Del 748: Medan Sverige väntar: Riktig provokation i New York

Om det händelsevis finns någon befintlig ej alltför långt från Lund kan mitt föredrag på torsdag den 7 maj rekommenderas: ”Att leva i en tid när endast provokationen berör”.

Detta sker på Krognoshuset, Konstföreningen Aura, Lund, kl. 19.

Om konstens provokationer har det diskuterats en del på senare tid. Nu väntar denna debatt på att se vad Konstfacks elevutställning skall visa upp för något. Den 12 maj, men redan nu annonserar Anna Odell sitt projekt (med bild). Provokationen har dock inte det bästa anseende i konstvärlden. För att få godkänt måste den uppfylla en rad bestämmelser:

Dess politiska innehåll skall ha den vänsterprofil som konstvärlden förordar.

Den skall alltid vara antihierarkisk och vända sig mot de makthavare som har utsetts till lovligt byte.

Tredje person; svaga grupper eller enskilda svaga personer må icke drabbas.

Provokationen får naturligtvis inte vara ytlig eller spekulativ.

Våras det trots allt för konstprovokationen? Uppmärksamhet är en ständig bristvara i konsten och den är eftertraktad. Som mellanform finns pseudoprovokationen där något kan presenteras som provokativt utan att vara det. Ibland kan det ändå framstå som såpass anslående att medierna kan föra fram det som provocerande eller möjligtvis provocerande.

Systematiska provokatörer i samtidskonsten med tillräcklig kvalitetsnivå är sällsynta. Titelhållaren i genren är förstås Santiago Sierra, men hans fräschör är inte längre vad den var. På David Zwirners i New York visas fram till den 9 maj en uppmärksammad utställning av Sierras arvtagare Adel Abdessemed vars provokationsgåvor och förmåga att vinna både världens och konstvärldens uppmärksamhet har blivit väl kända. Mottagandet har varit blandat. Roberta Smith i New York Times är den som har gått hårdast fram ”ett lexikon över de senaste biennalerna”. De flesta av de övriga kritikerna är något avvaktande.

Utställningen ”Rio” (efter hans dotter) är med den rätta termen ”unfiltered” och vidare:

Du skall icke längre vara postkolonial konstnär. Du skall icke organisera för mycket, var istället pluralistisk och ofiltrerad. Du skall i dina verk ha ett myller av referenser. I Abdessemeds ”Rio” ger flera av kritikerna gult kort för att han överträder illustrationsförbudet; konstnären har, menar man, en alltför uppenbar punch line.

Nå, han ligger på en flotte och försöker skriva i vattnet (Gericault), han skisserar en utställning om terrorister han kan minnas namnen på (kvinnosköte – Courbet), invalidiserade i linor från helikopter (Matthew Barney), han ligger i Lincolnstatyn (Michelangelo), ett bilvrak från upploppen i Frankrike (Jeremy Deller) osv.

Mera svåråtkomlig är utställningens veritabla tour de force, Telle mère, tel fils, tre sammanflätade flygplan. Lite mer huvudbry. Han tänkte på det också. Trots allt går det som på räls för Adel Abdessemed. Provokationen lever – också ”på riktigt”.

abd-telle.JPG
Adel Abdessemed: Telle mère, tel fils (sådan moder, sådan son)

Och förresten, här kan man se en av Konstfacks skräckslagenheter. Caramelldansen, kan vara juridiskt olovlig om man mycket gärna vill. Magdalena Nordin:

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 748: Medan Sverige väntar: Riktig provokation i New York

  1. Hur farlig är Omar? skriver:

    Hur många muslimer finns i Sverige?!

    I en radiointervju i P1 den 12 sep 2001 hävdade den dåvarande statsministern Göran Persson, att det fanns en halv miljon (500 000) muslimer i Sverige!
    Uttalandet gjordes efter ett möte med representanter från Muslimska Rådet, som hade träffat statsministern för att uttrycka sin “rädsla” för hämndaktioner efter terrorattackerna dagen innan!
    Siffran 500 000 var i svang under några år därefter och användes flitigt för olika ändamål av både som är för och emot islamiseringen av Sverige.
    Idag åtta år senare lanserar Lars Vilks en ny siffra på antalet muslimer i Sverige: 300 000!
    Hela 200 000 muslimer; nästan hälften av dem som fanns här 2001 gick plötsligt upp i rök!
    Vart tog de vägen; blir man lite nyfiken på? Är de i Afghanistan och krigar för Allah? Eller är de på…
    Fantasin kan lätt skena iväg och spekulationerna.
    Det är skrattretande men jag orkar inte skratta!

    Svenskarna ser inte sina muslimska “gäster“!
    De flesta svenskar ser inte sina muslimska “gäster” och därför har de ingen aning om hur många de kan vara. Folk kan lätt köpa vilken siffra som helst som lanseras av spekulanterna.
    Svenskar som bor och arbetar på landsbygden träffar sällan några muslimer eftersom det inte bor så många muslimer på landsbygden. Muslimer är koncentrerade till storstäder och även där kan det vara vattentäta skott mellan svenskar och deras “gäster“. Svenskarna intar den attraktiva innerstaden och villaområdena medan muslimer får hålla tillgodo i de mindre sexiga miljonprogramsområdena utanför, dit svenskarna sällan tar sig annat än kanske på jobbrelaterade ärenden.

    Svenskar och deras muslimska “gäster” har olika dygnsrytm!
    Åker man tunnelbanan i Stockholm mellan klockan sju och åtta på morgonen då ser man sällan några muslimer där. Man ser bara på gränsen till “utbrändhet” trötta sömndruckna stressade svenskar som är på väg till sina förhatliga arbeten. Då ligger “gästerna” fortfarande hemma i förorterna och sussar sött!
    Några timmar senare är bilden på tunnelbanan en helt annan. Jag rekommenderar er och andra som vill skaffa sig lite hum om antalet muslimer i Sverige att åka Stockholms tunnelbana (Röd linje mot/ från Norsborg, Blå linje mot/ från Akalla eller Hjulsta ) mitt på dagen. Ni kommer med lite tur att få se fler svepningar än kvinnohår, törs jag lova. Ni kommer inte att höra många som talar svenska. Arabiskan är det dominerande språket ackompanjerat av andra “muslimska” språk.

    Vettlös svensk “flyktingpolitik”
    Efter Saddams fall flydde flera tusen palestinier, som hade arbetat som bödlar, åt diktaturregimen till Syrien. Syrien ville inte släppa in dem så de inhystes i läger vid gränsen mot Irak. Inget land i världen ville ta emot dessa bödlar med undantag för ett. Gissa vilket? “Landet” ifråga skickade charterflyg och fraktade “hem” dem!
    Jag önskar att Sverige var ett tillflyktsland för islams offer, inte för Saddams bödlar och Al-Qaidaanhängare.
    Visst har Sverige tagit emot ett antal människor som lyckats fly undan diktatur och terror men dessa människor utgör bara en liten del av alla som kommer hit. De ansvariga myndigheterna är inte förmögna att skilja agnarna från vetet och lagen erbjuder dem inte särklikt mycket hjälp.
    Varför skulle Muhamed Omar och hans gelikar, som är fientligt inställda mot Sverige och som inte har flyktingskäl, få komma hit? Muslimer är inte förföljda av någon. Det är de som förföljer och terroriserar allt och alla!

    En liten lustighet i sammanhanget
    Se på Namntoppen 2008 och tidigare:
    http://www.alltforforaldrar.se/kul/namntoppen?utm_source=extlink&utm_medium=namntoppen&utm_campaign=svenskanamn
    Muhammed och Ali är ständigt på frammarsch. Lars finns inte med på kartan, ens.
    Snacka om obotlig optimism!

  2. Lars skriver:

    Knappast obotlig optimism, snarare realistisk. Vidare är siffran 300 000 inget jag lanserar. Det är en överslagssiffra som brukar nämnas. Att den varierar beror på att det är svårt att kunna definiera vem som skall räknas dit.

  3. Christer Eriksson skriver:

    Jag blir samtidigt lite nyfiken på hur många troende kristna människor det finns bland 9 miljoner medborgare i Sverige?

  4. Helene Muhola skriver:

    Lars,
    En kommentar vid sidan av ämnet. Jag har inte funnit ngn mailadress direkt till dig.
    Jag håller på och läser din bok ”Hur man blir samtidskonstnär…”. Jag är en 47 årig tvåbarnsmor som målar Peacemärken sedan invasionen av Gaza. Jag brinner för idén att om människor individuellt tar ställning för fred så blir det fred. Jag låter väl som en drömmare men jag vill nå ut med mina tankar om fred. Nu sitter jag och funderar på vad jag skall lämna in till den jurybedömnda utställningen i Smygehuk…. Jag skulle behöva någon att bryta ideer med- en modig person… mvh Helene

  5. General Bussig skriver:

    Lars!
    Går det att nyansera den efterfrågade vänsterprofileringen? Duger det att vänsterprofilera högre upp på listorna (tänker på olika typer av konstnärer som Hirst, Barney och Koons, den senare som haft en uttalat borgerlig profil )

    PEACE!

  6. Lars skriver:

    General Bussig har alldeles rätt. Vänsterprofilen går verkligen att nyansera. I själva konsten är det sällan den framstår som rättfram budskapsbärare. Hirst hör samman med Sensations, upproret mot finkonst vilket är en alltjämt aktuell fråga i det konservativa England, Barney kom fram i vågen av konst som berörde kroppslighet, identitet, kön och Koons är kitschkonsten pionjär. Med några deduktioner i diskursens ordning får man ordning även på detta material.

  7. Ox skriver:

    Själv väntar jag på att charlatanen Hirst ska kastas på den konstens soptipp där han hör hemma. Att konstvärlden skulle vara ”vänstervriden” är en sanning med modifikation när sådana som Hirst – själva urtypen för den kapitalistiske konstnären – kan hänga kvar och trots allt uppbära en del cred.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.