Del 683: Den rena provokationens ouppnåelighet

I SDS har konstmuseets chef i Malmö, Göran Christenson uttalat sig i konstdebatten: ”Att provocera för provokationens skull tycker jag är meningslöst. Däremot kan man använda provokationen som medel för att uppnå något.”

Bortsett från det tröstlösa i att höra detta ännu en gång har Christenson fel. Jag vill påstå att det inte är möjligt att genomföra en provokation för dess egen skull. Världen tillåter det inte utan kommer att med alla medel finna ett motiv. I konstsammanhang är det vanligt för negativt inställda observatörer att åberopa konstnärernas oreserverade hunger för uppmärksamhet. Icke desto mindre ett medel för att uppnå något.

I fallet Odell har jag mycket svårt att tro att det handlade om något sådant. Hon handlade förmodligen i överensstämmelse med den inte alls ovanliga relationella interventionsteknik som hänger samman med socialkritiken. Troligen utvecklade sig sakerna på ett sätt som hon inte hade tänkt sig. Konstvärlden förklarar sig i allmänhet väntande på det slutgiltiga verket men det är svårt att tänka sig att kursen kan korrigeras. Odell har förbrutit sig mot konstvärldens regel om tredje part (svag grupp) som Gertrud Sandqvist säger: ”Det är viktigt, intressant och till och med nödvändigt att konst utmanar. Men det får inte lov att drabba tredje man”.

Ett annat exempel på intervention är Oleg Kuliks hundprojekt på Färgfabriken 1996 då han i egenskap av hund bet en besökare i benet . Här var det fråga om en rutinerad konstnär som bedrev intensiv institutionskritik. Ingen svag grupp, tredje part får i någon mån skylla sig själv.

Principdebatten är intressant och alltfler av konstvärldens ansikten dyker upp för att framlägga sina egna favoritteman. Channa Bankier, en åsidosatt modernist, passar på tillfället att lufta sitt missnöje mot samtidskonsten på Newsmill. Sophie Allgårdh skriver i SvD positivt (med reservation på att hon väntar på att kunna bestämma projektets ”verkshöjd” (en vanligtvis juridisk term) till Konstfacks utställning.

Får man göra vad som helst i konstens namn? Ja, det får man, men det har man inte så stor glädje av eftersom konstvärlden skall bekräfta verkshöjden. Som vi vet är konstvärlden både försiktig och konservativ varför det sällan blir några problem.

jesus_bbc-tjpg.jpg
Föredrag med min nygjorda film om Jesus.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 683: Den rena provokationens ouppnåelighet

  1. Allah skriver:

    Vad är Mus-Lim för nåt?!

  2. cn skriver:

    eftersom du alltid vill dra uppmärksamheten till en principiell nivå, så är det skönt att klampa in där med sitt hat. jag vill bli räddad

  3. barack HUSSEIN obama skriver:

    Jag gissar på att Mus-Lim är en slags ”trosartikel”!

  4. barack HUSSEIN obama skriver:

    Jag gissar på att Mus-Lim är en trosvarusort!

  5. Christer Eriksson skriver:

    Lars. Låt oss vara glada för att männoskorättigheterna i västvärlden har skapats för att skydda individen gentemot religioner, livssyn och ideologier, och inte tvärtom, även om det sker försök av vissa länder av vissa diktaturer och teokratier som inom ramen för FN föröker att strypa all religionskritik.

    Här blir förövrigt även Harry Potter drabbad av vissa religiösa tokstollar. Lyckligtvis kan varken Harry Potter, Muhammed eller Jesus räknas till en juridisk person och kan därför inte göra anspråk på ett särskilt lagskydd.
    http://www.nydailynews.com/entertainment/movies/2009/01/28/2009-01-28_harry_potter_part_of_zionist_conspiracy_.html

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.