Mellanöstern är hett. Hettan har spridit sig till svenska breddgrader och vad jag kan se har inget annat land i världen varit så angeläget att intressera sig för Förenade Arabemiraten som Sverige. Kulturnytts Mårten Arndtzén och DN:s Dan Jönsson har båda besökt 9:e Sharjahbiennalen och konstmässan i Dubai.
Konsten brukar sällan kunna utföra några meningsfulla sociala uppgifter men i den här delen av världen är det annorlunda. Censuren är stram men konsten har blivit en plats där det kan lyftas en smula på förlåten. Exklusivt blir det naturligtvis men intresset i begränsade kretsar är påtagligt. För mässans del är det relativt enkelt. Konstmässor är kommersiella och erbjuder produkter som är säljbara för en given kundkrets. Även samtidskonst måste vara med för att ge det rätta intrycket av vad som är mode i den fria världen. Nu finns det också allt fler konstnärer från den arabiska regionen. Konstdiplomatin är alltså inte utan verkan även om de flesta av dessa konstnärer är utbildade i väst och antingen verkar och har delvis verkat där. Men som sagt finns det klara gränser för vad som är lämpligt. Tuttar går inte för sig vilket Arndtzén nämner som ett milt möte mellan öst och väst. Det rör sig om Alona Harpaz, en Berlinbaserad konstnär från Israel. Israeliska konstnärer kan inte personligen delta i evenemangen här men de kan medverka genom sina gallerister. Hon är inte precis världens intressantaste med sina läckra kvinnoporträtt. I varje fall fanns det tuttar med och det problemet löstes elegant med små lappar. För jämförelsens skull finns en olappad variant på temat.
Alona Harpaz Lappad
Alona Harpaz Olappad
Men sålunda har mängden av regionens konstnärer ökat väsentligt sedan förra årets mässa och det råder ingen som helst tvekan om att arabiska konstnärer nu har blivit talrika i DIS. De är också heta eftersom det arabiska området alltjämt är jungfruligt, exotiskt och en smula autentiskt. Konstgreppen och referenserna kommer som det brukar vara från väst medan ämnesval och atmosfär – som det också brukar vara – kommer från öst. Den egyptiska konstnären Doa Aly visar t ex en performancevideo A Tress of Hair (6 000 Euros, Hamburggallerist). Den utgår från en berättelse av Guy de Maupassant med samma titel.
Doa Aly: Videostill A Tress of Hair 2008
Shoja Azari, filmare och Shahram Karimi,målare, båda födda i Iran, samarbetar genom att filmade bilder projiceras för att sedan exakt bli avmålade och därefter filmade igen i en loop. Prisläge ca 18 000 Euros (Heller Gallery, New York).
Shoja Azari och Shahram Karimi
Är det inte extremt sjukt att israeliska konstnärer – alltså individer – inte får delta personligen? Vänstern och deras islamistvänner anklagar Israel för ”apartheid”. Men i verkligheten är det arabländerna som praktiserar sådan (och som det verkar numera Malmö stad). Skam över dessa länder.
???? ????
Det finns ingen botten för hur djupt den rabiata kamelknullaren Andreas Malm kan sjunka!
???? ????
Hemskt. Innan man far ut för mycket i den saken borde man undersöka det som Persekian säger, att konstnärer från arabiska länder inte kan delta i utställningar i Israel. Jag vet faktiskt inte hur det förhåller sig.