Del 673: 00-tal och ordkrig

00-tals första nummer för 2009 har kommit ut. Men innan jag nämner något om det skall jag uppmärksamma ett klagomål som kommit från en av mina bloggkonsumenter, signaturen ”O”. Denne skriver: ”Jag tycker nog allt att man kan förvänta sig något mer spektakulärt av en performance än en liten promenad uppför och nedför en kulle.” Detta givetvis som en kommentar till förra inlägget där en performance från 1981 visades via YouTube.

I detta fall får jag först säga att ”O” måste ta hänsyn till minimalistiskt orienterade betraktare. För dessa är förmodligen denna performance alltför händelserik. Men åter för andra blir den ett tidigt exempel på relationell estetik där enkla vardagliga händelser utgör grunden. Emellertid är jag inte obenägen att tillmötesgå ett intresse för mer ACTION. Och redan nu och omedelbart kan ”O” och andra actionvänner få lite tillspetsning från det magiska året 1981. Våld och naket, se här.

Men tillbaka till 00-tal. En vägande orsak att jag skriver om tidskriften är att jag själv medverkar med artikeln ”Textinpackad konst”. Den behandlar textens olidliga tyngd i samtidskonsten. Temat i tidskriften är ”Ordkrig” vilket ger utrymme åt såväl en bokstavlig tolkning, ordens betydelse i krigen, som ordkrig i litteraturen.

Bruno K. Öijer får stort utrymme. Han har lyckats väl och uppfattas nu även i intrikata kretsar som intressant och betydelsefull. Nå, litteraturen är inte min arena (men jag kan utföra högst se- och hörvärda Bruno K. Öijerimitationer). Ur min synpunkt är relationen mellan litteratur och bildkonst det intressantaste.

En Bruno K. Öijer kan man väl inte tänka sig i samtidskonsten? Här är en omskrivning av Öijer från litteraturens värld till bildkonstens:

”Konsten är viktigare än någonsin, menar Konstnären. Med sina konstverk krigar han mot Sveriges existentiella polarnatt och konstvärldssnutarnas förtryck. Det är hans absoluta övertygelse att konsten får oss att se tillvarons konturer lite tydligare, om konstnären har tittat tillräckligt djupt ner i sitt eget hjärta. Konstnären drivs av smärta och skönhetslängtan osv…”

Nej, där är vi långtifrån ännu. I samtidskonsten råder ännu det socialkritiska ansvaret. Minns förra inlägget och Bourriaud. Han tar sitt globala ansvar vilket gjorde att han hade Okwui Enwezor med sig i det inledande seminarieprogrammet. Enwezor var missbelåten med att Berlinbiennalen och Adam Szymczyk hade avvikit från den rätta läran. Den som har den rätta tågan kan se och lyssna på Enwezor här (lång).

Emellertid aktualiserar ämnet ordkrig även ämnet bildkrig. Opinionsbildningen i krigen sker nu effektivt genom bildmediet som är långt starkare än ord. Bilderna skall förstås kompletteras med kommentarer för att bli fullödiga. Hamas vann i Gaza på bäst bilder.

Den tyske fotografen Peter Granser (artfacts 9347) medverkar med fängslande bilder från Texas. Den algeriske författaren Salim Bachi presenteras. Han har skrivit om terrorism och hans bok ”Döda dem alla” finns fortfarande varken på svenska eller på engelska. Inledningen kan man läsa i 00-tal.