Det senaste numret av Paletten har fyndigt nog fått undertiteln Baletten. Det handlar om scenkonst och performance.
Sophie Allgårdh har inte precis skrivit världens bästa förord. Redan på fjärde raden drämmer hon till med f-ordet och gör sedan en stor sak av att det tog lång tid för bildkonsten att släppa kroppen lös. För att sedan påstå att ”fysiska kroppar i rörelse är omöjliga att kontrollera”. Kanske är det svårt att skriva något vettigt när hon skall överlämna tidskriften åt gästredaktörerna.
Jo, numret är läsvärt och jag rekommenderar det till alla som vill följa med i samtidskonsten. Framför allt lär man sig att tiden går fort i DIS och att referenser och attityder i artiklarna redan har drabbats av ålderstecknet. Många sidor förhärjas av intensiv namedropping och som man kan förvänta sig stiger Jacques Rancière fram som en hjälte inom detta fält. Hans definition av politik som en inbrytning i det offentliga rummet har varit tilltalande för konstvärlden. Och inte minst när han också ser konstens likhet med politiken i det att den också gör inbrytningar. Visserligen kom det snart fram att konstens enda verkliga potential låg i att fungera som en symbol för förändringar, men i alla fall, alltid något. Emellertid är det lärorikt att ta sig genom spalterna och särskilt konststuderande och dem som vill testa sina teoretiska kunskaper har stor glädje av dessa avsnitt.
Socialkritiken står högt i kurs i dessa kretsar och vi får följa Support Structure när de bygger upp en alternativ ekonomi genom att bland annat spela specialkomponerad muzak i asiatiska shoppinggallerier. Musikens uppgift är att få kunderna att handla mindre. Projektet gjordes med stöd av British Council. Ironiskt kan man tillfoga att depressionen torde påkalla en annan attityd för konstnärlig muzak eftersom det i depressionsvindarna främst gäller att få fart på konsumtionskrafterna.
Tino Sehgal kommer också till tals med temat ”Kan det finnas framsteg som inte är tekniska framsteg?” Jodå, han klämmer efter vart till med ”tekniska framsteg dels inte ger oss särskilt mycket längre och dessutom egentligen är rätt problematiska”. Nå, han tänker naturligtvis på sina egna produkter och vad han upptäcker är väl att varumärke är ett gott exempel på framsteg som inte är tekniska. Men det var för tre år sedan och hans socialkritiska ambitioner har kanske svalnat sedan dess.
Även Jan Verwoerts artikel om Roman Ondáks SK Parking (2001) lider en del av att ha några år på nacken. Ondák parkerade flera av sina vänners Skodabilar från Slovakien utanför konsthallen Secession i Wien. Konsthallen stod för kostnaderna. Inget dåligt projekt men Verwoert kan inte hålla sig utan tänker på hur detta kan ge upphov till tankar om att de slovakiska vännerna kanske blev mindre bilberoende. Han har naturligtvis rätt i att verket kan ge upphov till reflektioner om skillnaderna i de båda ländernas ekonomier men det är nog ett reflektionsrum som är vikt åt konstvärlden. Verwoert ger i varje fall en presentation av Ondáks arbeten och den skall man inte missa.
Konstvärlden är och förblir i intern arena. Skall den utanför den kan man förvänta sig att det där blir långt mindre idylliskt än innanför. Förutsatt att det är några gränser som skall förskjutas.
Roliga idéer saknas emellertid inte i konsten och den relativt välkände argentinaren David Lamelas Time (som beskriva ingående), ett äldre performancekoncept från 1970, uppfördes i Tate Modern 2008. Man kan se utförandet här.
Paletten Baletten nr 4/08
