Del 558: Svenska konstkritiker vill ha mera subversivt

Nu har vi alltså ännu en biennal, den i Berlin. När jag tidigare skrev om den (6/4) konstaterade jag att kritikerna i det stora hela var välvilligt inställda. Den bedömningen står fast, ingen av kritikerna på tidningar som FAZ, Die Zeit, Die Welt. Guardian m.fl. är missnöjd. Men Dan Jönsson i DN klagar:

”Årets version lägger sig långt från förra biennalens dramatiska, existentiella urladdning… Det känns som en reträtt. Tyvärr.”

Och han fortsätter:

”Något i tonen får mig att fundera på om denna håglöshet, denna brist på allvar och engagemang – estetiskt, existentiellt, politiskt – kanske kan ha med tidsandan, med konsten själv att göra?”

Här tar Jönsson i ordentligt. Det är knappast konstnärerna eller organisatörerna som inte kan leva upp till hans förväntan. Särskilt mot bakgrunden av att hans klagan är isolerad.

Felet är förmodligen att Berlinbiennalen är bra nog, dvs. den motsvarar internationellt kvalitetssäkrad samtidskonst. Problemet är att alltför många kan klara av att prestera en sådan. Berlinbiennalen är en triumf för andrarangskonstnärerna på den internationella scenen. Samtidigt är konstvärlden ändå inte riktigt lycklig över att erbjudas god standard. Den vill ha subversiv konst

Även Mårten Arndtzén klagar när han i Expressen skriver om Färgfabriken Norr i Östersund:

”Konstnären som kriminell, som subversiv outcast, är en 1800-talsidé med stabil förankring i populärkulturen. I samtidskonsten, däremot, har den haft låg status sedan 1990-talet, som del av den förkättrade ”romantiska konstnärsmyten”. På väg tillbaka?
Nja. På Färgfabriken Norr handlade det snarare om en sorts försäkran, om att konsten fortfarande är lite sexigt farlig. Nödvändig, eftersom hela företaget i övrigt drar åt rakt motsatt håll. … Samtidigt fortsätter idén om konsten som en alternativ, subversiv kraft att styra konstkritikernas formuleringar i både fack- och dagspress. I recension efter recension ställer konsten ”viktiga frågor” och ”stör vaneseendet”. En retorik på tomgång, med tilltagande trovärdighetsproblem.”

Historieskrivningen är här något summarisk. Konsten måste alltid vara subversiv, men när det råder brist på den varan är konstvärlden inte så nogräknad. I början av 1990-talet fanns det subversiva i att göra upp med modernismen. Och efter det, med början ca 1993 kom den sociala kritiken och den relationella estetiken. Det subversiva låg i att dra fram angelägna frågor och att bryta ner hierarkier. Framgångarna uteblev inte – i konstvärlden. Däremot är idén om konstnären som ”outcast” förmodligen död och begraven. Skall man klara sig i dagens konst måste man vara en del av systemet och välinformerad om vad som sker i konsten, i världen och hur ett projekt skall göras.

Konstnärerna saknar ingalunda påhittighet och förmåga att göra det som får kallas för relevanta projekt. Se t ex här några exempel från Berlin.

Koreanen Kim Sung-Hwan (6049), från New York, har gjort en video från Seoul (tidigare Keijo) som utgår ifrån en text som skrivits av Sten Bergman, legendarisk svensk biolog och zoolog. Allt det han skrev om kan inte längre återfinnas. Vi får se en video från staden medan texten blir uppläst. Inget som går till historien men gott nog.

bb5-sung-hwan-kimlit.JPG
Summer Days in Keijo 1937, videoinstallation

Ulrike Mohr (18107) från Tyskland visar i skulpturparken Neue Nachbarn (Nya grannar), 5 träd som planterats efter att tidigare ha växt på det förfallna Palast der Republik. Undersökningen är omsorgsfullt genomförd med en kartläggning av DDR-byggnadens takvegetation.

bb5mohr-tree-nr-5.jpg
Planterade träd

bb5-mohr-orig.jpg
När de växte på taket

Paola Pivi (774) har vunnit åtskilliga kritikerpoäng med titeln på sitt arbete i Neue Nationalgalerie If you like it, thank you. If you don’t like it, I am sorry. Enjoy anyway, 2007. Hennes installation är smyckad med rhinestonestenar, en liten hälsning till modernismen i Neue Nationalgalerie från den postmoderna världen.

bb5pivi-if-youlit.JPG
Paola Pivi, If you like it, thank you. If you don’t like it, I am sorry. Enjoy anyway, 2007

Allt detta är alltså gott nog men inte särskilt subversivt. Och vad är det Dan Jönsson och Mårten Arndtzén vill ha för något? Följ den spännande fortsättningen, det kommer mera i detta ämne.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

53 svar på Del 558: Svenska konstkritiker vill ha mera subversivt

  1. Lars skriver:

    P. Nja, det där projektet är förmodligen alltför extremt för konstvärlden. Förmodligen får det ett svalt mottagande. När det gäller kropp och konst har vi redan Orlan som är ute på kanten men som har sett till att hålla kontroll. Nu-kör-vi-lite-foster-stuket tror jag inte går hem.

  2. Lars skriver:

    Nisse Kålrot. Det finns som bekant olika uppfattningar om hur framtiden skall utveckla sig. Stora stygga islamisterna står i en klass för sig men de är inte så många. Om man därifrån drar slutsatsen att alla muslimer kommer att springa i den riktningen är man mer än spekulativ. Men jag vet ju att det är svårt att moderera i den här saken. Antingen skall man vara på den ena eller på den radikalt andra sidan.

  3. Cecilia skriver:

    Kul.
    Organiserat vansinne, är rubriken.
    http://sydsvenskan.se/kultur/konstrecensioner/article316569.ece

    Tack Christer för länken. Har inte läst än, men ska.

    Skämt åsido – släng dig i väggen. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.