Del 628: En tid inte utan lite Gud

Postat den 2008 22 oktober av Lars Vilks

I det senaste numret av Humanisten (3-4) gör Christer Sturmark en intervju med Michel Onfray. Det är ett mycket läsvärt stycke och ger lite ytterligare perspektiv på det intresse för religionsdebatt som har pågått en längre tid.

I motsats till Dawkins och en del andra mera hårt slående debattörer förordar Onfray en ”filosofisk epok”. Blir ateisterna alltför ivriga att påskynda vetenskapens som den store befriaren skapar man lätt en ny religion.

Onfray förnekar inte att Gud finns. Tvärtom, säger han, är Gud lika levande som Madame Bovary i Flauberts roman. Vi rör oss alltså i fiktiva landskap.

Han definierar religion som en vision av världen som säger att verkligheten får sin mening genom det utomvärldsliga. Kommunismen, menar han, blir inte någon egentlig religion eftersom dess vision var något som skulle förverkligas i den här världen. Även ett sådant företag kan som bekant gå galet och få starka religiösa drag med egna profeter och helgon.

”Alla människor”, säger Heidegger, ”är i någon mening religiösa”. Människan äger förmågan att överskrida sig själv och i den handlingen finns inte några fakta och bevis att tillgripa. Också vetenskapen, om man oreserverat tror på den, blir då en form av religion.

Problemen ligger dock inte i den fördjupade filosofiska analysen av hur man skall definiera tro. Man finner det i en långt konkretare bemärkelse på vad man får beskriva som låga nivåer. Att tro på tomtar och troll i outtröttliga detaljer där de troende hänvisar till skrifter som i sin tur blir föremål för blind och galen tro.

Vi har all anledning att röja upp i denna trollskog. Michel Onfray ger oss åtskilliga synpunkter på denna besvärliga fråga som ständigt väcker ont blod.

Michel Onfray på svenska:

Handbok för ateister, En ateologisk betraktelse.
Kraften att leva. Ett hedonistiskt manifest.
Antikens visdomar. Filosofins mothistoria 1.
Den kristna hedonismen. Filosofins mothistoria 2.

Samtliga böcker på Nya Doxa (intressant nog har utgivningen inte fått något statligt stöd vilket annars brukar vara självklart för skrifter på den här nivån – man har anledningen att misstänka att det hänger samman med att kommittén för understöd består av en betydande andel religiöst orienterade medlemmar).

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 4 kommentarer

Del 627: Assume vivid astro focus i Berlin

Postat den 2008 21 oktober av Lars Vilks

Finns det något som händer som kan skiljas ut från den överhettade produktionen av samtidskonst? Är det i så fall i Berlin det kan tänkas ske? I en intressant artikel på Kunstkritikk skriver Erlend Hammer om assume vivid astro focus på peres projects.

Något känner man igen från rätt många håll bland dagens konstnärer. Avaf säger:

”We are not interested in the whole star fuckers scene. We want to live a simple life and hang out with simple people like us. We want to be contaminated by other people. We want to have friends. We believe in generosity and equality, in sharing and inclusiveness.”

Jo, den versen har gått på högvarv rätt länge. Men går det att leva upp till den? Avaf har inte kommit undan en god positionering på artfacts som bådar en pågående vidareklättring. När kommer deras första biennal ? – jodå den har de redan avverkat.

Som det framgår av deras uttalande finns det en socio-politisk grundinställning som konstvärlden inte kan annat än att nicka instämmande till. En omskrivning i lite hippare tongångar av ”etnicitet, klass, kön och hierarkier”.

Hammer rör vid en intressant fråga när han talar om hur en framskjuten konstvärldsmedlems referensrekvisita skall se ut. Den traditionella bildningen räcker inte. Man skall kunna tala om T-Pain och ha hört E2-E4. Film och i vidare bemärkelse diverse popkultur är också nödvändigheter.

I det slag installationer som Avaf ger sig in i blir referenserna många. Hammer inser att det blir bara för mycket, att vi får ett dagens problem som kan formuleras som referensöverskott. Dit måste det antagligen gå eftersom referenssystemet är den enda verkliga styrka som konstuttrycket har kvar att laborera med. Avaf avser förmodligen att genom sin referensdjungel kraftigt försvåra kritikernas arbete att dra historiska linjer och paralleller. Och att nå det verkligt attraktiva: Nuet.

Är vi på något slags väg här? Eller är det bara ännu ett led i att ge konstvärlden det konstvärlden vill ha: Tillräckligt nytt och avvikande. Även om viljan är god.

avaf_inst-berlin-08.jpg
Avaf: Del av installation 2008, peres projects, Berlin

Och hur långt borta från detta är egentligen det man fann på Frieze? Här kan man få en rundtur.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2008 | Lämna en kommentar

Del 626: Detta händer och har hänt. Ernst Billgrens bok.

Postat den 2008 20 oktober av Lars Vilks

Ja, ursäkta att det har blivit ett litet stopp i skrivandet. Jag har varit i Danmark för att ta ner min landartskulptur som byggdes i juni. Tre dagar tar det att bygga upp den, en timme att banka ner den. Utställningen i Maribo på Lolland avslutades med en vattenperformance med ubåt av gruppen HalfMachine. Bilder finns på deras hemsida.

Christer Eriksson skrev i en kommentar: ”Jag skulle önska att du berättar med egna ord hur du själv har upplevt utvecklingen under det senaste året runt dina egna utställningar och vad det egentligen säger om ett land som officiellt står för yttrandefrihet och religionskritik?”

En omfattande frågeställning och jag tror jag väntar ännu ett tag med svaret. Riktigt slut är det ännu inte, en intressant prövosten kommer ju den 22 november på ABF-huset i Stockholm när resultatet av mina mödor kommer att visas i musikalen dogs. Den är på många sätt en indirekt deklaration av mina erfarenheter. En liten fråga från mitt intensiva arbetsbord: Vem tror ni kommer att ha rollen som Allah i Life of Prophet M. del 3?

Signaturen Robin undrar vad jag tänker om Ernst Billgrens bok ”Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor”. Jag har inte läst den. Däremot har jag sett en del av dess innehåll och diverse kommentarer på nätet. För den som orkar 24 minuter Billgren kan man se honom sitta och tala här.

Billgren har varit ute länge med det slags funderingar som han lägger fram i boken. Skall man ta projektet på allvar får man nog säga att han inte riktigt räcker till. Ett litet utkast till teorier och praktiska teorier om konst som fångas upp med några ibland lite oväntade svar vilkas värde är diskutabelt. Han får liksom aldrig grepp om det här med konst hur mycket han än den här gången försöker säga att han beskriver.

Så säger han t ex att konst kan vara att undersöka sådant man inte har språk för. Jaha. Och hur då? Eller att konstnärer som har haft bra lärare blir i sin tur bra lärare. Den ”undersökningen” som han hänvisar till har han tydligen själv gjort, om det ens kan kallas en undersökning. Glömde han bort Joseph Beuys?

Sedan beväpnar han sig med ett uttalande som han hämtar från den mest konventionella uppfattning som finns i konstvärlden: Konsten tog slut på 60-talet eftersom det då blev klart att allting kunde vara konst. Om man gör sig mödan att dra det litet längre inser man först att det i princip är möjligt för allt att vara konst. Men det är inte mycket som på allvar blir det. Som jag så många gånger har tjatat om har konstvärlden sin konsensus och ser till att konsten hela tiden håller sig med några ganska få infallsvinklar vilka genomströmmas av en rad uppfattningar om vad som är korrekt. Återigen: Att något är konst är ointressant eftersom det mesta som är konst inte i någon större utsträckning intresserar konstvärlden. Att åstadkomma något som skapar intresse är att antingen åstadkomma den kvalitet som konstvärlden samlar sig kring eller att begå ett flagrant övertramp. Det senare är ytterst sällsynt. Men det finns hur många som helst övertramp att göra eftersom ytterst få infallsvinklar har fått något genomslag i konstvärlden. Konsten styrs som bekant inte av material eller form utan av innehåll: ”Vad handlar det om?”

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Musikalen Dogs | 14 kommentarer