Vilks.net

Vi har en liten och nog så intressant fördjupning i diskussionen kring yttrandefriheten. Tack till Mazyar Saffar som gav länken till Elena Namlis uppsats i ämnet. Namli är teologie doktor vid Teologiska Högskolan i Stockholm. Jag har tidigare letat efter den uppsatsen. Jag var nyfiken på om en teolog kan åstadkomma något vettigt när andligheterna skall sorteras och värderas.

Vad jag kan förstå hämtar Saffar sin ammunition från Namli för att hävda en synpunkt som vi har hört länge: Man skall respektera en svagare kultur. Texten i sin helhet är värd att studera, finns att hämta här.

Den strategiska plan som Namli rör sig med är att problematisera vad som är mänskliga rättigheter. Det går alltid att göra. Hur skall de tillämpas, vilka är de, vad händer när de kommer i konflikt med varandra etc.? Hon gör det för att få till argumentet om att yttrandefriheten inte skall ha någon särställning utan mycket väl kan underordnas andra kulturers syn på vad som är väsentliga rättigheter. Filosofiskt sätt är det inte svårt att visa hur komplex frågan om mänskliga rättigheter är. De kan relativiseras i all oändlighet på en filosofisk nivå. Men det handlar om att ha pragmatiska förhållningssätt, vad skall rimligtvis gälla i denna värld? Vilka spelregler skall vi ha? Här är hur som helst ett par vägledande citat från Namlis skrift:

”I vårt fall är det fel att resolut hävda att yttrandefriheten alltid skall ha extra skydd eftersom den har högre status i vår kultur, om vi samtidigt menar att andra stater eller multilaterala organisationer skall respektera de globala och regionala överenskommelser som säger att alla mänskliga rättigheter i princip skall betraktas som likvärdiga och att alla avvägningar mellan rättigheterna alltid kräver tydlig och interkontextuellt hållbar argumentation.”

”När vi i väst inte godtar en del muslimska länders reservationer mot jämställdhetskraven då dessa reservationer till stor del bygger på att man av tradition prioriterar religionsfriheten före kvinnors rätt till lika behandling, bör vi vara noga med att inte prioritera yttrandefriheten före andra rättigheter enbart med hänvisning till vad som gäller i vår egen demokratiska kultur.”

Vad det här hänger och drar i är överskridandets problematik. Om en kultur skall kunna överskrida sina normer är yttrandefriheten en förutsättning. Och när det handlar om de muslimska staterna som använder religionen till att kränka de mest grundläggande aspekterna av de mänskliga rättigheterna är det svårt att se några fördelar med Namlis ansträngningar. Självklart har hon en agenda. Hon har redan bestämt sig vad som gäller utifrån några välkända fall: Jyllands-Posten, Åke Green och i förbifarten Reinfeldts otillräckliga diplomatiska samspråk med Arabiska Förbundets ambassadörer.

”Men i det aktuella fallet kunde det konstateras att den danska staten anser det vara vars och ens rätt att fritt yttra även de uppfattningar vars enda innebörd är att mobba en grupp människor.”

Det kunde vara välgörande om någon orkade hålla sig en liten, liten stund innan man drämmer till med vad man menar är en sanning. Vi vet inte om det ligger till som Namli påstår. Jag tror inte att Jyllands-Posten hade någon plan. Vad jag har inhämtat, och det är alltså även från andra danska tidningar, är att det var en journalistisk nyhet som dök upp. Är det farligt att göra teckningarna av profeten? Journalistisk sett var det en naturlig följd att göra några teckningar något som Jyllands-Posten hann först med. Ingenting hände. Först efter närmare ett halvt år iscensattes i diktaturstaterna genom styrd uppvigling omfattande demonstrationer och skadegörelse. Naturligt nog kan man se publiceringen som onödig med tanke på vad som hände. Men det var inte medräknat och därefter blir det en principsak. Visst är det berättigat, utan undantag, att karikera religioner. Vi lever i en värld där man inte behöver respektera tomtar och troll. Så kan man göra en praktisk avvägning och komma fram till att det inte alltid är värt besväret. Å andra sidan är det omöjligt att avgöra när någon är tillräckligt intresserad för att sätta igång en kanonad av jeremiader över kränkta religiösa symboler. De flesta trossamfund har samma uppfattning men de flesta av dem har lärt sig att det är klokare att låtsas som det regnar.

Och i sakfrågan om yttrandefrihetens eventuella knäfall inför religionen kommer man aldrig att finna en tillfredsställande lösning på frågan om vilka intentioner som skall gälla vid en kränkning eller en möjlig kränkning. Varje tendens till kränkning kan alltid misstänkas för att ha en dold agenda. För att komma undan detta bör man därför hellre fälla än fria. Allt skall inordnas under religionens storhet. Tron på tomtar och troll skall beledsaga människan som skall akta sig för att överskrida sig själv och sin kultur.

O Sancta Simplicitas.