Hur var det nu Baudelaire skrev i Les curiosités esthétiques? Bland annat detta: ”..något som är tusen gånger farligare än borgaren nämligen den borgerliga konstnären som har uppträtt för att ställa sig mellan konstnären och geniet…”
Vilka växlar man än vill dra på det romantiska geniet ligger det något i konceptet. Idag har vi den välorganiserade konstnären som framträder som kreativ och duktig, miljömedveten och politiskt korrekt. Nog så väsentligt för att få till en framgångsrik karriär är, som Roberta Smith betonar i NYT, ”a consistent product”. Ett tips alltså: en väl sammanhållen produkt.
Som sagt är konstnärerna flinka och kammar vanligtvis hem kritikerns välvilja. Cristina Karlstam (UNT) har sett Bonniers konsthalls Facebookutställning ”Tips” och är entusiastisk. Men, menar hon, det är för tidigt att ropa hej: ”Och som sagt: kanske blir det först i backspegeln om några årtionden som vi likt utställningen på Moderna museet (som behandlas i en kommande artikel på kultursidan) verkligen får sin på vår samtid”.
(Utställningen på Moderna är förmodligen den italienska tillbakablicken.) Det glittrar i dessa rader en trosvisshet om konsten och samtiden. Först när tiden gått kan vi uppfatta vad som var vår egen tids konst. Jag skulle snarare satsa en peng på att det som sker är att vi skapar denna historiska samtid senare. Den utdestillerade samtidsandan har aldrig existerat.
Det stora projektet Konst som forskning fortsätter på våra konsthögskolor. Idag fick jag årsboken från Konsthögskolan i Bergen och det klingande temat var konsten som en ny kunskapsväg. Texterna är fyllda av fladdrande seminarieterminologi där jag tvingas läsa ett otal ”fokusera” och ”dialog”; norrmännen är värre än svenskarna i det avseendet. Och så har skolan definierat vad konstnärlig forskning är för något:
”…dekker kunstneriske prosesser som fører fram till et offentlig tilgjengelig kunstnerisk produkt. I denne virksomheten kan det også inngå en eksplisitt refleksjon rundt utviklingen og presentasjonen av kunstproduktet.”
Tron på att det finns särskilda konstnärliga processer lever kvar. Den tanken har varit med sedan företaget inleddes för ett 10-tal år sedan. Summerar man det hela handlar konstnärlig forskning om att forska om hur konstnären gör när de gör sina konstprojekt. Om de har lust och tid kan de också kommentera sitt konstforskningsarbete. Allt för att vinna det officiella erkännandet från den riktiga forskningen. Är det någon som vill gräva lite mer i saken kan man besöka skolans hemsida och bekanta sig med sensuous knowledge och dylikt.
Konstvärlden har inte visat något större intresse för konst som forskning. Istället bråkar man i Artforum (tyvärr inte i den digitala versionen) om fjolårets Venedigbiennal. Ansvarig curator för den internationella utställningen var Robert Storr. Han kom hyggligt undan i första omgången men kritiken har växt och har alltså nu fört till avancerad verbal slagväxling. En sammanfattning kan man få här. Summa summarum är att biennalen har fått sänkt betyg. Documenta i fjor blev nedskriven av kritikerna men torde inte sjunka mer än så; den kan till och med ta sig lite under de kommande åren eftersom den kan ses som ett intressant men mindre lyckat experiment.
Hur duktiga konstnärerna än är har de allt svårare att leverera något mer än vad man kan förvänta sig. Sinziana Ravini är i GP djupt besviken på årets Berlinbiennal, grått är det och nästan allt har hon antingen sett förr eller så är det poänglöst. Gabriel Kuris (1268, mexikanare, utbildad i London) garderobskulptur är hon emellertid belåten med, här stötte hon på något som hon inte trodde var konst:
”Det är inte varje dag man går in i ett konstverk utan att veta om det. Jag ser fram emot den dag jag går in i en biennal utan att veta om det, en biennal som vågar både välja en riktning, följa den och stå för den.”
Ravini är inte ensam om denna i och för sig rätt hopplösa tanke på att det bästa konstverket är det man inte märker. Idén kan vara tilltalande initialt men det måste avslöjas som konst ganska snart om inte hela poängen skall gå förlorad.
Som jag redan berättat har Berlinbiennalen fått ett relativt vänligt bemötande. Sämst har det varit i Sverige. I Norge beskriver Ketil Nergaard på Kunstkritikk den som ”sympatisk men lite tråkig”.
Samtidskonsten har svårigheter med att förnya sig. Men enligt kritikerna är det mesta som görs trots allt bra nog. Alla är väldigt duktiga just nu, den borgerlige konstnären är en exemplarisk världsmedborgare.
Konsten kan numera bokstavligen dö. Se här.
Gabriel Kuris garderob, Items in care of items på Berlinbiennalen
