I dagens Kulturnyheterna meddelades, föga förvånande, att konstnärer tjänar mindre än genomsnittet. En sak som inte berördes i inslaget var den självklara orsaken: Att det råder en enorm överetablering i förhållande till efterfrågan. Ingen förändring kan heller förväntas om det inte sker en mycket kraftig ökning av konstintresset. En sådan utveckling är inte särskilt trolig.
Ekonomiskt krisläge, men samtidigt hur gott om konstnärer som helst. Som jag många gånger har uttalat: Vi lever i en tid när det finns konstnärer som företräder hög kvalitet praktiskt taget överallt. Jag talar då om den internationella samtidskonsten som, trots att den har ett 20-tal år på nacken, ännu är tillräckligt fräsch för att i sig utgöra en kvalitet. Tills vidare kan man tillägga att den kan varieras, tills vidare, i det oändliga.
Men det är inte bara ekonomisk kris i samtidskonsten, en tilltagande kris kan man skönja i svårigheten att skapa några tillräckligt intressanta konstriktningar. Än duger de gamla, än går det att stuva om och komma med nya förpackningar.
Jag tänkte på det här när jag läste Sinziana Ravinis recension av Disarming Matters på Dunkers kulturhus. Hon skriver att konstvärlden blir allt mer oöverskådlig men också allt mer förutsägbar vilket man utan tvekan kan säga. Men följdsatsen ”Vikten av strama, tesdrivna utställningar som vågar ta ett nytt grepp om samtiden kan inte nog poängteras” är långt mer tveksam. Det är oerhört svårt att leva upp till ett sådant krav som nog bara uppfylls några gånger per decennium. Men det är inte fråga om att våga ta ett nytt grepp utan istället om att få de andra i konstvärlden att gå med på att göra det till ett nytt grepp.
Utställningen på Dunkers är en enhetlig historia som drar i ett tema som regelbundet har återkommit sedan 60-talet: Om upplösning och att gå ifrån objektfixeringen. Strängt taget är det inte längre så lätt att skriva något förnuftigt om den här typen av utställningar. Ravini menar att den självklart är en kritik av konstmarknaden. Tyvärr säger det ingenting eftersom de flesta i konstvärlden är emot konstmarknaden. Hon föreslår vidare att det skulle kunna vara ett ekologiskt memento mori eller en varning för människans intellektuella övermod.
Inget i konsten är förstås något utan blir det som kritiker och andra i konstvärlden kommer överens om att det skall vara. Just nu är det lite besvärligt att komma på något man kan vara enig om som man inte redan är förbrukat.
Om man skall försöka sig på att beskriva det som produceras skulle mitt förslag vara att det är en förening av en kvardröjande socialkritik (den kommer man aldrig att bli av med) och att konstnärerna (övertygande) demonstrerar sin påhittighet.
Michael Sailstorfer snurrande bildäck är med på Dunkers, en välkänd succé från 2005 Zeit ist keine autobahn (Time is not a motorway). Ett verk som sedan sin tillkomst har rullat genom många utställningar. På två har Saistorfer klättrat över tusen placeringar på artfacts för att nu inta 787.
Ett annat arbete av Sailstorfer är hans T72 som man kan se här. Modellen skulle, om den gick i full produktion, kunna lösa en hel del internationella kriser.
Michael Sailstorfer, Utan titel (Tid är inte någon motorväg), 2005
