Vilks.net

Mellanöstern är hett. Hettan har spridit sig till svenska breddgrader och vad jag kan se har inget annat land i världen varit så angeläget att intressera sig för Förenade Arabemiraten som Sverige. Kulturnytts Mårten Arndtzén och DN:s Dan Jönsson har båda besökt 9:e Sharjahbiennalen och konstmässan i Dubai.

Konsten brukar sällan kunna utföra några meningsfulla sociala uppgifter men i den här delen av världen är det annorlunda. Censuren är stram men konsten har blivit en plats där det kan lyftas en smula på förlåten. Exklusivt blir det naturligtvis men intresset i begränsade kretsar är påtagligt. För mässans del är det relativt enkelt. Konstmässor är kommersiella och erbjuder produkter som är säljbara för en given kundkrets. Även samtidskonst måste vara med för att ge det rätta intrycket av vad som är mode i den fria världen. Nu finns det också allt fler konstnärer från den arabiska regionen. Konstdiplomatin är alltså inte utan verkan även om de flesta av dessa konstnärer är utbildade i väst och antingen verkar och har delvis verkat där. Men som sagt finns det klara gränser för vad som är lämpligt. Tuttar går inte för sig vilket Arndtzén nämner som ett milt möte mellan öst och väst. Det rör sig om Alona Harpaz, en Berlinbaserad konstnär från Israel. Israeliska konstnärer kan inte personligen delta i evenemangen här men de kan medverka genom sina gallerister. Hon är inte precis världens intressantaste med sina läckra kvinnoporträtt. I varje fall fanns det tuttar med och det problemet löstes elegant med små lappar. För jämförelsens skull finns en olappad variant på temat.

Alona Harpaz Lappad

Alona Harpaz Olappad

Men sålunda har mängden av regionens konstnärer ökat väsentligt sedan förra årets mässa och det råder ingen som helst tvekan om att arabiska konstnärer nu har blivit talrika i DIS. De är också heta eftersom det arabiska området alltjämt är jungfruligt, exotiskt och en smula autentiskt. Konstgreppen och referenserna kommer som det brukar vara från väst medan ämnesval och atmosfär – som det också brukar vara – kommer från öst. Den egyptiska konstnären Doa Aly visar t ex en performancevideo A Tress of Hair (6 000 Euros, Hamburggallerist). Den utgår från en berättelse av Guy de Maupassant med samma titel.

Doa Aly: Videostill A Tress of Hair 2008

Shoja Azari, filmare och Shahram Karimi,målare, båda födda i Iran, samarbetar genom att filmade bilder projiceras för att sedan exakt bli avmålade och därefter filmade igen i en loop. Prisläge ca 18 000 Euros (Heller Gallery, New York).

Shoja Azari och Shahram Karimi

Vad är det som gäller, vad har gällt och vad kommer att gälla? I konsten är det inte alltför svårt att svara på de två första delarna av den frågan. Den tredje är inte heller alldeles omöjlig. När det händer något har det alltid redan hänt. Medan vi väntar på att konsten skall komma med något nytt utspel kan man vara övertygad om att det redan finns. Förändringar är av två slag, de utomordentliga långsamma och de relativt snabba. I sin tur kan detta knytas till två slags förändringar, de som utvecklas kontinuerligt eller genom traditionsbrott.

Problemet med förändringar som det ser ut idag är att det knappast rör sig om hur något ser ut. Det är hur det skall beskrivas och teoretiseras som är den avgörande saken. Vi har länge haft den socialkritiska eran vilket innebär att vad som än dyker upp kommer det att beskrivas i de termerna.

I Norge skall man diskutera huruvida Norge befinner sig i en nyromantisk våg. Antagligen en helt onödig debatt. Vad är det som gäller? Inte ens i Norge är det någon nyromantik som gäller eller som kommer att gälla. Säkert kan det på lägre nivåer finnas ett designorienterat intresse för romantik. Om romantiken skall in i samtidsdiskursen kommer den ofelbart att bli ett projekt om romantik vilket blev fallet när nyromantiken senast gjorde en visit i konsten under 1980-talet.

Socialkritiken som ivrig världsförbättrare och aktivistisk deltagare i hållbar utveckling har sett sina bästa dagar. Ett bra exempel på vad som är aktuellt nu är Klara Lidéns utställning på Moma i New York. En snabb blick ger intryck av expressivitet och institutionell kritik. Hon har byggt en vit kub i den vita kub där hon installerar. Den vita kuben har ovansidan full av hopvikta papplådor. Hon har tagit bort väggpanelen på ena sidan i rummet vilket gör det möjligt att se ut i staden genom fönstren. På golvet finns en video som visar hur hon kastar diverse saker i East River. Detta till musik av Stockholmsgruppen Tvillingarna (vilka de nu kan vara, vet någon?)

Nå, det blir varken institutionell kritik eller äkta expressivitet. Inte heller passar det in i den vanliga ramen för socialkritiken. En social läsning är ändå det som görs, men då full av osäkerhet. På en gång är det både mera intimt och generellt. Förmodligen är det sådant vi får se mer av framöver. Lidén klättrar mot den internationella toppen men hon har ännu en bra bit kvar. Hon har fått en berömmande recension i New York Times. Utställningen pågår till den 8 juni.

Här en kort videopresentation av Klara Lidén.

Från öppningen

Utsikt och video