Efter det att jag skrev om fejden mellan Axess och några svenska konstkritiker har Johan Lundberg kommit med en kommentar som återfinns under gårdagen. Tack för det Johan! Jag uppskattar att du vill åstadkomma en debatt ty konstbegreppet behöver diskuteras. Under en längre tid har de grundläggande konstteoretiska frågorna ersatts av frågan: Vilken socialfilosof skall vi välja?
Men Lundberg kommer lite fel på problemen. En förutsättning för en god diskussion är att de inblandade är väl uppdaterade. Lundberg fyller inte helt den kvoten. Hursomhelst har han en rad goda infallsvinklar. Den första är ”vad jag i grunden propagerar för är ett autonomt konstbegrepp.”
Om han menar det han skriver kan jag lugna honom. Vi har det redan. Konsten är autonom och det finns inga tecken på att det skulle bli problematiskt. Även om man gör en utställning som nu i Berlin den 1 november ”Fressen und Fliegen”, ”en dialog mellan visuell konst och teater”, så blir det ingen sammanslagning. Möjligheterna är redan öppna för suddiga gränser men det ändrar inget väsentligt. Konsten står fast som ett eget område.
I bildkonstens autonomi ingår att vad som helst kan vara konst, att den är inriktad på att verka överskridande, att den alltid är uppbackad och invävd i en avancerad diskursbildning, att den har en singularitet som inte är åtkomlig för diskursen. Ytterligare en sak är nog så viktig, den har sin egen konstvärld, sina egna institutioner som verkar för dessa inriktningar.
Självfallet finns det avvikelser inom konstvärlden, men den del som jag beskriver är den som gäller, den som har det progressiva kommandot.
Lundberg har nu problem med att ”en itusågad ko i formalin är mer konst än en oljemålning”. Med ”mer konst” antar jag att Lundberg menar ”högre kvalitet”. Så är inte fallet. (Olje)målningar (akryl får man väl också använda?) av t ex Gerhard Richter, Sigmar Polke, Wilhelm Sasnal eller Takashi Murakami är exempel på hög kvalitet inom ramen för samtidskonsten. Att detta fungerar beror naturligtvis på att läsningen, diskursbildningen av dessa sker i samklang med den agenda som konstvärlden opererar med.
Om man ni vill blanda in nyestetiker, nynyromantiker eller klassiskt skolade målare hamnar man utanför agendan. Agendan idag, och det vet nog också Lundberg, kretsar kring social kritik. Den allra senaste tendensen är att gräva ner det sociala i lite djupare lager av diverse kreativa uppslag och komplexa referenssystem.
Den som vill föra in något nytt i agendan har ingen lätt uppgift. En sak är att äga en röst som konstvärlden lyssnar till, en annan hur ett förslag skall motiveras som intressant. En återgång till skönhet och klassicism – hur skall man resonera för att göra det intressant? Vi har ju sett det tidigare och det har redan återanvänts, inte minst under postmodernismen neorörelser.
Kvalitet i konsten är, som jag skrivit otaliga gånger, en enkel affär att förstå: Det som konstvärlden ser som kvalitet i konsten är kvalitet. Och till detta den aktuella agendan som har en historia och som förändras (överraskande?) långsamt.
Att kritikerna visar ”beröringsångest” inför Det Andliga i konsten har jag full förståelse för. Metaforiskt kan det utan vidare fungera men när trosvissheten träder fram då är det mer än nog. Som Lundberg riktar påpekar hade Beuys sådana spekulationer för sig och det, tillsammans med hans sociala utopier, har visat sig vara de svagaste sidorna av hans insats. Marina Abramovic har, t ex, visat en del new age tendenser i installationer med kristaller som skall påverka betraktaren, men det är inte något som konstvärlden beaktar när man tolkar hennes verk.
Lundberg skriver också att han inte ser någon korrelation mellan form och skönhet/andlighet. Men vad är då skönhet? Vi skall nogsamt erinra oss att konstskönhet är ”särskilt” på det sättet att när det skapades, genom Kant och &, kunde det inte definieras. Såväl konstteoretikerna som konstnärer eftersträvade att finna ut vad det var och om det ägde några gränser. Idag ser vi resultatet av jakten på denna fantom (ty den fanns endast i några överhettade tyska filosofhjärnor): Särskildheten har visat sig mera överlevnadsduglig än dess andra led ”skönheten”. Därför kan allt vara konst – och konsten bibehåller sin ”särskildhet” genom sin singularitet vilket konstnärerna och andra klart markerar genom att på någon punkt göra konsten obegriplig. Vägen tillbaka är naturligtvis spärrad. Där finns bara spöket.
Svårare än så är det inte.
