytter angiver, en trosfrihedens carte blanche. Intelligentsiaen, visse politikere, journalister og muslimer falder over hinandens fødder for at åbne op for en modkultur, en anden kultur, en kultur, der er radikalt modsat den nordiske, den vestlige, den demokratiske.

    De bruger et instrument: Grundloven. Ifølge Grundloven, siger de, er der trosfrihed i Danmark, inkl. frihed for en tro som islam. Sådan er det ikke. De har ikke forstået tolerancens væsen, der er at opretholde og fremme, at der er ro og orden. De har ikke læst de Grundlovsparagraffer om trosfrihed, som de påkalder sig. Jeg blev overrasket ved læsningen.

    En trosfrihed, der tillader modkulturer som islam, er vi nemlig ikke i besiddelse af. Grundloven åbner ikke for den. Grundloven har ganske rigtigt en paragraf om trosfrihed. Men det er en betinget trosfrihed. Det er ikke en åben og plat trosfrihed. Betingelsen er, at religionen er af en sådan beskaffenhed, at der »intet læres, som strider mod sædeligheden og den offentlige orden.« Det står meget klart, at der intet må læres af den art. Hvis der i en moské læres om stening af kvinder, mistillid til demokratiet, foragt for anderledes troende, tilladelse til at slå dem ihjel, sharia osv., så kan moskeen ikke komme ind under Grundlovens religionsfrihed.

    Så tæt er tolerance og tolerancens betingelser forbundet, at de udtales uden pause, i samme åndedrag.

    Paragraffen lyder i sin helhed: »Borgerne har ret til at forene sig i samfund for at dyrke Gud på den måde, der stemmer med deres overbevisning, dog at intet læres eller foretages, som strider mod sædeligheden eller den offentlige orden.«

    Og det synspunkt forfølges i endnu nogle paragraffer, hvor det også siges, at ingen pga. sin tro kan »unddrage sig opfyldelsen af nogen almindelig borgerpligt.« (Paragraf 70).

    Det udelukker islam. Islam har sin egen opfattelse af sædelighed og offentlig orden. Den kontrasterer Grundlovens opfattelse. Det humanitetsideal, som Grundloven bygger på, undergraves og forkastes af islam, ikke bare af islamismen, ikke af nogen radikal udgave af islam, men af islam selv.

    Vi må altså udvide tolerancen, så den ikke omfatter islam, men virkelig sikrer det, tolerancen skal sikre, det, den amerikanske samfundsforsker Lawrence E. Harrison begrunder den nordiske samfundsudvikling med: »Den vigtigste drivkraft bag den nordiske udvikling er en kultur – værdier, overbevisninger og holdninger – der fremmer demokrati, social retfærdighed og kreativitet.«

    Mogens Rukov (f. 1943) er leder af Manuskriptlinjen på Den Danske Filmskole.”

  7. RURIK (ria) skriver:

    Det pågår f n förhandlingar mellan alla riksdagspartier om en revision av grundlagen.
    Ändringarna är tänkta att träda i kraft efter valet 2010.
    En viss uppmärksamhet bör riktas mot
    hur skyddet för religionsfriheten utformas i den nya grundlagen ifall det föreslås ändringar i gällande lagtext.

  8. Politikerne danser dødedans skriver:

    Jyllands-Posten:

    Kronik: Dagen derpå med en elendig statsledelse

    Af Ole Hasselbalch, professor, jur. dr., Humlebæk

    Offentliggjort 10.03.08 kl. 03:00

    Efter at røgen er lettet fra de brændende skoler, biler og andet jordisk gods i den danske version af infitadaen, melder der sig to spørgsmål: Hvorfor er det gået sådan, og hvad nu?

    I de sidste 20-30 år har det været muligt at se, hvad der forestod, og det er også blevet forudsagt. Men det var umuligt at råbe de ledende politikere op.

    I 1985 demonstrerede statsminister Poul Schlüter sin uinformerede ligegladhed: »Jeg ved godt, at mange danskere er ængstelige for, at åbne grænser kunne føre til, at Danmark bogstaveligt talt blev oversvømmet af f.eks. en halv eller en hel million mennesker udefra. Det ville skræmme folk, men sådan går det jo ikke.«

    I 1994 lirum-larummede Uffe Ellemann-Jensen: »Jeg tror ikke, at der er mange – om nogen overhovedet – som kunne tænke sig at omdanne Danmark til et multietnisk samfund. Jeg ønsker det ikke. Men ved at oppiske et kunstigt og overdrevent skræmmebillede kan man medvirke til at oppiske en frygt og lukkethed over for andre, som dybest set rummer en større trussel mod danskheden end påvirkninger udefra«.

    http://jp.dk/meninger/kronik/article1291336.ece

  9. RURIK (ria) skriver:

    Kanske vi får be Göran E presentera några exempel på vad svenska politiker uttalat om svenska folkets fobier och invandringens välsignelser.
    En resumé a la genomgången av Palmes villfarelser skulle uppskattas !

  10. Arn skriver:

    Mere fra Danmark.

    I hvor høj grad har Vesten, kolonialisme, imperialisme o.s.v. skadet de muslimske lande? For at kunne vide noget om det, må man vel vide noget om, hvordan disse lande var før vestlige kolonialister, imperialister, turister ankom. Her i landet har vi fået en fantastisk vej til et sådant indblik.
    Den danske konge blev fra Götting universitet anmodet om at bekoste en ekspedition til Arabien. Der blev heldigvis sagt ja og 1761-67 fandt den store arabiske ekspedition sted. Der var for øvrigt en svensker med. Ekspeditionen blev ledet af tyskeren Carsten Niebuhr og alle hans optegnelser er nu ved at blive udgivet, desværre med over 200 års forsinkelse. Havde de tidligere været kendt af flere, havde vi været langt bedre forberedte til et møde med islam-tilhængere.

    http://da.wikipedia.org/wiki/Carsten_Niebuhr
    http://www.fyens.dk/article/279790:Kunst–En-salgssucces-efter-250-aar

  11. Cecilia skriver:

    Visst är det väl så att en del vänstermänniskor är väldigt höger, och en del högermänniskor väldigt vänster…?
    För min egen del, så försvann höger-vänster-definitionen för gott 1989.
    Kanske dogmatisk eller inte, är en mer passande uppdelning idag? Och även en förklaring av ovan nämnda undring.

    Apropå vänster-höger, och förvåningen över konstaterandet att Hauswolf kanske är höger?
    Intressant är väl då skillnaden mellan de små länderna. Hauswoolf är Hmk, men Ladonia har president. Och en uppsjö av ministrar, ja det känns som om alla kan få bli minister, om man vill och har ett kall. Lite enligt min levnadsdevis – alla får vara som de är, bara jag får vara som jag är…
    Att vanlig dogma nu även nått konstvärlden, är intressant.

    Som Lars skrev, så uppfattas konstvärlden som vänster. Vänster står då för förnyelse och att bryta tabun. Hauswolf har en poäng då redan – genom att vara höger. Konstvärldens nya ansikte – som speglar vårt samhälle. För mig är den typen av uttryck marknadsföring i högsta grad. Sic! som Snoopy brukade bubbla. Tror inte “vi” är klara med det gamla än…

    Återgår till var jag var:
    Där (i konstvärlden) är det väl som överallt annars. Det finns många inriktningar och roller.
    De som bryter orörda tabun, vilket väl är svårt.
    De som arbetar med att befästa redan brutna tabun, dvs arbetar inom de givna ramarna, uppnådda enligt ovan.
    Båda sakerna är väl lika trevliga, tycker jag. Och att fajtas om vilket som är viktigast. Är rätt glöttigt.
    De är ju 2 olika funktioner – underbart samverkande.

    Tja, nu ser väl Hauswolf annorlunda ut plötsligt? Men jag ogillar det, precis som innan. Jag tror på en bättre väg.
    Där ingår även SVT, eftersom jag tycker att mångfald är bland det viktigaste som finns.
    Och vissa inte har eget koll på läget, (vad mångfald egentligen är… 😀 ) utan vill hellre se enögt. Så är det helt OK för min del.

    Jag får väl avsluta med ett känt citat – Puss, puss.

    Cecilia

    PS. Obs. Citatet är bara ett citat. Jag har bara skrivit under ett namn. Har inte behov av fler.

  12. Lars skriver:

    Cecilia, jag ber att få påpeka att Ladonia är en remoni, har alltså såväl president som drottning.

  13. Cecilia skriver:

    Skitbra!

  14. Cecilia skriver:

    Rurik skrev:

    Kanske vi får be Göran E presentera några exempel på vad svenska politiker uttalat om svenska folkets fobier och invandringens välsignelser.
    En resumé a la genomgången av Palmes villfarelser skulle uppskattas ! —

    Jag saknar också Göran. Fast nog på mitt eget sätt.
    :-D.

    Rurik – va fanken! Har du semester som jag? Eller såsar du alltid? I så fall – det gillar jag inte! 🙂
    Stort huvud, alltså… 😀

  15. Cecilia skriver:

    Lars – har du funderat på president och kung?

    Om så är fallet, så kandiderar jag till kung.
    Eftersom jag nu är över klimakteriet, och har blivit oberoende människa till slut (gud så skönt!), så skulle jag tycka att jag passar bra som kung.
    Man kan ju alltid välja en yngre manlig president. Så att det blir lite balans, även om den ser fel ut.

    Förstår om förslaget inte accepteras. Jag är inte så petig. Och har annat att göra dessutom.

  16. Christer Eriksson skriver:

    Ladonia är en remoni? En liberal president och konservativ drottning som regerar samtidigt ger ett balanserat och stabilt land! Det var en gyllene regel redan under romarriket att utse två guvernörer över samma område för att uppnå fred och välstånd. Nu börjar bilden klarna för mig och jag förstår helt plötsligt alldeles utmärkt varför man aldrig läser i tidningarna om några inre oroligheter i Ladonien!

  17. Christer Eriksson skriver:

    Cecilia: I Ladonia behöver man inte betala TV-licens, så det så!

  18. Cecilia skriver:

    🙂

  19. Cecilia skriver:

    Christer:
    Självklart inte. 🙂

    Tittar ut på snön som yr. Och tänker på alla de som i skenet av klimatförändrigsbudskapet, har glömt att det ofta snöar i mars.
    Och undrar över vilka ekonomiska makter som har fått fokus på miljön så snabbt? Och varför.

  20. Hyckleriets fiende numro 1 skriver:

    Bland vackra flickor blir gummor gröna
    och gamla gubbar de börjar stöna
    Men jag vill dansa med dig min sköna
    så golvet gungar……..sa Rönnerdahl!

    Var finns EROTIKEN i SVT´s utbud?!

  21. Arn skriver:

    Mona Eltahawy

    NEW YORK – Hvis jeg ikke var muslim og ikke vidste bedre, ville jeg tro, at muslimer faktisk har en bombe i deres turban – som portrætteret i den famøse danske 2005-tegning af profeten Muhammed…….
    Selvmord er en alvorlig synd i islam. Men alligevel blev det forskruede våben legitimeret af religiøse ledere, så det kunne bruges imod israelerne. Det var ikke kun kernen af moderne muslimsk moral, de satte på spil her, de åbnede også en Pandoras æske af muligheder for ekstremistiske grupper i den muslimske verden. Hvor ironisk, at selvmordsbomber i dag næsten ikke figurerer i konflikten mellem palæstinenserne og Israel, men er blevet det foretrukne våben i konflikter mellem muslimer i den muslimske verden…..

    http://www.religion.dk/artikel/280658:Synspunkt–Muslimer-er-muslimers-vaerste-fjende?rss
    http://www.monaeltahawy.com/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.