Det har blivit populärt och är så välment och kärt – ja, det handlar om facebook-konceptet som tycks vinna spridning i samtidskonsten. I fjolårets Lyonbiennal lät curatorerna Stéphanie Moisdon och Hans Ulrich Obrist 50 inviterade ”spelare” bjuda in 50 konstnärer. Årets Whitneybiennal blev en regional nätverksaffär. För det är inte lätt att hitta på ständiga variationer i de varandra stadigt avlösande samtidsutställningarna.
Ett ytterligare steg på vägen visar Sara Arrhenius på Bonniers konsthall. Man skall från den 30 april visa ung svensk samtidskonst. För att tillhöra den kategorin har konstnären nyss gått ut sin konsthögskola och är något över 30 år. Praktiskt taget alla involverar sig i ”undersökningar” och ”frågeställningar” med socialt perspektiv. Samtidskonsten är som bekant väl samlad i en övertygande konsensus.
Hur gör man då ett urval? Arrhenius har kommit på idén att Tipsa en vän, namnet på utställningen: ”Tipsandet och länkandet öppnar upp för ett tillfälligt, icke-hierarkiskt nätverk där medaktörer sätter agendan. Metoden skapar möjligheter för oväntade möten mellan individer, praktiker, traditioner och erfarenheter.”
Konstvärlden älskar beskriva sig som icke-hierarkisk men är ändå alltid motsatsen. Vi får veta att tipsarna redan är knutna till konsthallen och därför tecknar sig evenemanget som ett riktigt genomfört facebook-äventyr. Som man kan förvänta sig tycks vännerna ha ungefär samma syn på konsten, det är få namn som drar i någon annan riktning än den man kan förvänta sig.
Emellertid finns det ingen anledning att se något fel i den här idén. Situationen i samtidskonsten är som den är. Inte ens i blygsamt format kan man skönja någon nyorientering. Den yngre generationen växer naturligt in i rollen som internationella samtidskonstnärer. Alternativt kan man bli neo-modernist eller neo-klassiker (numera med betoning på sista ledet) men det räknas inte på riktigt. Dessutom finns det gott om kvalificerade krafter. Uppsättningen av unga konstnärer på Bonniers konsthall skulle kunna bytas ut mot en annan utan att resultatet skulle bli nämnvärt annorlunda.
För några dagar sedan tog jag fram Thierry de Duves essaysamling Kant After Duchamp från 1996. Jag hade lyssnat på en föreläsning som han höll i fjor på Frieze Art Fair (bör vara givande för den allvarligt konstintresserade: här). De Duve skriver att det tidigare, under den estetiska eran, var en fråga om något var en bra målning eller ej. I den nya ordningen blir frågan istället om något är konst eller inte. Tiden har löpt iväg sedan 1996 och idag har vi den intressanta frågan om något är bra konst eller inte. Hur bedömer man kvalitet med en konst som bygger på ”undersökningar”, ”angelägna frågeställningar” eller interaktivitet?
Efter 1990-talets mitt hade vi den relationella estetiken vilken fungerade som en konstriktning. Innan den var förbrukad innebar den en kvalitet. Relationell konst var bra konst, givetvis inte allt, men tillräckligt mycket. Vid samma tid inträdde en alltmer dominerande biennalkonst där curatorns statement togs på allvar som ett grundtema för medverkande konstnärer. Krig, konflikter, klass, kön och makt, allt detta blev kvalitetsnormer för konstbedömning. Återigen skall man inte se det alltför strikt, konstnärerna måste också demonstrera sin kreativitet och komma med en överraskande behandling av problemen men det är tydligt att konsten för ett decennium sedan bedömdes på det sättet.
I början av 2000-talet bidrog Enwezors Documenta till ett större genombrott för social filosofi, den genomförda och allvarligt menade postkolonialismen samt dokumentären. Det ligger också i linje med cross-over där kvaliteten ligger i att materialet hämtas från en annan disciplin och flyttas in i konsten. Den relationella sektorn kunde framgångsrikt föra fram en ytterligare omhuldad kvalitetsnorm: postproduction. Alltså att bearbeta och kommentera tidigare utförda verk och projekt. 2005 fick vi en förstärkning av intresset för kriget mot terrorism. Allt detta har ersatt det tidigare estetiska fältet. Förmodligen är det något som blir bestående: Från den estetiska grundaspekten till den sociala. Men det behövs alltså lite mer för en genuin kvalitetsprestation, konstnären får finna en lite ovanlig vinkling av problematiken. Men framför allt gäller det att befinna sig i de rätta nätverken för att överhuvudtaget få möjligheten att träda fram.
2008 har vi fortfarande kvar konstens sociala grundposition men den saknar profil. Biennalerna har börjat få litterära titlar och kan man inte komma på något annat kan man alltså be ens vänner tipsa om spännande konstnärer. Som inte är alltför spännande eftersom det som finns redan är känt eller befinner sig inom konsensusramen.
Piotr Uklanskis Fist of Solidarity äger en monumental slagkraft framför Neue Nationalgalerie på Berlinbiennalen. Det framtonar något annorledes på Gagosian Gallery i New York (pågår till den 17 maj). Vad kan ett sådant schabrak gå lös på?
