Del 676: Biskop, påve och kung

Biskop Richard Williamson förnekande av Förintelsen är ett intressant fall för yttrandefriheten. Men jag kan inte se annat än att låta honom hållas. Saken blir inte bättre om han skulle förbjudas att komma med sina stolligheter, sådant ger bara ytterligare skjuts åt maniska idéer som biskopen har gott om. Han tror på det förfalskade ”Sions protokoll” om den judiska sammansvärjningen mot övriga världen och har förklarat 11 september som en komplott av amerikanska staten och judarna. Förnekandet av förintelsen motiverar han genom den famöse Ernst Zündel (som för övrigt tror att det finns en bas i Antarktis där nazisternas hemliga vapen, flygande tefat, har sin bas).

Idag hävde Vatikanen uteslutandet av honom och några andra biskopar tillhöriga Society Saint Paul X.

Påve Benedikt visar sitt rätta jag och det är inte mycket att säga om denna hopplöst inskränkta värld där man lyckats göra ett helgon av Paul X, en antiintellektuell (1903-14) som bland annat förbjöd all teologisk forskning och bildade en hemlig spionorganisation för att inget tvivel på de heliga sanningarna skulle kunna uppstå i de egna leden, ”antimodernutrensningen”.

Strängt taget är han en lustig figur som har listat vår tids värsta:

“10 By our materialism, the exciting of envy and love of money in all hearts. 9 By our internetted pornography, the rousing of mortally sinful desires of impurity on a global scale. 8 By our vile media, the lying and deceiving of north, south, east and west. 7 By our vicious financial system, the enriching of the hidden manipulators and the stripping the people of their land, inside and outside the United States. 6 By our national glorification of the ”alternative life-style” (amongst multiple other crimes of impurity), our screaming to God for vengeance. 5 By our nationalized abortion, the slaughtering of innocents in life’s sanctuary, the mother’s womb. 4 By our incestuous individualism, the ruining of the family. 3 By our sport and supermarket Sundays, our scorning of the Sabbath. 2 By our Disneyland projection of God, our utter mockery of His holy name. And finally 1, worst of all, by our all-round liberalism, our setting up of man as God, our committing of total idolatry.”

Fortsatt finns det all orsak att markera yttrandefriheten. Vid ett flertal tillfällen och senast för några dagar sedan är det problem med det thailändska majestätet. All kritik av kung Bhumibol Adulyadej bestraffas strängt. Flera västerländska författare och journalister har råkat illa ut för saker som vi betraktar som obetydliga.
Med anledning av detta tilldelas kung Bhumibol äran som 2009 års rondellhund. Biskop Williams är inte värd titeln och påve Benedikt har lärt sig konsten att ignorera. I Thailand skulle jag kunna räkna med ett 12-årigt fängelsestraff under vidriga förhållanden.

aaamuh-lit.JPG
Kung Bhumibol Adulyadej som rondellhund

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 12 kommentarer

Del 675: Fittor bättre förr, ny trailer

Säga vad man vill om fittor, men de var bättre förr. Förstås avses konstfittor. I ropet med Ylva Oglands dubbelutställning på Brandstrom (med vodkaprojektet Snöfrid) och i sin egen lägenhet (där utställningen sker i samarbete med Mobile Art Production). Clemens Poellinger som intervjuar Ogland i SvD är förmodligen en av de numera få som har problem med fittor och masturberande kvinnor:

”Hur hanterar en vit medelålders manlig betraktare detta? Genom att fråga om de säljer bra, förstås.”

ogl.jpg
Ylva Ogland: Tondi

leonard-zoe-inst-documenta-92.jpg
Något fräschare fittor
Zoe Leonard, Documenta 1992

Av recensenterna har Sophie Allgårdh på SvD en högst rimlig reservation:

”Mer problematiskt blir det när hon porträtterar sig själv som vuxen genom målningar av sitt eget kön. När bilden av skötet kommer igen i en öppen låda tillsammans med ett brinnande stearinljus och en spegel blir det överkurs och stannar vid en tom och smått exhibitionistisk gest. Ett antal kvinnliga konstnärer har före Ogland – och med större övertygelse – gått i clinch med den manliga blicken.”

Bo Madestrand i DN blir sentimental:

”Ylva Oglands konst är på en gång plågsam och hoppfull, den skiner med ett eget, svart ljus i natten.”

Ylva Ogland är en något sent inkommen relationell estetiker och socialkritiker. Men hon är ett starkt namn i Sverige och hennes utställning har alltså recenserats flitigt. På många sätt är det förebildligt. Det behövs inte mer än ett socialkritiskt perspektiv som balanseras av en subjektiv mångtydighet. Sådant fungerar ännu och kommer att hålla ett tag till.

Ogland är ett barn av den relationella estetiken och väl naiv i sina utspel:

”Jag vill upphäva gränsen mellan livet och konsten”

”Jag vill utforska vad som händer när gränsen mellan konsten och verkligheten upphör. För mig finns det ingen uppdelning mellan jobb och liv, det är samma sak”

Det första låter som en kombination av Joseph Beuys och en överambitiös Nicolas Bourriaud. Nog har vi fått tillräckligt av den sortens dumheter. Inte minst när Ogland själv befinner sig så djupt man kan i konstvärldens nätverk. Men självfallet hjälper det inte heller om man verkligen skulle mena det. Konsten bygger på att inte vara livet. Minnens Lyotard:

”…det är inte vår sak att leverera verklighet, utan att uppfinna antydningar om det tänkbara som inte kan framställas.”

Det andra uttalandet är ännu värre. Konstnärer har i regel inte fasta arbetstider och alltsedan tiden med allt-kan-vara konst rotade sig är det en ständig heltidssysselsättning. Egentligen är det inte ens märkvärdigt, journalister och fotografer kan också ha svårigheter att dra gränserna för sin arbetstid.

Men det betyder inte att gränsen mellan konsten och verkligheten upphör. Varje moment som sker i konsten namn måste bekräftas av konstvärlden. Och den har inga som helst problem med skillnaden mellan konst och verklighet.

Jag har sagt det många gånger: Att försöka sig på att ta bort gränsen mellan konst och liv äro att kasta ut barnet med badvattnet. Emellertid behöver man inte ens vara orolig, risken är obefintlig.

Jag har uppmärksammat Nicolas Bourriaud som en något suspekt person. Trots att han har en klarsyn när det handlar om att beskriva dagens värld hyser han utopiska drömmar om att nå ut i den riktiga verkligheten med konsten. Dagens välljudande underhållning är en TRAILER för Tate Triennial.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 4 kommentarer

Del 674: YouTube granskar musik, Curatorn

Få saker är effektivare än den långsamt men oupphörligt arbetande organisationen. Tre stockar sätter jag upp varje dag för att förstärka Vindarnas Torn i Nimis. Det låter inte mycket men det är ungefär vad åtminstone jag har lust till under ett arbetspass. Startsträckan är lång, barkningen mödosam. En månad kan tillföra 90 stockar – vilket betyder en hel del.

Men det var en bisak. En annan bisak som inte är en bisak: Kanske är det bekant att YouTube plockar bort musik som ägs av Warner Music Group. Jag råkade ut för det häromdagen. Filen man laddar upp genomsöks och finner man något olovligt blir filmen tyst. Men en sak kan man göra med förbjuden musik. Lisa Gerrards Sacrifice finns visserligen i många upplagor på YouTube men nu tycks det vara stopp. Vänder man musiken fram och bak går den genom censuren och skapar ett visst mått av konstärligt mervärde. Lyssna här.

Så till dagens ämne:

Curatorn; om denne skriver Boris Groys:

”…one can say that curating functions as a supplement, like a pharmakon in the Derridean sense: it both cures the image and further contributes to its illness.”

Därför att:

“…every discourse legitimizing an artwork, its inclusion in a public exhibition as only one among many in the same public space, can be seen as an insult to that artwork. This is why the curator is considered to be someone who keeps coming between the artwork and the viewer, disempowering the artist and the viewer alike.”

I en konstvärld som har blivit översvämmad med curatorer, som ivrigt upptäcker och omförpackar all konst de får tag på, får man se upp. Curatorn har kommit för att stanna och har blivit en nödvändig del av konstvärlden. Vad som sker är att konsten riskerar att förlora sin singularitet och sitt oberoende. En curator kommer alltid att anpassa den konst som väljs till en samtidsagenda och till en publik.

Curatorn, konstnären och kritikern skall tillsammans (och med bistånd från teoretiker, marknad och andra institutioner) skapa konsten. Samspelet är emellertid subtilt och om tyngdpunkten förskjuts blir det problem. Antagligen har vi ett sådant problem nu.

En liten curatorkommentar som konstprojekt kan man se här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2009 | 7 kommentarer