Konstvärlden avvaktar på att något skall inträffa. Den händelse som är intressantast får sägas vara Tate Triennial med Nicolas Bourriaud och hans nya term Altermodern (jag har skrivit om det tidigare).
Triennalen öppnade den 3 februari och de engelska recensenterna (Searle, Jones, Dorment) ställer sig positiva. En fascinerande men något ojämn utställning säger de, dock bortsett från The Times kritiker Rachel Campbell-Johnston som har en mer negativ inställning och som har svårt för fransk teoritradition. Kanske är det inte helt omöjligt att förstå hennes aversion om man läser denna mening av Bourriaud:
“Altermodernism can be defined as that moment when it became possible for us to produce something that made sense starting from an assumed heterochrony – that is from a vision of human histories constituted of multiple temporalities, disdaining the nostalgia for the avant-garde and indeed for any era.”
”There are no longer roots to sustain forms, no exact cultural base to serve as a benchmark for variations, no nucleus, no boundaries for artistic language” säger Bourriaud vidare. Han tror uppenbarligen på att dagens konst är fri, obunden och att den saknar grundläggande värdenormer. Så är det naturligtvis inte i konstvärlden. Dels är utgångspunkten precis som det alltid har varit den västerländska konsttraditionen och dels har konstvärlden sin givna agenda med begränsade friheter. Vad som tillfogas med den här utställningen och med den bok han publicerar är tendensen att lätta på det socialkritiska allvaret och ge mer utrymme åt absurda inslag. Den utvecklingen har varit synlig ett par år.
Att Bourriaud nu kommer med att postmodernismen är över förefaller egendomligt. Den tog väl slut sådär 1992-93. Sedan formerades den internationella samtidskonsten som snabbt blev socialkritisk. Vid pass 2000 blev den på allvar internationell, 2002 slog postkolonialismen genom vilket under de följande åren följdes upp med den globala konsten och den från biennal till biennal resande samtidskonstnären. 2008 är allt detta redan historia och det är svårt att förstå hur Bourriaud kan få det till en ny konstriktning. I någon mån är kanske hans beskrivning av den konstvärld vi har fått upplysande. En samlad framställning ser man inte ofta.
En sak är de engelska kritikerna i alla fall överens om. Utställningens främsta verk är den indiske konstnären Subodh Guptas Line of Control. Svampen av rostfria köksattiraljer är sålunda ett exempel på vad som betraktas som mycket bra konst just nu. Socialkritisk är den också emedan den anspelar på Kashmir och konflikten mellan Indien och Pakistan (som kan sluta med atomkrig). Gupta som klättrat våldsamt på artfacts under det senaste året arbetar gärna med rostfria produkter som han varierat på otaliga sätt. Och så är han från Indien på riktigt och verksam i New Delhi. En del av kvaliteten finns i detta faktum. Jag tvivlar dock på hållbarheten i detta anslående arbete. Svårt att motstå men snabbt konsumerat. Men precis nu är det vår tids kvalitet i konsten.
Subodh Gupta Line of Control
En annan kritikerhöjdare på Tate Triennial
Spartacus Chetwynds videoparodi på en TV såpa “Hermitos Children”.
