Vilks.net

En intressant konsthändelse är Dominique Gonzalez-Foersters stora installation i Tate Moderns turbinhall, TH 2058 som öppnade för ett par dagar sedan. Här kan man nog tala om hennes Magnum Opus. Hon har varit med länge, framsprungen ur Bourriauds relationella generation på 90-talet. Interaktivitet och social kritik. TH 2058 ger en mycket god bild av hur samtidskonsten fungerar. Alla rätt till Gonzalez-Foerster som tar för sig på ett imponerande sätt. Installationsberättelsen är en vision av turbinhallen 2058.

Några av de uppfyllda reglerna för samtidskonst:

En vision måste vara en dystopi men inte för negativ.

Referenser istället för original. Här är det konsekvent genomfört. Stora skulpturer av bland andra Louise Bourgeois och Alexander Calder ger bilden av ett framtida lagerrum för konst i ett eventuell belägrat London. Subtilt nog är de utförda i plast och förstorade 25 %. De förstärker också det nödvändiga platsspecifika drag som ett installationsprojekt skall ha. Flera av skulpturerna har tidigare visats i turbinhallen.

En av skulpturerna är ett original, ett så passande djurskelett av Maurizio Cattelan.

Video. Rörliga bilder är nästan oundvikliga i stora installationer. Även här är citat en styrka. Filmen ”The Last Film” är sammanklippt av experiment- och science fictionfilmer.

Interaktivitet. Självklart inslag. Konstnären har placerat ett antal tvåvåningssängar under skulpturerna. På varje säng finns en bok, tillsammans utgör de utställningens bibliografi. Besökaren är välkommen att slå sig ned på de hårda britsarna och läsa så mycket de önskar. Dessutom är det konstnärens förhoppning att varje besökare skall finna en egen tolkning av projektet.

Tidsmässigt korrekt: Stora installationer som dignar av innehåll har fått en extra skjuts genom stjärnskottet Christoph Büchels uppmärksammade aktiviteter.

Aktuell: Hon hade lite extra tur. Finanskrisen faller in i verket.

Och inte minst: Kontroversiell. Utställningen har redan väckt flera kritikers misshag – medan andra försvarar den. Kanske är London en bra plats för att få mothugg. Där finns det en hel del konservativa kritiker som betraktas som seriösa.

Gonzalez-Foersters projekt definierar hur samtidskonsten fungerar. Och hon gör det på ett övertygande sätt.

Mer här:

Länk 1

Länk 2

TH 2058

Asien är alltjämt en förhoppning i konsten. Kineserna kommer. De har dykt upp på Bonniers konsthall dock utan att ha väckt någon riktigt stor entusiasm bland de svenska kritikerna (bortsett från Aftonbladet, men där var det nog personligt). Även Saatchi som nyöppnat i London satsar stort på kineser. Kännetecknande är att de är provokativa. På något sätt blir det en avslagen tillställning. I Kina har man lärt sig att tillämpa den repressiva toleransen. De är alltså inte längre intressanta som förbjuden, censurerad och förföljd opposition. Skall man vara ärlig är kineserna intressanta på samma sätt som alla andra icke-västerlänningar: exotiska ur en eller annan synvinkel, autentiska röster från områden med andra värderingar. Eller rättare sagt, utjämningen är på väg att ta bort dessa sekvenser. Vad vi ser är förebilden att bli ”riktiga” konstnärer, alltså konstnärer som inte är exotiska eller autentiska. Som vanliga.

Med de asiatiska biennalerna blir det nog inte heller något annat än bekräftelse. Enwezors storsatsning i Gwangju framstår alltmer som en blek kopia av Documenta 2002.

Liverpoolbiennalen har tagit sig an en annan liten trend: konstnärlig fantasi: ”utopier, dystopier, fiktion, myter, lögner, profetior och skådespel”. Argentinaren Leandro Ehrlich (708) har en skojig rumskarusell som man kan se på YouTube. Richard Wilson (2821), som på något sätt försvann ur samtidskonsten efter initiala framgångar hos Saatchi bidrar med en fyndig utskärning i en fasad, Turning the Place Over. YouTube

Risken att rasa ned i underhållningsbrunnen är naturligtvis påtaglig. Det kan rättas upp med lämpliga diskursbildningar men jag har ännu inte sett några. Å andra sidan är Liverpool en mindre biennal som vilar på ett något slitet koncept: Att vara site specific och relationell för staden.

Vad som är inne just nu är Lycka. Det skrivs ständigt nya böcker i ämnet och lyckoforskningen har etablerat sig. Jag har precis läst Thomas Hylland Eriksens nyutkomna bok Jakten på lycka i överflödssamhället (Nya Doxa). Boken är snabbt läst och ger en översikt av vad det hela handlar om. Eriksens egna bidrag är inte överväldigande men han samlar upp en grundläggande princip: Stora Stygga Vargens morgondag. Vargen har till slut fångat sina tre små grisar och skall äntligen få avsluta en mångårig och föga framgångsrik jakt. Men den äldste av grisarna frågar honom vad han skall göra i morgon. Vargen drabbas då av svår ångest, hans livsprojekt är hotat och det enda han kan göra är att släppa grisarna för att säkra framtidens lycka. Lyckan finns alltså i förväntningen.

I konsten kommer det säkert att dröja ett tag innan någon biennal annonserar ett tema som ”Happiness in the Global Society”, ”The Good Life Reconsidered”. Som bekant är konsten alltid på efterkälken och har t ex inte riktigt hunnit upp miljödebatten.

Under tiden kan man glädjas åt den situation som samtidskonsten har hamnat i. Att det inte händer något men att något måste och skall hända. Vi kan vara helt övertygade om att det kommer att hända vilket är mycket mera värt än det som blir resultatet. Se själv på de senaste 15 åren: Relationell estetik, social kritik, postkolonialism, konst som forskning, angelägna frågor om makt, kön, etnicitet och klass, nå ut i verkligheten. Och Asien. Det var bättre när det skulle till att börja, när det framstod som genuint nytt.