Vilks.net

Shirin Neshat (103) är en väletablerad stjärna på samtidshimmeln. Som åtskilliga andra konstnärer kommer hon från ett ur konstsynpunkt intressant land (Iran) men har utbildat sig i USA där hon också bor. Det är mer eller mindre förutsättningen för att lyckas i konstvärlden. Neshat har en perfekt passform för den postkoloniala trenden som på allvar gick igång i början av 2000-talet. Passformen förminskas inte heller av hennes poetiska handlag som faller väl in i dragningen mot en mera uttalad estetisering av det politiska.

Dan Jönsson i DN har blivit betagen av hennes videoinstallation på ARos i Århus Women without Men. Videodelen består av fem filmer (2004-2008) och titeln är hämtad från Sharnush Parsipurs bok Women without Men: A Novel about Modern Iran (ja, Hemingway har skrivit Men without Women). Handlingen utspelar sig när Shahen insattes på tronen men framför allt kretsar boken kring förtrycket av kvinnan i Iran. Boken är bannlyst i Iran och Parsipur finns numera i USA.

Varken boken eller filmerna är några raka berättelser utan befinner sig i, med Neshats egan ord, ”magisk realism”. Det socialkritiska anslaget fylls ordentligt ut med långsamma estetiserande avsnitt. Dan Jönsson blir inte riktigt klok på funktionen av dessa avsnitt. Under alla omständigheter är det Neshats lätt igenkännliga varumärke.

Frågan om vad konsten skall och kan göra för det sociala är ofrånkomlig i detta drama. Slår Neshat ett slag för kvinnans situation i Iran eller är det bara ett ämnesval?

Det drar ihop sig i konsten om den här saken. Konstvärlden har alltmer insett att den socialkritiska tiden har varit en intern affär. Därav det nu utbredda poetiserandet i biennalernas teman. Den kommande Sydneybiennalen (öppnar i juni, kommer dock alltid lite för sent med sina idéer) skall behandla konsten som revolution innanför och utanför konstvärlden (ja, detta vackra anslag sker innanför murarna). Svårt läge, alltför poetiskt blir alltför harmlöst och drar man på med det politiska är det ett slag i luften.

Okwui Enwezor, socialkritikens mäktigaste förespråkare, har uppfattningen att den fördjupade reflektionen åstadkommer en genomarbetad form och är konstens bidrag. Form är det som fastnar i minnet. Åtminstone var han inne på den linjen i fjor. Hans favoritkonstnär är Luc Tuymans (138) som är mycket målare men som också engagerar sig i ett socialkritiskt innehåll.

Det är komplicerat. Konstens verkan är som sagt i det närmaste obefintlig men man kan hoppas på att den genom sin form och det faktum att en del av konsten överlever in i konst- och kulturhistorien gör det möjligt att tala om långtidsverkan.

Medan konstvärlden funderar på detta kan det vara intressant att läsa vad Neshat säger om att komma till Danmark, landet med teckningarna (Jyllandsposten sponsrar ARos). I Kopenhagen säger hon:

“I am a secular Moslem. I don’t believe in any sort of fanaticism or violence. But I understand why some Moslems get upset when they see drawings of Mohammed made in the name of freedom of speech. The West doesn’t understand how violating it is to Moslems to have a drawing of Mohammed shoved in their face with the explanation ‘It is our right, because we have freedom of speech.’”

Vi har hört det många gånger. Kanske det inte är så svårt att förstå. Jag har själv inga som helst svårigheter att förstå. Strängt religiösa, och särskilt när religionen är en del av stat och identitet, ogillar att de yttersta sanningarna behandlas blasfemiskt. Frågan är bara vilken form av respekt som skall visas. Att vara EU-respektfull är att dölja sin överlägsenhet.

En del av Luc Tuymans kritik av Belgiens kolonialpolitik

Igår öppnade Berlinbiennalen 5. I en tid när konstvärlden intar en något reserverad inställning till denna återkommande och återkommande utställningsform blir varje ny biennal desto intressantare. Alldeles särskilt om det handlar om någon av de ambitiösa. Är det möjligt att fortsätta biennalverksamheten? Går det framåt? Är kritikerna nådiga?

Huvudpersoner är naturligtvis curatorerna Adam Szymczyk och hans självvalda medhjälpare Elena Filipovic. Szymczyk kommer från Kunsthalle Basel men ursprungligen från Polen och Polen med Östeuropa är också väl tillgodosett bland det 50-tal konstnärer som medverkar.

Vi kan lägga märke till att den rådande biennaltrenden föreskriver ett löst tema med litterära kvaliteter något som man följer upp i Berlin: ”När saker inte kastar någon skugga”. Det är dock inte fråga om den gamla sortens biennaltema som ingen brydde sig om. Numera är mycket underförstått, curatorer och konstnärer är alla invigda i den internationella konstens koder och vet hur riktningen skall tas ut utan att det blir irriterande övertydligt. Andra saker som också gäller är att det inte får vara för teoretiskt, ej heller alltför politiskt. Som jag redan påpekat är det en klar tendens i år att föra fram mindre kända konstnärer. Redan Documenta i fjor genomförde detta grepp men då blev det en alltför kulturhistoriskt estetiserad bildningsmiljö genom Roger Buergel. Berlinbiennalen friskar på och lämnar upplagan från 2006 bakom sig i detta avseende. Nog så intressant, kan en biennal klara sig kvalitativt utan en gedigen representation av välkända och mycket välkända samtidskonstnärer?

I den förstå vågen av recensioner och kommentarer från Tyskland kan man säga att det verkar så; överproduktionen av samtidskonstnärer firar i viss mån en triumf i Berlin. Med andra ord besannas den tes som framkastades i min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar: Att göra ett konstprojekt är inte särskilt svårt. Det förutsätter att man fattat galoppen vilket inte är någon våldsam ansträngning. Konstnärer som har genomgått en alltmer standardiserad utbildning och som har fått rikliga tillfällen att stifta bekantskap med vad som ställs ut och görs kommer fort in i produktionsförloppet. Vilken som helst biennal kan ersättas med en helt ny uppsättning av konstnärer av mindre valör utan att resultatet på ett avgörande sätt skulle försämras.

Fördelarna med mindre kända konstnärer är att en biennal förnyas och att kritikerna alltid har respekt för de oprövade krafterna inte minst när de kommer från mindre framträdande konstländer.

Biennalens karaktär fångas i en rubrik i Deutsche Welle: ”Biennalen uppgraderas från sexig till sofistikerad.” Läs karaktär och mindre av kvalitet för frågan kvarstår om biennalen i sina enskildheter kan föra fram tillräckligt mycket för att motsvara det man trots allt förväntar sig.

Konstkritikern Gerrit Gohlke (Artnet) citerar ett par anonyma röster: en New York-journalist som menar att utställningen är så subtil att man behöver mer tid för den medan en svensk rektor för en konsthögskola ser den som ett fall in i den yttersta banaliteten. Gohlke själv är mera balanserad och talar om ett både och; om det typiska för Berlinbiennaler och biennaler: Kritiken av modernismen, spänningen mellan curatorstruktur och det individuella, om det ständiga grävandet i Berlins historia, om det platsspecifika. Och inte minst ett rådande tillstånd, den modernistiska utopin som den till underhållning förvandlade konstbranschen återspeglar.

Konsten måste förnya sig på ett eller annat sätt. Det kuriösa och därvid fascinerande är ett sätt. Visa fram det egendomliga och säregna konstnärer från periferin. Norge har lämnat ett par goda bidrag. Biennalen har fyra arenor, Neue Nationalgalerie, Institutet för samtidskonst KW, Schinkelpaviljongen för växlande utställningar och Skulpturparken Berlin Mitte. Ja, den sista landremsan är inte rolig men konstnärerna gör vad de förmår. Just här kan man se den norske Lars Laumanns film (se utdrag) om den svenska kvinnan som gifte sig (av kärlek) med Berlinmuren och förkrossades när den revs. I KW finner man en lite äldre norrman Hariton Pushwagner som är välkänd i Norge. Pushwagner berättar hur det går till att komma med på en biennal. I hans fall handlar det om ”utestället” Robinet i Oslo där curatorerna skulle ha sett ett självporträtt av konstnären. Dock menar Pushwagner att hade han inte slängt Hank von Helvete (känd punkrockare) över en bilkylare utanför lokalen hade curatorn aldrig lagt märke till honom. Så kan det som bekant gå och tämligen ofta i dessa sammanhang.

När de stora namnen inte är med får de halvstora framträda som utställningens markörer. Piotr Uklanskis (Polen) knutna näve och Daniel Knorrs (Rumänien) flaggor från studentnationerna undgår ingen besökare.