Del 571: Berlinbiennalens helhet

Berlinbiennalen, vad blir det av den? Rikard Ekholm har skrivit om den i Magasin 1, en artikel som kan vara värd ett stycke uppmärksamhet. Jag skall dock ärligt säga att den inte tillhör hans bästa, men den skiljer sig från alla andra genom att han vill något annat:

”Att det vore fel att ge sig på en verkspecifik kritik vid ett besök på årets Berlinbiennal blir tydlig. Hur ska en kritiker i denna kakofoni kunna isolera ett verk och därefter kritisera det? Det går bara inte. Det är inte ens rimligt att försöka. Då har man faktiskt missat poängen med en biennal där enskilda konstverk är sammansatta för att bygga en helhet, ett tema eller en ideologi. Vad är det då Berlinbiennalens curatorer har gjort – vad är helheten?”

Stora ord när han läxar upp samtliga sina kollegor som valt att utföra verkspecifik kritik och därtill lägga några funderingar om helheten. Som man alltid gör. Sophie Allgårdh i SvD har t ex skrivit på det sättet. Först faller hon för Berlinmuren och Laumanns film om Fru Berlinmur. Det är lätt hänt och hon är inte på något sätt ensam om att kasta sig över det. Hon följer upp med Katerina Sedas relationella projekt och den staketmur hon uppförde i Skulpturparken. Slutligen anger hon att biennalens underströmmar handlar om civilisationskritik. Civilisationskritik är detsamma som en generaliserad socialkritik. Det har valsat runt i konstvärlden under flera år och man kan fråga sig vad det tjänar för ändamål. Konstnärerna, unisont med kritikerna, klagar lätt över världens tillstånd.

Ekholm menar att Berlinbiennalen inte kan fångas eftersom den har ett löpande program som förändrar den.

Jag tror inte det så komplicerat. Den förlösande egenskapen hos varje biennal är att det mesta kommer att glömmas bort. Utan någon större saknad alldenstund den orienterade känner igen det mesta som variationer på i tiden gångbara idéer.

Emellertid skall man inte bortse ifrån att konstens primära uppgift är att producera singulariteter, alltså det som står i strid med diskursbildning och förklaringar. Nu är det så inrättat att singulariteter måste förankras i en begriplig kontext. Annars blir dimslöjorna alltför täta. I en utställning med relativt många deltagare är det lite större möjligheter att något oväntat kan dyka upp.

Alltså kan man, om man vill söka helheten, beskriva omständigheterna. Den här biennalen When things cast no shadow uppstår inte i något tomrum. Berlinbiennalen har sin historia och det är självklart att curatorerna är medvetna om det. Eller rättare sagt, Berlinbiennalen har sin historia som samverkar med det allmänna konstklimatet.

Låt oss se här. När biennalen rullade igång 1998 var temat staden Berlin. En ofrånkomlig tillgång som är en given refräng i alla biennalerna. Den nästa 2001 ägnade sig åt relationell estetik med mysig publiksamverkan; de 3 C:nas biennal: “connectedness”, “contribution” und “commitment”. 2004 kom den teoretiska granskningen av den urbana miljön, återigen stramt knutet till staden. Det blev lite mycket av den goda teorin och när det var dags igen 2006 kunde man förvänta sig en klar kursändring. Så fick vi On mice and men, ett litterärt tema med stor frihet. Som brukligt spökade stadens historia och den utställningsdel som placerades i den tidigare judiska flickskolan blev ett vällustigt objekt för både konstnärer och kritikerkår. Samtidigt underströks trenden om ett friare förhållande till socialkritiken.

Hur går man vidare i denna historia? 2008 är man inte längre förtjust i ett tydligt statement från curatorernas sida, man har, i varje fall för tillfället, slutat att formulera sig. Därför låg det nära till hands att det skulle vara fria tyglar. Och som kontrast till den föregående strök man välkända namn och satsade på huvudsakligen ospelade kort. Även detta ligger i tiden och profilerar redan ett antal biennaler. Den ofrånkomliga interaktiviteten dyker upp i de pågående tilläggsprogrammen som alltså skapar en biennal som, men egentligen bara i teorin, kontinuerligt förändras. Där har vi helheten. Och så naturligtvis förhoppningen att en eller annan singularitet skall springa fram och fånga ett särskilt intresse. Vill man ha ännu mera helhet är det bara att sammanfatta de talrika texter som har producerats.

Varje biennal hyser självfallet en önskan om att förnya den rådande situationen i konsten. Det händer någon gång men man kan praktiskt taget bortse från den möjligheten. Biennalen, med alerta curatorer, kommer att kunna visa var landet ligger, låt oss säga att i bästa fall bekräfta det man inte var helt klar över. Den mest lyckade av Berlinbiennalerna är förmodligen den föregående. Då var ett litterärt tema, ett icke-statement, rimligt nytt.

Ekholm skriver: ”Att på något sätt kunna ge ett helhetsperspektiv på biennalen är därför omöjligt om man inte bor i Berlin. Sannolikt kommer en sådan helhetskritik aldrig att dyka upp. Det är nog inte önskvärt på grund av omfångsskäl. En fullständig biennalkritik skulle landa på en sådär 100 000 tecken.”

Här har vi frågan om vad Berlinbiennalen är för något. Och man får nog utgå ifrån att den kvardröjande bilden är den som skapas av kritiker och andra under öppningsdagarna tillresta. Enligt rutinerna är man klar med biennalerna när besöket har gjorts och texter och åsikter levererats. Det är inte praktiskt möjligt att få konstvärlden att stanna kvar och komma med nya överväganden. Bor man i Berlin kan man säkert finna en del intressant material i den pågående verksamheten men inte ens det kommer att förändra det gällande intrycket.

Vissa, få, biennaler blir omvärderade. Efter att ha funderat på saken kan konstvärlden komma med nya ställningstaganden. Whitneybiennalen 1993 och Documenta X 1997 är sådana exempel. Men de är inte många och det finns ingenting som tyder på att den 5:e Berlinbiennalen skulle ha sådana potentialer.

berlinb-2008-ruthemann-stripping.jpg
Kilian Rüthemann: Stripping. Det sägs att det skall handla om ett omvänt Förintelsemonument, alltså en kommentar till stadsmiljön.

Så skall vi inte glömma att Rasmus West som ibland lämnar en kommentar på den här sidan har varit i elden med performance på Madefestivalen i Umeå. Vi får hoppas på att han har tillfälle att informera oss närmare om vad som försiggick.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

16 svar på Del 571: Berlinbiennalens helhet

  1. Rasmus West skriver:

    Ja, A Performance Show blev en publiksuccé på en MADE-festival som återigen fått ta emot kritik på lokalt håll. Förra året var det ju Okaritz, och diverse lokala politiker. I år är det några lokala kulturskribenter som fört fram rent av osaklig kritik, av det som verkar bli en lyckad festival. Det ska även påpekas att det inte är bra ställt med de som arbetar på kulturredaktionerna i de lokala tidningarna, varken när det gäller kunskap eller intresse för just kultur (Ingen nämnd, ingen glömd).

    Dansbiennalen som går parallellt med MADE kommenterades i DN häromdagen ivf – vi får se om det kommer upp något mer utifrån efterhand. Det är som det är i periferin och det är bra om något märks utanför regionen.. Själv har jag bara sett två föreställningar (tycker det är lite svårt att koncentrera sig på annat innan man själv ska framföra något), Meredith Monk och Adekwhat. Monk är eventuellt en bekant för folk här? Om man kollar på youtube kan man få sig ett smakprov ivf – men jag blev själv överraskad över hur skickligt hon hanterar de 1,5 timmarna och livesituationen. Fantastiskt. Adekwhat är en dansföreställning och betyget blir tyvärr en totalsågning. Stundtals väldigt tråkig och illustrativ.. Jag hade velat gilla det, men.. nej. Två u-svängar alltså, i fråga om förutfattad mening och upplevelse.

    Hur som haver, mitt eget bidrag är något utav en variéte-föreställning – och utgångspunkten för manusarbetet är en långsam och tom provokation.
    Föreställningen bygger på tre specifika karaktärer, varav den ena spelas av mig själv, den andra dansas av Kjell Nilsson och den tredje är förinspelad – byggs upp med ljud och projektion.

    Allt i föreställningen är nyproducerat material och det var alltså premiär, igår, på MADE-festivalen.

    Jag kan återkomma med dokumentation under nästa vecka, så kanske Lars har någon kommentar, eller mer specifik fråga.

  2. Pinpoint skriver:

    Nu är det bevisat:

    “Mesalliansen mot Sverige” och “RödGrönRöra” är lika goda k..su.are!

  3. bomb-topped turban skriver:

    Stanford Report, May 14, 2008:

    “Editor behind Muhammad cartoons says international free speech in jeopardy

    BY ADAM GORLICK

    Three years after a Danish newspaper, Jyllands-Posten, published cartoons of the prophet Muhammad that sparked international protests and attacks on Danish embassies, the images are still stirring controversy and forcing debate about free speech.

    A group of editors who decided to run the cartoons are being tried on blasphemy charges in absentia in a Jordanian court. Death threats against the cartoonist who drew Muhammad with a bomb nested in his turban have forced the 73-year-old and his wife into hiding. And writers, artists and performers are stifling themselves from producing work that might provoke violence from Muslim extremists, said Flemming Rose, the cultural editor of Jyllands-Posten.

    During a talk Wednesday at Cubberley Auditorium, Rose addressed the continued fallout from the cartoons while railing against what he described as an international increase in hate-speech laws, including prohibitions in some countries against Holocaust denial theories.”

    http://news-service.stanford.edu/news/2008/may14/cartoons-050408.html

  4. Yet to be seen skriver:

    Lars Vilks’ musical stopped

    Lars Vilks’ long awaited musical was to have a première performance at the art institution Charlottenborg in the Danish capital of Copenhagen later this year, but the performance has now been postponed due to a decision by the institution. Lars Vilks’ is said to be truly disappointed at the recent decision but is sure to find other options. The taboo involving the discussions around Islam and the current censorship of art has been a great hindrance from the very beginning of the project – the very same subjects it is said to be meant evoking a debate around. If the censorships wins the fight is yet to be seen.

    http://www.neuroart.net/main/archives/106

  5. Mohameda skriver:

    Dánové vzdali plán uvést muzikál o karikatu?e proroka Mohameda

    Koda?/Malmö 9. kv?tna (dopisovatel ?TK) – Dánské kulturní st?edisko Charlottenborg v Kodani odstoupilo od plánu uvést muzikál kontroverzního švédského um?lce Larse Vilkse, inspirovaný aférami kolem karikatur proroka Mohameda. Rozhodnutí zd?vodnilo tím, že Vilks plány na muzikál s názvem Dogs (Psi) odhalil p?íliš brzy a bez porady s koda?skou institucí.

    http://www.divadlo.cz/art/clanek.asp?id=16447

  6. Sluta göra alla upprörda skriver:

    Claes dagbok:

    “Sen tycker jag att citatet från konstcoola Bo Nilsson var otroligt träffande när han kallade Lars Vilks för massmedial kåt (i P1). Synd och skam att vi inte klarade av att behålla Bo Nilsson i Sverige. Nu står han på taket på Charlottenborgs konsthall och skriker danskjävlar. Kom ner och kom hem istället!

    Och Lars Vilks, du kan sluta göra alla upprörda nu. Gör något annat om du kan.”

    http://www.resume.se/asikter/claes/

  7. Dogs skriver:

    “Vilks-musikal stoppas i Köpenhamn

    Konstnären Lars Vilks musikal “Dogs” kommer inte att sättas upp på Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn. Konsthallens chef Bo Nilsson har ilsknat till rejält efter att Vilks gått ut med uppgiften innan allting var klart.

    – Jag är inte intresserad av att medverka i hans massmediekampanj kring det här, utan det får han göra själv. Jag sysslar med konst. Jag har meddelat honom att vi har inte längre någon plats för honom här på Charlottenborg på grund av han inte kan spela ut oss mot massmedierna för att vinna poäng, säger Bo Nilsson till Sverige Radios “Kulturnytt”.”

    http://www.corren.se/archive/2008/5/9/jpiuva6mben3w1k.xml

  8. Umeå skriver:

    Om man vill ta en flukt på vad umeås lokala kritiker har att erbjuda, så kan man t.e.x. kolla in detta: http://www.vk.se/Article.jsp?article=186591

    Man kan notera att författaren verkar tro att Kohta & Kalleinen klagokör i Umeå är ett plagiat. Det är nästan underhållande i sin låga nivå, men det är lite sorgligt att skribenten ifråga är bitr. kulturredaktör – vilket visar lite på vilka brister det finns.

  9. Rikard Ekholm skriver:

    Den svenska konstkritiken är en enda lång monolog, säger du i SARTS-intervjun. Jag vill därför gärna skriva några rader om min BB5-text. Jag håller det lite kort.

    Utöver en lite annorlunda vinkling på BB5 så ville jag framhålla att dagens kritik inte är institutionskritisk. Anledningen är att tidningar håller sig med tre olika slags texter om konst: (1) den rena nyhetsartikeln (Cecilia Widenheim ny chef för IASPIS), (2) förhandsreportaget (Tipsa en vän på Bonniers konsthall bygger på idén om…) och (3) recensionen (som ger en bild av en grupputställning eller en enskild konstnärs verk på ett galleri/museum). Vad är fel i den bilden?

    Det finns en massa mellanrum. Konstvärlden är som en stor elefant. Det vi vanligtvis pratar om är svansen och huvudet. Hur de hänger samman säger vi inte så mycket om. Det borde vi. Som du skriver, min text är kanske inte min bästa, men jag försöker säga något annat.

    Det är viktigt att kritisera de som drar i trådarna i konstvärlden, av samma anledning som det är viktigt att kritisera de som drar i trådarna inom andra områden. Vi skriver inte om det som händer mellan curator och institution eller mellan konstnär och museum. Vi berättar inte om vilka konsthallar som fungerar bra i relation till publiken, eller vilka som ligger nära det samtida konstlivet. Den så kallade kommentaren som innebär att kritikern beskriver att nu har detta hänt och det innebär det här, är näst intill icke-existerande. Inte för att det inte händer saker, utan för att den typen av texter sällan får plats i tidningar. Av den anledningen kan bloggar och fristående internetsidor vara bra. Där finns det en annan slags möjlighet att se på sakernas tillstånd. Dina texter här, Lars, är ett exempel på en kritik som – utöver en enstaka kolumn – knappast skulle kunna vara regelbundna i en tidning. Det är synd, även om jag inte håller med dig, alla gånger. Men det är knappast det saken handlar om.

  10. Lars skriver:

    Rikard! Tack för din kommentar. Vi är helt överens om den begränsade skrivning som kännetecknar konstkritiken. Din text var därför intressant. Däremot tror jag inte att man skulle komma fram till något särdeles intressant genom att springa runt på BB5 och följa hela deras program. De som bor i Berlin ser det mest som utfyllnad. Men som du själv säger det finna andra delar av vad som försiggår som är värda uppmärksamhet.

    Jag har funderat en del över det som är underförstått i konstkritiken, alltså vad man där menar är bra och inte bra. Det är som om kritikern vet något som aldrig direkt uttalas. Jag är helt övertygad om att detta inte handlar om beräkning utan är en invand inställning som en kritiker lär sig.

    Du är ett undantag genom att du inte håller dig för god att diskutera dina texter. Kritikerkåren står vanligtvis över sådant. Det är deras position som ger dem den möjligheten.

  11. Lars skriver:

    Rasmus. Tack för din information om händelserna i Umeå.

  12. Yngve Rådberg skriver:

    Den här Facebooktrenden, som du skrivit om ett par gånger, Lars, är intressant. Jag vill gärna ta upp den tråden igen. Trenden kommer som en halvt medveten bekräftelse på din gamla tes om nätverkets avgörande betydelse för kvaliteten. Ståndpunkten verkar plötsligt så självklar att den inte ens behöver uttalas, bara praktiseras. Ingenstans i pressmaterial eller kritik gällande “Tipsa en vän” framförs nätverket som det nya kvalitetskriteriet, det är bara som en tyst överenskommelse.

    Natalia K. föredrar dock litteraturvärldens interna strider med framför konstvärldens interna välvilja: http://www.expressen.se/1.1150419
    Medan Milou Allerholm konstaterar att är urvalet bygger på ett okonventionellt curatoriskt grepp, men att det inte märks på resultatet, eftersom det är så “urvalsprocesser alltid går till” (DN är lite dåliga på att länka konstrecensioner, de vill väl inte att de ska diskuteras på nätet).

    Att det plötsligt går an att vara öppen med detta betyder tydligen ändå inte att det tål att diskuteras på allvar. Fortfarande skriver man om verken, som om dessa betydde något i sammanhanget.

  13. Rikard skriver:

    Jag missade av någon anledning det här: “Ekholm menar att Berlinbiennalen inte kan fångas eftersom den har ett löpande program som förändrar den.”

    Nja. Sådana slutsatser drar jag väl ändå inte. Jag fångar ju biennalen, fast på ett annorlunda sätt än vad som görs i de recensioner du har länkat till tidigare.

    Jag skriver förvisso om en helhetskritik – men jag menar bara att BB5 (och flera andra biennal-liknande tillställningar, t ex Documenta) inte kan “sammanfattas” som t ex Modernautställning för några år sedan. Man kan fånga den utifrån vad man ser och tar till sig – men i BB5:s fall är det ju uppenbart att kvällspassen (föreläsningar, filmvisningar etc) utgör minst hälften av biennalen. Det är väl ett ganska ovanligt scenario, om jag förstått saken rätt.

    Som du skriver – man är där när man är där – och man skriver om det man ser då. Jag gjorde förvisso mer än textgranskning än något annat…

  14. Lars skriver:

    Tack för dina ytterligare kommentarer. Din vinkling av biennalen är värd en större diskussion. Det handlar ju om att föra in det socialogiska perspektivet, vad är en biennal, vem skapar den.

    Vi har det här med “att sammanfatta”. Och VAD man skall sammanfatta. Och VEM som sammanfattar. Eftersom det närmast helt och hållet är kritikerna som gör detta arbete får vi vända oss till dem. De har redan sammanfattat BB5. Nu kan du tillägga att de gör fel eftersom de borde följa med i allt som sker under biennalens löptid. Men det tjänar inte mycket till och dessutom är det högst tvivelaktigt att det skulle skapa någon större förändring. OM det verkligen var så att curatorerna trodde på sin modell borde den haft en helt annan inriktning, att inte presentera det avgörande materialet på pressdagarna utan istället valt en senare tidpunkt – det är ju helt orimligt att tänka sig att kritikerna skulle slå sig ner i Berlin och följa händelserna. Detta vet de naturligtvis redan och man kan därför räkna med att löpande programmet är något som är ett vitalt inslag men utan större betydelse.

    För övrigt är sammanfattningar besvärliga. Du skriver att man kan sammanfatta Documenta. Det är lika illa där. Med så mycket utställningsmaterial, med fortlöpande föredrags- och presentationsprogram, med tidskriftsprojekt etc är uppgiften på sitt sätt betydligt värre än BB5.

    Å andra sidan kan man också se mängden av händelser och inslag som ett sätt att täcka över en torftighet. I varje fall kan detta skrivas på BB5. Man har inget särskilt att komma med och vad gör man då? En liten frondering mot marknaden, mot de välkända namnen, ett löpande program, en diffus titel. Documenta hade, och där har du fel, ett sammanhållande tema genom formernas migraton som löper genom hela utställningen och som också bildar basen i Buergels konsthistoriska försvar av modernismen.

  15. Rikard Ekholm skriver:

    Vänta lite nu. Du menar att jag skriver att Documenta kan sammanfattas 🙁

    Jag skriver: “att BB5 (och flera andra biennal-liknande tillställningar, t ex Documenta) inte kan “sammanfattas” som t ex Modernautställning.”

    INTE kan sammanfattas, var det.

    Men allt kan väl sammanfattas. Det handlar bara om vad man ska skära bort. Har man 3500 tecken på sig är det bara att prioritera – antingen verk-kritik eller textgranskning, som i mitt fall.

    Men visst jag insinuerar att man kan sammanfatta BB5 bara om man ser allt – och det kommer ju ingen att göra, dessutom, om någon såg allt och gav sig på att skriva en text skulle en sammanfattning kanske, trots allt, inte vara rätt ord för den texten som skulle landa på 100 000 tecken, men visst, det finns säkert någon som kan knåpa samman en notis efter att ha sett precis allt.

    🙂 Det är roligt att du vill poängtera att jag har fel kring Documenta. Du har kanske rätt i att jag har fel. Jag tänkte aldrig på Buergels skapelse som ett regelrätt försvar av modernismen – han förhåller sig ju till moderniteten och det är väl något annat, eller hur? Jag såg Documenta som ett slags sentimentalt upplysningsprojekt där konstens möjlighet att förena människor undersöks – konsten ska – typ – medvetandegöra oss, i allmänhet – om livet. Kanske är det ett tema. Jag är osäker. Det var likväl ganska otydligt – i alla fall för mig. Den tycktes mig öppen och tom, på ett liknande sätt som BB5. Det kanske ligger i tiden att inte vara auktorativ – det kanske framstår som lite överspänt – typ – vem är du att säga vad all den här konsten betyder!?

  16. Lars skriver:

    Ursäkta att jag inte fick med “inte”. Mina sammanfattningar är naturligtvis inte mina egna uppfattningar utan mina uppfattningar av de sammanfattningar som görs. När det gäller Documenta är det deklarerade temat en stor del av diskussionen, formernas migration, är modernismens vår forntid, vidare Buergels uttalanden om modernismens många förändringar där han också inkluderar postmodernismen.

    Jag har plöjt genom jag vet inte hur många BB5 sammanfattningar och det mesta är likartat. Det är alltid möjligt att en utställning genomgripande blir omvärderad men det är som sagt ytterst sällsynt och i fallet BB5 är det föga sannolikt. När det görs omvärderingar brukar det handla om utställningar som haft något kontroversiellt över sig eller som åtminstone fått utstå hård kritik. BB5 har bemötts med huvudsakligen vänlighet utan entusiasm.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.