Dan Jönssons artikel i DN som jag tidigare kommenterat har en intressant passus när han skriver om Lars Laumanns film om kvinnan som är gift med Berlinmuren:
”Men vad är det Laumann vill egentligen? Menar han på allvar att Berlinmuren blir mer begriplig så här? Eller är han ute efter att säga något om konsten? Något om gapet mellan estetik och politik, om det fetischistiska, ’objektsexuella’ draget i allt bildskapande?
Jag vet inte, och osäkerheten är på sitt sätt både irriterande och fängslande. Mycket i Berlin i år känns vagt och undanglidande, och ibland fungerar det precis som här, som en sorts tankeväckande sjunkbomber.”
Konsten har sin oundgängliga singularitet, den hemlighet som inte kan förklaras. Inte heller konstnären kan reda ut den saken. Därför blir varje försök att bestämma vad en konstnär vill för något ett försök att radera ut singulariteten och föra konsten in i motsatsen, alltså till det begreppsliga. Lägg märke till att singulariteten är något annat än skillnaden. I dagens kulturvärld är singulariteterna i stor utsträckning borttagna och ersatta av skillnader. Dessa är därigenom inte längre några hinder för integration, eller som Baudrillard utryckte det 2002 (European Graduate School Faculty):
“…all differences can be integrated, but as differences, not as singularities. One of the strategies of this new order of the world is to transform singularities into differences. As differences they are able to be integrated into the global. As singularities they cannot.”
En del teoretiker som t ex Thierry de Duve ser singulariteten som konstens kvalitet. Ett verkligt bra konstverk träder fram genom sin singularitet och åstadkommer något. På ett eller annat sätt är konstvärlden med på noterna. Dan Jönsson tar också ett steg tillbaka från sitt första krav på vad konstnären vill och ger situationen estetiskt färgade termer ”irriterande och fängslande”. Och han talar vidare om ”en sorts tankeväckande sjunkbomber”.
Jönsson skiljer sig härvidlag inte från många andra kritiker; i en traditionellt estetisk mening väntar man att konsten skall inträffa. Men i fallet med Berlinbiennalen blir det för Jönsson enbart en halvstart. Konsten räcker inte till för att utföra sin singularitetsuppgift.
Singularitet finns också i andra sammanhang. Återigen Baudrillard:
”Then the writing is not an innocent act, it is a transmutation of the content. That’s why language is something very singular, it is always more than what it signifies and you must take into account this transfiguration of language. It’s always a challenge, you can describe the most apocalyptic system, but you can do it in a way that is not at all apocalyptic. The form can retain the singularity at the same time that it says something which is not singular but describes a non-singularity.”
Här är det ändå enklare. Den diskursiva texten frambringar ny kunskap som inte störs av singulariteten. Konsten har inte någon sådan uppgift. Den har överhuvudtaget ingen uppgift alls eftersom varje försök att ge den en uppgift skulle upphäva singularitetsaspekten som är konstens bärande element. Men det går inte, begreppsvärlden måste få tillträde till konsten och därför får vi svajandet fram och tillbaka mellan att vilja säga något om världen och att uttrycka något som saknar begrepp. Under konstens estetiska era var det något enklare eftersom konsten kunde inriktas helt på formen och ägna sig åt att pröva vilka former som var möjliga som konst.
Var kommer då det subversiva in? Singulariteten är alltför abstrakt för att i någon större utsträckning få plats i konstrecensioner. I sådana intresserar sig kritikerna istället för det subversiva, det konstnärliga upproret och sabotaget. Återigen var det enklare förr, det subversivt estetiska kunde på samma gång producera något nytt och utmana den goda smaken som representerades av borgerligheten och den föregående generationens konstnärer. I nuet är det svårare att finna motståndare. Ingen borgerlighet att utmana och inte heller utmanar man den etablerade samtidskonsten. Spelet blir då konsten mot övriga världen och det går liksom inte.
Om nu konstkritikerna vill ha subversiv konst varför gör de själva inga försök? Konstkritiken är i det stora hela konstant både vad gäller form och innehåll utan några större försök till förändring. Jo, det finns lite hurtfriska reportagestilar som tas fram emellanåt på vissa håll men det är mest en eftergift åt populariteten. Frågan är förstås om det alls skulle vara en framkomlig väg. En kritiker har verkligen gjort några försök. Jag tänker på Tommy Olsson. Den 22 december 2006 skrev han i Morgonbladet en artikel om ”Lise X” i Berlin. Han har nu avslöjat att hela historien var ett falsarium.
Pågående konstverk med garanterad singularitet. Innehåller ett stort block av Berlinmuren.
Hej,
att Berlin blir mer vagt och undanglidande stämmer inte hos de personer som arbetar med konstmässor i Tyskland.
I de samtal jag har haft sa utspelar sig en förändring i tyskland. Den tidigare konstmässan Art Cologne, som varit den odiskutabla motorn i tysklands konstmässeliv sedan den startade är nu pa väg mot, om inte en död sa en plagsam omskolning. Den tidigare chefen för art cologne fick sparken för 3-4 manader sedan. Den nye chefen försöker febrilt skaka liv i en mässa som tydligen allt fler överger.
Det verkar som om allt fokus flyttat sig till Berlin, där 7 mässor kommer att öppna i november!
De vanliga 4 , Art forum, Prewiew, Beliner Kunstsaloon och Berliner Liste.
Sedan ytterligare tre varav en är fran USA som kör ett helt eget race med en udda utställningsplats och inflygna samlare som ska köpa kalaset.
Är det en globaliseringsmodell vi ser?
Berlin har en bättre klang som spännande kontext till ett besök än att hamna i Köln.
Det är ett märkligt race, detta med hur en konstmässa byggs upp och hur utställare, dvs gallerier med en hel stab av mäniskor, strategiskt försöker flytta sin positioner till bättre och bättre mässor. Lite som att spela monopol….
MVH
Pontus
Pontus. Du missuppfattar nog Dan Jönsson. Han skrev inte att Berlin var vagt och undanglidande. Han menar biennalens innehåll.
För det är nog så riktigt att det sker mycket i Berlin och att man utan vidare kan säga att det är den viktigaste konstorten på kontinenten.
I Göteborg driver Sverigedemokraterna en stenhård kampanj mot den nya moskén. Man använder sig t.o.m. av en frontorganisation: http://www.ramberget.com. Budskapet är att saudisk islam hotar Sverige värre än något annat (det är Saudiarabien som finansierar moskébygget).
I Stockholm sitter Henrik Alexandersson och misstror SD. Skulle muslimer vara värre än sverigedemokrater, skriver han.
”Fundamentalistiska islamister och svenska nationalister hotar, i princip, samma värden och rättigheter.”
Christer Eriksson:
Vet du någonting om den Saudi-arabiska missionsverksamheten ?
RURIK
Ja, är fullt klar över den hotbilden, men tror att SD skapar flera problem än dem löser.
”Sverigedemokraterna tar avstånd från allt rastänkande – detta har varit budskapet från kulturnationalister som Björn Söder, Jens Leandersson och den filosemitiska kretsen kring Erik Almqvist i Lund. Partiets bolagshöger, anförda av parti-alltiallot Per “Pelle” Björklund är inte nödvändigtvis av samma åsikt. Rasfrågan är viktig, men den bör kläs i andra ord.
I en postning på sin partiblogg skriver Björklund om skillnaden i intelligens mellan muslimer och ashkenaziska judar. Den sistnämnda gruppen är 1 840 gånger så intelligent som den förstnämnda, enligt Björklunds beräkningar.
I vad som kan verka som ett allmänt religionsfientligt inlägg hävdar Björklund, med en dansk tidskrift som stöd, att det finns “en kulturell påverkan på den biologiska intelligensen. Om man i en kultur i generationer arbetar med hjärnan kommer det att ha en positiv inverkan på den generella intelligensen. Om man däremot låter den fria tanken underkasta sig religionen…..“.
Men Björklund är mer diabolisk än så. Den kulturella intelligens som den ashkenaziska judarna uppammat sägs av Björklund bero på det begränsade yrkesutbud som stod deras anfäder till buds i det medeltida judefientliga Europa. Till stor del ska man ha varit tvingade “att leva på arbete som kräver att man använder huvudet“, d.v.s. i någon mening intellektuella näringsfång.
Resonemanget är givetvis intressant, eftersom det kommer från en ledande sverigedemokrat. Huruvida Björklund mellan raderna vill att läsaren ska läsa in en traditionell rasanalys, eller om han försöker att återlansera lamarckismen eller t.o.m. den sovjetiska mitjurinismen är än så länge oklart. Sistnämnda lära accepterade som bekant att den omgivande miljön kan påverka arvsanlagen hos ett individ men som förnekade medfödda, opåverkbara skillnader mellan individerna.
Oavsett hur Björklund skulle besvara ovanstående teoretiska resonemang kvarstår slutsatsen: Vad är det för vits att hålla sig med en kulturnationalism, om kulturen går i arv i bokstavlig mening? Då kan man lika gärna ersätta ordet kultur med ordet genom.”
Christer Eriksson: jag vet också en del men vill gärna veta mer !
Tror annars att du är lite ute av proportioner i ditt sista inlägg.
Enskilda människor kan inte utan vidare sägas styra politiska organisationer.
Sd skulle med samma logik kunna hävda att Osama bin-Ladin är den som ska styra moskén i Göteborg eftersom han är saudier.
Christer Eriksson: Dessutom återfinns idag de flesta renodlade rasister i Nd och de som inte tycker att det räcker med tomma ord i Nationalsocialisterna .
RURIK
Jag ser inte helt skillnaden mellan enskilda individer och organisationen.
Åkesson hade sannerligen rätt när han i Expressen sade följande:
“Vi har dragit till oss extremister, rättshaverister och alla typer av marginaliserade människor, säger Jimmie Åkesson.”
RURIK
Det som jag tycker är besvärande med SD är att dem bara driver en fråga offentligt för att dölja resten av sitt partiprogram.
”Kanske Kristdemokraterna ändå är bäst, skriver romersk-katolsk yngling. Sverigedemokraterna är suspekta:
Det jag har läst mig till är att man vill ”uppmuntra” (läs: tvinga) människor att tillhöra Svenska ”kyrkan” och ha skolavslutningar och dylikt i deras lokaler. Detta känns självfallet absurt för mig som katolik, och det värsta är väl kanske också inte att de förespråkar detta p.g.a. att de skulle vara troende, nej, utan helt enkelt för att det är en ”tradition”. Vad är nästa steg kan man fråga sig då, att föra tillbaka svenskarna till den ”sanna tron” – Asatron, eller?”
RURIK: ”Dessutom återfinns idag de flesta renodlade rasister i Nd och de som inte tycker att det räcker med tomma ord i Nationalsocialisterna .”
Du har säkert rätt i detta men det finns flera ”marginaliserade” grupper som vill dra samhällsutvecklingen bakåt.
Christer Eriksson: Då ska jag inte störa din kompanj mot Sd men jag är fortfarande intresserad av mer information om den saudiska missionsverksam heten.
Du kanske kan återkomma vid ett senare tillfälle ?
RURIK
Ett tips: Om du vill veta mer om den saudiska missionsverksamheten så skulle jag leta information på judiska och sionistiska hemsidor.
Christer Eriksson: Tack för tipset ,men jag är mest intresserad av information från oberoende källor att användas som referens och korrektiv vid behov.
Annars kan fakta också fås från saudiska nätsidor men allt står ju inte där – speciellt inte det man är mest intresserad av att få veta.
RURIK
Har hittat lite info från en opartisk källa: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+QT+H-2003-0377+0+DOC+XML+V0//SV
Christer Eriksson: Har du varit inne på sidan själv?
RURIK: Ja, det är ett inlägg från Lennart Sacredeus i Europaparlamentet.
”Angående: Rapport om tros- och religionsfriheten i världen
Den parlamentariska kommissionen för internationell religionsfrihet, USCIRF, har en rådgivande funktion för USA:s regering i religionsfrihetsfrågor. I sin årliga rapport uttrycker USCIRF oro över att den saudiarabiska regimen satsar pengar utomlands för att sprida sin extrema tolkning av wahhabitisk islam – och därmed öka den religiösa intoleransen i andra länder. Exempel på detta är utbildning av shariatjänstemän i Nigerias norra delstater, saudisk finansiering av wahhabitiska moskébyggen och missionsverksamhet samt det faktum att extrema wahhabitmuslimer valt att åka till Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och Kashmir för att strida i ”heligt krig”. Med anledning av detta rekommenderar USCIRF den amerikanske utrikesministern att föra upp Saudiarabien på den lista över ”särskilt bekymmersamma länder” utrikesministern upprättar varje år.
Hur ser rådet på uppgifterna i USCIRF-rapporten om Saudiarabien och wahhabit-islamistiskt motiverat våld och terrorism? Är rådet berett att stärka EU:s insatser för försvaret av religions- och trosfriheten runtom i världen genom att upprätta motsvarande årliga religionsfrihetsrapport och -analys samt länderlista som den amerikanska regeringens?”
Christer Eriksson: Fint att du refererade innehållet.
Trodde nämlingen att du angett fel länk då detta är ett referat från en frågestund i EU-parlamentet.
RURIK
Tror tyvärr att det finns ett delikat problem med att försöka hindra dessa ”wahhabitiska moskébyggen” och det är just för att EU själv försöker påverka Saudiarabien till att införa religionsfrihet så att dem kristna kan bygga kyrkor där också.
Hej Lars,
Ja, jag missuppfattade honom nog. Berlinmarknaden växer iallafall. Senaste ryktet var att det kommer att bli 8 konstmässor i november!
De nya är Scope, amerikansk konstmässa under benämning hotellmässa.
Bridge fran NY
En spansk konstmässa , connectad med ARCO
och en mässa fran Frankfurt, tidaigare Fine art fair frankfurt.
Ilskan i köln är pataglig och de flesta tror att Berlin scenen kommer att försvinna om 2 ar. Trots kölndeltagarnas irritation sa finns det en nyfikenhet pa vart detta kommer att leda till. Jag vet inte om man ska prata trender men det är ett ständigt prat om att botten ska ga ur konstmarknaden. För mig verkar det som att alla dessa sma mässor inriktar sig pa sin publik vilket gör att deras utställare inte behöver ta dessa stora risker det innebär att v ara med i tex USA.
Framtiden?
MVH
Pontus
Pontus. Jo, konstmässorna växer upp överallt och det finns pengar. ”Ny konst säljer bäst”, som handlarna säger nuförtiden. Pratet om att marknaden skall falla samman har pågått länge eftersom prisstegringarna fortsatt långt bortom allt förnuft. Alla kan se att det måste finnas ett slut även i den neoliberala kapitalismens era. Och världsmarknaden går sämre nu men som vi vet sedan tidigare tar det längre tid för en lågkonjunktur att slå genom i konstvärlden. De som handlar där har rejäla reserver och kan fortsätta lyxkonsumtionen och spekulationerna ett tag på övertid.
Högkonjunkturen gynnar dock knappast konstens utvecklilng.
Intressant artikel angående konstbubblor: http://www.e24.se/kvinna/begar/lyxartiklar/artikel_401831.e24
Tack Lars!
Äntligen något för mig. Baudrillard är visst inte alltid så dum. Det han skrev om singulariteten tål att tänka på. Vilket jag i någon mån redan gjort.
Vissa uttalanden som är svåra att hitta förnuftiga invändningar mot ter sig ändå begränsande för fantasin. Till exempel: Vi kan inte föreställa oss en värld bortom våra föreställningar.
Konstverket skulle genom att uppsåtligt inte låta sig inordnas i begreppsvärlden möjligen kunna sticka hål i denna föreställnings självtillräckliga tankebubbla. Min erfarenhet är att det behövs ett mycket litet hål för att luften ska pysa ur av sig själv. Det räcker med att möjligheten av en sådan singularitet dyker upp bland ens tankar.
Kul också att höra lite direkt från Deutschland, Pontus.
/Yngve
Att sitta still och spekulera..
Utan att leva man blott existera.
Blomma ut, slå vakt om önskedrömmen!
Endast det tysta driver med stömmen…
Yngve. Jag håller med om att det är intressant att visa begränsningen av våra föreställningar om världen. För det är ju så att likafullt hävdas att våra föreställningar skall kunna visa oss hur en sådan värld är konstruerad. Religioner m m sysslar ständigt med detta.
Att konsten skulle kunna göra just detta uppdrag är tveksamt. Gör den sig resistent mot begreppsvärlden förlorar den intresse och marginaliseras.
Det går ju också att säga att konsten alltid handlar om det bortom våra föreställningar. Per konstituerad definition. Social kritik eller formestetiska uttryck är alltså en nödvändig barlast för att stabilisera skutans sociala framfart.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Karin Boye
Bengt Westerbergs och Folkpartiets mångkulturella drömsamhälle är här
Starkt jobbat Bengan!
Idag kan Sverige skörda frukterna av ditt och ditt partis hårda arbete för att skapa multikultisamhället som svenska folket länge längtat efter. Ni har verkligen lyckats.
Moskéer, koranskolor, islamiska simhallar enligt iransk modell, svenska kliniker som lagar trasiga mödomshinnor, terroristceller, islamiska banker, hedersmord, könsstympning, ramadhan, burga, hijjab, fatwa, djihadister, terror och/eller hot om terror mot journalister och konstnärer är många trevliga inslag som har berikat det kulturlösa landet Sverige.
Och snart får vi dessutom imamutbildning på högskolenivå. Vad mer kan man begära?!
Sedan är det bara en tidsfråga innan Sverige utropas till Europas första kalifat med sharia som rättesnöre.
Ni borde verkligen känna er nöjda och stolta med vad ni åstadkommit hittills. Ni har verkligen lyckats.
Gratulerar!
Tack för värdefull information och konstupplysning!
Men här kommer en fråga ang. konstkritik och bildtolkning som gäller själva basplanet: i DN söndag 20 april (Kultur sid 7) yttrar sig Mårten Blomkvist om ett foto ur ”Side-Walk” -serien (1987-1999) av Jeff Mermelstein.”Det är fantastiskt att de lever vidare genom decennierna, dessa uramerikanska damer med flinta i blicken och frisyrer man kan skrapa båten med. Jag undrar om hon har samma skärande stämma som Ruth Gordon, Mia Farrows granne i Rosemarys Baby… etc. etc ”
Kvinnan på bilden verkar trött och förtvivlad. En hårt arbetande, ensam medelålders kvinna. Händerna är upptagna, förmodligen bär hon på tunga kassar. Hon har en tiodollarssedel i munnen. Hon kan inte vara förmögen -hon har väldigt dåliga tänder.
Det här är verkligen ingen rik kvinna -snarare en stackars vovve som apporterar pengar till husse -en kämpande stackars varelse som skänker bort sitt eget blod.
Vadan Blomkvists hatfyllda arrogans?
Mårten Blomkvist hör ju till Sveriges mest betydande kritiker.
Varför ser han ingenting?
Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.
Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.
Om gläntan syns trång
emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.
Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
”Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.”
Karin Boye
Självmål igen av Christer Eriksson
Christer Eriksson trodde att han var smart som kunde lista ut att det var samma person som låg bakom signaturerna “Nisse kålrot” och “Skämt åsido” men tji fick han av Lars Vilks.
Detta är inte första gången som Christer Eriksson blamerar sig på denna blogg.
. De minnesgoda kan erinra sig hans tes om att “frihetskämpar alltid har övertag över totalitära regimers lakejer“. Ett typiskt fromt folkpartistiskt önsketänkande som saknar förankring i verkligheten. När denne Eriksson blev överbevisad av flera kommentatorer här blev han aggressiv och otrevlig istället för att medge att han hade fel.
. Christer Erikssons usla omdömesförmåga har gett sig till känna vid fler än ett tillfälle. Se kommentarer del 557.
“Ni sa ju att ni tyckte om KULTURER“!
Turken som mördade sin dotter Fatima för att rentvå familjens heder som dottern hade dragit ner i smutsen genom ett utomäktenskapligt förhållande med en svensk man, blev ytterst förvånad när han greps och ställdes inför rätta!
Gubben förstod överhuvudtaget inte varför han greps. Han hade inte gjort något fel. Han hade bara utövat sin kultur. Det är så man gör i hederskulturen.
Turken hade dag ut och dag in under decennier hört och sett svenska toppolitiker som Folkpartisanen Bengt Westerberg och sossetanten Mona Sahlin på SVT propagera för det mångkulturella samhället, välkomna folk med andra kulturer och uppmana svenska folket att visa respekt för deras kultur.
“Ni sa ju för fan att ni tyckte om kulturer”!
Satans hycklare!