Vilks.net

Den här helgen invigdes Kalmar Konstmuseum. Dit kom också kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (jag passade på att tacka henne för regeringens övertygande medverkan i mitt senaste konstprojekt – hon replikerade att hon utan framgång föreslagit statministern att kulturdepartementet kunde ta hand om den hotade) för att invigningstala och berätta om hur viktigt det är med konstens som utmanar och förändrar samt att alla får vara med.

Byggnaden är övertygande och responsen den rätta. Kalmarborna har delats i två läger vilket betyder att museet lever. Mer om museet kan man läsa här.

På fotbollssidan har Kalmar haft stora framgångar, toppar allsvenskan och vann påpassligt och förkrossande över kulturministern favoritlag Djurgården. Hennes tal inföll innan matchen och hennes förhoppningar om framgångar kom alltså alldeles på skam. Arkitekterna har däremot varit helt okänsliga för stadens sportsliga framgångar. Färgsättningen pekar i en helt annan och överraskande riktning. Vinken är nog så tydlig, svart och gult, AIK, istället för rött och vitt. AIK:s supporterklubb Black Army brukar (eller numera brukade) kasta bananer på Djurgårdens målvakt (se min text om detta, en text som troligen innehar det svenska rekordet i antal kommentarer).

Något tycktes fördolt i denna komplexa fråga och jag började undersöka konsthallens inre. I utställningen Retro (av museichefen Klas Börjesson) fann jag, inte helt oväntat, en banan instucken i en minimalistisk skulptur.

I varje fall har Sverige fått ytterligare en plats för internationell samtidskonst. Ännu är antalet sådana offentliga institutioner relativt begränsat. Självfallet finns de i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare i universitetsstäderna Uppsala, Lund och Umeå. Andra orter är Borås, Linköping och Helsingborg. Möjligen skall också Östersund och Visby (i varje fall tidigare) räknas dit. Jag kan ha missat något och är tacksam för eventuella kompletteringar.

Nu alltså Kalmar, en utmaning för en relativt liten och perifer plats samt med en publik utan större erfarenhet av samtidskonst. Curatorn Martin Schibli har i varje fall försökt att finna en vad man kan kalla för bred & smal-lösning. Swetlana Heger (1188) visar ett projekt om rökning, Smoke (Liberté Toujours); projektet tillhandahåller ett interaktivt rökrum i två delar, en för män och en för kvinnor. Rökarna uppsökte genast denna kabin dock utan att respektera det föreslagna genusperspektivet. Strängt taget är projektet inkorrekt med tanke på all ovilja som finns mot rökaren. Röken som samlas i rökrummet har endast en väg ut och det är när dörrarna öppnas. Rummet utanför luktar alltså rök, något som kan motiveras med att det passar in i projektet. Däremot har inga klagomål kommit från rökallergiker. Det kan mycket väl vara så att tobaksrök + konst är ett sätt att lösa problemet.

Den israeliska konstnären Guy Ben-Ner (2051) visar sin video Stealing Beauty. Succén som är inspelad när konstnären och hans familj våldgästat IKEA-butiker i olika delar av världen. Jag har skrivit om den tidigare.

I parken har Daniel Segerberg, ung svensk konstnär i Berlin, byggt upp skulpturer av trärester.

Onekligen är det en imponerande start för ett nytt konstmuseum. Man skall emellertid komma ihåg att invigningsutställningar, vilka brukar gå av stapeln med en generös inställning till kostnaderna, är en början. De stora svårigheterna ligger i att skapa ett kontinuerligt program och att etablera en publik både lokalt och internationellt.

Kalmar Konstmuseum i svart och gult

Interaktörer i Swetlana Hegers installation

Guy Ben-Ner, Stealing Beauty videostill

Daniel Segerbergs Teleport

Berlinbiennalen, vad blir det av den? Rikard Ekholm har skrivit om den i Magasin 1, en artikel som kan vara värd ett stycke uppmärksamhet. Jag skall dock ärligt säga att den inte tillhör hans bästa, men den skiljer sig från alla andra genom att han vill något annat:

”Att det vore fel att ge sig på en verkspecifik kritik vid ett besök på årets Berlinbiennal blir tydlig. Hur ska en kritiker i denna kakofoni kunna isolera ett verk och därefter kritisera det? Det går bara inte. Det är inte ens rimligt att försöka. Då har man faktiskt missat poängen med en biennal där enskilda konstverk är sammansatta för att bygga en helhet, ett tema eller en ideologi. Vad är det då Berlinbiennalens curatorer har gjort – vad är helheten?”

Stora ord när han läxar upp samtliga sina kollegor som valt att utföra verkspecifik kritik och därtill lägga några funderingar om helheten. Som man alltid gör. Sophie Allgårdh i SvD har t ex skrivit på det sättet. Först faller hon för Berlinmuren och Laumanns film om Fru Berlinmur. Det är lätt hänt och hon är inte på något sätt ensam om att kasta sig över det. Hon följer upp med Katerina Sedas relationella projekt och den staketmur hon uppförde i Skulpturparken. Slutligen anger hon att biennalens underströmmar handlar om civilisationskritik. Civilisationskritik är detsamma som en generaliserad socialkritik. Det har valsat runt i konstvärlden under flera år och man kan fråga sig vad det tjänar för ändamål. Konstnärerna, unisont med kritikerna, klagar lätt över världens tillstånd.

Ekholm menar att Berlinbiennalen inte kan fångas eftersom den har ett löpande program som förändrar den.

Jag tror inte det så komplicerat. Den förlösande egenskapen hos varje biennal är att det mesta kommer att glömmas bort. Utan någon större saknad alldenstund den orienterade känner igen det mesta som variationer på i tiden gångbara idéer.

Emellertid skall man inte bortse ifrån att konstens primära uppgift är att producera singulariteter, alltså det som står i strid med diskursbildning och förklaringar. Nu är det så inrättat att singulariteter måste förankras i en begriplig kontext. Annars blir dimslöjorna alltför täta. I en utställning med relativt många deltagare är det lite större möjligheter att något oväntat kan dyka upp.

Alltså kan man, om man vill söka helheten, beskriva omständigheterna. Den här biennalen When things cast no shadow uppstår inte i något tomrum. Berlinbiennalen har sin historia och det är självklart att curatorerna är medvetna om det. Eller rättare sagt, Berlinbiennalen har sin historia som samverkar med det allmänna konstklimatet.

Låt oss se här. När biennalen rullade igång 1998 var temat staden Berlin. En ofrånkomlig tillgång som är en given refräng i alla biennalerna. Den nästa 2001 ägnade sig åt relationell estetik med mysig publiksamverkan; de 3 C:nas biennal: ”connectedness”, ”contribution” und ”commitment”. 2004 kom den teoretiska granskningen av den urbana miljön, återigen stramt knutet till staden. Det blev lite mycket av den goda teorin och när det var dags igen 2006 kunde man förvänta sig en klar kursändring. Så fick vi On mice and men, ett litterärt tema med stor frihet. Som brukligt spökade stadens historia och den utställningsdel som placerades i den tidigare judiska flickskolan blev ett vällustigt objekt för både konstnärer och kritikerkår. Samtidigt underströks trenden om ett friare förhållande till socialkritiken.

Hur går man vidare i denna historia? 2008 är man inte längre förtjust i ett tydligt statement från curatorernas sida, man har, i varje fall för tillfället, slutat att formulera sig. Därför låg det nära till hands att det skulle vara fria tyglar. Och som kontrast till den föregående strök man välkända namn och satsade på huvudsakligen ospelade kort. Även detta ligger i tiden och profilerar redan ett antal biennaler. Den ofrånkomliga interaktiviteten dyker upp i de pågående tilläggsprogrammen som alltså skapar en biennal som, men egentligen bara i teorin, kontinuerligt förändras. Där har vi helheten. Och så naturligtvis förhoppningen att en eller annan singularitet skall springa fram och fånga ett särskilt intresse. Vill man ha ännu mera helhet är det bara att sammanfatta de talrika texter som har producerats.

Varje biennal hyser självfallet en önskan om att förnya den rådande situationen i konsten. Det händer någon gång men man kan praktiskt taget bortse från den möjligheten. Biennalen, med alerta curatorer, kommer att kunna visa var landet ligger, låt oss säga att i bästa fall bekräfta det man inte var helt klar över. Den mest lyckade av Berlinbiennalerna är förmodligen den föregående. Då var ett litterärt tema, ett icke-statement, rimligt nytt.

Ekholm skriver: ”Att på något sätt kunna ge ett helhetsperspektiv på biennalen är därför omöjligt om man inte bor i Berlin. Sannolikt kommer en sådan helhetskritik aldrig att dyka upp. Det är nog inte önskvärt på grund av omfångsskäl. En fullständig biennalkritik skulle landa på en sådär 100 000 tecken.”

Här har vi frågan om vad Berlinbiennalen är för något. Och man får nog utgå ifrån att den kvardröjande bilden är den som skapas av kritiker och andra under öppningsdagarna tillresta. Enligt rutinerna är man klar med biennalerna när besöket har gjorts och texter och åsikter levererats. Det är inte praktiskt möjligt att få konstvärlden att stanna kvar och komma med nya överväganden. Bor man i Berlin kan man säkert finna en del intressant material i den pågående verksamheten men inte ens det kommer att förändra det gällande intrycket.

Vissa, få, biennaler blir omvärderade. Efter att ha funderat på saken kan konstvärlden komma med nya ställningstaganden. Whitneybiennalen 1993 och Documenta X 1997 är sådana exempel. Men de är inte många och det finns ingenting som tyder på att den 5:e Berlinbiennalen skulle ha sådana potentialer.

Kilian Rüthemann: Stripping. Det sägs att det skall handla om ett omvänt Förintelsemonument, alltså en kommentar till stadsmiljön.

Så skall vi inte glömma att Rasmus West som ibland lämnar en kommentar på den här sidan har varit i elden med performance på Madefestivalen i Umeå. Vi får hoppas på att han har tillfälle att informera oss närmare om vad som försiggick.