Del 672: Altermodern, nygammal konstriktning

Som det nu är slutkrigat för ett tag och därmed avtagande medieintresse kan det vara på sin plats att nämna något om konsten just nu.

Resor, kulturutbyte och intresset för historia är tecken på vår tids uppfattning av världen, säger Nicolas Bourriaud, när han lanserar en ny konsttrend, Altermodern.

Och han menar vidare att:

Postmodernismen är slut, mångkultur och identitetsdiskurs ersätts av en världsomspännande creolisation. Kulturrelativism och dekonstruktion, substitut för modernistisk universalism, ger oss inga vapen mot dagens tvåhövdade hot uniformitet/masskultur och traditionalism, högerkonservativt tillbakadragande.

”Creolisation”, om ni inte känner till den, är en benämning som cirkulerat flitigt i varje fall under ett decennium och avser hur kulturer och språk blandas; typexemplet är den engelska som ”kreolerna” talar i Västindien.

Vidare: Altermodernitet stiger fram ur förhandlingar och diskussioner mellan olika kulturer. Idag finns det inget centrum, ett sådant finns bara överallt. Altermoderniteten karakteriseras av översättning vilket står i kontrast till modernismen som talade ett abstrakt språk från det koloniala väst och postmodernismen som sluter konstföreteelser i ursprung och identiter.

Konstnären blir en förflyttandets människa, prototypen för en samtidsresenär vars passager genom tecken och former anknyter till en samtida erfarenhet av rörlighet, resa och genomresa.

Altermodern konst läses som en hypertext: konstnärerna översätter och omkodar information från ett format till ett annat. De rör sig i geografin så väl som i historien. Detta ger upphov till praktiker som kan kallas för ”time-specific” som motsvarighet till det tidigare ”site-specific”.

Ja, så ser Altermodern alltså ut i huvuddragen, 2009 års lansering av Bourriaud (som har skrivit en bok med just den titel som kom ut för ett par veckor sedan).

Allt hänger samman med Tate Triennale, en utställning som hittills har varit en engelsk angelägenhet av mindre betydelse. Nu skall det bli globalt och markera en ny trend.

Vad som är bra här är att Bourriaud ger en samlad och klar beskrivning av vad som faktiskt föreligger (och särskilt nytt är det inte, hans Altermodern består enbart av välkända aspekter av samtidskonsten). Vad beträffar konstnärerna och vad de sysslar (och dessutom vad konsten innehåller) är det förstås Bourriauds förhoppningar. Han har som bekant skrivit konsthistoria genom att lansera och teoretisera relationell estetik. Hela vägen gick det inte, hans önskan om att relationell estetik skulle bli något mer än en konstriktning (the real thing rakt ut i verkligheten stadd i förändring genom konsten) kom som man kunde förvänta sig på skam.

Jag har skrivit det tidigare: Konsten är bra på konstriktningar, dålig på verklighet. Men det räcker långt nog och om Bourriaud får till det ännu en gång är det en bragd. Men det förefaller inte så troligt eftersom de aspekter han nämner är så generella. Kanske kan det ändå bli ett sätt att benämna samtidskonsten, ”vår tids altermoderna konst”.

Man kan också lägga märke till hur politiskt korrekt innehållet är och att det han talar om är något som konstvärlden är helt överens om.

Vi får nog vänta ett tag till på något mera epokgörande.

Konstnärlistan till Tate Triennale ser ut så här:

Franz Ackermann, Darren Almond, Charles Avery, Walead Beshty, Spartacus Chetwynd, Marcus Coates, Peter Coffin, Matthew Darbyshire, Shezad Dawood, Tacita Dean, Ruth Ewan, Loris Gréaud, Subodh Gupta, Rachel Harrison, Joachim Koester, Nathaniel Mellors, Gustav Metzger, Mike Nelson, David Noonan, Katie Paterson, Olivia Plender, Seth Price, Navin Rawanchaikul, Lindsay Seers, Bob and Roberta Smith, Simon Starling, Pascale Marthine Tayou and Tris Vonna-Michell.
Rätt mycket en engelsk affär och med en del välkända namn. Niklas Belenius skall förresten visa Navim Rawanchaikul (Thailand-Japan) under våren; Marcus Coates, England, (känd för sitt sofistikerade fågelkvitter) var med i Hamsterwheel på Malmö konsthall i fjor..

Bourriaud presenterar Altermodern: VIDEO

Idag är det dags för en omisskännlig konstvideo. En kort performance av Vilks 1981. Så får jag hoppas att mina kritiker blir nöjda den här gången. VIDEO

bour_avery-charles-unt-08.jpg
Charles Avery: Untitled 2008 (Bourriaud)

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 672: Altermodern, nygammal konstriktning

  1. Rasmus skriver:

    Lars: har du läst boken? Finfin gång uppför kullen där!

  2. Rasmus skriver:

    “Jag har skrivit det tidigare: Konsten är bra på konstriktningar, dålig på verklighet. Men det räcker långt nog och om Bourriaud får till det ännu en gång är det en bragd. Men det förefaller inte så troligt eftersom de aspekter han nämner är så generella. Kanske kan det ändå bli ett sätt att benämna samtidskonsten, ”vår tids altermoderna konst”.”

    Jag tycker det låter lovande, lagom öppet, potentialen intakt.. Vi är i en situation som inte låter sig beskrivas i hast, så varför inte börja på det sätt Bourriaud föreslår..? Men det återstår att se hur det hela tas emot. Sen är det ju en annan femma vart det leder och vilken beskrivning som kommer därefter. Framförallt är hans förslag hälsosamt frånvarande av ideologiskt patos.

  3. Ben avig@rät skriver:

    EN NYMODERN KONSTFARKOST

    Varför inte bygga en ny Noaks ark på Kullaberg – alltid skulle det väl reta någon!

  4. O skriver:

    Jag tycker nog allt att man kan förvänta sig något mer spektakulärt av en performance än en liten promenad uppför och nedför en kulle.

  5. Pingback: Altermodern « Gustafs gömsle

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.