Kan man tänka sig samtidskonst utan stor- och småpolitik? Förstås kan man det när man ser vad som ställs ut. I spetsfunktionerna går det dock knappast att komma undan. Konsten kan visserligen vara gripande för perceptionen och entusiasmerande för teknikerna men det går inte att komma undan.
Det senaste numret av Paletten (270/271) kom för ett tag sedan. Ett läsvärt nummer som kretsar kring konstens väsentligaste infrastruktur: Biennalerna.
En gång i tiden när biennalerna var få var konsten de innehöll det intressanta. Men numera när antalet biennaler har förökat sig magnifikt är det annat som hamnar i ….i… (nej jag skriver det inte)..i brännpunkten. Om ”Biennalen – kittet mellan demokrati och diktatur” skriver Sabine B. Vogel. Biennalerna fungerar som ett sätt för en del betänkliga regimer att legitimera sig som öppna och frisinnade. Istanbul har lyckats väl med detta och så när som på ett par känsliga områden kan man röra sig fritt. Moskva, även där har det gått bra. Regeringen har förstått att det fina i biennalkråksången är att man kan ta emot en tämligen direkt kritik utan att det sprider sig. Samtidskonsten har med andra ord en samhällelig uppgift. En nästan perfekt symmetri: Regimerna legitimeras och konsten legitimeras som nyttig. Och än mer på pluskontot: Stadsbranding.
Här märker man att ironin har fått ordentligt fäste. Palettens redaktör Sophie Allgård inser att det är svårt för kritiken att nå utanför biennalen. Den rumänske konstnären Dan Perjovschi (347, älskad av hela konstvärlden, har klättrat 500 platser under det senaste året) ”visade en mindre smickrande bild av en grinande president Putin i sitt svarta judobälte med tre regimkritiker som tvingats till tystnad.”
Jodå, konstvärlden har en våldsam dragning till det subversiva. Sådana företeelser blir tämligen avslagna på biennalerna i de västliga kärnområden (där man säger att det inte längre finns några gränser). I Moskva kan de levas ut inför kritikerskaran på nittonde våningen i Federation Tower. Emellertid skall man inte blunda för att det utanför biennalens reservat finns konstnärer som drabbar samman med den regionala åsiktssaneringen.
Ryssland är utmärkt att pseudoprovocera medan Sharjahbiennalen i Förenade Arabemiratet är en annan sak. Där är gränserna så sköra och lättuppnåeliga att det blir pinsamt. Inga judar kommer in och det räcker med att man har en Israelstämpel i passet. Inget naket, ingen regimkritik. Men det finns ett positivt intresse för att närma sig det västerländska och åtnjuta lite av dess intellektuella goodwill. Med budgeten är det inget problem..
Sophie Allgård skriver också om Mercosulbiennalen i Porto Alegre i Brasilien. Den har fört en undanskymd tillvaro eftersom den alltsedan starten 1997 har varit en nationell angelägenhet. Nu har området vidgats, i varje fall till hela Syd- och Mellanamerika och det lär kunna fortsätta eftersom man har en hygglig budget.
Allgård gör en intressant kommentar till mexikanen Yoshua Okon (1543) som visar videoprov på den mexikanska polisens våldskultur. Poliserna gör alla möjliga obscena gester framför kameran och för att få fram detta ingick ”troligen även mutor”. Okon (medelklass) hamnar i ett moraliskt dilemma och därför ”slår Yoshua Okon på den svage: en underbetald och lågt utbildad polis, inte sällan av indianskt ursprung.”
Fängslande läsning finns det också om den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen. Där har det alltid varit en hopplös strid som alltid slutar med att det blir för trångt att i samma svåranvända lokal hysa Sverige, Norge och Finland. Med ett undantag, nämligen 2005 då Åsa Nacking biföll Miriam Bäckströms (966) och Carsten Höllers (129) förslag att ta ned glasväggarna. Då kunde det norska och finska bidraget inte placeras enligt planerna. Finska Laura Horelli (1338) hoppade av medan Matias Faldbakken (2631) svalde förtreten.
Man kan nästan få intrycket av att fjolårets evenemang konsoliderade de territoriella framstegen. Jacob Dahlgrens pilkastningstavlor och Sirous Namazis utbredda container tog utställningsrummet medan finländaren Adel Abidins resebyrå med destination Bagdad fick placeras i ett sidoutrymme. Den andra finländaren Maaria Wirkkala klarade sig bättre men på bekostnad av islänningarna. Island har under ett antal år hyrt den s k Aaltopaviljongen men nu åkte de ut. De norska representanterna Toril Goksøyr och Camilla Martens hamnade på utsidan där de lät en fönsterputsare ständigt putsa rutorna. För att det skulle bli riktigt autentiskt lät man en riktig neger utföra arbetet. Men där gjorde man halt och lät den anställde få konstnärslön istället för att följa avtalet för städare.
Komplicerat men spännande och lärorikt. Konsten har som vi här har sett tre väsentliga samhällsuppgifter: Att legitimera betänkliga regimer, att fungera som stadsbranding och att vara ett tillhåll för konstvärldens interna positioneringar.
Toril Goksøyr och Camilla Martins It would be nice to do something political 2006
Hawler:
Jag förstår att du har ett intresse av att medverka här, kanske mer än någon annan av oss. Dock måste jag rätta upp ett missförstånd som kanske har uppstått. Det är en stor skillnad på att uppträda i form av pliktskyldighet än att följa en etisk och rationell känsla av att alla har rätt till sitt eget liv och välfärd. Alla studier av krig i världen har visat att dem som slåss för sin frihet har ett klart övertag över soldater som slåss för en diktatorisk regim.
Hawler :
När FN skapades fanns det många som önskade att organisationen skulle fungera som du tänker dig den.
Oenighet mellan dåtidens supermakter , det kalla kriget ,
avkoloniserinen , islams frammarsch – det är många orsaker till att FN inte alls fungerar som det var tänkt en gång.
Därför gör du rätt som hoppas på kontinuitet i den amerikanska politiken för det är det enda som kan ge något hopp om en bättre framtid för alla de människor som står dig närmast. På denna punkt är vi inte oeniga.
”Alla studier av krig i världen har visat att dem som slåss för sin frihet har ett klart övertag över soldater som slåss för en diktatorisk regim”.
– dock inte när den diktatoriska regimen har tillgång till senapsgas och andra massförstörelsevapen!
Flemming Rose on bin Laden:
”Bin Laden Wants My Blood
March 21, 2008 1:00 AM
“What kind of civilization are we… if we refrain from mocking and ridiculing bin Laden and his followers?” Flemming Rose responds defiantly to the latest threat against freedom of expression in Europe.
Support Pajamas Media; Visit Our Advertisers
By Flemming Rose
Osama bin Laden has been celebrating the birthday of the prophet Mohammed by calling on Muslims to kill people like me, cartoonists and other “blasphemers” who have dared to publish and republish cartoons of a man who lived 1,400 years ago.
Actually, this is nothing new. Bin Laden addressed the cartoon issue two years ago, in a little-noticed speech, when he called the cartoons of Mohammed the worst possible attack on Islam.
“The response will be what you see and not what you hear and let our mothers bereave us if we do not make victorious our messenger of God,” said the voice from the cave in yesterday’s message.”
http://pajamasmedia.com/2008/03/cartoons_tweak_bin_laden_again.php
http://media.mein-parteibuch.de/gaeste/20060202/mohammed_karikatur_7.jpg
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/7/75/Jyllands-Posten-pg3-article-in-Sept-30-2005-edition-of-KulturWeekend-entitled-Muhammeds-ansigt.png
Hawler:
Det du försöker att jämföra det med är judarnas uppror i Warzawa under hitlers ockupation. försök att förstå det på ett mer jämställt plan!
http://img467.imageshack.us/img467/8366/islamcartoonfeb11turkeyweb1ox.jpg
http://www.standaard.be/Assets/Images_Upload/cartoon1.jpg
Hawler
Vad har du egentligen lärt dig om judar, och den judiska staten?
Christer Eriksson,
Vi tänker uppenbarligen på helt olika saker; en klassisk form av språkförbistring.
Jag syftar på ”Anfal”…
inte på vad som hände judarna under Hitlers tid!
Hawler
Jag tycker inte att du svarar på min fråga: Vad tycker du om den judiska staten Israel?
Christer Eriksson,
Din teori verkar ha brister. För när nazityska och allierade styrkor mötte varandra på slagfältet på ett jämställt plan vann tyskarna varje gång.
mellis
Vilken teori?
mellis
Jag har försvarat din närvaro här mer än en gång, du om någon borde veta att nazisterna ärvde en enorm utvecckling efter andra världskriget genom valmarrepubliken som var demokratisk fram till Hitlers övertagande 1933. Hans politik kan verka framgångsrik, men den var inte ekonomisk bärkraftig och fick sin slutliga konsekvens i att tyskland var tvungen att hämta pengar genom att exploatera resten av Europa.
Stackars Klister
Hawler,
Mitt intryck är att de flesta svenskar — ledarskribenter t.ex. — inte vet vad Anfal var. (Själv har jag Kanan Makiya’s ”Cruelty and Silence” i bokhyllan, tipsad faktiskt av stadsbiblioteket. Hans ”Republic of Fear” också, men den orkade jag inte igenom; alltför otäck i sin kylighet.)
1979 fick Saddam fick hela makten. 1980 började han krig mot Iran; en miljon dödade. Bl.a. i Halabja 1988; giftgas mot egna undersåtar; 5-6.000 dödade, mest kvinnor och barn (Nat.Enc.). 1988 ebbade kriget ut. Då tog Saddam itu med kurderna inom landet; ”Anfal”-operationen. Kanske 180.000 dödade. När den saken var klar började han krig mot Kuwait, 1990…
Och lik förbannat anser svenska murvlar att det var fel av USA att ta upp kampen med den potentaten. Lik förbannat grät man i en del spalter när den massmördaren hängdes.
(Namnet Saddam betyder ’Den som krossar’. Jfr Uppenbarelseboken 9/11, ordförklaringarna.)
Rogosjin: Din karaktär har inte förändrat sig ett dugg…
Christer Eriksson,
Jag vill helst inte kalla Israel för judisk stat.
(Jag är hyperallergisk mot alla former av religion. Värst av alla sk Abrahamsreligioner är förstås islam. Så i valet mellan islam och judendom (pest eller kolera) väljer jag bort islam, först).
Åter till frågan om vad jag tycker om Israel?
Jag ska berätta för dig att jag faktiskt har haft planer på att utvandra till Israel och jag ansökte om tillstånd hos den israeliska ambassaden i Rom i början på 80-t. Jag blev välmottagen på ambassaden och ett bifall på min ansökan låg nära till hands. En rad personliga omständigheter som jag inte ska gå igenom här av utrymmesskäl gjorde att jag ändrade mina planer.
Israel symboliserar för de flesta människor ( få av dem har varit där) något; antingen gott eller ont. På samma sätt som palestinasjalen, USA, hakkors, Carl den tolfte, McDonalds, Lars Vilks, ”Lasse Berghagen” mm symboliserar olika saker.
Jag vill helst grunda min verklighetsuppfattning på fakta, inte på symbolistiska villfarelser.
I konflikter mellan demokratier och diktatoriska system håller jag alltid på demokratin!
Hoppas att jag har gett dig ett tillfredsställande svar på en fråga som jag inte förstår varför du ställer?!
Hälsningar!
Hawler:
Jag förstod nog tidigare att du var var en man av ditt ord, hoppas inte mitt påhopp störde dig men jag var tvungen att provocera dig för att få fram sanningen! Yours for ever!
Tapani,
Var har du hittat ”Republic of fear”?!
Jag hade nämligen ett exemplar av boken som jag för länge sedan skänkte till antingen Kungliga biblioteket eller Stadsbiblioteket i Stockholm (jag minns tyvärr inte vilket).
För ett tag sedan var jag och sökte i katalogen på båda biblioteken efter titeln men fick ingen träff!
mellis :
Det går också att vända på resonemanget dvs – Hitler var inställd på att utvidga Tyskland territoriellt. Därför förde han en expansiv ekonomisk politik.
När politiken ledde till krig misslyckades Hitler med att begränsa krigets omfattning.
Detta förde till att Tysklands behov av resurser ökade kraftigt. Till slut räckte inte ens resurserna i de stora erövrade områdena till. Om Hitler vunnit kriget kunde dock politiken mycket väl visat sig vara ekonomiskt bärkraftig på lång sikt.
Christer Eriksson,
No offence!
Yours for ever!
Hawler :
De moraliska faktorerna spelar nog fortfarande en stor roll i krig om inte övermakten är för stor.
Det är också en fråga om tidsperspektiv.
Många aggresiva tyranner har slutat sina dagar på ett vanhedrande sätt – se bara på Saddam!
Hitler gick det ju heller inte på bra för och Stalin blev mördad av sina närmaste medarbetare efter ett slaganfall.
Exemplen är många . . .
Hawler :
Har fått nya problem med spamfiltret.
När det är ordnat väntar kan du vänta dig några kommentarer från mig.
Hawler : vad tycker du om judarna och den judiska staten?
Det värsta med dej, Hawler, är att jag inte litar på några muslimska yttringar.. den dagen som Ni erkänner Israel som en suverän stat då kan vi börja snacka med varandra.
Hawler:
Jag köpte ”Republic of Fear” (Updated Edition 1998) från Amazon.com. Där finns den fortfarande ($16.46). Amazon.co.uk kan sälja via antikvariat, billigare, men äldre version.
Snabbsökning på Bibliotek.se visar att Stockholms stadsbibliotek har boken, dels upplaga 1998 med Kanan Makiya som författarnamn, men också upplaga 1990 under pseudonymen Samir al-Khalil. Flera andra bibliotek har den också.
Christer Eriksson (ria) :
Tillbaka till gårdagens debatt ;
För mig är frågan om huruvida vi är skyldiga att ingripa mot tyranner ett politisk-moralisk spörsmål.
Individens suveräna rätt att välja sin egen principiella hållning får inte kränkas av andras principiella uppfattningar. Detta gäller i synnerhet vilken princip man eventuellt är beredd att dö för.
Har svårt att tro att vi egentligen är oeniga i detta. Det omoraliska ligger i att ifrågasätta detta synsätt.
Ekstra Bladet 21.03.2008:
”’Danske piger ludere ’
Der er ikke skyggen af et tørklæde for det sminkede ansigt, og blusen er let nedringet.
Den 17-årige pige med palæstinensisk baggrund er kommet til Vollsmose for at blive feteret af Mohammed Melhem, der håber på snart at kunne sætte en ring på hendes finger.
Og når det er sket, er det slut med at ligne en poptøs. I hvert fald, hvis det står til den 29-årige mand, der kun har håbet om en bedre fremtid at byde på. Måske er det medvirkende til, at han alligevel vakler i sine krav.
– På en måde er det bedst, at hun selv bestemmer, men jeg vil få mere respekt, hvis hun for eksempel bar tørklæde, forklarer Mohammed Melhem til Ekstra Bladet.
Han har som Harkan tidligere haft kærester med dansk baggrund, men ingen af de to kan forestille sig at gifte sig med en dansk pige.
– De er ludere , siger de samstemmende halvt i spøg.
– Det går bare ikke. De vil noget og jeg noget helt andet. Og der er jo heller ikke mange, der vil blive muslimer. Mange vil jo gerne fortsætte med at leve som danskere, og det giver altid problemer, forklarer Harkan, der i lighed med Mohammed Melhem håber på at få børn en dag.
– Men de skal i hvert tilfælde ikke blive som mig, siger Mohammed Melhem, der bliver suppleret af Harkan.
– Vi skal gøre alt for at hjælpe vores børn – de skal ikke have det, som vi havde det. Hvis vi ikke kan hjælpe, må vi tage kontakt til lærere og pædagoger som kan, siger han.”
Till väst invandrade manliga muslimer har goda skäl att förakta oss ursprungsbefolkningar. Förfallet vad gäller brottslighet, sexualmoral, äktenskapsmoral och respekten för förfäderna är uppenbar för dem.
Politikens klummeskribent Rune Larsen om Muhammed-krisen:
”Karikaturkriser: Provokation vs. dokumentation
Skrevet af Rune Engelbreth Larsen 18. Mar 09:34
Ifølge en ny meningsmåling mener 58,5 procent af de adspurgte danskere, at det var forkert at genoptrykke en eller flere Muhammed-karikaturer i forbindelse med karikaturkrisens genopblussen i februar.
Det undrer Jyllands-Postens chefredaktør, Carsten Juste, som udtaler: »Grunden til, at vi og alle de andre medier valgte at bringe tegningerne i februar, var som journalistisk dokumentation, hvilket er en helt normal sædvane.« (Ritzau, 17.3.2008).
Og hvis han dermed mener, at der er en meget stor forskel på at bringe karikaturer af Muhammed som provokation og som dokumentation, er det helt korrekt – og det sidste er i princippet udtryk for »en helt normal sædvane«.”
http://blog.politiken.dk/engelbreth/2008/03/18/karikaturkriser-provokation-vs-dokumentation/
Politikens klummeskribent Rune Larsen afbryder en kristen gudstjeneste:
Satanisk propaganda
Rune Engelbreth Larsen (erklæret satanist) afbryder en tv-transmitteret julegudstjeneste i 1997. Nogle minoriteter er mere lige end andre.
http://snaphanen.dk/2008/01/29/hedegaard-vs-engelbreth-pa-p1/
Hawler, och andra intresserade:
Kanan Makiya’s ”Cruelty and Silence” (1993) (utgiven också som al-Qaswah wa-al-samt : al-harb wa-al-tughyan wa-al-intifadah fi al-alam al-arabi, Köln 2005) finns bl.a. på stadsbiblioteket i Stockholm.
Berättelsen om Taimour, kurdiske pojken, som fördes ut i öknen med många andra för att skjutas och grävas ner, men som ensam överlevde, är lågmäld och gripande. Man får också läsa bl.a. om vad som hände i södra Irak, när människor gjort uppror mot Saddam, men sveks av Bush d.ä. Jag läser ogärna berättelser om rysligheter och elände, men Makiya skriver försiktigt – och ändå så att man fullkomligt förstår.
Som den äkta fascist Saddam var (han var Baath-partist!) använde han sig av metoder från tyska östfronten 1941. Ta fram grävmaskiner och gräv upp rejäla gropar. Ställ sedan slaktoffren vid kanten, och skjut ner dem. Täck över med sand eller jord.
mellis : Det gamla bondesamhället,den svenska kyrkans sammanhållande funktion ,den svenska adelns ledande position,företagsamheten, industriarbetarkulturen, folkhemmet och den svenska modellen !
Allt detta har gått i upplösning under 1900-talet. Orsakerna är många,förklaringarna mångtydiga och ansvaret entydigt. Har alla dessa förändringar skapat ett bättre samhälle?
Var det värt priset ?
Hur ska framtiden se ut ? Det finns en del att fundera över . . .
Tapani :
Många Irakkännare betecknar Baathpartiet som stalinistiskt på grund av dess nationalistiska politik.
Det är också vanligt att se Saddam Hussein betecknad som stalinist.
Har du någon särskilld orsak till att kalla honom fascist ?
Tapani :
Detta är en ganska allvarlig fråga. Många av de redaktionschefer som bestämt att vi ska begråta Saddam var själva stalinister i sin ungdom.
Några tyckte t o m att Stalin inte gick tillräckligt långt i sin terror mot det ryska folket.
Varken Mussolini Franco eller Salazar utövade riktad terror mot utvalda etniska grupper. Det gjorde däremot Stalin både ofta och gärna.