Del 745: Språkbegär

Postat den 2009 1 maj av Lars Vilks

När det handlar om den internationella samtidskonsten är det givetvis så att uti den är ambitionsnivån monstruös. Oavsett var man befinner sig och med vilka resurser man spelar. I morgon öppnar en utställning på det relativt okända Galleri Oro (saknar hemsida) i Göteborg.

Utställningen har fått namnet ”Mikrofiktioner” och om jag förstår saken rätt kommer uttrycket från en kurs som Fotohögskolan har haft och där utställningens curator Sinziana Ravini deltagit. Var ”mikrofiktioner” kommer ifrån och var uttrycket är gångbart kan man fråga sig. Det engelska ”microfiction” är något helt annat, det betyder bara en kortare berättelse.

Lite intressant är ändå anslaget även om jag har lite svårt för den överdrivna högdiskursen:

”’Globaliseringen’, ’neoliberalismens triumf’ och ’det fria informationssamhället’ har blivit vår tids nya stora berättelser, samtidigt som bloggosfären skapat en inflation i personliga berättelser. Alla talar men ingen lyssnar.”

”Mikrofiktioner är en utställning som tar sin utgångspunkt i en rad konstnärers begär efter ett annat språk. Ett mikrofiktivt språk som zoomar in, förstorar upp och fiktionaliserar. Ett språk som blottlägger varats absurditet, begärets hemlöshet och fiktionens instängdhet. Men också möjlighet. För om allting är text, fiktioner, manipulationer, ja då är heller inte vetenskapliga och teoretiska förklaringsmodeller något annat än mer eller mindre skickligt berättade historier. Att berätta en så intressant historia som möjligt blir då lika mycket ett estetiskt som etiskt imperativ.”

Är det så att alla talar och ingen lyssnar? Man kan nog förstå att det inte går att få något genomslag bara för att man skriver en blogg. Samtidigt skapar många bloggare sin egen krets och får sina diskussionspartners. Och det påminner om det man önskade sig under postmodernismen, att det skulle finnas lokala språkspel utanför de stora berättelserna. För stora berättelser får vi av nödvändighet hela tiden. De högdiskursiva postmodernisterna kunde förstås inte fatta att de lokala språkspelen inte precis skulle bli några filosofiskt eller konstnärligt avancerade företeelser. Med få undantag är bloggosfären som det allmänna debattläget i samhället men kvalitativt sämre eller mycket sämre. Något som inte hindrar att de fungerar för diverse små nätverk.

Nu talar curatorn om ”en rad konstnärers begär efter ett annat språk”. Där får man nog tala om att braka genom en öppen dörr. Det moderna konstbegreppet konstituerades genom konsten som ett eget språk, ett fullföljande av filosofins diskurs för att formulera Det Absoluta. Detta, naturligtvis helt teoretiska språk skulle med lätthet klara av sådana småsaker som curatorn nämner ”varats absurditet, begärets hemlöshet och fiktionens instängdhet”. Emellertid råkar detta språk vara en andlig överansträngning av de tyska filosoferna. Något sådant språk har aldrig funnits och kommer heller inte att finnas. Ett språk är ett språk bara om det kan översättas till andra språk. Men begär efter det omöjliga har av tradition sin plats i konsten. Och konsten har därför en historia som handlar om just den saken.

Alla förklaringsmodeller är berättade historier. Men alla har inte samma värde. Och om historiernas värde råder sällan någon större oenighet.

Fiktionen som gestaltas fiktivt fortsätter sin seriösa vandring genom konstnärsleden. Idag har vi kommit till Spencer Finch som förmodligen kommer att visa något spektakulärt ljusprojekt i Venedig. Redan nu kan ni se hur Finch gör ifrån sig i Ladoniabiennalen.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m | 5 kommentarer

Del 744: Valborgstalaren

Postat den 2009 30 april av Lars Vilks

Idag var det Valborgsmässoafton. Så också i min hemort Nyhamnsläge. Jag hade fått äran att hålla ”talet till våren” som det brukar heta. Den starka torkan hade fört med sig att flertalet majbål i Kullabygden fick förbli rishögar. Men Nyhamnsläge befann sig på västsidan och där kunde bålet tändas precis som vanligt.

Jag har talat tidigare vid Valborgsmässoafton. Mest slående är att talaren faktiskt inte har något intressant att meddela. Talaren skall berätta att vintern har tagit slut och att sommaren kan förväntas; uppgifter som inte precis har något stort nyhetsvärde. Det går också att nämna den heliga Valborg, engelsk prinsessa på 700-talet samt att kungen har födelsedag men inte ens dessa tillägg är särskilt upphetsande. Men det finns en del intressanta saker som berör detta talande. Man kan nu köpa sina tal på nätet. I prisläge från 89 kr till 149 kan man få tal av varierande längd och innehåll. Efter att ha undersökt talens uppbyggnad fann jag fyra varianter: Det korta talet på vers, kan klaras av på 45 sekunder, är en möjlighet. En annan är det högtidliga talet som har en längd på 3 – 4 minuter och som smyckar ut vårbudskapet med formuleringar som ”träden spricker upp i skir grönska”, ”öppnar oss mot ett friare liv och varandra”.

Ett intressant tal är det expressionistiska: ”Nu skriker jag mitt vårskrik” – vilket för med sig att vi blir ”liksom lättare inombords”. 488 ord och 139 kr kostar det. Särskilt populärt i Vätterntrakterna.

Dessutom har vi tal med skämt. Där skall vårvindarna svepa upp med avgaser från de tyska motorvägarna. 3 minuter tar ett sådant och kostar 149 kr.

Sammanfattningsvis är Valborgstalet i sig betydligt intressantare än dess innehåll. Det påminner egendomligt nog om konsten…

Här kan alla intresserade få vara med en kort stund vid fäladen i Nyhamnsläge.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 1 kommentar

Del 743: Endast konstvärlden är naken

Postat den 2009 29 april av Lars Vilks

För några veckor sedan skrev Dan Jönsson i DN om utställningen ”Annan konst” på Göteborgs konstmuseum. ”Särlingar”, ”Outsiders” eller mentalsjukas konst har sin egen historia och det är främst under den senare hälften av 1900-talet som denna aktivitet hade sin storhetstid. För det fanns spekulationer inom modernismen om att det oskolade skulle visa konsten i dess äkta form, utan direkta kulturavtryck eller betingad av något samspel med tidens trender.

Saken var naturligtvis att inkorporerandet av outsiders var en affär som konstvärlden organiserade. All konst måste kvalitetsbekräftas och så skedde också med denna. Men i samtiden har den definitivt blivit utlokaliserad som kuriosum. Då och då längtar konstvärlden efter det teorilösa och kan få för sig att outsider konst skulle vara något sådant. Fel förstås, konstvärlden har alltid teori. Det kan inte sägas ofta nog, där det finns konst finns det mängder av avancerade och komplicerade teoribildningar. En av de mest komplexa är jättehiten ”Det behövs ingen teori”. Men inte ens den har längre några stora dagar.

Nå, Dan Jönsson står där och erfar: ”Men för ett utopiskt ögonblick har jag en känsla av att få se konsten framträda helt ogarderad, i sin nakenhet.”

En liten fundering om ett möjligt möte med obekräftad konst. Svagheten i den tanken ligger i att han skiljer på något som kallas för gardering och något som kallas för konst. Det närmaste jag kan tänka mig att komma är konstens singularitet vars ideala framträdande sker när teori och kontext, konsthistoriska och andra referenser, konstvärldens kavalkad av erkännande förefaller påtagligt otillräckligt. Men även det idealet är en chimär. Tanken om konstens singularitet är förstås standardiserad och hur skall betraktaren konstrueras utan att vara en typisk konstvärldsmedlem? Inför outsiderkonst kan man så klart tänka tanken att ”skulle det kunna vara så här?”. Men det hjälper inte för det kan det inte. Outsiderkonsten har redan sin plats.

Ändå kan jag erbjuda Dan Jönsson ett utopiskt möte med konsten ogarderad och i sin fulla nakenhet. Han behöver bara bege sig till pressdagarna på Venedigbiennalen. Det är då och där vi finner själva konstens kärna och väsen. Och fortfarande jungfrulig eftersom konstvärlden ännu inte ser sig själv som själva konsten. Bekräftarna är kärnan i hela denna institution.

Under tiden är allt jag kan bidra med är att placera lite dimridåer i marginalerna. Dagens kost är Falke Pisano. Man kan nog utgå ifrån att hon inte blir någon kioskvältare i Venedig. Jag har därför kryddat anrättningen något. Historien är på flera plan komplex och för att få en liten inblick i de berörda mysterierna bör man läsa texten som finns här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Projekt | 10 kommentarer