Vilks.net

Del 721: Den biennal som aldrig kommer

Postat den 2009 1 april av Lars Vilks

Norge har fått sin allra första deltagare i Venedigbiennalen. Birnbaum har inte visat något större intresse för de nordiska länderna och man kan undra vad Norge har att komma med. Jo, Anawana Haluba, som ursprungligen är från Zambia och som genom en stringent karriär (Dakarbiennalen 06, Sharjahbiennalen 07, Sydneybiennalen och Manifesta Bolzano 08) nu träder in i Venedig. Hon arbetar naturligtvis med frågor kring postkolonialism, integration och feminism. Hon arbetar gärna med salt. I hennes video ”Gnäll” (2001) tecknar hon med tungan i salt. Norrmännen är överraskade och medierna anklagas för att inte ha uppmärksammat denna konstnär. Se här och här.

Men det är klart att det är en konstnärlig kvalitet att komma från intressanta länder. Birnbaum har också placerat den tämligen okände Gonkar Gyatso i biennalen. Från Tibet men Londonbaserad. Det mest förbjudna är också lockande för konstvärlden. Nationell tillhörighet är något man inte skall bry sig om men i praktiken spelar det den allra största roll. Exotism är inte heller tillåtet men kan rättfärdigas genom aktualitet eller ”intressant konstnärskap”.

Parad har han också lovat, Daniel Birnbaum. Jag gissar att vad vi får se är en uppföljare av den han själv curaterade för ett år sedan i Frankfurt. Arto ”Bossa Nova” Lindsay var ansvarig för den och han är också med bland deltagarna i Venedig.

Inget att gnälla om. Biennalerna har vanligtvis en mycket låg procent av nyproducerade arbeten. Inte alltför många av besökarna har sett sakerna tidigare och hur som helst är de placerade och curaterade i en ny kontext.

Anawana Haluba, still from Gnäll

En helt annan sak som jag såg idag. Madalena Ribbing, som ger etikettråd i SvD, besvarade idag en fråga om hur man blir av med en oönskad krukväxtspresent. Om inte annat, säger Ribbing kan man ta död på den.

”Förmår du inte av att göra som jag föreslår så får du diskret ta död på krukväxten. Du kan resa bort och då ha glömt att förvägsvattna den. Den kan råka stå i vilt drag. Det finns säkert många sätt.”

Vad jag saknar i konstvärlden är en motsvarande sådan expert. Hur skall man uppträda? Hur gör man sig av med oönskade konstverk som man fått av konstnärsvänner?

Del 720: Om själva konsten

Postat den 2009 30 mars av Lars Vilks

Nyligen skrev Sinziana Ravini i Aftonbladet om utställningen med Yto Barrada och Hala Elkoussy i Göteborgs konsthall (jag har skrivit om den tidigare). Hon säger:

”Jag har blivit allergisk mot utställningar som behandlar postkoloniala frågor utifrån den andres position, utställningar som frossar i exotism, etnocentrism, ja alla de ismer som den icke-västerländske nomadkonstnären måste vifta med för att få komma in i de globala konstsalongernas innersta kretsar. Dessa konstnärer klibbar fast vid sin kulturella bakgrund som flugor mot klister. Jag har också svårt för konstnärer som målar världen i svart och vitt för att sen ställa sig på de rättfärdigas sida.”

Till slut tröttnar till och med solida och lojala konstvärldsmedlemmar på socialkritikens tungsinne. Nu tillägger Ravini att hon menar att konstnärerna på Göteborgs konsthall utövar sin postkoloniala pose med humor och distans. Om det verkligen är så finner åtminstone jag det svårt att se i utställningen. Ravini hänvisar bara till en enda ”lustig” sak, en video av Barrada om en magiker som skall få en tupp att somna. Minns jag inte fel var väl poängen att han riskerade att bli bortrationaliserad. Vare detta en humoristisk poäng eller ej, Ravini fortsätter med att skriva att konstnärerna är ”bra på att peka ut problemen, men de är mindre bra på att peka ut lösningar”. Här blir det inte så enkelt. Konsten förbjuder svar på sina ställda frågor. Men det går att ställa andra frågor. Allt handlar till slut om konstens identitet och just detta dök upp häromdagen i en kommentar av signaturen ”b” som önskade att jag skulle skriva om ”själva konsten” och inte om de sociala nätverken i konstvärlden och trenderna.

Så kan man fråga sig vad ”själva konsten” är för något. Det tas för givet i konstvärlden att det finns något sådant. Ett enkelt svar är att essensen i konsten är trenden. Konstvärlden skapar sina trender och ”själva konsten” flyttar då in i den nya trenden. En längre tid har socialkritiken hyst ”själva konsten”. Nu har det blivit flyttningsdags till det som Tate Britains Nick Hackworth beskriver som ”Highly esoteric and highly individual”. För den sakens skull förloras inte kontakten med det sociala eftersom det inte finns något annat alternativ som kan motivera konstens fortsatta existens. Men summan blir ändå att konstvärlden är ”själva konsten” eftersom den inte kan hänvisa till något utanför sig själv.

Som konsten har artat sig under de senaste trettio åren har den en del socialkritik (obligatoriskt även i den esoteriska eller skall vi säga ”lekfulla” eran), en del utgörs av det oväntade eller tillkrånglade (måste också finnas) och sedan skall en del innehålla det som inte kan förklaras. Emellertid är inte ens den oförklarliga delen särskilt besynnerlig. Konstvärlden är inställd på en sådan meny och obegripligheten kan utan alltför stora svårigheter produceras. Förstås skall hela detta konstvärldspaket läsas utifrån den pågående trenden.

Jag säger det igen: Det som är intressant i konsten är konstvärlden.

Får vi se några rökmålningar av Tian Tian Wang på Venedigbiennalen? Han är en av de yngsta deltagarna (men dock 29 år) och kommer från ingenstans. Är det ”själva konsten” som gett honom en plats? Eller att han har varit konststudent i Frankfurt?

Tian Tian Wang Smoke-gross

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2009, Venedig 09 | 19 kommentarer

Del 719: Venedigbiennalen har börjat på allvar

Postat den 2009 28 mars av Lars Vilks

I början av veckan offentliggjorde Daniel Birnbaum det 90-tal konstnärer som han inviterat till Venedigbiennalen. En blandad församling av konstnärer, så långt enligt klassiskt biennalkoncept, några stora, några lite mindre stora och några som ännu inte blivit särskilt kända. De flesta är födda på 60-talet men med nästan lika många från 70-talet. Inte mindre än ett dussin såg dagens ljus under 40-talet. Endast 3 tillkom under 80-talet. En stabil erfarenhet kan alltså konstateras i urvalet. USA och Japan toppar statistiken med Tyskland på 3:e plats.

Jodå, Birnbaum vet vad som gäller, ingen utpräglad socialkritik, den inriktningen i samtidskonsten kommer att förstärkas ytterligare. Hans tema från Nelson Goodman, Worldmaking, har god trendanknytning. Konstnärerna skapar egna världar och därmed uppstår ett naturligt men långt ifrån fullständigt avstånd till det socio-politiska engagemanget. Haegue Yang från Korea kan bli emblematisk med sin idé om ”poetisk aktivism”: Konstnären (hon har det från en tysk filosof) skall ”insist” i det hon inte förstår men ändå gör. Yang är förresten utbildad i Frankfurt vilket nog gör anknytningen till Birnbaum lättförståelig.

Traditionella tekniker har curatorn också aviserat. Men det kan tänjas på ett intressant sätt. Jag tänker på Anya Zholud, det unga ryska stjärnskottet från Armory Show, som har fått stor uppmärksamhet för sina tredimensionella teckningar.

Varför han skall dra in de numera bedagade Dominique Gonzalez-Foerster, Rirkrit Tiravinja (fixar bokhandeln), Philippe Parreno och Paul Chan är något svårare för mig att begripa. Men det är antagligen etablerade förbindelser. Birnbaum gillar också Tobias Rehberger (ordnar cafeterian) och Cerith Wyn Evans.

Jiro Yoshihara (1905-72), från den japanska och legendariska Gutaigruppen, blir en del av den äldre formationen som är påtaglig. Yoshihara är känd för sina vita cirklar. Det är säkert en klok strategi att ha en vid tidslinje för att understryka konceptet med ”Worldmaking”. Kontrasten till förra biennalens mindre lyckade modernistiska kompromiss av Robert Storr är redan på det här stadiet påfallande. Birnbaum kommer säkert att få den hårda kritik som alltid drabbar huvudutställningen. Men han har med sig att agera i en korrekt trendvind och kommer säkert genom persen med äran i behåll.

Trendvinden kan också avläsas i teman i andra biennaler. Sharjahbiennalen hade ”Provisions for the future”, Athenbiennalen satsar med ”Heaven”. I Istanbul är man inställd på konstens vilsenhet och håller ett inledande seminarium med titeln ”Open labyrinth”. ”…describes the condition of an art that, conceptually, has lost its self-definition; that finds itself stripped of its spatial demarcation and historical moorings; which, ontologically, is without its self-evident modalities of appearing in the world. What threads can guide curatorship in the age of an open labyrinth?”

I Lyon handlar det om ”The Spectacle of Everyday”, karnevalen är i ropet – på biennalen har Birnbaum lovat en parad. Hänger man däremot inte med låter det som förr. Den igår invigda Havannabiennalen (med låg konstnärsprofilering) fortsätter som ett gammalt tröskverk: ”Integration and resistance in the global era”. Och i Montreal blir det ”Central narrative of open culture”.

Ser man på nedanstående två exempel står det klart att Birnbaum verkligen försöker följa upp sitt tema. Och det gäller genomgående. Riskerar han att illustrera sin idé? Nej, konceptet är så brett att nästan hur många konstnärer som helst kan passa in.

Haegue Yang, Installation 2008