Del 673: 00-tal och ordkrig

Postat den 2009 20 januari av Lars Vilks

00-tals första nummer för 2009 har kommit ut. Men innan jag nämner något om det skall jag uppmärksamma ett klagomål som kommit från en av mina bloggkonsumenter, signaturen ”O”. Denne skriver: ”Jag tycker nog allt att man kan förvänta sig något mer spektakulärt av en performance än en liten promenad uppför och nedför en kulle.” Detta givetvis som en kommentar till förra inlägget där en performance från 1981 visades via YouTube.

I detta fall får jag först säga att ”O” måste ta hänsyn till minimalistiskt orienterade betraktare. För dessa är förmodligen denna performance alltför händelserik. Men åter för andra blir den ett tidigt exempel på relationell estetik där enkla vardagliga händelser utgör grunden. Emellertid är jag inte obenägen att tillmötesgå ett intresse för mer ACTION. Och redan nu och omedelbart kan ”O” och andra actionvänner få lite tillspetsning från det magiska året 1981. Våld och naket, se här.

Men tillbaka till 00-tal. En vägande orsak att jag skriver om tidskriften är att jag själv medverkar med artikeln ”Textinpackad konst”. Den behandlar textens olidliga tyngd i samtidskonsten. Temat i tidskriften är ”Ordkrig” vilket ger utrymme åt såväl en bokstavlig tolkning, ordens betydelse i krigen, som ordkrig i litteraturen.

Bruno K. Öijer får stort utrymme. Han har lyckats väl och uppfattas nu även i intrikata kretsar som intressant och betydelsefull. Nå, litteraturen är inte min arena (men jag kan utföra högst se- och hörvärda Bruno K. Öijerimitationer). Ur min synpunkt är relationen mellan litteratur och bildkonst det intressantaste.

En Bruno K. Öijer kan man väl inte tänka sig i samtidskonsten? Här är en omskrivning av Öijer från litteraturens värld till bildkonstens:

”Konsten är viktigare än någonsin, menar Konstnären. Med sina konstverk krigar han mot Sveriges existentiella polarnatt och konstvärldssnutarnas förtryck. Det är hans absoluta övertygelse att konsten får oss att se tillvarons konturer lite tydligare, om konstnären har tittat tillräckligt djupt ner i sitt eget hjärta. Konstnären drivs av smärta och skönhetslängtan osv…”

Nej, där är vi långtifrån ännu. I samtidskonsten råder ännu det socialkritiska ansvaret. Minns förra inlägget och Bourriaud. Han tar sitt globala ansvar vilket gjorde att han hade Okwui Enwezor med sig i det inledande seminarieprogrammet. Enwezor var missbelåten med att Berlinbiennalen och Adam Szymczyk hade avvikit från den rätta läran. Den som har den rätta tågan kan se och lyssna på Enwezor här (lång).

Emellertid aktualiserar ämnet ordkrig även ämnet bildkrig. Opinionsbildningen i krigen sker nu effektivt genom bildmediet som är långt starkare än ord. Bilderna skall förstås kompletteras med kommentarer för att bli fullödiga. Hamas vann i Gaza på bäst bilder.

Den tyske fotografen Peter Granser (artfacts 9347) medverkar med fängslande bilder från Texas. Den algeriske författaren Salim Bachi presenteras. Han har skrivit om terrorism och hans bok ”Döda dem alla” finns fortfarande varken på svenska eller på engelska. Inledningen kan man läsa i 00-tal.

00tal_nr28_omslag.jpg

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Projekt | 3 kommentarer

Del 672: Altermodern, nygammal konstriktning

Postat den 2009 18 januari av Lars Vilks

Som det nu är slutkrigat för ett tag och därmed avtagande medieintresse kan det vara på sin plats att nämna något om konsten just nu.

Resor, kulturutbyte och intresset för historia är tecken på vår tids uppfattning av världen, säger Nicolas Bourriaud, när han lanserar en ny konsttrend, Altermodern.

Och han menar vidare att:

Postmodernismen är slut, mångkultur och identitetsdiskurs ersätts av en världsomspännande creolisation. Kulturrelativism och dekonstruktion, substitut för modernistisk universalism, ger oss inga vapen mot dagens tvåhövdade hot uniformitet/masskultur och traditionalism, högerkonservativt tillbakadragande.

”Creolisation”, om ni inte känner till den, är en benämning som cirkulerat flitigt i varje fall under ett decennium och avser hur kulturer och språk blandas; typexemplet är den engelska som ”kreolerna” talar i Västindien.

Vidare: Altermodernitet stiger fram ur förhandlingar och diskussioner mellan olika kulturer. Idag finns det inget centrum, ett sådant finns bara överallt. Altermoderniteten karakteriseras av översättning vilket står i kontrast till modernismen som talade ett abstrakt språk från det koloniala väst och postmodernismen som sluter konstföreteelser i ursprung och identiter.

Konstnären blir en förflyttandets människa, prototypen för en samtidsresenär vars passager genom tecken och former anknyter till en samtida erfarenhet av rörlighet, resa och genomresa.

Altermodern konst läses som en hypertext: konstnärerna översätter och omkodar information från ett format till ett annat. De rör sig i geografin så väl som i historien. Detta ger upphov till praktiker som kan kallas för ”time-specific” som motsvarighet till det tidigare ”site-specific”.

Ja, så ser Altermodern alltså ut i huvuddragen, 2009 års lansering av Bourriaud (som har skrivit en bok med just den titel som kom ut för ett par veckor sedan).

Allt hänger samman med Tate Triennale, en utställning som hittills har varit en engelsk angelägenhet av mindre betydelse. Nu skall det bli globalt och markera en ny trend.

Vad som är bra här är att Bourriaud ger en samlad och klar beskrivning av vad som faktiskt föreligger (och särskilt nytt är det inte, hans Altermodern består enbart av välkända aspekter av samtidskonsten). Vad beträffar konstnärerna och vad de sysslar (och dessutom vad konsten innehåller) är det förstås Bourriauds förhoppningar. Han har som bekant skrivit konsthistoria genom att lansera och teoretisera relationell estetik. Hela vägen gick det inte, hans önskan om att relationell estetik skulle bli något mer än en konstriktning (the real thing rakt ut i verkligheten stadd i förändring genom konsten) kom som man kunde förvänta sig på skam.

Jag har skrivit det tidigare: Konsten är bra på konstriktningar, dålig på verklighet. Men det räcker långt nog och om Bourriaud får till det ännu en gång är det en bragd. Men det förefaller inte så troligt eftersom de aspekter han nämner är så generella. Kanske kan det ändå bli ett sätt att benämna samtidskonsten, ”vår tids altermoderna konst”.

Man kan också lägga märke till hur politiskt korrekt innehållet är och att det han talar om är något som konstvärlden är helt överens om.

Vi får nog vänta ett tag till på något mera epokgörande.

Konstnärlistan till Tate Triennale ser ut så här:

Franz Ackermann, Darren Almond, Charles Avery, Walead Beshty, Spartacus Chetwynd, Marcus Coates, Peter Coffin, Matthew Darbyshire, Shezad Dawood, Tacita Dean, Ruth Ewan, Loris Gréaud, Subodh Gupta, Rachel Harrison, Joachim Koester, Nathaniel Mellors, Gustav Metzger, Mike Nelson, David Noonan, Katie Paterson, Olivia Plender, Seth Price, Navin Rawanchaikul, Lindsay Seers, Bob and Roberta Smith, Simon Starling, Pascale Marthine Tayou and Tris Vonna-Michell.
Rätt mycket en engelsk affär och med en del välkända namn. Niklas Belenius skall förresten visa Navim Rawanchaikul (Thailand-Japan) under våren; Marcus Coates, England, (känd för sitt sofistikerade fågelkvitter) var med i Hamsterwheel på Malmö konsthall i fjor..

Bourriaud presenterar Altermodern: VIDEO

Idag är det dags för en omisskännlig konstvideo. En kort performance av Vilks 1981. Så får jag hoppas att mina kritiker blir nöjda den här gången. VIDEO

bour_avery-charles-unt-08.jpg
Charles Avery: Untitled 2008 (Bourriaud)

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m | 5 kommentarer

Del 671: Den grumliga bägaren – åsiktsradikalisering

Postat den 2009 17 januari av Lars Vilks

I gårdagens Kulturnyheterna behandlades frågorna kring den radikalisering av vissa åsikter som har kommit som en följd av kriget i Gaza. En av huvudpersonerna är poeten och muslimen Mohamed Omar. Liksom Andreas Malm är han ett exempel på att några intellektuella tar steget fullt ut. För det är ingen riktigt stor överraskning. Man har kunnat ana att det har funnits en sådan agenda.

Terrorism och islamism är inte trevliga saker och stegtagarna får finna lämpliga försvarsargument. Nära till hands ligger förstås relativismen och den brukas också flitigt. I Newsmill tillämpas den även av Dror Feiler.

I Gaza, kan man höra, är det fråga om en förintelse, inte helt olik andra världskrigets. Och när man talar om andra världskriget blir det självklart att om nazisterna hade vunnit kriget hade de allierade definierats som terrorister och extremister. Enligt receptet att makthavaren alltid bestämmer vad som är vad. En av relativismens poänger är makthavare som makthavare. Om nazisterna hade vunnit hade de varit makthavare. Nu blev det USA. Hugget som stucket.

Postmodernismen hade stora framgångar med att tillämpa relativismen. Eftersom det inte går att bevisa att det finns någon naturgiven essens eller några absoluta sanningar kan man försvara att allting är lika mycket värt. Metoden visade sig framgångsrik för att dekonstruera modernismens fromma förhoppningar och upplysningsprojektets västbaserade doktriner. Där fick vi med oss det arv som kretsar kring väst som ett spöke: Kolonialmakternas krav på hegemoni inom alla områden och som överlägsen kultur.

Haken i relativismen är naturligtvis att den i sig själv har vissa förutsättningar, nämligen den i väst skapade diskursen och filosofiska traditionen. Med den följer också en rad värderingar som bilar grundstommen i upplysningsprojektet. Relativismen är i sig själv inte relativistisk.

Sedan kan man snurra med värdeomdömen och bedömningar som man önskar. Demokrati är inte bättre än diktatur. Och för övrigt (som Myrdal brukar säga) är t ex Sverige inte någon demokrati eftersom det inte är folkstyrt. Slutsats: Man kan inte klaga på att Kina inte skulle vara demokratiskt.

Snurr, snurr, snurr, det snurrar i den grumliga bägaren. För att ge detta en konstnärlig form har jag producerat en liten video om Omar Mohamed (med Birger Schlaug i en biroll) och hans relativistiska slirande. Jag har anledning att vårda mina skulpturer vilket jag idag låter ske under banderollen Altermodern. Senaste försöket på en ny konstriktning. Till den skall jag återkomma.

Dock skall man inte överdriva radikaliseringen. De här nämnda personerna är trots allt småhandlare i intellektuella sammanhang. Jag tror att kultureliten i det längsta kommer att akta sig för att famna relativismen. Något ytterligare alternativ gives nog inte heller.

Cecilia som skrev en kommentar igår, nämnde att reaktionerna på antalet offer i Gaza inte är en konsistent logik. Antalet offer i Rwanda och Burundi handlar om helt andra siffror vilket också gäller för Sudan. Men dessa krig är inte intressanta eftersom det är krig (och folkmord) mellan afrikaner.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 14 kommentarer