Dan Jönssons artikel i DN som jag tidigare kommenterat har en intressant passus när han skriver om Lars Laumanns film om kvinnan som är gift med Berlinmuren:
”Men vad är det Laumann vill egentligen? Menar han på allvar att Berlinmuren blir mer begriplig så här? Eller är han ute efter att säga något om konsten? Något om gapet mellan estetik och politik, om det fetischistiska, ’objektsexuella’ draget i allt bildskapande?
Jag vet inte, och osäkerheten är på sitt sätt både irriterande och fängslande. Mycket i Berlin i år känns vagt och undanglidande, och ibland fungerar det precis som här, som en sorts tankeväckande sjunkbomber.”
Konsten har sin oundgängliga singularitet, den hemlighet som inte kan förklaras. Inte heller konstnären kan reda ut den saken. Därför blir varje försök att bestämma vad en konstnär vill för något ett försök att radera ut singulariteten och föra konsten in i motsatsen, alltså till det begreppsliga. Lägg märke till att singulariteten är något annat än skillnaden. I dagens kulturvärld är singulariteterna i stor utsträckning borttagna och ersatta av skillnader. Dessa är därigenom inte längre några hinder för integration, eller som Baudrillard utryckte det 2002 (European Graduate School Faculty):
“…all differences can be integrated, but as differences, not as singularities. One of the strategies of this new order of the world is to transform singularities into differences. As differences they are able to be integrated into the global. As singularities they cannot.”
En del teoretiker som t ex Thierry de Duve ser singulariteten som konstens kvalitet. Ett verkligt bra konstverk träder fram genom sin singularitet och åstadkommer något. På ett eller annat sätt är konstvärlden med på noterna. Dan Jönsson tar också ett steg tillbaka från sitt första krav på vad konstnären vill och ger situationen estetiskt färgade termer ”irriterande och fängslande”. Och han talar vidare om ”en sorts tankeväckande sjunkbomber”.
Jönsson skiljer sig härvidlag inte från många andra kritiker; i en traditionellt estetisk mening väntar man att konsten skall inträffa. Men i fallet med Berlinbiennalen blir det för Jönsson enbart en halvstart. Konsten räcker inte till för att utföra sin singularitetsuppgift.
Singularitet finns också i andra sammanhang. Återigen Baudrillard:
”Then the writing is not an innocent act, it is a transmutation of the content. That’s why language is something very singular, it is always more than what it signifies and you must take into account this transfiguration of language. It’s always a challenge, you can describe the most apocalyptic system, but you can do it in a way that is not at all apocalyptic. The form can retain the singularity at the same time that it says something which is not singular but describes a non-singularity.”
Här är det ändå enklare. Den diskursiva texten frambringar ny kunskap som inte störs av singulariteten. Konsten har inte någon sådan uppgift. Den har överhuvudtaget ingen uppgift alls eftersom varje försök att ge den en uppgift skulle upphäva singularitetsaspekten som är konstens bärande element. Men det går inte, begreppsvärlden måste få tillträde till konsten och därför får vi svajandet fram och tillbaka mellan att vilja säga något om världen och att uttrycka något som saknar begrepp. Under konstens estetiska era var det något enklare eftersom konsten kunde inriktas helt på formen och ägna sig åt att pröva vilka former som var möjliga som konst.
Var kommer då det subversiva in? Singulariteten är alltför abstrakt för att i någon större utsträckning få plats i konstrecensioner. I sådana intresserar sig kritikerna istället för det subversiva, det konstnärliga upproret och sabotaget. Återigen var det enklare förr, det subversivt estetiska kunde på samma gång producera något nytt och utmana den goda smaken som representerades av borgerligheten och den föregående generationens konstnärer. I nuet är det svårare att finna motståndare. Ingen borgerlighet att utmana och inte heller utmanar man den etablerade samtidskonsten. Spelet blir då konsten mot övriga världen och det går liksom inte.
Om nu konstkritikerna vill ha subversiv konst varför gör de själva inga försök? Konstkritiken är i det stora hela konstant både vad gäller form och innehåll utan några större försök till förändring. Jo, det finns lite hurtfriska reportagestilar som tas fram emellanåt på vissa håll men det är mest en eftergift åt populariteten. Frågan är förstås om det alls skulle vara en framkomlig väg. En kritiker har verkligen gjort några försök. Jag tänker på Tommy Olsson. Den 22 december 2006 skrev han i Morgonbladet en artikel om ”Lise X” i Berlin. Han har nu avslöjat att hela historien var ett falsarium.
Pågående konstverk med garanterad singularitet. Innehåller ett stort block av Berlinmuren.
