Del 684: Tate Triennial: Pots and Pans

Konstvärlden avvaktar på att något skall inträffa. Den händelse som är intressantast får sägas vara Tate Triennial med Nicolas Bourriaud och hans nya term Altermodern (jag har skrivit om det tidigare).

Triennalen öppnade den 3 februari och de engelska recensenterna (Searle, Jones, Dorment) ställer sig positiva. En fascinerande men något ojämn utställning säger de, dock bortsett från The Times kritiker Rachel Campbell-Johnston som har en mer negativ inställning och som har svårt för fransk teoritradition. Kanske är det inte helt omöjligt att förstå hennes aversion om man läser denna mening av Bourriaud:

“Altermodernism can be defined as that moment when it became possible for us to produce something that made sense starting from an assumed heterochrony – that is from a vision of human histories constituted of multiple temporalities, disdaining the nostalgia for the avant-garde and indeed for any era.”

“There are no longer roots to sustain forms, no exact cultural base to serve as a benchmark for variations, no nucleus, no boundaries for artistic language” säger Bourriaud vidare. Han tror uppenbarligen på att dagens konst är fri, obunden och att den saknar grundläggande värdenormer. Så är det naturligtvis inte i konstvärlden. Dels är utgångspunkten precis som det alltid har varit den västerländska konsttraditionen och dels har konstvärlden sin givna agenda med begränsade friheter. Vad som tillfogas med den här utställningen och med den bok han publicerar är tendensen att lätta på det socialkritiska allvaret och ge mer utrymme åt absurda inslag. Den utvecklingen har varit synlig ett par år.

Att Bourriaud nu kommer med att postmodernismen är över förefaller egendomligt. Den tog väl slut sådär 1992-93. Sedan formerades den internationella samtidskonsten som snabbt blev socialkritisk. Vid pass 2000 blev den på allvar internationell, 2002 slog postkolonialismen genom vilket under de följande åren följdes upp med den globala konsten och den från biennal till biennal resande samtidskonstnären. 2008 är allt detta redan historia och det är svårt att förstå hur Bourriaud kan få det till en ny konstriktning. I någon mån är kanske hans beskrivning av den konstvärld vi har fått upplysande. En samlad framställning ser man inte ofta.

En sak är de engelska kritikerna i alla fall överens om. Utställningens främsta verk är den indiske konstnären Subodh Guptas Line of Control. Svampen av rostfria köksattiraljer är sålunda ett exempel på vad som betraktas som mycket bra konst just nu. Socialkritisk är den också emedan den anspelar på Kashmir och konflikten mellan Indien och Pakistan (som kan sluta med atomkrig). Gupta som klättrat våldsamt på artfacts under det senaste året arbetar gärna med rostfria produkter som han varierat på otaliga sätt. Och så är han från Indien på riktigt och verksam i New Delhi. En del av kvaliteten finns i detta faktum. Jag tvivlar dock på hållbarheten i detta anslående arbete. Svårt att motstå men snabbt konsumerat. Men precis nu är det vår tids kvalitet i konsten.

gupta-subodh-line-of-control.jpg
Subodh Gupta Line of Control

chetwynd-spartacus-hermitos-children-08mind2.JPG
En annan kritikerhöjdare på Tate Triennial
Spartacus Chetwynds videoparodi på en TV såpa “Hermitos Children”.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

12 svar på Del 684: Tate Triennial: Pots and Pans

  1. stefan peterson skriver:

    Även i Norrköping, gäller det att vara politiskt korrekt om man vill “ställa ut”
    utan att bli censurerad.

    http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=361&a=474807

  2. Ilona Huss Walin skriver:

    Hej Lars
    ang postmodernism:
    Min tolkning av postmodernism är att contexten är avgörande för all verksamhet även i konsten samt att språket får bestämma och styra tolkningen av en situation eller ett konstverk (i större grad än under modernismen). Ett konkret exempel: en curatorn använder språket(text) för att beskriva vad det är för en utställningscontext som skapats och de medverkande konstverken tolkas ofta av kritiker utifrån denna språkliga context – åtminstone inom DIS.
    Med min tolkningen av postmodernism är postmodernism definitivt inte över utan i högsta grad verksam (även i Bourriauds utställningsprojekt på Tate).

    Kan du klargöra vad postmodernism egentligen innebär i konstvärlden och hur du menar att den tog slut redan 1992.

  3. Lars skriver:

    Hej Ilona. Ser att din Hamletfilm har lyckats väl. Väl förtjänt.

    Postmodernismen kan definieras på ett otal sätt. Din definition är nog lite för koncentrerad. Det säger ungefär detsamma som konceptkonsten på 60-talet.

    Några utmärkande drag i postmodernismen i konsten är att den riktade sig mot modernismen. Med relativistiska värdeskalor och förnekandet av en icke-språklig essens, distans och cynism. Tendensen att hävda att allting är språk var också stark. Och självfallet uppbyggd med utgångspunkt från de franska filosoferna.

    Med AIDS uppstod en kritik mot postmodernismen. Om det inte fanns något annat än språk och språklig kontext hur kunde då folk dö av AIDS? Här finns också början till en vändning från postmodernismen interna språkfilosofi och värderelativism till samhället och det sociala. Ett arv från det postmoderna är marginella grupper och avvikande beteende. Värderelativistiskt finns det ingen skillnad mellan marginella och utsatta grupper och det som kallas för norm. Men när detta blir ett socialkritiskt program med nya värdeskalor kan man knappast tala om postmodernism.

    Jag tror den bästa lösningen på problemet med postmodernismen och konsten är att se postmodernismen som en konstriktning (vilket för övrigt är rätt vanligt). Socialkritikens tidevarv och den konst som skapas där skiljer sig mycket från 80-talet. Relationell estetek går t ex inte samman med postmoderna idéer.

    Klart att man kan säga att allt som kommer efter modernismen är post-modernt, men man har ingen större glädje av en sådan indelning eftersom det intressanta med postmodernismen är att den förde fram ett antal idéer som var aktuella under något decennium.

  4. Moslems and Dogs skriver:

    Moslems and Dogs
    A classic story that willingly repeats itself…
    (Thu, 5 February 2009, Episode 76- Dogma Free America):
    http://dogmafreeamerica.com/

  5. Ilona Huss Walin skriver:

    Lars skrev:
    “Ett arv från det postmoderna är marginella grupper och avvikande beteende. Värderelativistiskt finns det ingen skillnad mellan marginella och utsatta grupper och det som kallas för norm. Men när detta blir ett socialkritiskt program med nya värdeskalor kan man knappast tala om postmodernism”.

    Det låter nästan som om postmoderna teorier kan liknas vid nyliberala värderingar… Kan du förtydliga meningen ovan lite: är det så att en konsekvens av postmodernism var att man inte kunde kritisera orättvisor och klassskillnader (pga relativism och tron på språkliga konstruktioner)?

  6. Holland skriver:

    I mellemtiden er Gregorius Nekschot nået hjem til Holland og har skrevet: Nekschot doet van zich spreken. Her kan det være på sin plads at gengive et postkort Nekschot havde med til København forleden. En advarsel til obsternasige kunstnere. De kan vælge om de vil makke ret, eller gå klædt som en muslimsk transvestit. Pest eller kolera, altså. Man må formode, at flertallet af danske kunstnere, ville vælge at makke ret. Deres antikonformisme og oprørstrang har sine naturlige grænser. Nogle sandheder er for enhver pris, andre ikke, for “This above all”, størst er dog kulturministeriets pengekasse og egen bekvemmelighed.

    http://snaphanen.dk/2009/02/06/i-s%c3%a6k-og-aske/

  7. Lars skriver:

    Det finns en koppling. När det inte finns några säkra värden kan man inte heller finna någon orsak att begränsa effekten av vissa värden. Men det är en extrem läsning som fick spridning genom Fukuyamas The End of History and the Last Man (1992): Den liberala kapitalismens seger över marxismen.

    Ett dilemma med ett strikt värderelativistiskt perspektiv är att ingen ideologi kan väljas som bättre än någon annan. Men här inser så småningom postmodernisterna att de ändå måste välja eftersom världen inte kan förnekas (det finns trots allt våld, förtryck, exkludering etc). Derrida t ex gick till reträtt genom att accepera upprorstanken – som ett svar på Fukuyama.

  8. barack HUSSEIN obama skriver:

    Postmodernismen

    Fråga: Någon undrade vad Postmodernism betydde?!
    SVAR: PostModernism består av två ord; nämligen
    POST, vilket betyder Brevbäreri, och
    MODERNISM; ja , det säger sig självt. Det är motsatsen till FADERNISM.

    PS Jag, barack HUSSEIN obama, är inte bara bra på att förändra (CHANGE) världen. Jag är också bra på att förklara saker och ting. Jag är nämligen en gammal emytolog eller etomylog (vad f.. heter det?!) Är det någonting som ni inte förstår så fråga gärna mig! Jag står alltid till tjänst. Hälsningar!

  9. Ilona Huss Walin skriver:

    Det sociokulturella perspektivet (Vygotskij) verkar ändå vara en mix av postmoderna teorier och annat (kanske rent av marxism?).
    Hursomhelst verkar sociokulturella teorier ha gjort om (den postmoderna?) vikten vid kontext till något annat än relativism.

  10. Lars skriver:

    Ilona. Du får gärna förklara hur du får in Vygotskij i det här.

    Att det är en mix har en vidare mening. Alla aktningsvärda socialfilosofiska aktiviteter har en stark anknytning till postmodern filosofi vare sig det är Spivak, Agamben etc. Äldre filosofer placeras in i detta landskap. Relativism är ett minne blott.

  11. Ilona Huss Walin skriver:

    Lars,
    Jag förstår att vilken viktig filosof som helst kan kopplas till postmoderism eftersom det är ett sånt vitt begrepp…
    Att jag tar in Vygotskij i det här beror på mina egna senaste “teoretiska erfarenheter” men också att jag försöker ringa in en egen förståelse av postmodernism. Jag testar uttalanden på dig och ser vad jag får tillbaka för att lära mig något nytt. Jag vill komma vidare i min förståelse och mitt eget användande av begreppet postmodernism.
    Vygotskij eller snarare sociokulturellt perspektiv är något jag stött på i samband med mina studier i pedagogik. Det sociokulturella perspektivt på lärandet lägger vikt vid den sociala miljön och att man lär sig av varandra och genom att delta i sociala sammanhang. Sociokulturellt perspketiv lägger också stor vikt vid språket och hur man pratar om saker och ting. Alltså om jag är en framstående biolog så är jag framförallt bra på att prata på “rått sätt” om biologi. Det kan enligt sociokulturellt perspektiv vara viktigare att kunna hantverket hur man pratar om tex biologi än att verkligen förstå vad man håller på med inom biologi. Där blir också contexten viktig. I vissa sammanhang pratar man på ett sätt och i andra pratar man på ett annat.
    Hursomhelst om du finner det långsökt så behöver du inte reda ut mer i det.

  12. Pingback: …Makes Me Furious » Blog Archive » Vb Parent Connection Workshop | Advocating 4 Kids

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.