Del 557: Mera härlig undergång

Postat den 2008 14 april av Lars Vilks

Undergången är ett kärt tema. Alf Hornborg skriver i dagens DN om civilisationers sammanbrott och Joseph Tainters bok The Collapse of Complex Societies (1988).

Tesen är att civilisationer bryter samman när de har blivit alltför komplexa. I västvärlden är vårt memento mori romarrikets undergång (frågan är förstås när och om det någonsin gick under, 476?, 1453? 1806?). Skall det, en gång, gå på samma sätt med den västerländska civilisationen? Eller skall det gå som Francis Fukuyama lade ut texten i sin bok The End of History and the Last Man (1992):

”What we may be witnessing is not just the end of the Cold War, or the passing of a particular period of post-war history, but the end of history as such: that is, the end point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.”

Något av det som västerlandet har bidragit med är den andliga treenighet som Hegel beskriver: Konsten, som når sin höjdpunkt under antiken, religionen som toppar under medeltiden samt och slutligen filosofin/vetenskapen som tar över med det moderna. Hegel hade inte helt rätt när han förvisade konsten till en avlägsen historia (han hade förmodligen fullständigt fel i mer än ett avseende). Konsten hävdar sig väl och har nu spridit sig över hela klotet, samtidskonsten har blivit ett civilisationsemblem för praktiskt taget alla länder. Filosofin/vetenskapen har också lyckats vinna hegemoni och all seriös forskning och debatt sker på dess villkor. Med kristendomen har det gått sämre, eller: Hegel hade rätt, den var bäst under medeltiden. Kristendomen måste ta ett steg tillbaks för att det skall bli det nödvändiga utrymmet för konst och vetenskap. När den gjorde det fick vi också individen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Och mera ändå: Kapitalismen som skapades genom teknikens utveckling. Förstås också Marx som aviserade att slutmålet var det klasslösa samhället, men det var långt före postmodernismen.

Finns det något tecken på undergång? Eller några kandidater som skulle kunna axla det västerländska ideologiska herraväldet?

Faror finns: Vällevnaden skördar allt fler dödsoffer och västerlandet kan inte erbjuda något som vi kan tro på. En värld med en historia men utan annan framtid än att helt och hållet absorbera resten av världen. Det sista vi kunde tro på var demokratin och dess genuina utövare Folket. Men detta visade sig mer intresserat av European Song Contest vilket förde med sig att politiken blev alltmer underhållning och tävling.

Ingen anledning att misströsta för det. Västvärlden har lärt sig att livet inte finns i framtiden utan i det närvarande nu.

monumentlit.JPG
Det flexibla monumentet över Det Närvarande

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 47 kommentarer

Del 556:Underbara undergång och fjärran biennaler

Postat den 2008 12 april av Lars Vilks

Underbara undergång och mera fjärran biennaler

Varje tid behöver minst en undergång. Vår egen tid är väl utrustad. I kommentarerna till mitt senaste inlägg kunde man se skribenter som uttalade sig om regional kulturundergång. En såg i sin vision en svensk nationell resning och utrensning av icke önskvärda invandrare medan en annan såg det tvärtom. Just denna sak har många muntra sidor och jag vill tacka kommentatorn som tipsade om videon som visar Arabförbundets dag i den svenska riksdagen. Som jag insåg i ett tidigt skede har vi något som liknar en anslående konstnärlig framställning av relationell estetik i minimalistisk stil. Tempot är mycket lågt och framför allt handlar konferensen om att man räknar upp alla man tilltalar och tackar för allt man tacka kan. Dessutom glada tillrop från talman von Sydow.

Strängt taget är det inte mycket till undergångsstämning. Den stora undergången är det ständigt populära klimathotet. Antagligen kan man inte göra något åt det men för en politiker är det viktigt att ända göra. Nu har statsministern informerat Kina om att de bör följa föredömliga gröna Sverige. Därmed kan vi nästan känna oss trygga om det inte hade varit för transfetterna som seglade upp som aktuell fara idag. Återigen skulle konsten kunna rycka in och använda transfetterna istället för linolja och akryl för framställning av intressanta målningar. Här skall jag passa på att skjuta in en från min sida dålig uppdatering. Först igår, när jag deltog i länsstyrelsens arrangemang om offentlig konst, insåg jag att det på seminarier inte under några omständigheter får förekomma rökpauser. Deltagarna anmodas till fruktstund. Vår värld har flyttat sig från rökpaus till fruktstund.

Kulturutbyte, biennaler och konst. Jag funderar på frågan om det är så att biennaler, som efter hand börjar dyka upp i länder med sociala och politiska begränsningar, är något som skapar förändring eller om det är ett uttryck för att förändring äger rum. Det sistnämnda verkar mest troligt.

I Teheran finns det gott om biennaler: The Tehran Visual Arts Festival, The Calligraphy Biennial, The Sculpture Biennial, The Cartoon Biennial, The Painting Biennial of the Islamic World, The Graphic Design Biennial, The Children’s Books Illustration Biennial, The Painting Biennial, The Poster Biennial, The Poster Biennial of the Islamic World m fl.

Alltjämt pågår skulpturbiennalen som öppnade i november i fjor. 163 kvinnliga och 208 manliga skulptörer visar arbeten på Teherans museum för modern konst. Museet har en beundransvärd samling av västerländsk 1900-talskonst där även Chagall ingår. Skulpturbiennalen är emellertid inte i närheten av en samtidsstandard. Man kan undra vad Fil. Dr. Hosseinali Nozari talade om när han deltog i biennalens konferens på temat: ”Conceptual and Theoretical Process of Sculpture from Age of Enlight[en]ment, with a Glance at Philosophical Paradigms and Approaches”.

Någonstans måste man börja och nu kan vi hjälpa till med att grundlägga den första riktiga biennalen som nu planeras. På temat ”Urban Jealousy” har konstnärerna Serhat Köksal från Turkiet och Amirali Ghasemi från Teheran planlagt en biennal den 30 maj. Det går bra att ansöka om deltagande före den 21 april.

Det tar tid att uppnå full biennalstandard i betänkliga stater. Bäst har det naturligtvis gått i Turkiet. Där började man 1987 och redan efter 20 år blev det möjligt att med försiktighet ta upp den kurdiska frågan. Sharjahbiennalen (Förenade Arabemiratet), som blev riktig biennal 2003, kan, trots ständiga censuringrepp och restriktioner, kalla sig något så när riktig biennal. Beijing fick sin biennal 2003 men det blev traditionellt måleri och skulptur vilket också blev fallet 2005. Ett sargat internationellt rykte sålunda. Det blev ingen 2007; istället kör man parallellt med olympiaden i år. Kalkonrisken ökar dramatiskt när man ser temat: ”Colors and Olympism”, ”Colors are just like the beautiful rainbow connecting our dream and reality, as well as art and the Olympics” och

”The variety of colors implies the diversity of human’s culture. Meanwhile, they could melt into colorful modern scenes. Thanks to the glamour of ‘colors’, the’Olympism’ can be more vivid, fantastic and beautiful. The 3rd Beijing International Art Biennale will enrich the humanistic spirit promoted by the Beijing Olympics with plastic arts (such as painting and sculpture). At the same time, Olympic will inspire artists with her concept of harmony and progress.”

800 målningar och skulpturer är det man bjuder på. Och så har man hejat på deltagarna:

“Artists who participate in the exhibition are required to find inspiration from the Olympic Spirit of peace, harmony and co-operation. Balancing the strength of the body, will and mind, the works will express the philosophy of life with the sports slogan, Higher, Faster and Stronger.”

Mellan 1912 och 1948 ingick konsten i olympiaderna, minns jag rätt knep Sverige en bronspeng i skulptur 1948 i London.

I varje fall kan man läsa av var länderna befinner genom att se på deras biennalkultur. Kina utstrålar biennaliskt en diktatur vilket nästan alla utom Jan Myrdal håller med om.

Men även de seriösa biennalerna har mycket att fundera på. Nu skall (det apokryfiska) Biennalförbundet samlas till en konferens i Faenza i Italien och jag anar att den kommer att förete åtskilliga likheter med Arabförbundets.

mohsenfooladpour_uttitkeramik.jpg
Mohsen Fooladpour Utan titel, keramik, skulpturbiennalen i Teheran

teheran-moca-moorelit.JPG
Teheran MoCa med skulpturer av Henry Moore

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst | 66 kommentarer

Del 555: Det härliga Arabförbundet firar sin dag i riksdagen

Postat den 2008 10 april av Lars Vilks

”Certain medieval orders of knights gradually lost their practical purpose but continued as sociable gatherings.” Så inleds sociologen Georg Simmels essay ’The Berlin Trade Exhibition’ (1896). Essän inleder också katalogen till den nyligen öppnade Berlinbiennalen. Tanken är enkel, biennalerna och andra större konstevenemang blir allt fredligare och allt mer med festivalstämning. Okontroversiell kritik ingår naturligtvis.

Medan konstvärlden funderar på denna besvärliga fråga kan jag inte motstå att kommentera firandet av arabvärldens dag (8 april). Som redan framsprungit i kommentarerna firas den numera också av riksdagen. På temat ” Dialog, demokrati och mänskliga rättigheter”.

Medierna tycks inte ha visat händelsen någon större uppmärksamhet. Per Gudmundson verkar vara den ende som gett den en tidningsspalt. Faktiskt är det en bra sak och som klippt och skuren för ett konstprojekt. Men det går ju inte eftersom det är för känsligt (se ovan).

I detta firande kommer Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi med en rad fina förslag om begränsningar i tryckfriheten, restriktioner om mänskliga rättigheter och demokrati och en större öppenhet inför Förintelsebegreppet. Visserligen kunde Alf Svensson ha kontrat med ett bibelcitat: ”Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”. Men det gjorde han inte och antagligen gjorde han rätt i detta. Jag tror att det kan vara rätt taktik. Som när en stor fisk hugger skall man släppa till lite mera lina. Politisk dialog är en art för sig. Uppriktighet och ärlighet bör inte förekomma ty sådant skulle bara ställa till det.

Rättframheten skulle innebära att Arabförbundets 22 hel- och halvgangsterstater skulle få veta 1) att de inte kommer att få något gehör för sina synpunkter och 2) att vi ser ner på dem (och därför är beredda att behandla dem som svaga och oupplysta). Att uttala dessa ord skulle vara strategiskt mycket olämpligt. Bättre att låta dem få lufta sina känslor och bemöta utfallen med förståelse och understrykandet av betydelsen av en dialog om respekt och värdighet.

Min kära debattkamrat från Uppsalatillställning i fjor ”Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, faller tyvärr också in i ’dialogen’. Hon säger att muslimer utsätts för ’ett slags förintelse’, och att muslimerna oroar sig för att stämningar i Sverige ska leda till ’förintelse’ även här.” (Gudmundson)

Benaouda borde få gehör för sin förintelsevision. Här kan konsten räcka en hjälpande hand. En ny förintelse som får officiell prägel kan ge arbete åt konstnärerna. Ty det krävs ett minnesmonument. Händelsevis är jag igång med ett sådant monument vilket skulle passa som hand i handske för detta ändamål.

arx4lit.JPG
Momument över Ett slags förintelse av muslimer i Sverige

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 37 kommentarer