Wilders film är inte precis någon höjdare. Han är ute efter att bevisa att islam är en våldsreligion. För att göra detta radar han upp ett antal citat kombinerat med våldsdåd. Så långt är det väl inte mycket att säga: Så kan man, om man önskar, tolka texterna. Men det är en förenklad slutsats. Först handlar det om vilken översättning man väljer. Det finns flera och de kan tillrättaläggas för vad man önskar bevisa. Det går lika utmärkt att gå den motsatta vägen. NT är en relativt fredlig skrift, men inget har hindrat att den blir utgångspunkten för en genomförd våldsideologi. Därför kan man självfallet tolka skrifterna som man önskar.
Wilders går ju fram, som de flesta kommentatorer har noterat, med att från det extrema döma ut hela religionen och hela massan av dess utövare. För att hans film skulle vara en dokumentär måste det också finnas en redovisning av andra åsikter. Eftersom sådana saknas blir filmen en propagandistisk partsinlaga. Det enda av finess som finns är att framställningen av att islam är en våldsideologi kan bemötas med hot och andra våldsamheter vilket då skulle förstärka hans tes.
Det vore värt att diskutera hur en motbild ser ut. Den arenan har ett betydligt större intresse. Genom att undvika all form av kritik av islam hamnar man i en bisarr situation. Tydligen anser merparten av politiker och debattörer att muslimerna ännu inte är mogna för en sådan kritik. Tills vidare bör man därför visa respekt och artigt undvika känsliga ämnen. Det betyder att man invaggar en grupp människor i föreställningen om att detta undantagstillstånd kan bli permanent.
Inte minst är det prövande att läsa en del av försvaren för islam. Mohamed Omar skriver magasinet UTTRYCK (utrikespolitiska föreningen i Uppsala) ett försvar för islam där han markerar skillnaden mellan politisk islamism och fredlig sådan. Det blir en lång färd genom den store profetens föredömliga egenskaper. Den sortens skriverier påminner lite för mycket om hur kyrkoherde X skrev förr i världen för att visa fördelarna med att följa Jesus. Framställningar av det slaget blir religiös propaganda, modererad, men likafullt. Vi får fortsätta att tampas med synder och samvete. Synder, vilka den djupt religiöse Omar undviker, är alkoholförtäring och utomäktenskapliga förbindelser. Sådant, säger Omar, skall vara synder som får bearbetas med samvetet. Kanske inte alltför problematiskt, men jag skulle gärna vilja att han nämnde något besvärligare, t ex homosexualitet. Är det också en samvetsfråga?
Under tiden gestaltar konstnärerna de nationella gränserna. Jota Castro visar på konstmässan Volta i New York.
Jota Castro (1300) Homeland Security, installation för 50 000 $
Man skall naturligtvis se detta som ett ironiskt-kritiskt bidrag, men ironin blir exemplariskt mångtydig genom verkets uttalade kommersiella placering.
