Vilks.net

På Bonniers Konsthall har utställningen Rumstering börjat. Hallen skall ”ta pulsen på den svenska samtidskonsten och spana efter strömningar”. Curator Camilla Larsson recept är att samla unga konstnärer och finna likheter med vad som skedde under svenskt 1980-tal:

”De medverkande konstnärerna och deras föregångare delar en fascination för rum, form och material. Liksom under 80-talet utforskar dagens konstnärer konstens närhet till koreografi, musik och nya media, samt ser konsten som en möjlig mötesplats. I Rumstering visas monumental installation, tvetydig skulptur, realtidsvideo och skuggspel. Som betraktare bjuds man att träda in i de kroppsligt påtagliga verken i utställningen.”

Likheterna är nog mest skenbara. 1980-talet var slutet på den gamla traditionen med fördröjningseffekter mellan centrum och periferi. Det postmoderna fick genomslag i USA under den första hälften av 80-talet och i Europa nådde den fram i slutet. Men det var tämligen förvirrat eftersom dominansen av ett nymornat expressionistisk måleri spred sig som en pest från centrum till by och stuga. Just detta moment, som i själva verket var en nostalgisk historia, var lättexporterat. Fortfarande var det så, och det gäller för övriga experiment med platsspecifik skulptur och inflödet av en ironisk nerv i konsten, att periferin var en lokal företeelse. Först under 90-talet kom den verkliga uppdateringen i gång och gjorde så småningom att allting äger rum hela tiden och samtidigt.

Därför frågar jag mig vad de utställande konstnärer egentligen skall representera för något. Antagligen är det inte mycket mer än en banal historia. Sedan ett par år har samtidskonsten börjat dra sig tillbaka från sin undersökande socialkritik för att ge utrymme åt suddighet och formala sekvenser. Detta är väl etablerat och en ofrånkomlig trend som vi kommer att se alltmer under de kommande åren. Men någon återgång till en traditionell formestetik är det inte tal om. Konsten har en gång för alla skrivit in sig i ett socialt kontrakt och har inget alternativ. En gång var estetiken ett alternativ eftersom den i sig var ett socialt kontrakt. Estetiken handlade om tillvarons djupaste skikt och konsten kunde därför bara skenbart försjunka i sig själv och stå utanför samhället. Den var, i en djupare mening, ett uttryck för tillvaron och dessutom gärna förknippad med en profetisk förmåga att kunna gestalta det tillkommande. Alltså före-sin-tid-teorin. En mycket tacksam teori eftersom den alltid slog in. Tolkningsutrymmet gör det alltid möjligt att visa att konsten redan förstått det som först senare skulle bli förståeligt. Men sådana spekulationer lär vi inte få tillbaks.

Därför är samtidsyndromen en kompromiss, lite social kritik och lite frigörelse från social kritik. Det anslående, det fyndiga och det genomarbetade är väl vad vi kan förvänta oss i den omedelbara framtiden som närmast pekar på Venedigbiennalen. Där får vi se ett register av konstnärer vilket visar att det nu är säkrast att satsa brett och att blanda nya och gamla och att inte ha för många stjärnor (dem ser vi ändå utanför biennalerna).

När det gäller 1980-talet skall man komma ihåg att det länge bar med sig 70-talets osäkra pluralism. Det var först under de allra sista åren som den postmoderna uppgörelsen kom igång. Den blev förresten aldrig slutförd. För konsten återstår ett omfattande uppröjningsarbete som handlar om konstteori (för närvarande nedlagt), om konsthistoria (en kvardröjande stor berättelse) samt konstens falska ambitionsnivå. Trots allt finns det en del att se fram emot.

Dagens biennalkonstnär är tyskan Tamara Grcic. Kommer hon att ge sig på några förruttnelseprocesser eller logistikövningar i Venedig? I Ladonia Biennial representeras hon av några muntra apelsiner. Det är lite mera sofistikerat än vad det kan förefalla och en god idé är att inhämta nödig information här.