Omardebatten går alltmer in i ett metaskeende. När Anders Johansson kommenterade Omars stolligheter förflyttade han intresset till hur liberalismen kritiserat Omar. Och då passade han också på att nämna behandlingen av Irans president Ahmadinejad i Genève. Det rörde sig naturligtvis om hyckleri.
Frågan som uppstår blir naturligtvis vad som skall uppmärksammas. Omar var dock ett flaggskepp som gick under med hela sitt symbolvärde. En möjlighet för hans tidigare anhängare hade varit att deklarera sitt avståndstagande. Men antagligen är det en alltför defensiv och pinsam reträtt. Så kan man välja att tala om hur han avvisas och hur hans kritiker visar upp sin godhet. I sammanhanget får man ändå intrycket av att den infallsvinkeln är något marginell. Devrim Mari kom t ex med kritik i Dagens Arena och den var knappast missriktad.
Johansson kommer nu tillbaka i Aftonbladet och driver tesen att reaktionerna mot islamismen understödjer både kritiker och fundamentalister. Vi har därmed kommit in på ämnet de egentliga agendorna. Sådana som debattörerna i de olika lägren till skriver varandra, alltså att dra starkt åt höger eller åt vänster. Johansson har väl ändå fått en kritik som han inte kommer helt undan. Men han sidsteppar med att ”det enda som erbjuds är en pantomim av upprörda gester, självhögtidliga positioneringar, falska anklagelser.” Han fortsätter med att visa att han inte står främmande för en självkritik just i denna sak: ”Naturligtvis är jag en del av samma omständigheter, samma teater, samma logik. Första steget mot en annan sorts kommunikation är att försöka synliggöra logiken.”
Den logik som synliggörs kommer nog inte att bli någon annan än att det finns ett vänsterbeteende och ett liberalt. De för en debatt med varandra och har stora svårigheter att kunna konkretisera övergripande målsättningar. På vänstersidan kan man inte prestera någon trovärdig omvälvningsplan utan får nöja sig med att inte ta direkt avstånd från USA:s och Israels mest hätska motståndare. Liberalerna får pröva att hävda de västerländska reglerna för mänskliga rättigheter men löper en ständig risk att knuffas ut på högersidan eftersom de alltid kan misstänkas för dolda planer. Hur skall man göra en annan sorts kommunikation av det?
Jag har insett att jag länge var naiv nog att tro att islamofobi och muslimerna var den verkliga frågan. Men nu förstår jag att det är ointressant. Det är debattörernas tvålägerspolitik som skall bedrivas.
Omar har blivit Sveriges svar på Ahmadinejad. Som liten kvällsunderhållning har jag saxat ett stycke från musikalen Dogs, avsnittet där Omar framträder med sina synpunkter på de små teckningarna. Redan då fann jag det egendomligt att han så kraftfullt såg en parallell mellan rondellhundsteckningarna och Ahmadinejads tävling om den bästa karikatyren på Förintelsen. Men det fick liksom sin förklaring.
Grattis Lars. Du har alltså upptäckt att den politiska diskursen är ett lika reglerat, inkrökt och förutsägbart socialt spel som ”konstvärlden”. Verkligheten fortsätter att dra sig undan…
Lars: ”Jag har insett att jag länge var naiv nog att tro att islamofobi och muslimerna var den verkliga frågan. Men nu förstår jag att det är ointressant. Det är debattörernas tvålägerspolitik som skall bedrivas.”
Jag tycker i och för sig att distinktionen mellan islamofobi, även om jag inte accepterar begreppet, och muslimer har sina komplikationer. På samma sätt som det blir felaktigt att dra paraleller mellan de meningsmotsättningar som finns mellan ”kristofober” och kristna människor. Det viktiga är förmodligen vilken roll som religiösa människor önskar att deras egen religion ska ha i det offentliga samhället.
Då man exempelvis förespråkar liberala ideer så innebär det också att man delar de sekulära värderingar som förespråkar ett klart skilje av stat och kyrka, där man konsekventuellt skiljer på privat och offentlig tro.
Möjligen blir det lättare att uppnå det målet, som visserligen både socialister och liberaler önskar, om man främst poängterade den sekulära staten suveränitet, istället för den liberala ideologin, för att motverka religionens intåg i det civila samhället?
Hej Mårten! Är du lite ironisk så här på lördagskvällen? En väsentlig skillnad är att det finns oppositioner i politiken, flera läger som tampas om makten. Konstdiskursen är på sitt sätt en bestämd del av den politiska.
Christer. Uppdelningen mellan islamofobi och muslimer är betingad av att det inte är alldeles samma sak. Islamofobi är som bekant rädslan för att muslimer skall överta och förstöra den kultur som har varit rådande i ett land. Problemet med begreppet är att det missbrukas som slagträ i debatterna – som bekant. Men det kan också vara andra irritationer utan att man för den skull tror att undergången är på väg. Här handlar det hursomhelst om faktiska problem som inte är alltför svåra att få bukt med. Om någon hade varit allvarligt intresserad.
Lars: ”I Danmark gjordes en undersökning av hur många muslimer som önskade sharialagar. Det visade sig vara 18 %. Med andra ord är 82 % inte intresserade”!
– I Iran är det knappt 3% av befolkningen som går till moskén på fredagar. I länder som Irak och Syrien är det betydligt färre; någon promille bara. Vad kan man utläsa av det?!
– Dina och flertalet svenskars villfarelser kring islam beror på att ni saknar grundläggande kunskaper och insikter om islams barbariska natur och dess blodiga historia och nutid (de flesta av er tror/ vill tro att islam kan liknas vid en variant av kristendomen eller andra religioner, religion som religion!)
– Ni förstår inte hur det går till när islam vinner hegemoni i ett samhälle.
– Ni vet ens inte vad konflikten mellan islam och väst i grunden handlar om.
PS Du får gärna påvisa att jag har fel.
Hur farlig… Det finns inte mycket att säga om din synpunkt. Du menar att det finns något som västerlänningarna inte förstår och som kommer att föra med sig en katastrofal utveckling. Vad skulle det vara för särskilda egenskaper som fanns i islam och som inte finns i kristendomen. I kristendomen finns de fundamentala rörelserna t ex i USA, i stora delar av Sydamerika, inflytelserika i Spanien, Italien, Polen och Grekland. Mer än så blir det inte.
@ Lars
Libanon var et velfungerende kristent land, indtil andelen af muslimer i landet voksede. Nu er Libanon et krigshærget ustabilt land.
Jeg er bange for, at du er alt for optimistisk. Desuden er demografien i den radikale islams favør.