”…de är fångna av det objekt de tror sig studera”, skriver Pierre Bourdieu i Konstens regler. Sannolikt ligger det till på det sättet med konstvärldens aktörer. Jag kom att tänka på det när jag såg inslaget från Axess tv (man får eventuellt klicka på kultur och gå ner till ”uppdrag k”) där reportern Johan Lundberg vill ta reda på vad som är konstnärlig kvalitet genom att fråga Ernst Billgren och Mårten Arndtzén (Tack till Christer Eriksson för tipset). Ernst Billgren framstår som den borne relativisten och Mårten Arndtzén svarar med dimbankar.
Var finns alltså den konstnärliga kvaliteten? En sak är att vi alltid kan konstatera kvalitetens närvaro i konstvärldens beteende. Som vi redan vet har artfacts fångat upp kvaliteten genom att visa den som konstvärldens bekräftelse i form av tilldelade utställningar. Av någon anledning nämner inte någon kritiker artfactslistan. Antagligen beror det på att konstnärlig kvalitet inte får innebära ett så banalt faktum.
Kvaliteten för konstkritikerna tycks fortfarande bestå i att känna av verken och att sedan förmedla detta till läsaren genom några positiva nyckelord. Här är några exempel på hur kvalitet yttrar sig:
”då drabbar oss … med en stor, känslosam berättelse om historien, kolonialismen, om våldet och kärleken.” (Peter Cornell)
”Inne i glashuset råder naturligtvis fullständig brist på maktkritik och såna ovälkomna orosmoment.” (Natalie Kazmierska)
(Här är det avsaknad av kvalitet, maktkritik är en positiv egenskap.)
”Men ett par av nittiotalets emblematiska konstupplevelser är trots allt på plats eller åtminstone kommer de tillbaka i minnet, ytterligheter som Oleg Kuliks bitande hund, eller Fredrik Wretmans meditationer – eller det bråkiga gränsöverskridandet: mode, ljud, arkitektur, stadsplanering, fejkade konstnärer.” (Ulrika Stahre)
Här får vi lära oss att Kulik som bet en pensionär har åstadkommit en rentav historisk konstnärlig kvalitet och att det är bra med bråkigt gränsöverskridande. Sophie Allerholm upprepar samma sak:
”Här kan man återse höjdpunkter som när Oleg Kulik agerade hund och ¬attackerade publiken under ¬utställningen ’Interpol 1996’”.
Dan Jönsson skriver om konsten att ”dess grundläggande samhällsuppgift att överskrida gränser, skapa nytt.”
”En alltför politiskt korrekt konst som inte vågar ta några risker, riskerar å andra sidan att bli steril och ointressant. … går en säker balansgång mellan dessa två ytterligheter.” (Sinziana Ravini)
”Det riktigt sjunger om vissa av salarna. Så skit i de anspråksfulla teorierna. Slappna av och använd ögonen. Då blir det ganska kul. Riktigt intressant faktiskt.” (Mårten Arndtzén)
Med citatet från Arndtzén kommer vi in i avdelningen upplevelser snarare än risker och maktkritik.
”…som samtidigt håller bilderna – frånsett deras oerhörda skönhet – vid vibrerande, sårbart liv. Hon kan ana dödens närvaro i ett blundande ansikte eller ett blödande sår.” (Mikael Olofsson)
”Känslan av tvång och avklarnad upphöjelse samsas i denna ljusa vårskildring full av fågelsång och kalla skuggor. En filosof talade om paradoxen som tankens lidelse. Jag föreställer mig att varje sökande efter mångtydighet måste bli just så här passionerat.” (Camilla Hammarström)
”Intrycket är bedövande, både smärtsamt vackert och oroväckande på samma gång.” (Leif Mattsson)
Alla dessa citat visar hur uppfattningen om att något är kvalitet formuleras. Man ser lätt att kritikerna utgår från två aspekter av kvalitet, dels konsten som kritik och dels det estetiska välbefinnandet som inte får vara helt okomplicerat. Men finns det där, i verken? Eller har vi det som jag inledde med ”…de är fångna av det objekt som de tror sig studera”.
Oenigheten är inte stor, recensionernas konklusioner är i regel givna på förhand. Kritikernas uppgift är i största utsträckning att konfirmera det konstvärlden redan bestämt sig för. Istället för att hänge sig åt att rada upp retoriska kombinationer av adjektiv skulle en förskjutning av tyngdpunkten mot nätverkskvaliteten vara välgörande. Hur hamnade konstnären här? Hur ser positioneringarna ut? Vem har skapat förutsättningarna? Vilken roll spelar konstverken i detta sammanhang?
Fredrik Svensk skrev för en månad sedan en recension av Tino Sehgals utställning på Magasin 3. Den har på ett befriande sätt ett lite bredare anslag. Och slutar dessutom med att han själv kvalitetsbedömer sin egen text.
Det som är förutbestämt med konsten är att den innehåller en faktor som befinner sig på en hög nivå, det som gör den anspråksfull och gör det möjligt att på fullt allvar tala om de stora existentiella frågorna. Man kan inte se det, men konstvärlden har en gång för alla bestämt att det skall finnas där. Alla konstnärer finner naturligtvis inte nåd inför kritikernas ögon, de som får det är de som förfogar över de bästa nätverken.
